Jorden Runt! Vid spakarna – Ellen Allgurin!

Inga kommentarer

Tennis – en av världens mest globala idrotter med utövare och turneringar över hela världen. Som tennisproffs går det varje vecka att delta i tävlingar på geografiskt bekväma avstånd till Sverige eller så kan man använda tennisen till att upptäcka världen och länder som man kanske aldrig annars hade besökt. I den här serien pratar vi med svenska spelare som med egna ord får berätta om en tävlingsdestination som sticker ut från mängden, och nu är vi framme vid den åttonde och sista delen där Ellen Allgurin tar med oss till Japan!

Spelare: Ellen Allgurin

Resesällskap: Rebecca Gustafson

Destination: Karuizawa, Japan

Tävling: $25 000

Tidpunkt: Maj 2017

Ålder vid resan23 år

När vi kom till anläggningen första dagen före kvalet började var inte en människa där. Alla dörrar var låsta. Det fanns inte en människa vi kunde fråga om någonting.

”Jag och Rebecca Gustafson åkte tillsammans på den här resan. Jag vet inte hur vi resonerade när vi valde den här trippen men jag har för mig att Susanne Celik rekommenderade Sydkorea, eller om vi såg att hon hade lagt upp bilder från när hon vann titlar där året före. 

Jag hade varit i Japan tidigare, men tanken var från början att spela tre tävlingar i rad i Sydkorea, men när jag såg att jag kom in i Japan den tredje veckan valde vi till slut den istället. Jag hade varit där som junior och spelat den stora tävlingen i Osaka och tyckte det var väldigt rent och fräscht där. Samtidigt som jag spelade juniortävlingen gick det en WTA på samma ställe samtidigt, så jag hade bra minnen därifrån.

Rebecca Gustafson till vänster och Ellen Allgurin till höger i bild

Jag och Rebecca lärde känna varandra ganska sent när hon gått ut gymnasiet. Min farbror Rikard tränade henne ett tag så vi lärde känna varandra den vägen. Vi tränade ihop någon gång och blev kompisar och hade rest till Egypten en gång tillsammans före den här resan. Jag tror Rebecca är den enda jag rest ihop med till tävling. Annars brukade det vara med något syskon, Rikard eller min pappa. Eller själv.

Vi tyckte mer om Japan än Sydkorea. Kulturen skiljer sig åt länderna emellan. Jag har generellt inte varit jättemycket för att besöka massa kända platser när jag rest. Jag har rest runt hela världen nästan men knappt sett någonting. I Japan var vi uppe i det höga tornet Tokyo Skytree, det minns jag eftersom det var mors dag och vi spelade in en video där vi sjöng till våra mammor därifrån. Det fanns också en kille som gick runt med en skylt där det stod ”free hugs” – honom kramade jag på. Sedan var vi i något tempel. Rebecca är kul för hon ville göra roliga grejer. Vi var också på ett spa i Japan, de hade något spa där alla sprang runt helt nakna – killar för sig och tjejer för sig. Man gick runt bland varma och kalla pooler och det var en massa vattengrejer man skulle hälla över sig. 

”Free hugs-killen” och en till synes riktigt glad Ellen

Boendet vi hade var det bästa boendet jag haft i mitt liv! Vi bodde på ett privatägt hotell. Eller, det var knappt ett hotell, det var mer ett vandrarhem. Eller ett familjeägt hotell kanske man säger. En familj ägde det och lagade mat till alla som bodde där. Hemlagad japansk mat till alla 15-20 rummens gäster. Vi fick frukost och middag där varje dag. Favoriten var Shabu Shabu, det är en form av fondue med grönsaker i en gryta. Det var många spelare som bodde där, jag tror faktiskt boendet fanns med på fact sheeten.

 

Sushi-magneter

Tävlingen gick i Karuziawa, en bit ifrån Tokyo. Tokyo besökte vi bara på vägen hem. När vi kom till anläggningen första dagen före kvalet började var inte en människa där. Alla dörrar var låsta. Det fanns inte en människa vi kunde fråga om någonting. Vi hittade en boll som låg utanför och kunde slå lite med den, men vi undrade ifall vi verkligen kommit rätt. Det här var samma dag som sign in! Sen när tävlingen drog igång var det full rulle. 

Anläggningen var bra. Banorna hade konstgräs som är rätt vanligt i Japan. De passade mig bra. Jag tyckte det var supersköna att spela på – som långsam filt med små sandkorn på.

Rör med två bollar – inte särskilt effektivt men inte heller ovanligt på touren

I matbutikerna kunde man köpa Sushi på samma sätt som vi köper en macka i Sverige. Rebecca körde på det till mellanmål, annars åt vi det som damen på hotellet lagade till oss. Det var verkligen hemlagad japansk mat, inte bara Sushi eller Yakiniku. Mycket svamp, kött, ris, fisk.

Japanskt Sushi-mellanmål

I huvudtävlingen fanns det en tjej, Rika Fujiwara som började närma sig 40 år. Hon hade sin pojkvän som fystränare och han var strikt. Hon gjorde armhävningar mellan nästan varje poäng! Det kunde vara en 2,5 timmes match och avgörande set, men hon köttade på med sina armhävningar. 3-3 40-40 i avgörande set, då gjorde hon 5 armhävningar inför poängen. Det var inte heller så att hon gjorde en utan hon brukade göra 10-12 stycken mellan bollarna i början av matcherna. 

Fujiwara när hon gör armhävningar under en annan tävling

Japaner som folk är väldigt blyga. Supertrevliga och tackar alltid och så, men lite försiktiga. De vill verkligen inte vara stöddiga, mer ”åh, tack så jättemycket” och bugar lätt. De pratade lite engelska och var väldigt ordningssamma. Man såg inte en enda pappersbit på marken! Faktum är, det fanns inga papperskorgar. Jag vet inte hur de gör men folk plockar väl med sig sitt skräp? Vid tunnelbanan stod alla uppradade på linjer i väntan på att få komma in i tågen. 

En sammanbiten Ellen

En av matcherna jag spelade var otroligt jämn. Jag hade kvalat in och mötte Miharu Imanashi i första rundan. Av de sex singelmatcherna jag spelade mötte jag förresten fem japanskor. Den här matchen blev otroligt jämn! Jag var i en fas där jag hade bestämt mig för att börja spela mer aggressivt och tränade mycket på det. Under hela den här tävlingen var jag superaggressiv och gick för slagen även när det stod 5-5 i tiebreak. Den här matchen var fram och tillbaka men jag fortsatte gå för slagen otroligt mycket! Jag var så glad över det, för på gräs var man tvungen att göra det för det gick så fort. Jag låg under 1-5 i tiebreaket i avgörande set före jag vände och vann med 9-7. Den andra tjejen blev så skakig så hon nästan kissade på sig. Jag vann även nästa match och kvartsfinalen har jag för mig att jag tyckte jag borde vunnit, men den rann iväg åt fel håll.

Jag var oavsett väldigt glad över att ha vunnit de här rankingpoängen för det betydde att jag var tillbaka på världsrankingen igen efter att ha varit borta i nästan två års tid!

Ett annat roligt minne från resan var att jag fyllde år under tiden vi var i Sydkorea. Rebecka hade sagt det till hotellet så när jag fyllde år fick jag en tårta av dem. Det konstiga var att även stället på köpcentret där vi åt varje dag hade lagat en tårta utan att vi visste om det. När vi beställde vår mat överraskade de också oss, så vi fick två tårtor den dagen!

Ellen med en av tårtorna

Under hela resan hade jag ”glädje” som motto. Målet var att le mellan varje boll. Jag och min tränare Magnus Ennerberg hade bestämt det före jag stack iväg. Det låter kanske lite töntigt, men så var det i alla fall och det funkade fett bra. Jag hade skrivit glädje på alla mina skaftlindor och upplevde att jag spelade bättre av det. Om inte annat var det roligare att spela, haha.Hur som helst, vid underläge 1-5 i det avgörande setets tiebreak i Japan kommer jag ihåg att jag var fett sur. Efter sidbytet vid 1-5 slog motståndaren en boll ut i korridoren varpå jag i ilska skrek ”come on” – det blev en sjuk momentumvändning för jag hade inte sagt ett ljud på hela matchen innan dess! Tror hon jag mötte fick en chock för sen vände det ju.”

Läs även artikeln med Ellen i serien ”Vad hände sen?” genom att trycka HÄR!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s