Jorden runt! Vid spakarna – Christian Samuelsson!

Inga kommentarer

Tennis – en av världens mest globala idrotter med utövare och turneringar över hela världen. Som tennisproffs går det varje vecka att delta i tävlingar på geografiskt bekväma avstånd till Sverige eller så kan man använda tennisen till att upptäcka världen och länder som man kanske aldrig annars hade besökt. I den här serien pratar vi med svenska spelare som med egna ord får berätta om en tävlingsdestination som sticker ut från mängden.

Spelare: Christian Samuelsson

Resesällskap: Markus Eriksson, Karl Friberg, Linus Frost, Filip Bergevi

Destination: Tay Ninh, Vietnam

Tävling: Två futures

Tidpunkt: Oktober, 2018

Ålder vid resan22 år

Det sista jag kunde koncentrera mig på var att spela tennis

”Vi var några stycken svenskar som under en period före Elitserien skulle börja i Sverige funderade över något att spela. Jag tror vi var sugna på något annat än de vanliga ställena och om jag minns rätt hade Bergevi och Mackan snackat ihop sig lite redan. Men helt ärligt, så här i efterhand finns det inte mycket sportsligt positivt att minnas tillbaka på från resan. Allt runtomkring var fint – bra miljö, varmt och kul gäng att resa med, men jag själv föredrar spel inomhus och snabba inomhusunderlag. Banorna var förvisso hyfsat snabba, men det var otroligt varmt och kvavt! Det passade inte mig. Under den här resan stötte jag på ett problem jag aldrig tidigare haft – svetten! Den handsvett jag hade i Vietnam, den går inte ens att beskriva. Jag kunde inte fokusera på tennisen.

Efter det första träningspasset på resan fick jag köpa nya tennisskor för de första var helt plaskblöta. Jag köpte nya skor och bytte därefter skor var 20:e minut under träningspassen under resten av resan, för de blev så blöta. Nya svettband köpte jag hela tiden och strumporna blev blöta direkt man satte ner fötterna i skorna, så de fick jag byta varje sidbyte. Shorts, t-shirts, allting bytte man konstant! Det sista jag kunde koncentrera mig på var att spela tennis – allt fokus gick åt till att försöka hålla i racket och att byta kläder. 

Vi var där under en regnperiod så det regnade faktiskt varje kväll och på nätterna, sen på dagarna var solen framme och då var det 32-33 grader. 

Det fascinerande var att indierna som var där inte såg ut att svettas. Vi pratade med dem och fick förklarat att de svettades ut vatten medan vi svettades ut salter vilket gjorde det mycket jobbigare för oss. Linus Frost krampade varje match han spelade. Ingen av oss svenskar hade varit i Vietnam och spelat förut, så alla var nya till det här. Jag har såklart spelat i värme tidigare och aldrig haft något problem med det, men här var det så oerhört kvavt. 

På tal om Linus Frost, han hade en helt otrolig match första veckan på 3,5 timme. Han vann första set 6-4 men förlorade det andra med 4-6. Efter andra sets slut kröp han till sidbytet och la sig raklång på rygg och sa att han behövde hjälp. In på banan kom två fysios i två vita rockar som såg ut att komma direkt från sjukhuset. De frågade honom vad problemet var varpå Frost svarade att han hade kramp i hela kroppen. Så han behandlades för kramp och jag minns fortfarande hur jag var helt säker på att han skulle ge upp, men han vann faktiskt med 7-6 i avgörande.

Staden vi spelade i låg mitt i landet. Vietnameserna var väldigt snälla och trevliga! Om man bortser från tennisen har jag mycket positivt att säga om resan. Folket, hotellet, anläggningen var kanon. Maten var också god. Det var inte värsta turistorten så det fanns inte så mycket att välja på, för maten på de små lokala köken var för stark. Så vi åt på hotellet där vi kunde hitta lite mer europeisk mat. På klubben hade de också bra anpassad vietnamesisk mat, fast i mildare varianter. Vi klarade oss faktiskt alla från magsjuka.

Någon direkt sightseeing hann vi inte med. Vi var i ett typ av tempel någon dag och såg en del apor i en park, men mer än så blev det inte.

Linus Frost och Karl Friberg med en apa emellan sig

Jag förlorade i andra kvalomgången första veckan och direkt i första matchen den andra veckan. Efter Elitserien det året satte jag mig ner med personer omkring mig och kom fram till att jag skulle försöka spela inomhus så mycket det gick framöver. Och året före coronan kom spelade jag också inomhus i Frankrike, England och Tyskland fram till grussäsongen och därefter inomhus igen. Inte för att jag är rädd för värmen, men jag visste att jag skulle spela mycket utomhus under sommarperioderna och att jag är bäst inomhus, så jag ville göra så bra resultat som möjligt under vinterhalvåret där jag var som bäst. Jag tror inte det hade varit negativt för min utveckling att spela utomhus på hardcourt under fyra collegeår…även om jag generellt tror college är svårt att kombinera med en ordentlig satsning på sin tennis…

Jag och Frost reste ihop en del på tävlingar och tränade mycket tillsammans. Det är bra att resa tillsammans så som vi gjorde några stycken till Vietnam. En annan gång åkte nästan samma gäng till USA på några tävlingar – det är sådana här resor man kommer ihåg efteråt! De sista året jag elitsatsade så saknade jag den typen av resor ihop, då var jag själv nästan vart jag än åkte. 

Den första veckan i Vietnam spelade jag och Frost dubbel ihop. Dubbel var lättare att spela även om det här med svetten fortfarande var ett problem. Vi vann den första dubbeln, men den tog tid för det blev 7-6,7-6. Efter matchen åkte vi tillbaka till hotellet, åt på en timme och fick sen ta oss tillbaka för att spela nästa runda i dubbeln samma dag. Mitt på dagen, när det var som varmast. Mellan 12-16 var vi nästan i solen non stop den dagen. Jag minns någon bild som togs i efterhand från match nummer två – jag och Frost såg helt stekta ut där vi stod bredvid vietnameserna vi mötte. 

Alltså, bara en sån sak som värmen, vi svenskar var helt slut. Såg man på tröjorna såg det ut som vi precis varit och badat! Sen tittade vi på indiernas som inte såg påverkade ut alls. Jag tror också att vi i Sverige, vi spelar på så snabba inomhusunderlag hela tiden. Nästan var man än vänder sig i Sverige så är underlagen snabba. Sen kliver man ut på en riktigt långsam bana utomhus…

Vi reste till Vietnam så vi var på plats fyra dagar före tävlingen började och tyckte vi var ute i god tid, men vi var inte i närheten av redo. Om någon spelare bestämmer sig för att spela tävlingar på ett sådant här ställe skulle jag verkligen råda att resa i god tid. Dessutom skulle jag säga åt dem att köpa ett par extra skor…”

Quoc-Khanh Le och Nam Hoang Ly bredvid två stekta svenskar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s