Far och son Rosenholm och minnen för livet

Ponera att du som gammal elitidrottare sent i livet får en son och vill ge honom alla förutsättningar till ett bra liv och en chans att nå sina drömmar. Vad gör du då? Ställer upp till 100%, såklart! Jag hörde av mig till Bo Rosenholm, pappa till Patrik Rosenholm (fd ATP 350) för att prata cykling, föräldraskap, rollfördelning och curlande.

Det är slående hur många bra idrottare som har föräldrar som själva har idrottat. Varför blir just deras barn bra? Är det gener? Kanske, men viktigast är att de vet hur man behöver träna för att bli bra.

Bo Rosenholms idrottande innehöll lite av varje som barn. När Bo var 15 år, 1954, så öppnade två tennisbanor upp i Näsaäng. Bo bodde i närheten och hans familj ägde en tennisracket, så han och kompisen Lars Ölander hängde regelbundet vid banorna. Inte alltför sällan spelade ett gäng äldre herrar dubbel och ofta saknades det en fjärde person varpå Bo eller Lasse fick hoppa in. Och på den tiden var det även fritt fram att spela när banorna var lediga. 

– Jag tyckte jag var ganska bra, minns Bo.

Hans föräldrar hade dock inte råd att finansiera tennisträningen för Bo. Att spela på inomhusbanan som låg på Kungliga Sjökrigsskolan i Näsby-Park kostade 10 kronor i timmen under vintern, vilket var lite för mycket för familjen.

–Jag blev lite avundsjuk på Lasse som kunde spela även inomhus och insåg att om jag inte kan träna så mycket som jag vill så kan jag inte heller bli bra. Då gick jag över till att cykla istället och försökte träna så mycket jag bara kunde.

Lars Ölander gick vidare till att spela sex Davis Cup-matcher för Sverige och bli ordförande i Svenska Tennisförbundet. Bo däremot, han började som sagt cykla istället.

–Jag köpte en cykel genom min klubb. Det var tre månaders väntetid innan man fick cykeln. Under tiden jobbade jag i kommunhuset i Täby. Där arbetade jag ihop med en polare som hette Stig-Larsson. Under stora delar av dagen hade vi inget att göra, så vi monterade upp en cykel på två bockar i vårt arbetsrum och använde den som motionscykel och cyklade på arbetstid!

Cykling visade sig vara Bos grej. Så småningom ledde cykelkarriären till bland annat en fjärdeplats på SM, diverse landslagsmeriter och internationellt tävlande såsom Österrike runt och Berlins 4-dagars. Sin egen idrottskarriär skulle Bo komma ha stor nytta av i framtiden som idrottsförälder.

–Jag fick en inblick i att man inte blir bra om man inte tränar, förklarar han. Talang är bra, men det kommer man inte långt på. Det är slående hur många bra idrottare som har föräldrar som själva har idrottat. Varför blir just deras barn bra? Är det gener? Kanske, men viktigast är att de vet hur man behöver träna för att bli bra. Man kanske till och med behöver träna på julafton, för man kan inte göra avkall på träningen.

Bo ger ett exempel från sin egen cykling:

–Jag körde ofta med en kompis som hette Leif Sahlström. Vi kunde cykla en runda på sex mil på kvällen och avsluta med en spurt uppför backen där han bodde. Efter spurten sa vi hej då varpå jag stack ut på samma runda en gång till, utan att Leif visste om det. Jag berättade det här för honom i efterhand och förklarade varför jag gjorde det, vilket helt enkelt var för att tränar jag mest så blir jag bäst. Det är lättare mentalt att vinna om jag vet att jag har tränat bäst. Den vetskapen gör att man får en fördel och har större chans att vinna.

Bo och hans fru Marianne fick Patrik vid en relativt sen ålder. Bo skulle fylla 47 och Marianne var 41 när Patrik kom till världen, 1988. De hade försökt i många år, så när den lilla killen till slut kom var det som en gåva från himlen. Bo avslutade sitt yrkesliv och ville inte någonting hellre än att ge Patrik en fin start i livet och se till att han mådde bra.

Patrik hade dock problem med hälsenorna tidigt. Han hade något som kallas ”spetsfot”. Läkaren som familjen gick till sa att han aldrig skulle kunna idrotta, men det spelade såklart ingen roll just då – det väsentliga var att Patrik skulle må bra.

Men idrotta skulle han så småningom göra ändå. Problemet med hälsenorna ihop med att Patriks födsel efter alla års försök var relativt oväntad ledde till att Bo enligt honom själv tog en överbeskyddande roll.

–Jag var väldigt försiktig med Patrik, berättar Bo. När han klättrade i berg som liten, så som barn gör, så sa jag alltid åt honom att vara försiktig. När han ville upp i ett träd sa jag: ”ta det lugnt Patrik!”. Han fick aldrig riktigt utforska sina gränser själv, för jag var så rädd om honom. 

Åren gick och när Patrik närmade sig nio var det dags att testa på tennis. Han hade redan provat på ishockey, fotboll och golf.  Det sistnämnda gick mycket bra och han vann en liten tävling. Bo hade drygt 12 i handikapp så det hade blivit golf om det inte varit så att Bos rygg sade stopp. Bo hade till och med en krok på sin golfvagn så han kunde dra två vagnar.  Istället bestämde sig Bo för att Patrik skulle få prova på tennis och kontaktade Lidingö Tennisklubb. Där var en lång kölista, så det fick istället bli ett försök på TSK Malmen. Inte heller där fanns det plats in i klubben men däremot på en kurs som skulle ge två träningstillfällen i veckan, så den fick det bli. Bo var dock inte helt nöjd.

–Jag ville att han skulle träna mycket, så jag sökte till KLTK också och fick plats på två 45-minuterslektioner i veckan. Jag tyckte visserligen inte träningen var så bra – barnen stod i kö, fick slå ett slag och sen ställa sig sist. Men fördelen var att jag fick spela så mycket jag bara ville med Patrik på lediga tider! Så vi tog varje chans att spela ihop. Jag vill påstå att anledningen till att han blev bra som barn var att jag tyckte det var så kul. Jag älskade att spela! Att se honom göra framsteg, att till exempel se honom slå in den där backhanden, det var fantastiskt! Jag tror att om inte föräldrar tycker idrotten är kul så går det inte.

Det fanns dock problem. Bollkänslan var det inget fel på, men det var svårare att hålla sig på fötterna. Patrik ramlade ofta omkull och gråten satt i halsen. Han hade inte fötterna med sig och Bo menar att det delvis berodde på att han inte gav Patrik fria tyglar från början. Hade han bara låtit honom klättra fritt i det där trädet kanske Patrik lärt känna sin kropp bättre.

Trots detta fanns glädjen där och Bos glädje över tennisen smittade av sig på Patrik. När han hunnit bli 12 och hade varit nere i Båstad och tävlat fick Bo med sig ett par linjer från en av tennisbanorna som ändå skulle bytas ut. Med de linjerna byggde han en minitennisbana på trädgården hemma på Lidingö, byggde nät och använde en särskild gräsklippare som klippte gräset lågt. På den banan spelade både far och son mycket men även kompisar kom förbi och spelade.

–Den minitennisbanan tror jag blev inkörsporten till att ha riktigt roligt! Bland annat kom Daniel Biörck som var ett år äldre och bodde på Lidingö men spelade för Näsbypark TK förbi och spelade och jag minns hur de i omgångar skrek och skrattade och jag tänkte att om de har så här roligt, då kommer de också bli riktigt bra på tennis…

Tennisen blev ett sätt att umgås på för Patrik och pappa Bo. Mamma Marianne jobbade fortfarande men följde med när hon kunde, vilket alltid var uppskattat av alla. Bo hade fått en son och ville pusha honom att nå så långt det gick – samtidigt som han hade så roligt det bara gick. Pådrivande, men aldrig så att de hamnade i någon konflikt.

–Det var väldigt viktigt att välmåendet alltid kom i första hand. Om han förlorade, då var det McDonalds. Jag njöt av att sitta och fika och prata med andra gubbar. Men det klart jag la mig i mycket. Vi hade en form av samspel i att vi båda visste vad han var bra på men också vad han kunde utveckla. Jag resonerade att om han tyckte det var roligt att slå forehand så måste han få chansen att göra det. Jag hade önskat att han tidigt tyckte det var roligt att slå rak backhand istället, för jag tror han hade vunnit mycket på den, men det klart det inte var lika roligt när den satt i nätet. 

Om du ser tillbaka på juniortiden, kan du se något du borde gjort annorlunda som förälder?

–Jag var för mycket curlingpappa. Om jag skulle göra om det här skulle jag sagt åt honom att oftare cykla till träningarna. Jag körde honom överallt eftersom jag hade möjligheten. Det var många som tyckte jag borde släppt honom mer och inte varit så beskyddande. Det ledde till att jag ofta tog parti för Patrik när jag borde låtit honom ta konflikterna själv, men jag trodde jag kunde bäst och mest.  Jag värnade så väldigt mycket om att han skulle må bra.

Under vårt samtal är det lite svårt att sätta fingret på vad Bos roll egentligen var i Patriks tennis. Var han ansvarig för den? Var han en form av assistent som hjälpte Patrik styra upp träningen? Eller var han bara en stöttande förälder som till varje pris ville Patriks bästa? Oavsett vad är känslan att de båda uppskattade varandra och hade kul ihop, far och son.

–Jag minns från tiden när jag cyklade hur jag alltid kände mig stark på vårsäsongen eftersom jag hade sprungit mycket i backar på vintern. På Lidingö finns det en backe som heter Aborrbacken. Det är Lidingöloppets tuffaste backe och hatad av många som springer tävlingen. Den ligger fem minuter från där vi bor. Dit gick jag och Patrik på vintern. Där spurtade han halva backen och jag stod och räknade. Vilken pappa hade gjort det? Normalt hade en pappa kanske sagt åt sin son att han borde gå ut och springa och sen vinkat hej då i dörren, men så länge Patrik bytte om och frågade om jag var klar att hänga med ut så funkade det och blev något positivt att jag stod där i backen. Han kände att han inte var ensam om att träna. Många på gymmen idag har en coach, en pt, som pushar för att det blir enklare att träna då. Och ja, det var jag som ringde runt överallt och bokade banor och frågade vilka kompisar som kunde träna med honom. 

Bo återkommer flera gånger under samtalet till citatet ”tränar du mycket så blir du bra”. Det han själv upplevde och trodde på under sin cykelkarriär, den erfarenheten och kunskapen var han mån om att Patrik skulle få ta del av och ha nytta av under sin resa.

–Det är en härlig känsla att ha tränat på julafton – det räddar många andra dagar som inte är lika roliga. Att aldrig göra avkall på träningen, det var jag väldigt noga med. En pappa som själv varit idrottare vet vad som fordras. Vill man nå någonstans så kommer man inte undan från träningen.

 Hur hanterade du som förälder när Patrik blev besviken och ledsen?

–Jag ville stötta honom till max – få honom på gott humör och smälta det. Han måste ha rätt att bli arg, men också känna att det bara är en lek. 

Men jag tänker, du åkte runt med Patrik överallt, servade honom, ni tränade ihop, du påtalade vikten av att träna mycket. Var det verkligen bara en lek?

– Det kan aldrig bli allvar. Att pusha honom, eller ditt barn, så att det tröttnar, det är lätt. Man kan lätt bli förstörd mentalt som spelare. Som förälder tänkte jag hela tiden ”hur tänkte jag”, ”hur tänker han?”. Det gäller att pusha varandra! Och att visa glädje! Efter matcher kunde jag tala om att hans tränare Rolle ringt och grattat honom. Eller att mamma ringde och hälsade. Då kunde Patrik säga: ”men jag förlorade ju?”. ”Ja, men mamma ringde och sa så här.” Det gällde hela tiden att dra upp humöret. 

Bo berättar att han och Patrik under en tid hade en regel att de kunde prata tennis i bilen efter träningen fram till ett visst rödljus, men efter det rödljuset få fick ingen prata tennis mer under kvällen. 

Hände det att ni blev osams?

–Hm…nej, inte vad jag minns…det vore intressant att fråga Patrik om han minns något. Kan jag fråga honom?

Absolut.

Bo går ifrån och letar upp Patrik, som sitter på altanen ute i solen som skiner över Lidingö just den här söndagseftermiddagen. Efter en stund kommer Bo tillbaka. 

–Nej, han kunde inte heller minnas någon gång. Jag måste säga att det kändes väldigt skönt när han sa det, för jag är trots allt hans pappa och jag ville inte bli osams med min son. Vi ska alltid vara vänner.

När Patrik skulle börja gymnasiet valde han att göra det på tennisgymnasiet i Upsala. Bo flyttade med. Han köpte en lägenhet i Upsala, hjälpte Patrik med studierna och skjutsade både honom och de andra killarna mellan olika träningslokaler. Hur det var möjligt? Bo var klar med sin karriär som byggnadskonstruktör men berättar en rolig anekdot från tiden när han fortfarande tävlade som cyklist.

–Jag vann ett cykellopp men var så avundsjuk på min kamrat Leif Sahlström som kom tvåa, för i tidningarna stod det bara att ”Bo Andersson vann”, som jag hette då, medan de skrev att ”Leif Sahlström, som tagit realexamen, kom tvåa.” Jag ville inte vara han som inte ens tagit studenten, utan bli respekterad! Så jag satte igång och pluggade på kvällarna och sökte in på tekniskt institut i Stockholm samtidigt som jag fortsatte tävla. Det var ett sätt att hävda mig, sen fick de skriva att jag förutom att segra i loppet även var utbildad ingenjör, haha. Tror att det som påverkar och utvecklar ens barns idrottsutövande är mycket relaterat till hur kompisar lyckas. Kan han/hon så kan jag också tänker nog många i unga år.

Men tiderna förändrades. Patrik blev äldre och efter att han som 18-åring fick sitt riktigt stora genombrott inom svensk tennis när han vann både singel- och dubbelklassen i Båstadtennis var han redo för seniortennisen. I takt med att sonen blev äldre förändrades också Bos roll vilket han var medveten om. Patrik blev mer och mer självständig och åkte ibland iväg själv med kompisar som han spelade dubbel med. Men helt ville han inte släppa taget. Han säger själv att han märker att runt 18-års ålder väljer många föräldrar att släppa iväg killarna lite väl snabbt, vilket han inte tror är särskilt bra.  Bo tror det är viktigt att man som förälder försöker ställa upp och hjälpa ens barn och dess kompisar för att bygga en bra relation. 

– Jag var en av få föräldrar som hängde med killarna emellanåt och jag märkte att det gick sämre för spelarna vars föräldrar inte var med. De fick inte samma stöttning. Så länge polarna runt din son accepterar att du som förälder är med tror jag det är bra att vara det. Men det kom en tid när jag kände att jag inte ska gå och lämna in hans rack för strängning längre, för de andra killarna stod redan där och snackade och hade kul. Man vill gärna vara med som förälder, men man får hålla sig undan för du passar inte i gänget längre helt enkelt.

Bo berättar en rolig anekdot från en av tävlingarna han var med Patrik på. 

–En av Patriks vänner än idag, Anders Lindström, var på samma tävling som oss. Jag sa till Anders, som kunde ha ett hett temperament, att du får 50kr om du inte slänger racket under nästa match. Men han slängde det ändå, haha. Men det är jättekul att han och Patrik är vänner idag – de har behållit kontakten och Anders var hedersmarskalk på Patriks bröllop. De spelade också Padel tillsammans igår. 

Bo tystnar, funderar och säger sen att de allra bästa spelarna ofta har sina föräldrar med, även upp i åren, men att han är osäker på om det verkligen är det bästa. Under en längre tid hyrde han in en privat tränare för att resa med Patrik (”som kostade skjortan”), det var för att han kände att Patrik behövde någon som han hade förtroende för, som inte var pappa.

–Man ska som förälder inte ta för sig om det inte finns plats längre. Men jag har alltid varit med i kanten. 

Den givna frågan som uppstår är såklart vad Patrik själv kände om att alltid ha pappa med sig. Och Patrik är väldigt tydlig med vad han tycker pappan har betytt för honom.

–Han gjorde det enklare för mig att få spela tennis, säger Patrik. Körde runt mig till träningar och var med och stöttade mig på tävlingar, både i Sverige och utomlands. Det klart jag säkert hade lärt mig att ta mig runt själv, men det hade blivit mycket svårare utan pappas hjälp. 

–Jag tror att som barn och ungdom är man inte så bra på att se belöningen som finns i framtiden. Man vill att det ska vara kul direkt och hela tiden. Att boka banor, fixa bollar och hitta någon att spela med tar energi och tid och då tror jag det är lättare att slå på X-boxen. Men är den där banan bokad och kommer kompisen till banan så kanske man väljer att spela tennis för det är lite roligare än allting annat. Så var det nog för mig – jag tyckte att spela tennis var det roligaste som fanns och pappas hjälp och stöttning gjorde det ännu enklare att få göra det. 

Jag frågar Bo om det finns någonting han ångrar angående sitt eget agerande.

–Mest tror jag Patrik kände att jag var en trygghet, men jag kan i efterhand känna att jag ibland hejade lite för mycket under matcherna. Jag tyckte att de andra föräldrarna ofta hejade väldigt kraftigt, då ville jag konkurrera med de föräldrarna och heja lika mycket tillbaka. Det kan vara något jag ångrar.

Troligtvis är Bo Rosenholm en av de föräldrarna som sett flest träningspass med sin son i hela Sverige. Han säger att det han förstår att en förälder som tittar på varje träning kan vara en belastning på så sätt att tränaren kan känna sig låst i sättet han kommunicerar på banan med pappans barn, men att han tror Patriks tränare till slut inte såg honom själv som något problem eftersom han alltid satt där tyst. Att ha en engagerad förälder tror Bo inte bara är en fördel utan snarare ett måste, framförallt i Stockholmsregionen där det kan vara viktigare än på andra ställen att få skjuts till och från träningarna. Blir man inte lite curlad säger Bo att det blir väldigt svårt, att procentuella chansen att lyckas minskar avsevärt. 

Har du någon koll Bo på vad Patriks tennis kostat er familj ekonomiskt?

–Nej, det har jag aldrig funderat på. Det var ett sätt för oss att umgås. Hade vi inte haft tennisen så hade vi gjort något annat istället. 

Ett av de största ögonblicken både för dig och Patrik utgår jag från var när han slog Gael Monfils i Stockholm Open. Vad minns du av den vinsten?

–Det var fantastiskt! Jag satt ensam i loungen och såg matchen. Livet hade kunnat ta slut där – att få se Patrik vinna en sådan match var en underbar känsla! Jag minns före matchen att Jonas Björkman och Thomas Johansson sa att det var otur att han lottades mot Monfils. Efter matchen när jag stötte på dem i korridoren kom båda fram och sa grattis och att det var oerhört starkt av Patrik. Mina tårar rann, fast de inte syntes. Helt klart min största upplevelse inom idrotten. 

–Något annat jag inte glömmer var när Patrik hade vunnit singeln och dubbeln i Båstadtennis när han var 18 och efteråt satte sig vid ett bord för att ringa sin tränare Rolle Rakell och snacka. Man såg hur Patrik glödde av glädje! Rolle var en fantastisk tränare och man kan se än idag hur engagerad han är när han tränar ungarna i TSK Malmen. 

Bo fortsätter:

–Efter Stockholm Open och vinsten mot Monfils kände jag att det var läge att satsa, så vi la runt 100 000kr på att åka på Futures och Challengers i bland annat England, Japan, Indonesien och Hongkong och betalade för att han skulle ha tränare med sig, för nu tänkte jag att han skulle få chansen. Det var inte de billigaste resorna han gjort…

Vårt samtal närmar sig sitt slut. Även om Patriks resultat och hans karriär egentligen inte var huvudämnet för den här intervjun så vill jag ändå fråga Bo om han tycker Patrik fick ut maximalt av sin tennis. Han nådde 350 i världen som spelare och i alla fall jag minns honom som en spelare med fantastisk bollträff och en verktygslåda som innehöll det mesta. 

–Det hade kunnat gå mycket bättre, svarar Bo. Jag kan såklart inte säga säkert, men vad jag vet är att han efter 18 års ålder aldrig kunde träna kontinuerligt på grund av besvär med fotleden. Det störde mig oerhört och såklart även Patrik. Jag kunde tänka: ”fan, ännu en missad dag”… men jag sa det såklart aldrig högt. 

När du ser tillbaka på er tennisresa ihop, vad känner du då?

–Man kan fostra nästan vem som helst till att bli väldigt bra om intresset och viljan finns. Vilja kan försätta berg. Likadant med studier. Så länge man kan träna kan man bli väldigt bra på vad man än gör. Vi gjorde så gott vi kunde. Han har gjort så gott han kan och jag gjorde så gott jag kunde. På så sätt är vi jättenöjda. När Patrik la av såg jag en annan resa påbörjas direkt när han började plugga. Han ville bli naprapat. Han kom in på naprapathögskolan fem år i rad men tackade nej för att han ville fortsätta med tennisen. När han sedan valde att avsluta karriären så kom han in på fysioterapeutprogrammet på Karolinska Institutet och arbetar nu på SATS i Saltsjöbaden som fysioterapeut. På så sätt kan man se det som att han inte hoppat av idrotten utan hittat ett annat sätt att fortsätta kunna hjälpa till. 

Men vad känner du innerst inne när vi idag har pratat om den här tiden ni hade ihop?

–Lite stolt är jag över att vi lyckats så bra tillsammans. Det är inte alla som skulle kunna göra allt vi gjort som far och son utan att bli osams. Men jag tycker det har gått jättebra och det tycker nog min fru med. Det är jag stolt över.