Utanför boxen, med Aftab Baig

Ni vet när ni vaknar mitt i en dröm och inte vet om det ni upplevde var på riktigt eller ej? Eller Matrix-filmerna, där det inte är någon självklarhet vad som är verkligheten. I den här intervjuserien balanserar vi också på balansbrädan och ger ”tänka stort och utanför boxen” en helt ny innebörd. Idag sitter ingen mindre än Aftab Baig i heta stolen!

Gäst: Aftab Baig

Född: 1988

Koppling till tennis: Före detta chefstränare på KLTK, sedan i vintras klubbchef i Smedslättens LTK

Ska det göras en sådan satsning i svensk tennis skulle min önskan vara att bästa person ska göra den satsningen – den som har störst chans att lyckas och det är inte jag.

Smedslättens LTK förfogar idag inte över några grusbanor. Nämn två anledningar till att det kittlar i fingrarna att anlägga hardcourt istället för grus när det finns bygglov för utebanor.

Ingen lite ledande fråga, hehe. Jag var inte här i klubben när beslutet om att bygga in utebanorna togs, så ska inte lägga några värderingar i det, men spontant förstår jag att efterfrågan till att spela tennis här är stor och man vill tillgodose det behovet. Fyra banor inomhus räckte inte – sex stycken var bättre och fler får nu chansen att spela under nio av årets tolv månader. Men, eftersom jag gillar tävlingsidrott är det klart det känns synd att vi inte har några utomhusbanor eller grus idag. Jag föredrar grus framföra hardcourt, så jag skulle lobba för grus om det blir aktuellt med nya banor utomhus. Men såklart det blir en kostnads- och underhållsfråga. 

Under åren på KLTK fick du för första gången en chefstränarroll och idag är du klubbchef. Vad gör dig till en bra chef?

Jadu, jag är inte rätt person att svara på det. Jag vet inte ens om jag är en bra chef. Det jag kan säga är att jag försöker göra det lite bättre hela tiden – försöker ta till mig ny kunskap, vara lyhörd och tillgänglig. Jag vill att alla kollegorna ska känna att dörren alltid är öppen oavsett om det gäller privata eller arbetsrelaterade ärenden. En bra chef behöver vara tydlig och tillgänglig. Det ska finnas ett förtroende. Det är egenskaper jag uppskattat hos tidigare chefer. 

Nämn någon del i ditt ledarskap du troligtvis kanske inte lyckades perfekt med i början när du fick chefstränarrollen på KLTK?

Helt ärligt, jag har gjort så otroligt mycket fel…jag vet inte om jag lyckades med något överhuvudtaget i början! Men, man måste börja någonstans. Måttstocken har varit mina tidigare chefer, som Rickard Billing och Magnus Ennerberg, och de är fruktansvärt bra på sina jobb. Jag har säkert gjort 10 000 fel, men jag misstänker att även de gjort fel på vägen.

Ett exempel kan vara medarbetarsamtal – den typen av frågor som man egentligen inte har någon aning om hur de går till före man sitter i den här rollen. När man suttit på andra sidan av bordet är man helt fokuserad på vad man själv vill åt, det har varit ingångsvärdet och jag har inte haft en tanke på hur det varit på andra sidan bordet. För målet är såklart samma för båda parterna – att ha ett bra samtal, mötas och jobba vidare. Den typen av frågor som kan uppstå är luriga för när mötet är klart vill man känna att båda är tända och taggade.

Dina tre senaste arbetsgivare har varit Lidingö TK, KLTK och Smedslättens LTK. Tre klubbar geografiskt placerade på Lidingö, Östermalm och i Bromma. Du ser vart jag vill komma… 

Man vill ju äta gott, så är det! Haha, nej, det är lite slumpartat. Jag började på Lidingö och det var 100 % slump. Jag var där och dömde en gång efter att inte ha varit i en tennishall på länge. Jag var där och dömde Lidingöspelen en helg när jag inte hade något annat att göra eftersom jag fanns med på någon riktigt gammal förbundslista över domare. När jag var där så frågade jag om de behövde någon tränare på helgerna.

KLTK är min moderklubb och har en väldigt bra organisation, så det var ett medvetet val medan jobbet i Smedslätten nu var mer slumpartat igen. Det handlade mer om att det här är en klubb med bra förutsättningar där jag kan testa min kunskap i praktiken. Det känns som det finns bra förutsättningar här för att starta igång bra saker. 

Det du frågar om är inget jag personligen tänker på, att jag hellre vill sitta i Bromma än i Solna på dagarna fast jag bor och är uppvuxen där. 

Nu generaliserar vi, såklart, men nämn någon skillnad samt någon likhet mellan medlemmarna på Lidingö/KLTK/Smedslätten samt skillnader.

Folk är trevliga på alla ställena! Lidingö och Smedslätten är ganska lika som klubbar. På båda ställena känns det otroligt familjärt! Det är nästan som mitt vardagsrum där alla känner alla. Det handlar om mer än tennis i klubbarna – folk kommer hit för att släcka ett socialt begär vilket är väldigt, väldigt trevligt. Det är sådana värden man ska kretsa en idrottsförening kring och det smittar av sig på unga som då också trivs bra. 

KLTK är annorlunda för det är så mycket större där! Där får man aktivt jobba med den typen av frågor på ett annat sätt. Där får man lägga resurser på sådant som sker naturligt här – hur får man barnen att hälsa på varandra? De kanske spelar samma tid och går i samma skola men vet inte om att de spelar tennis på samma tid på KLTK för de tar olika ingångar in i hallen och ser inte varandra där.

Tror du det generellt finns bättre förutsättningar att få fram elittennisspelare i områden med generellt välbärgade kommuninvånare jämfört med det motsatta?

Jag tror det finns förutsättningar att göra bra saker men det behöver inte handla om att fostra elitspelare. Jag tänker mer i generella termer – att vi har en hög banbeläggning gör det till exempel inte optimalt att skapa elitspelare. Att många ska samsas om resurserna gör det inte mer möjligt, för elitspelare behöver tid och bantid. En kamp om resurser är en nackdel för det betyder att någon måste tumma på sin del av kakan – i en mindre klubb behöver ingen göra det eftersom banorna ändå står tomma. Däremot, det här med närhet och att det finns en bra grund och plattform att bygga ifrån är positivt och att klubben kan verka som en knutpunkt i området att samlas kring. 

En diskussion som pågått ett tag, och pågår, inom svensk tennis är ifall alla tennisklubbar verkligen ska ha som mål att vara bra på allt. Ifall en och samma klubb verkligen ska ha fullt fokus på allt från minitennis till elitjuniorer till vuxna. I Smedslätten har ni världens läge att gå i bräschen och tydligt verka som en farmarklubb till SALK där ni tar stort ansvar för yngre juniorer och vuxna men slussar vidare de mer satsande juniorerna fem minuter bort till SALK. Samarbete deluxe! När sätts detta system och samverkan officiellt i bruk?

Jag vet inte om jag kommer sätta det i bruk. Jag tänker att vår målsättning är att ha en väldigt bra verksamhet för barn och unga – om vi sen inte räcker till eller vart de sen väljer att ta vägen, det är upp till var och en att bestämma. Men såklart tävlar vi inte med SALK om vilka resurser vi kan ge en 18-åring i dagsläget och det är kanske inte heller det vi ska syssla med – vi ska vara ruskigt bra när de är unga! Helt ärligt vet jag inte om vi kommit så långt att vi ens behöver ha en diskussion om vad som ska ske med spelarna sen. Klubbens inställning är att vi konkret vill kunna tillgodose möjligheter så du inte automatiskt behöver flytta. Men såklart, vi kommer inte kunna tävla om upplägget för de äldre, det vore bara dumt att gå runt och tro det. En 15-åring med proffsdrömmar behöver en hel del av de här banorna och ska vi ha 4-6 sådana spelare är det rökt för då kommer ingen annan kunna spela tennis här. Vi vill dock kunna möta dem någonstans på vägen. De ska få en riktigt bra start på sin tennisresa och när de blir äldre och mycket bättre och har ett annat behov vill vi kunna mötas lite, men vi ska inte gå runt och tro att vi ska kunna konkurrera. 

Du har siktet inställd på generalsekreterarposten på Svenska Tennisförbundet den dagen den rollen blir ledig!

Nej, det har jag inte. Absolut inte. Vad gör Christer egentligen? Jag har aldrig forskat i vad den rollen innebär, jag är så långt ifrån den. Det är lite mycket politik involverat i en sådan position kanske? I dagsläget är det definitivt inte något jag funderar på. 

Men om du var härskare över svensk tennis, vilka bitar skulle du prioritera att ta tag i och förändra då?

Några hjärtefrågor är de som varit på tapeten ett tag och fortfarande är – hur tävlar vi? Försöka hitta sätt att modernisera tävlingar på samt att finna vägar att säkerställa bättre rekrytering av tränare. Det skulle vara hjärtefrågor för mig som också är högaktuella. Det är viktigt att modernisera tävlingarna. Systemet där måste rimma med vad man vill få ut av en tävling och rimma med samhället. De måste vara lockande, spännande och vara gångbart i vardagspusslet för en familj. Där tycker jag inte vi har utvecklat de här formerna så mycket på senare tid.

Det klart du tycker det är kul att stå på banan och tydligt jobba med spelarutveckling, men du tycker också det är ganska skönt att inte ha de riktigt långa grindpassen on court längre?

Nej, inte alls, jag älskar att grinda! Älskar att stå på banan! Däremot har livssituationen förändrats lite – jag har gått från 0 barn till 2 vilket gör att man måste få ihop fler delar av livet nu än enbart jobb. Nu står jag inte jättemycket längre på banan, runt 10-11 timmar i veckan. Men verkligen, jag gillar att stå på banan och filosofin jag jobbar efter är att allt det administrativa personalen i en klubb ska göra enbart ska vara till för att skapa så bra träning som möjligt. Det administrativa är inte det viktiga utan är till för att organisera så bra träning som möjligt.

Reflektera lite över för- och nackdelar med att ha en akademigren kopplad till en tennisklubb.

Fördelarna är ganska tydliga -man har möjlighet att erbjuda några få som är i behov av en spets just en spets och man har möjlighet att göra det utan att ta hänsyn till allt annat – man kan genuint bara ta hänsyn till just den här individen. 

Nackdelarna blir istället att när man kopplar ihop något sånt med en klubb så skapar man indirekt samtidigt två klubbar i en. Det kan få effekter på sammanhållningen och den allmänna trivseln men också få en effekt på spelare och folk att de undervärderar vardagen de har eftersom det nu finns ett annat upplägg som är bättre. Då räcker inte det jag redan har. Det är en sådan nackdel man bör ha med sig i ryggsäcken och vetskapen om att det här är något man behöver jobba med. För faktum är att det en spelare har idag är ju lika bra som det var igår – det har inte förändrats bara för att något annat adderats till en annan spelare.

Det är lätt att flera tycker den nya akademin är det häftiga och att det är den man vill tillhöra. Och det är inget fel med att vilja tillhöra, men du kanske inte är där idag. Precis som med GTG-boomen, när den akademin öppnade blev det häftigt och att de kallade sig en akademi. Det blev skithäftigt! Det kanske inte nödvändigtvis är bättre träning där, det vet jag inte, men det kändes häftigare än den vardagen spelarna redan hade.

Ryskägda Gazprom erbjuder något oväntat 200 miljoner i budget och en helt ny anläggning med 25 banor mellan Drottningholm och Ekerö och du blir big boss för hela skiten. Målet: göra Sverige till en Grand Slam-vinnande nation igen före du går i pension. Vad säger du?

Får man tacka ja till ryska pengar…? Jag tackar för uppdraget men säger nej till ryska pengar och lever vidare i min bubbla. Men, om det inte var så politiskt laddat med ryska pengar, säg att pengarna kom någon annanstans ifrån, då låter det lockande men jag tvekar på att jag har kompetensen idag. Va fan, en budget på 200 millar ska rattas – jag känner att jag behöver några år till före jag är mogen för det! Om jag däremot bara drömmer så klart det hade varit coolt och häftigt…men jag är alldeles för mycket rookie. Ska det göras en sådan satsning i svensk tennis skulle min önskan vara att bästa person ska göra den satsningen – den som har störst chans att lyckas och det är inte jag.

Du ska vara med i På spåret och får ta med dig en svensk klubbchef in i buren. Vem hade kunnat hjälpa dig mest?

Kan det vara Johan Porsborn? Det måste vara Porsborn!

Vid närmare eftertanke skulle du nog absolut tacka nej till att vara med i min podd om frågan kom– risken att säga något man inte kan stå för är trots allt lite för stor. Eller? 

Nja, nej, jag är ju med här nu. Så kanske. Jag skulle nog överväga en extra gång. Har man något av värde att säga?

Vem är Sveriges bästa tennistränare? Ja, jag vet, det är en luddig fråga och man kan inte säga så. Men OM man kunde göra det, vem skulle du svara då och varför?

Ja, som du säger, det är en luddig fråga. Tränare för vem menar du? Går jag igenom alla mina erfarenheter blir det svårt att toppa Magnus Ennerberg. Dock, jag känner inte en bråkdel av alla som jobbar eller har någon aning om hur allas vardag ser ut. Vad riktar sig frågan mot? Minitennis eller att ta fram proffs? Faktum är att jag inte ens har någon aning om alla klubbarna i Stockholm. Jag vet inte hur träningarna i Näsbypark ser ut – de kanske är sjukt bra tennistränare där men jag vet inte för jag ser inte personen i dennes vardag. 

Men okej, Ennerberg, vad är han inte bra på? Hans största förmåga bortsett från sin genuina kunskap är hans förmåga att få med sig folk. Hans entusiasm smittar av sig något fruktansvärt. Det tillsammans med hans pedagogiska stil – kombinera de två! I och med att han har utbildat mig och vi levt i samma verklighet och vardag så länge så är våra filosofier ganska lika. 

Ge oss ditt livsmotto, tack!

Jag är alltid för att ge saker ett försök och sen få se vad det leder till. Alla filosofier bygger väl på det? Carpe diem och så vidare. 

En film eller bok du hämtat inspiration ifrån?

Alla filmer där en det finns en ”underdog-story”. Det finns många titlar och böcker med det, men jag svarar generellt. Allt som har med en underdog att göra!

Vad tror du på som du upplever att andra inte riktigt håller med dig om?

Du är bra mer kontroversiell än mig, haha. Det är alltid bra att se olika på saker så länge man kan enas kring att man ser olika på det. Problematiken ligger sällan i att vi ser olika på saker utan att folk har svårt att acceptera att vi ser olika på det.