Efter fyra år i Montana – har jag gett allt?

Inte bara fyra års äventyr i USA närmar sig sitt slut, även en livsstil med idrotten tennis i centrum har nått sin vägs ände. Jag bad Pontus Hällgren att se tillbaka, reflektera och summera sin collegekarriär och berätta varför han lägger racketen på hyllan.

Man har en känsla av att det finns noll utrymme för misstag eftersom man inte har någon felmarginal att spela med – presterar jag inte kommer nästa person att ta min plats!

Pontus Hällgren, född 1999 och uppväxt på Tyresö utanför Stockholm (samt i Bangladesh under några år när pappa Ola jobbade på ambassaden där.) Pontus pappa spelade själv collegetennis och pratade sig varm om möjligheten för Pontus att komma över till USA på ett stipendium. När Pontus var i 14-årsåldern togs frågan upp intensivare hemma och 2014 åkte familjen över till USA och besökte bland annat Berkeleys campus för att se hur en stor skola kan se ut. Där och då kände Pontus att det hade kunnat vara ett häftigt liv att träna, spela för en skola och plugga i en spännande miljö. Det var fyra år före han eventuellt skulle få åka över och börja college.

Pontus har en storebror, Ludvig Hällgren, som själv flyttade över till USA 2016 efter att ha signat för University of Montana. När han berättade om sina upplevelser späddes collegesuget på hos Pontus. Att Pontus skulle flytta över och spela för samma lag som brorsan fanns dock inte på kartan. 

–Jag tog kontakt med Jess Lehnhoff som hjälpt många spelare över till USA, berättar Pontus. Hon hjälpte mig att skicka mail till vartenda college jag var intresserad av. Det blev ett stort antal och många samtal med coacher för mig.

Till slut återstod det två alternativ att välja mellan – University of Illinois i Chicago var ett av dem. Pontus åkte över och besökte deras campus men tänkte att när han ändå var i USA kunde han lika gärna resa över till Montana och hälsa på brorsan också.

–Syftet var inte alls att åka dit för att besöka skolan i sig, men jag fick den optimala collegeupplevelsen när jag var där! Fick se träningar, vi gick på en amerikansk fotbollsmatch, det var house party med mera. Så det blev University of Montana för mig med och det är det bästa beslutet jag någonsin tagit! Jag fick två år med brorsan och vi vann en dubbeltitel ihop.

University of Montana ligger i Missoula vars huvudsakliga universitetsområde ligger vid foten av berget Sentinel. Delstaten Montana utgör en del av klippiga Bergen. För Pontus var det aldrig viktigt var någonstans universitetet låg som han signade för utan det viktigaste för honom i valet av skola var bilden han fick av tränaren.

–Jag letade efter en coach som tog tennis seriöst men som också hade en hollistisk syn på collegetiden. För mig har det akademiska varit viktigt – jag har fått pris för skolframgångar här och det har coachen en del i eftersom han har hjälpt mig genom att vara stöttande. Så, jag letade efter en coach som kunde relatera till mig på en personlig nivå vilket jag fann hos Jason Brown här i Montana.  

Efter att du signade på för skolan våren 2018 och skulle börja på hösten, hur var din motivation under sommaren när allt var klart med skola?

–Vissa veckor var jag hur motiverad som helst, andra kände jag att allt redan var klart och jag kunde träna hårt när jag väl var på plats i USA. Men mestadels tränade jag på bra under sommaren, nästan varje dag. Det är något jag lärt mig här borta, hur viktigt det är att träna under loven. Det är lätt att tappa allting när säsongen är över och man vill hänga med kompisar. Men i och med att tennisen är en så stor del av ens liv här borta är tennisprestationen viktig för välmåendet och ens mentala styrka kan svänga snabbt.

Den första tiden väl på plats i Montana på hösten 2018 kändes som i en film för Pontus – som att han var på semester. Relativt snabbt slogs han dock av att det var här han bodde nu och det här var hans nya liv. Första terminen led han av mycket hemlängtan. 

–Då var det skönt att ha brorsan här som jag kunde snacka med när jag längtade hem och saknade polarna hemma. Han sa att alla känner så de första månaderna efter den inledande semesterkänslan lagt sig. Min coach var också väldigt förstående och frågade varje vecka hur jag mådde. Ju längre tiden gick och man kom närmre sina nya kamrater så började alla kännas som en familj och då blev det lättare.

För att inte Pontus enbart ska identifiera sig som tennisspelare, vilket ofta innebär att ens allmänna välmående går upp och ner beroende på om ens forehand sitter eller går ut, har han under åren i USA försökt bygga upp ett nätverk utanför tennisen med kompisar och intressen vilket har hjälpt honom när han haft svackor på tennisbanan förutom individuella träningar med tränaren.

–Jag sysslar rätt mycket med musik faktiskt. Min tränare älskar musik så vi har bondat lite där. Han hjälpte mig fixa ett gig i våras på en bar inne i stan där jag fick spela live. Jag har också startat en studentorganisation som heter ”International Development Club” som träffas en gång i veckan.

Var det något som förvånade dig när du kom över till Montana? Som inte var vad du förväntat dig?

–Det som förvånade mig mest var hur många som var otroligt bra på tennis! Jag hade inte tänkt mig att en femtesingel från exempelvis Eastern Washington skulle vara någon superstjärna. Nu har jag förstått hur bred tennisen är och hur många talangfulla spelare som kommer fram från riktiga hålor här i USA. Man kan säga att jag kom ner lite på jorden när jag flyttade över hit och har också märkt under mina fyra år här att vår conference blivit starkare med åren.

För Pontus egen del har tennisen varit en fyra år lång berg- och dalbana där självförtroendet gått upp och ner. Laget innehåller åtta duktiga spelare som konkurrerar om sex positioner i laget. Alla vill bli bättre och pressar varandra vilket mestadels pushat Pontus till att visa tränaren att han förtjänar platsen i laget. 

Största delen av tiden har han spelat i de lägre delarna av line upen. Första året spelade han sjättesingel och hade svårt att anpassa sig till den hetsiga och högljudda collegetennisens miljö. Andra året klättrade han upp och spelade femma och fyra några gånger och efter det har han varit tillbaka på femte- och sjättesingeln. 

–Det har varit lite speciellt eftersom man har pressen på sig att leverera när man spelar långt ner i laget, för annars tar nästa person min plats. Man har en känsla av att det finns noll utrymme för misstag eftersom man inte har någon felmarginal att spela med – presterar jag inte kommer nästa person att ta min plats! Jag märkte att jag spelade min bästa tennis under andra året när jag spelade 4-5:e singel när jag kunde slappna av lite mera. 

Har inte det varit tufft? Att i fyra år ständigt spela med press på dina axlar?

–Det har varit tungt men jag ångrar ingenting. Jag har vuxit och man lär sig till slut att hantera det. Första året hanterade jag det inte bra vilket gav mig dålig motivation på sommaren vilket i sin tur ledde till att jag flög tillbaka helt oförberedd inför hösten. Efter det har jag lärt mig hantera det bättre och acceptera verkligheten, att det är så här det kommer vara, och det hjälpte mig rejält.

Och nervositeten?

–Jag märkte under höstterminen andra året att jag hade hur svårt som hest med nervositeten. En bra grej här har varit att vi haft tillgång till så mycket resurser, så jag träffade en idrottspsykolog från november det andra året hela vägen fram till coronan kom. Det hjälpte mig mycket! Jag började läsa böcker och noggrant lärde mig olika metoder. Mental träning behöver underhållas hela tiden. Nu är det flera i laget som träffar idrottspsykologer och fått lära sig spela under press.

När coronan slog till mot världen drabbade det även collegeidrotten och även om det var tungt för Pontus säger han att det var ännu värre för brorsans årgång som fick sista året i princip stulet ifrån dem. 

–Jag var hemma i Sverige i fem månader från mars mitt andra år vilket var svårt, för Montana hade börjat kännas som mitt hem. Vi hade fått en bra start på det året också så det var synd att vi inte fick spela klart det.

På grund av coronan är det tre skolor han Pontus ännu inte besökt som de annars skulle åkt och spelat mot, men annars har han fått resa mycket i USA.

–Vi åker till Vegas varje år, har åkt till alla olika gränsstater, Colorado, Utah, Washington, Arizona. Vi har inte rest österut så mycket. Men jag älskar Montana! Naturen! Klippiga bergen går genom hela staten så det finns härliga bergskedjor och sjöar.

University of Montana är en skola med runt 15 000 elever. Amerikansk fotboll är mer eller mindre religion och stadion tar 30 000 personer. Faciliteterna för skolans atleter är utmärkta med bland annat ett helt nytt gym. 

Studierna har hela tiden varit viktiga för Pontus som tog sin examen i ”Economics” den 14 maj.

-Jag har varit seriös med både tennisen och skolan men har tänkt att en examen är viktigare än om jag vann eller förlorade ett tredje set i en av mina matcher under höstterminen. Det har gett mig ”Presidents award” för ”best student athlete” under våren nu och jag blev uppmärksammad av Department of Economics Student Award.

Precis som han ville när han valde skola så har han fått hela collegeupplevelsen både med tennis, skola och fester. 

–Absolut, det har varit fester! Mycket house partys – varenda idrott på universitetet har ett hus och sen roterar festerna runt mellan husen. Är det party i basketboll huset så kommer alla till den adressen. Vi har en regel att det inte får vara festande med mindre än en vecka till match, så under hösten när det är färre matcher är det mer fokus på det sociala livet medan det på vårterminen varit mer fokus på tennisen.

Jag har alltid fascinerats över hur stolta alla collegeidrottarna är över sin skola. Man kan se personer bära sin skolas kläder tio år efter att man gått ut. Hur kommer sig den stoltheten?

–Haha, ja, jag har Griz-kläder för hela livet – kommer aldrig behöva köpa tenniskläder igen! Det är något speciellt att spela för ett lag. I Sverige är enda gångerna jag gjort det i seriespelet eller Pirres pokal och det är speciellt att spela för något större än dig själv. Så fort man sätter på sig Griz-tröjan glömmer folk ditt namn – du spelar för University of Montana! Det kommer med mycket stolthet och tradition, man vill inte bara göra sitt nuvarande lag stolt utan även personer som spelade för laget för 10, 15 eller 20 år sen som fortfarande följer laget. Det är något som kommer finnas kvar hela livet, den här lagkänslan. 

Pontus kände redan när han reste över till USA inför sin första termin att han inte var reda eller tillräckligt motiverad för en proffssatsning efter collegeåren. Hans mål var istället att njuta av åren i staterna. Däremot, när tiden nu lider mot sitt slut har han reflekterat över sina val under åren och känner en liten klump i magen. 

–Jag skulle ha tagit det mer seriöst under skolloven. Jag fick en uppenbarelse när allting var klart precis i början av maj, när vi förlorade slutspelet och det kändes så tomt efteråt. Jag började funderade på om jag verkligen uppnått min fulla potential – har jag verkligen gett mitt allt under hela min tenniskarriär? Under somrarna har jag velat träffa kompisar och göra så mycket annat eftersom jag spelar så mycket tennis under resten av året, men tomheten jag kände efter slutspelet inser jag troligtvis beror på min upplevelse av att inte ha nått min fulla potential på tennisbanan. I så fall borde jag ha utsatt mig för proffstennis på somrarna, rest runt och gett mitt allt även där och då – inte bara på banan i Montana. 

Du la ju ut ett inlägg på Facebook den 2:a maj som börjar med: 

”And so it ends. Bittersweet feeling coming to terms with my tennis career being done.” 

Hur känns det att ha bestämt sig för att sluta spela tennis?

–Det är en konstig känsla. Efter sista matchen hade jag en gråtfest ihop med fem andra spelare som också kommer trappa ner. Men det kändes inte verkligt förrän det verkligen var slut. Det gick från allt till inget. Jag har spelat tennis i fyra år här i USA och alltid haft ett mål. Jag kommer fortfarande spela lite seriespel men min tävlingskarriär är i princip förbi och det tyngsta är nog att inte ha något riktigt mål med tennisen längre. Jag kommer troligtvis aldrig vara så vältränad igen de gångerna jag ställer mig på en tennisbana som jag varit nu.

Kan du reflektera lite mer över det här beslutet du pratar om att inte ha varit lika seriös under somrarna?

–Loven har alltid varit en balans för mig mellan tennis och mitt andra liv i Sverige som jag byggt upp under mina gymnasieår. Under de här collegeåren har jag tränat nästan varje dag under sommarloven men har inte spelat så många matcher vilket inneburit att jag kommit tillbaka i augusti halvrostig. Även om jag tränat 5-6 dagar i veckan tar det tid att komma in i matchrytmen och bygga upp självförtroendet igen. Men, i ögonblicket har jag valt att prioritera annat under somrarna. Det hade varit intressant att se var min tennis varit om jag varit fullt committad under de här fyra åren. Men, det kan också vara så att det blir lättare för mig att släppa känslan av att tävlingstennisen nu är över när jag upplevt annat under tennistiden – att jag har upplevt Europa på somrarna och byggt upp en identitet över vem jag är även utanför tennisbanan.

En av de häftigaste upplevelserna under tiden i Montana berättar Pontus var förra året, när han fick spela en avgörande så kallad ”clinchmatch”.

-Det är det man spelar collegetennis för, egentligen!

En clinchmatch uppstår när alla andra matcherna är färdigspelade och det står 3-3 i matcher medan din fortfarande pågår. Det vill säga, alla ögon är på dig. Publikens, lagkamraternas, motståndarnas – din match avgör allt! 

–Vi mötte Gonzaga University, där Oliver Andersson spelar men han hade corona just då så han var inte med. Min tyska lagkamrat hade precis jämnat ut till 3-3 i matcher och jag hade räddat två matchbollar för att ta min match till ett tredje set. Jag lyckades vinna det med 7-5 och fick uppleva den häftigaste känslan jag någonsin haft på en tennisbana! Jag fick en slags känsla av att det är det här jag kämpat för under alla juniorår och under tiden i Montana! Det var dessutom första gången vår skola vunnit mot en nationellt rankad skola, så det var lite av historia som skrevs.

Kände du press och nervositet i det tredje setet då?

–Jämfört med första året på college kände jag att jag var en helt annan spelare den här gången. Jag hamnade i det här läget rätt många gånger det första året eftersom jag spelade sexa och många anläggningar bara har tre banor vilket innebar att jag fick gå in sist och det därför ofta blev att min match var den återstående i slutet. Men jag var för nervös för att clincha då… Två år senare klarade jag det och många av lagkamraterna som tittat på de här situationerna under första året sa att jag kändes som en helt annan spelare den här gången.

En stor anledning till att Pontus trivts så bra i Montana är utan tvekan hans relation till sin coach, Jason Brown. Jason, som Pontus dessutom berättar är Grigor Dimitrovs hemliga vapen.

–Vi har en fysioterapeut här som jobbar med Sebastian Korda och Grigor Dimitrov. Det hela började med att min coach skickade lite anteckningar till Dimitrov om taktik och strategi. Min coach är kanske inte bäst på tennis själv men väldigt bra på taktik och strategi. När Dimitrov var i semifinal i US Open flög han över Jason till den. 

Så, om du skulle ge spelare som är på väg över till college något tips vad de ska tänka på i valet av skola, blir det då att skaffa sig en så bra bild som möjligt av hur du kommer funka med coachen?

–Ja, första prio är att komma överens med coachen. Man ska hitta en bra coach man kan prata om med allting och inte hela tiden ha känslan av att det är din chef. Det tror jag kan göra en collegeupplevelse ganska mycket värre.

Överlag är Pontus stolt över sin collegetid. Hans statistik säger att han haft fler vinster än förluster, laget har varit nationellt rankade för första gången i historien i år och gick upp till plats 62 vilket de aldrig legat på innan. Det här sista året har varit det bästa i skolans historia vilket han ser som ett bevis på att han spelar för ett ganska bra lag.  

–Vi i tennislaget synts mer och mer på skolan på slutet. Efter vår vinst mot Boise State för första gången sen 1980 blev vi lite kändisar på skolområdet och desto mer när vi även slog Air Force Academy som vi aldrig vunnit mot tidigare. Då visades vi på storbildsskärmar under amerikanska fotbollsmatcher och basketmatcher och blev lite kändisar på campus.

Härnäst för Pontus väntar Sverige igen. Han vill bygga upp en utbildningsgrund att stå på i Sverige. 14 maj tog han examen i Montana – 31 maj går flyget hem till Sverige.

–Montana har inte varit jättelätt att ta sig till. Jag får flyga från Missoula till Chicago till Denver till Frankfurt och därifrån till Stockholm.

I sommar är planen att resa runt i Europa för att till hösten börja på sin master i Lund i augusti. Som man kan säga: då börjar första dagen på resten av ditt liv, Pontus! 

Jason Browns egna ord om Pontus Hällgren och hans tid i Montana:

Pontus har haft en väldigt speciell karriär här, både som student och idrottare. Han gick i sin brors Ludvigs fotspår och började här i Montana och jag visste redan från första gången jag träffade honom att jag skulle älska att ha honom spelandes för the Griz.

Om Pontus hade någon svaghet som spelare får jag säga att det är den bästa svagheten någonsin – han kanske försökte lite för hårt, vilket är något varje coach älskar! Pontus utmärkte sig alltid i klassrummet och tog emot perfekta betyg under alla sina fyra år här och växte till att bli en utmärkt förebild och ledare på planen. Pontus var allmänt beundrad av sina lagkamrater och respekterad av alla han träffade. Hans intensitet och hängivenhet varje enskild dag både på träningsbanan och i gymmet är hittills oöverträffat bland övriga jag har tränat och coachat.

En annan fantastisk bedrift, som jag tror Pontus är den enda spelaren hittills i skolans historia som har lyckats med, är att ha gått obesegrad på hemmabanorna i Missoula under hela hans karriär!

Pontus kommer vara väldigt saknad här men han har lämnat ett arv efter sig av att vara en förebild, en ledares favorit och en fantastiskt hårt arbetande kille. Jag kan inte nog se fram emot att följa all framgång han kommer ha i livet.

Lyssna på Pontus Hällgrens musik och låtar genom att klicka HÄR!