Jorden runt! Vid spakarna – Markus Eriksson!

Tennis – en av världens mest globala idrotter med utövare och turneringar över hela världen. Som tennisproffs går det varje vecka att delta i tävlingar på geografiskt bekväma avstånd till Sverige eller så kan man använda tennisen till att upptäcka världen och länder som man kanske aldrig annars hade besökt. I den här serien pratar vi med svenska spelare som med egna ord får berätta om en tävlingsdestination som sticker ut från mängden.

Spelare: Markus Eriksson

Resesällskap: Dåvarande flickvän

Destination: Suzhou och Shenzhen, Kina

Tävling: Två Challengers

Tidpunkt: Oktober 2017

Ålder vid resan: 27 år

Man vet aldrig i tennisen. Man ska aldrig tro man spelar bra för då går det åt helvete.

”Jag låg typ 320/330 någonting på rankingen för tillfället och det var riktigt tuffa cutter för att komma in i Challengerturneringarna. Anledningen till att jag åkte till Kina var för att jag kom in i deras Challengers – då fick jag helt enkelt åka lite längre, för i Europa låg cutten på 240/250. Jag trodde jag skulle komma in i huvud båda veckorna i Kina, men cutten går så man ser vecka för vecka var man hamnar på listan, så jag behövde bestämma mig för ifall jag skulle resa före jag visste hur jag hamnade i vecka två. Men jag tänkte att när jag kom in i huvud första veckan borde jag komma in andra också. Det var riktigt surt när jag blev andraseedad i kvalet andra veckan. Inte blev det bättre när jag insåg att det var tre timmars flyg mellan städerna. Tre timmar! Kina är inte något litet land. Jag spelade min sista match i första tävlingen torsdag kväll, flög fredag och spelade första matchen i nästa tävling på lördagen.

Jag var i bra form men tävlingarna spelades på två helt olika underlag. Första veckan vann jag en runda på riktigt långsam hardcourt där jag kunde riva bollen som bara den. Veckan därpå kom jag till årets skridskobana – de snabbaste banorna jag någonsin spelat på! Dessutom var matchbanorna helt olika träningsbanorna. Banorna vi tränade på var långsamma, så när jag direkt på lördag morgon, dagen efter jag kom med flyget från första veckan, klev in och skulle spela match blev jag helt chockad. Jag hade ju inte hunnit se någon annan spela på matchbanorna än så var helt oförberedd. Jag förlorade mot en random kines med 0-6,2-6. Visst, hade jag vunnit hade jag haft Hubert Hurkacz i näst runda samma dag så det var ingen jättelätt lottning jag fått. Men det var tufft, jag kom dit med bra självförtroende efter att ha vunnit en match första veckan och borde även ha vunnit match två mot en gubbe rankad runt 100 bara för att veckan därpå förlora 0,2 mot en ”no pointer”. Man vet aldrig i tennisen. Man ska aldrig tro man spelar bra för då går det åt helvete.

Det var första gången i Asien för mig. Efter Kina har jag varit i Vietnam också, men Kina var första gången i Asien. USA hade jag varit i några gånger. Det är såklart mycket dyrare att resa långt, det är en av anledningarna men jag var också alltid noggrann med vilka underlag jag åkte till. Som jag sagt, nu visste jag inte vad som väntade mig, då rök jag en av veckorna för det var för snabbt. Jag har alltid sett till att ha koll på underlaget för det betyder mycket för spelet. Jag ville undvika att resa 15 timmar igen bara för att komma fram till en ny skridskobana. Jag har varit i Sydamerika och spelat på grus, då vet jag att det brukar vara lugnt. I och för sig, i Sao Paolo var det 800 meter över havet, då rök jag också direkt. Spelar du på hög höjd så sticker bollen två meter ut så fort du nuddar den.

Jag reste till Kina ihop med min dåvarande flickvän. Man trodde det skulle vara high tech – flygande bilar och så där, men det var riktigt risigt. När vi landade med flyget hade vi kollat upp att det var 9 mil till hotellet. Det visade sig ta nio timmar med taxi. Vi åkte genom ett risfält mitt ute i skogen med majskolvar utmed vägen. Vägen var det såklart hål i. Helt vilt. Det konstiga var att när vi åkte tillbaka sen var det motorväg hela vägen. Efteråt förstod vi att man kan välja att ta den snabbare vägen fast med typ 10 spänn i vägavgift eller en billigare gratis väg. Eftersom vi hade förbokat transport när vi kom till Kina så valde föraren troligtvis den billigare vägen för att slippa vägtullen… Det var många som bodde i hyddor utmed vägen även om själva staden, Suzhou, var lite av en industristad.

Maten gick knappt att äta. Mycket soppor och soppgrytor. Vi bodde i och för sig på Hilton vilket var nice, men i övrigt var allt otroligt risigt. Dessutom pratade ingen engelska.

Något mer som var annorlunda var att de drack varmt vatten. När vi beställde vatten kom de in med vatten som kokade. När vi beställde en burgare fick vi in typ råtta eller något som var så stark att det inte gick att äta. Ingen engelsk meny hade de heller så det var bara att peka och hoppas på det bästa. Det var ingen höjdare. På köpcentret stirrade alla och ville ta bild för de hade nog aldrig sett en europeisk vit människa förut. Där var jag som tennisspelare inte i fokus utan både jag och tjejen fick ta bilder hela tiden. Stod vi i trappan så stirrade alla på oss. 

När vi gick till Supermarketen var det typ 1000 personer där inne på en yta som en vanlig Coop. En person som jobbade där stod mitt ute i affären med Walkie Talkies på sig och en högtalare som hon pratade i och skrek ut massa saker i. På kinesiska antar jag, för jag fattade ingenting, men har aldrig sett en sån stress i hela mitt liv. 

Tävlingen var helt okej arrangerad första veckan. Som en svensk future ungefär. Stor centercourt, men det var ingen som kollade förutom spelarna som deltog i tävlingen. Inte en enda person i publiken. Anläggningen var bra – massa banor, lite lätt lunch man kunde äta och transport till och från hotellet. De hade faktiskt ett litet players party på hotellet en dag med kinesisk dans. Helt okej arrangemang, som en vanlig tävling.

Den andra veckan var jag själv, tjejen åkte hem efter första. Den veckans tävling gick på en country club som var riktigt trevlig! Jag tror till och med det går en ATP eller WTA där. Men som sagt, det var skitsamma att anläggningen var bra för banorna var så snabba så de gick inte att spela. Jag åkte hem efter en dag. Flög dit fredag, match lördag och sen kvällsflyget hem till Sverige. Shenzhen som tävlingen gick i var dock bättre än den första staden av det jag hann se den första, och enda, kvällen jag var där. Höga hus och ljus, lite mer som man trodde Kina skulle vara. Lite modernare. På kvällen jag kom dit åt jag på Espresso House – det var lite mer internationell känsla där än i första staden. Det känns som att de stora städerna i Kina är riktigt bra, sen är resterande 95% landsbygd.  

Jag bodde på Hard Rock Hotel – riktigt bra hotell! Jag hade jacuzzi på rummet! Det är en sån bild på rummet man lägger ut på sociala medier när man är iväg, då hör alla av sig och skriver ”fan vad nice” och man kan känna sig som kungen när man lite kyligt svarar, ”aaa, riktigt nice”. Ganska dyrt hotell dock, runt 1500 kronor natten…

Kina var överlag inte mitt favoritland. Inte många pratade engelska i Shenzhen heller. Folket äter äckligt – sörplar i sig maten och äter med händerna. Absolut ett av de värre länderna jag varit i – dit åker jag aldrig igen. Visst, om du hamnar mitt i smeten i Beijing eller Hong Kong kan det kanske vara annorlunda, men i småstäderna, nej. Dock, det är skönt att ha bockat av Kina, nu behöver jag inte åka dit igen. När man spelade var det såklart kul att bocka av lite nya länder, men jag åkte inte till Kina för den sakens skull utan för att få chansen att spela Challengers och jag ångrar inte det beslutet.”