Av Tennis – en av världens mest globala idrotter med utövare och turneringar över hela världen. Som tennisproffs går det varje vecka att delta i tävlingar på geografiskt bekväma avstånd till Sverige, eller så kan man använda tennisen till att upptäcka världen och länder som man kanske aldrig annars hade besökt. I den här serien pratar vi med svenska spelare som med egna ord får berätta om en tävlingsdestination som sticker ut från mängden.
Spelare: Simon Yitbarek
Resesällskap: Pappa Zemichael
Destination: Yaounde, Kamerun
Tävling: Två futures
Tidpunkt: December 2018
Ålder vid resan: 18 år
Första dagen när vi precis kommit fram till Kamerun beställde vi in lite pommes för att stoppa i oss snabbt på kvällen – till rummet kom det fem slicar kokt potatis med lite ketchup!
”Från början var inte tanken att jag skulle åka dit, det blev bestämt i sista sekund. Det året hade jag nästan bara spelat sommar- och vintertourer, men det hade gått bra i dem och jag hade tagit ett steg uppåt i nivå. Tack vare alla sommar- och vintertourer hade jag otroligt många matcher i kroppen. Så, i slutet av året blev mitt mål att ta en ATP-pinne innan året var slut.
Jag var på gymmet med farsan som hade mailat tävlingsledaren i Kamerun för att fråga om ett Wild Card. Eftersom det var en sista minuten idé var jag inte anmäld. Från början ville jag inte åka – jag hade för roligt hemma för att vilja åka iväg, plus att julafton närmade sig. Jag ville vara hemma med kompisar. Faktum är att jag aldrig riktigt gillat att resa. Men vi fick klartecken om WC på tisdagen och på fredagen åkte vi.
När vi kom dit och skulle signa in till kvalet berättade de att det hade blivit något fel och att jag inte hade något WC tilldelat mig. Som tur var blev kvalet inte fullt, så jag kom in ändå.
Jag är ifrån Etiopien och Kamerun är inte helt olikt Etiopien, så jag kände igen mig i mycket och i hur Kamerun såg ut. Skillnaden var att när vi varit i mitt hemland så brukar vi bo hos släktingar och familj, nu bodde vi på hotell vilket var lite annorlunda. Hotellet var okej, men maten var…inget vidare. Jag åt knappt något på två veckor. Överlag gick vi inte ut så mycket. Vi åt på klubben och gick sedan tillbaka till hotellet. Pappa gick däremot runt mycket, framförallt de sista dagarna av resan.
Spelmässigt passade banorna mig väldigt bra. Det var ingen riktig hardcourt som vi är vana vid i Sverige utan mer som målad asfalt.
I alla tävlingar i Afrika, bortsett från Egypten och Tunisien, så är organisationen fantastisk! De behandlar dig som en kung! Du får transport i princip när du vill, bara säg till. De har bollkallar i varje match, linjedomare, läktare och mycket publik som tittar. Jag hade dessutom publiken med mig. Den första matchen mötte jag en inhemsk spelare, då hade jag publiken emot mig, men sedan hejade de på mig under hela resan. Kanske för att de gillade min spelstil? I den andra omgången mötte jag en brasiliansk spelare som också hade missat att anmäla sig till första veckans tävling, så han hade också fått signa in på chans. Han blev en av få spelare jag blev polare med under de här veckorna. Först så hamnade vi i olika kvalgrupper, men något hade blivit fel så de lottade om och då hamnade vi i samma, vilket var lite oflyt eftersom han egentligen borde haft en plats i huvudtävlingen. Jag vann men han kom ändå in som Lucky Loser.
I första omgången i huvudtävlingen fick jag en ganska bra lottning, min nyazeeländska dubbelpartner Alexander Klintcharov. Jag vann i tre set och tog min första pinne! Efter det var jag halvt nöjd eftersom det varit mitt mål. Dagen efter mötte jag en tredjeseedad kille från Tunisien som låg runt 350/400 i världen. Med all träningsvärk i kroppen efter tre matcher varav två ganska tuffa lyckades jag kriga hem den här matchen med. Det var mycket publik som tittade och jag fick kämpa på hårt. När jag vaknade upp dagen efter den matchen var träningsvärken brutal. På den tiden värmde jag knappt upp, jag var väldigt lat då, men nu hade jag ordentlig träningsvärk. Rygg, framsida lår, baksidan, rumpan, överallt. Dessutom var det hur varmt som helst inför kvartsfinalen! Fuktigt och runt 30 grader eftersom det var mitt i sommaren i Kamerun. Jag orkade helt enkelt inte och förlorade mot en fransman.
Det jag åt under de här tävlingarna åt jag bara för att jag var tvungen att äta. Första dagen när vi precis kommit fram till Kamerun beställde vi in lite pommes för att stoppa i oss snabbt på kvällen – till rummet kom det fem slicar kokt potatis med lite ketchup! Med tiden hittade jag en maträtt jag gillade i restaurangen som jag åt varje dag, men maten var inte direkt något vidare.
Efter första tävlingen var det några dagars vila. Den andra veckan hade jag kommit in i huvudtävlingen som sista eller näst sista man, jag minns inte helt. Det var i alla fall nästan tomt på folk – de flesta hade dragit sig ur. Före coronan kom var det många tävlingar, framförallt i Afrika, där orankade spelare kom in.
Jag fick igen möta en inhemsk spelare i första omgången som jag vann mot före jag återigen förlorade mot en fransman i nästa.
Sammanfattat var det en otroligt rolig resa! Tävlingar på resorter har sina fördelar, det är skönt och jag gillar det med, men det är kul när tävlingarna verkligen bryr sig om dig och tar hand om spelarna. Sådana här resor är roliga, det var samma när jag var i Nigeria tre veckor. Resan till Nigeria var den kanske roligaste resan jag gjort! Där hittade jag kompisar och vi gick ut till restauranger varje kväll. Säkerheten är inga problem. Visst, man kan inte lägga mobilen var som helst och gå därifrån, men annars är det lugnt. I Nigeria hade de Västafrikas största anläggning. Riktigt stor anläggning, nice hotell, fanns inget att klaga på maten, bra transporter, mycket publik, bollkallar, domare, fotografer. Det kändes inte riktigt som Stockholm Open, men nästan!
Den sista dagen i Kamerun gick jag runt lite med en av spelarna nere i stan. Vi gick till någon butik och kikade runt lite. Men jag spelade ingen dubbel den andra veckan, för när jag förlorade singeln ville jag åka hem. Julafton närmade sig.”
Linus på baslinjen 