Att leda med engagemang och glädje som drivkraft!

Inga kommentarer

06.15 börjar arbetsdagen på kontoret för Ricki Anton. Allt för att kunna sluta vid 15, åka bil en timma, vara tränare i fyra timmar från 16-20 och sen sätta sig i bilen en timma igen. Varför? För att det är så otroligt kul med tennis!

Jag funderade då på hur Håkan Jonsson var som ledare – då var det sällan någonting som var dåligt utan du var alltid världsmästare när du spelade med honom!

Uppväxten och vägen in i tennisen såg ut som för många andra. När syrran började spela tennis i Motala TK följde Ricki Anton med samtidigt som han själv började lira med pappa ute på gatan. Familjen bodde i Vadstena, 20 minuter med bil från Motala. Ricki började så småningom spela mer och mer och när han blev 13 var det dags att byta klubb till Linköpings TK dit det tog 40 minuter att pendla. 

Det blev många mellanmål i bilen ihop med att sova och på hemvägen kvällsmat i sätet, berättar Ricki. Jag bodde nästan i bilen. Mina föräldrar ställde upp något enormt. 

När gymnasiet vankades valde han en skola som låg i Linköping. Ricki är född 1995 och låg runt topp 10-strecket i landet. Drömmen var solkar – att bli proffs!

Jag hade inte alltid rätt förutsättningar som junior men körde på så gott jag kunde. Det saknades rätt folk omkring mig som kunde guida mig i rätt riktning. Det var först när jag var 15-16 år som jag fick en riktigt bra tränare i Håkan Jonsson. Han fick mig att inse vad tennis är för något. Tyvärr fick jag i den vevan en nervskada i armbågen som jag senare opererat och efter det har jag inte kunnat slå forehand.

Ricki var till mångt och mycket självlärd fram tills han träffade Håkan Jonsson och med Håkans hjälp vidgades perspektivet på tennis. Ricki beskriver det som att ”Håkan fick igång alla kugghjulen i klockverket och sammansvetsade allting.”

Jag hade aldrig träffat någon som pratat på den detaljnivån som han gjorde. I början fattade jag ingenting av vad han pratade om, men sen började jag märka och förstå detaljerna. 

Rickis intresse för tennis var enormt. Han kunde stå och spela tolv timmar i sträck men fick sällan spela mer än två för sina föräldrar då ”skaderisken blev för stor.”

Idag när jag tittar tillbaka kan jag känna att jag saknade en del mängdträning. Jag hade behövt dubbla pass i tidigare ålder, men varken jag eller mina föräldrar visste vad som krävdes. 

Ricki hade redan i Motala TK testat på att vara tränare när han var 14-15 år, men började stå mer under gymnasieåren.

Jag har haft så många dåliga tränare genom åren, oengagerade, och mitt mål har alltid varit att vara motsatsen till dem. Av 14 tränare jag haft skulle jag säga att 3 av dem haft påverkan på min tennis. 

Efter gymnasiet så var det dags för universitetsstudier. Eftersom han inte längre kunde slå forehand på grund av armbågen insåg han att det inte var någon idé att satsa vidare. Det fick bli civilingenjörsstudier i maskinteknik i Linköping samtidigt som han arbetade som tränare 20-30 timmar i veckan i Motala. Det blev en del pendlande. 

Jag åkte till skolan på morgonen, till tennisen direkt efter skolan och var hemma mellan 20-21 på kvällen. 

Vad är det som gjort att du velat kombinera dina studier och senare även ditt vanliga arbete med så många timmar som tränare vid sidan av?

Jag älskar tennis och dör för tennis! Det är så kul att lära mig nytt varje dag, för jag utvecklas hela tiden som tränare. Det roliga är när du har kört med olika spelare och utvecklar du nya sätt att hantera problem på. När du haft en stor mix av olika spelare så kan du testa olika metoder och vad som funkar med just den typen av spelare. Sen kanske utveckla en ny metod och till slut har du tio olika sätt att lösa ett problem på, eller tio sätt att tänka på i ett visst slag för att få det att funka. Jag har alltid varit väldigt strategisk av mig, taktiskt, och försöker se den stora bilden. Jag ser att tennis inte bara handlar om att slå på en boll, det är så mycket mer än så. Det är mycket mentalt och man kan tydligt se när momentum svänger från en sida till en annan. Man kan doktorera i den här sporten!

En vanlig måndag, tisdag, onsdag och torsdag ringer Rickis väckarklocka 05.45 i Vadstena där Ricki bor i sitt föräldrahem. Han försöker vara på kontoret vid 06.15 för att kunna sluta jobba vid 15-tiden. Han arbetar idag som ingenjör som konsult för ett företag som heter Alta. Efter jobbet bilar han en timma till Norrköpings Tennisklubb som idag är stället han är tränare på. Där står han från 16.00-20.00, därefter lite snack med föräldrar till spelarna han tränar och sedan åker han hem till Vadstena igen. 

Under min tid i Motala började jag träna en junior som utvecklades väldigt bra. Han sa att han ville bli proffs, jobbade hårt och vi byggde en relation. För två år sedan när pojken var 10 år så fick hans mamma jobb i Norrköping varpå familjen flyttade dit. Det blev svårt för oss att fortsätta köra, jag jobbade med honom på helgerna men det blev ingen röd tråd på träningarna under vardagarna. På vardagarna gjordes en grej och vi något annat på helgerna. Men, det fanns även en del andra juniorer i klubben som jag också började köra med på helgerna när de frågade, så klubben fick upp ögonen för mig och ville ha mig med på banan i deras verksamhet. 

I början fick Ricki många frågor om varför de körde så som de gjorde, men han var van vid att folk har åsikter. För individuell träning tror han behövs för juniorerna. Det är då du som tränare har tid att jobba på detaljnivå och bygga en relation med spelarna. 

Det kan räcka med någon timme på helgen för att spelaren under veckans gruppträningar ska koppla vad du menar – du får en helt annan respons som tränare på det du förmedlar när du även jobbar med spelaren individuellt. 

Men, den stora frågan Ricki är varför du inte jobbar heltid som tränare? Du säger att du älskar tennis så mycket och det är ett himla slit för dig att ha ett annat jobb utöver tennisen?

Ja, tankarna på att köra heltid med tennisen har börjat komma. Framförallt när vardagen ser ut som den gör – jag är snart 27 år och känner att sex timmars sömn inte håller längre. Men om jag klarar att göra båda, varför inte passa på medan jag kan?

Ricki Anton har ännu inte gått några ”officiella” tränarutbildningar. Han har från håll sett några tränarutbildningar hållas för yngre tränare och tänkt ”äh, okej…” Istället har han sett varje timme på banan som ett sätt att lära sig på. 

Jag tror mycket på praktik. När man jobbar med de sämre eleverna har du möjlighet att utveckla dig själv som mest. När jag kör vuxenträningar utvecklas jag till exempel enormt – samma med minitennislektioner. När jag märker att det kommer en adept som inte kan träffa bollen, då är mitt stora mål att hitta lösningar för at göra den spelaren så bra som möjligt. De lektionerna har för mig varit den stora utbildningen, plus alla erfarenheter jag har av tränare jag själv haft. 

Första gången Ricki stod på banan tillsammans med den lille pojken i Motala var när killen var 7 år. 7-åringen hade en annan disciplin än de andra eleverna och visade stor respekt när Ricki instruerade honom. Grabben lyssnade verkligen och försökte göra det han blev tillsagd. Idag är pojken tolv år och Ricki tränar honom både under vardagar i Norrköping och på helgerna.

Helgerna ser lite olika ut beroende på hur veckan varit, men vi försöker få till ett dubbelpass på helgen. Ofta ett pass på två timmar och ett på en timme. 

Skulle du säga att det ni gör är en seriös satsning?

Ja, jag skulle säga att satsningen är väldigt seriös. Sen är det klart, det finns många unga som säger att de vill bli proffs men som inte har någon aning om vad det innebär. Det kanske jag inte heller vet, men vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Det krävs enormt många timmar på banan, extrem disciplin, hård fys och så vidare. 

Ricki berättar att han ändrat sitt ledarskap under åren. Från att ha varit väldigt resultatinriktad till att tänka helt annorlunda.

Nu bryr jag mig inte alls om resultaten så länge utvecklingen går i riktningen jag vill. Så länge kurvan jag tänker mig följs. Sen såklart, resultat behövs också, men processen är den viktiga. Det var en av svagheterna jag haft, jag har tagit förluster rätt hårt vilket i och för sig också varit en fördel för det har lett till att jag jobbar hårdare och bättre. 

Jag tänker, du drömde själv om att bli tennisproffs, är det här ett sätt för dig att få en ”second chance” att nå din egen dröm som inte gick i uppfyllelse?

Haha, ja, det skulle man kunna tänka. Grejen är att jag inte vill att fler spelare ska hamna i samma situation som jag gjorde. Jag hade en bra bolltalang men var ett temperamentmonster. Jag vill att spelare som har en dröm ska få förstå vad som behövs och ges chansen att göra det som krävs. Är du 14 år och vill bli proffs ska du inte tro att du kan ta det lugnt och börja stå över träningar före skolan. Som under Pirres Pokal, jag frågar alla om deras mål och de svarar proffs men sitter med en cola i soffan fem minuter före match – det är jag allergisk mot och är ganska strikt med. När de blir äldre ska de ha haft någon som sagt till dem att ”gör du som du gör nu kommer det inte räcka hela vägen.” 

Ricki har ihop med familjen till den nu 12-åriga killen tänkt att pojken ska börja tävla mer utomlands.

Vi jagar inte att vara bäst i Europa just nu men vi vill hänga med tåget någorlunda. Kollar man statistiskt hur det ser ut gäller det att haka på hyfsat i alla fall. 

Den 22 april åker Ricki med honom till IMG Futures Stars Invitational i Grekland. Inbjudna är 24 stycken 12-åringar från hela världen. Inte nödvändigtvis världens 24 bästa spelare eftersom det är svårt att veta i de låga åldrarna, men alla håller en hög nivå. Tävlingen pågår i sju dagar och alla får spela minst tre matcher genom poolspel och slutspel. Vinnaren får ett WC till Eddie Herr.

Jag har inte så mycket förväntningar mer än att det ska bli en lärorik resa. Det ska bli kul att se och höra hur andra jobbar. Det är en del jag saknat i min tränarstege, jag har inte kunnat följa med på tävlingar så ofta. Jag har försökt se matcher så ofta jag kunnat, det har till exempel kunnat bli en bilresa till Göteborg för att se en match och sen hem igen, men det ska bli kul att se mer av hur man jobbar i andra länder nu. 

Att vara tennistränare är fascinerande. Ju mer du lär dig desto mer inser du hur lite du kan. När du åker på en ny och högre kategori tävling förstår du att det finns ett lager till med saker att ta i beaktande och ha i åtanke i arbetet med dina spelare. Ricki jämför med rymden som är oändlig och där det alltid finns någon ny upptäckt att göra. 

Jag insåg för några veckor sedan att jag pushade spelarna lite för hårt. Jag funderade då på hur Håkan Jonsson var som ledare – då var det sällan någonting som var dåligt utan du var alltid världsmästare när du spelade med honom! Nu går jag mer åt det hållet och försöker hålla en positiv anda på banan – vi ska ju framåt tillsammans!

Vill ni stötta “Linus på baslinjen” att kunna fortsätta leva leva vidare? Alla bidrag, stora som små, tas tacksamt emot! 
Patreon: https://www.patreon.com/linuspabaslinjen/membership
Swish: 0730-240031 (privatnummer men har AB)
Vill du som klubb synas på hemsidan som en av klubbarna som stöttar? Hör då av er till mig på linus.se.eriksson@gmail.com så löser vi det och detsamma om ditt företag vill synas som partner. Jag har aktiebolag så kan fakturera. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s