Utanför boxen, med Robert Lindhe!

En kommentar

Ni vet när ni vaknar mitt i en dröm och inte vet om det ni upplevde var på riktigt eller ej? Eller Matrix-filmerna, där det inte är någon självklarhet vad som är verkligheten. I den här intervjuserien balanserar vi också på balansbrädan och ger ”tänka stort och utanför boxen” en helt ny innebörd. Dagens person i heta stolen – Robert Lindhe!

Gäst: Robert Lindhe

Född: 1982

Koppling till tennis:

  • Gick RIG i Linköping 1997–2000
  • College Tennis 2001-04
    • Indiana State University (topp 20 div 1)
    • High Point University (topp 65 div 1 & vann Big South Conference 2003)
  • Spelat i tyska Ligan 2006–2009 
  • Jobbat som tennistränare i Sverige, USA, Tyskland, och Australien
  • Elitdomare och dömt i Elitserien och Div 1 samt varit linjedomare i Swedish Open och Davis Cup

Idag: Sälj & Marknadsansvarig på Nexer, Sveriges största privatägda IT konsultbolag. Spelar beach volleyboll och tennis där han representerar TSK Malmen.

Rusedski har jag aldrig tyckt om då han inte hade någon backhand. Han var i mitt tyckte en ”one-trick pony”.

Du är en vänsterhänt spelare som inte drar dig från att besöka nätet. Vem är förebilden – Ivanisevic eller Rusedski?

Roger Federer alltid! Men jag skulle välja mellan de två du nämner så helt klart Ivanisevic. Han var cool när man växte upp och hade ett tag världens bästa serve. Det hände alltid grejer med hans känslor och Sergio Tacchini skjortan.

Han spelade även Stockholm Open i Globen under den perioden och jag kommer ihåg när jag fick hans autograf 1992 när jag var 10 år. Det kan vara den mest minnesvärda autografen jag tagit då han var i sin peak just där och då och det var en häftig profil med en spännande aura runt honom. Jag gick nervöst fram till honom och hans tränare och bad försiktigt om hans autograf och han agerade som att det var en självklarhet att skriva den. Han var väldigt avslappnat och schysst, precis som den bilden man oftast får av honom, speciellt off-court. ”Goran The Gunslinger” är en sann jugge med hjärta och passion.

Kort efter autografskalpen fick jag fyra stycken träningsbollar av Tony Pickard som var Edbergs tränare. Jag spelade med tre av dem och den fjärde fick sitta i kåpan på en av mina pokaler från 1992 till 2016 när min mor bad mig tömma mitt pojkrum och 98% av mina idrottsliga priser åkte i containern.

Rusedski har jag aldrig tyckt om då han inte hade någon backhand. Han var i mitt tyckte en ”one-trick pony” med enbart en bra serve och annars bara ett extremt tråkigt, förutsägbart och avigt vänsterspel.

Du har sparrat en del med flera av Sveriges bättre spelare under deras juniorår. Berätta om några egenskaper som du tycker de spelarna haft som hjälpt dem nå framgångar?

Pim-Pim var stor och hade en snabb arm tillsammans med en väldigt engagerad far Leif som tidigare var Davis Cup spelare under Björn Borgs tid, hade gjort resan och visste vad som krävdes. Jag kommer ihåg att när jag var 3:a i Sverige ”valde” förbundet Pim-Pim som då låg 4:a till VM i Tokyo. Troligtvis mycket på grund av  Leif’s påverkan. Har aldrig fått det bekräftat men ganska säker att det var så. Hade det varit en no-name förälder som inte kände folk på förbundet hade jag nog fått åka. I efterhand var det rätt beslut då han blev 9:a i världen men just då kändes det fel. Pim.Pim var också orädd vinnarskalle som gick sin egen väg och tänkte och analyserade utanför boxen vilket vunnit honom många matcher.

Jag kommer ihåg när jag möte Pim-Pim i SM finalen i Värnamo 1996 när vi var 14 år. Han hade säkert bollat in jättemycket innan och på inbollningen slog han två grundslag och tog lite volley och smash, sen var han klar på vad som kändes under en halv minut. Det ställde mig då jag inte hade sett något likande innan och kände att jag aldrig kom in i matchen och han körde över mig. Jag kommer ihåg hur arg jag var efter den matchen och skickade min Dubbeldusch med all kraft i väggen så den gick i tusen bitar. Detta var troligtvis inget Pim-Pim kom på utan ett beställningsjobb från Leif.

En annan uppenbarelse för mig under den tävlingen var att Vinciguerra som hade åkt ut i klassen ett år äldre och jag hörde att han hade hittat några juniorer som han tävlade mot i olika övningar i två mot en och om de vann så hällde han upp saft åt dem. Vet inte om det stämmer, men Vince kan säkert bekräfta. Stämmer det visade det hans driv, tävlingsegenskaper och kreativitet som bidrog till den nivå han kom upp i.

Kommer också ihåg när jag mötte honom i Båstad Tennis och ledde 2-1 i andra set och han sa till mig i sidbytet att jag spelade som en kärring. Men sådan var han då, en dryg och kaxig Malmöit som gjorde det som krävdes för att vinna, men har bilden av att han är mer ödmjuk idag.

Pripic gnetade till sig en topp 250 plats som hade varit 700 idag. Också en duktig bolltalang och vinnarskalle. På den tiden hade Helsingborgs TK otroligt bra tränare och spelare så han hade en grym hemmamiljö i Helsingborg och klubben som la grunden till hans tennisframgångar.

Jag kom ihåg att jag mötte honom i Kalle Anka Cup semin 1993 när jag var 11 år. Jag var bättre än honom då men matchen var jätteförsenad och jag blev jättehungrig efter matchen hade börjat. Min mor skickades i väg för att hitta mat åt mig och allt var stängt i Båstad. När hon kom tillbaka hade hon med sig en hamburgare för det var det enda i matväg på den tiden som gick att få tag på. Jag förlorade matchen men de var ett av de tillfällena jag borde ha slagit honom. 

Jag mötte honom igen i Båstad finalen 1998. Jag kommer ihåg hur jag fick en bra start och spelade felfritt och gick upp till en 3–0 ledning. Det var ganska mycket publik och jag kommer ihåg hur allt bara tystnade och att jag började tänka för mycket. Filip tog tolv game i rad efter det vilket var ett av mina märkligaste tennisminnen. Filip var den enda i min åldersklass jag aldrig slog och gärna hade velat tvåla till så får hoppas att han ställer upp i en veteran SM snart…

TSK Malmen, mycket nostalgi innanför de väggarna. Vad gör Malmen till en så härlig klubb?

Jag vet inte om jag håller med om det för då tycker jag ribban ute i landet är rätt låg. TSK är härligt ibland, men det bästa med TSK är Roland Rakell som lagt den tekniska grunden i min tennis och fortsätter att göra det när jag snällt ber honom att kolla på någon detalj. Rolle är en extremt härlig person och i stort sett alltid glad och nära till skratt. Han är en av de personer i Sverige som utstrålar mest livsglädje och som jag ser upp till gällande de egenskaperna. Alla klubbar, och bolag för den delen skulle må bra av Rolle så om någon ”Mood Manager” tjänst dyker upp på Nexer kanske jag hör av mig till Rolle, haha.

Johan Thorselius känner jag inte så bra men jag upplever även honom som väldigt trevlig och seriöst och kommer alltid fram och hälsar och byter några ord. Linda Jansson verkar också göra ett bra jobb men jag är knappt insatt i vad de gör och tycker generellt att junisarna har för mycket tekniska och taktiska brister som man enkelt och snabbt hade kunnat rätta till.

Mitt byte från Sollentuna TK till TSK var främst på grund av Rolle och hans syn på tennis och teknik som var viktigt för mig och min far.

Det som för mig är helt oförståeligt och som jag antar är likadant i andra klubbar är att de borde använda sig mer av deras äldre bättre spelare som har spelnivå, livserfarenhet och civila kunskaper. De som redan gjort resan för att guida och inspirera juniorer. Exempel skulle kunna vara att bjuda in de äldre spelarna med erfarenhet att prata med juniorer och föräldrar, delta i ProAms, KM eller julfester så man knyter ihop alla delar av klubben och skapar en djupare klubbkänsla och högre nivå av samhörighet. Inte jättesvårt att få till. Då kan också föräldrarna få lärdomar och insikter om möjligheterna i tennisen. De som gjort resan från spelare till civilkarriär har en annan dimension att erbjuda än någon som gått från spelare till tränare vilket är mer regel än undantag. 

Ta mig till exempel, jag gick tennisgymnasiet i Linköping och har min syn på om det vägvalet är bra eller dåligt. För min del var det såklart en erfarenhet men inget jag skulle rekommendera, att flytta hemifrån så tidigt. Jag var 15 när jag flyttade och bodde själv och mådde till och från väldigt dåligt under den här perioden och kommer troligtvis inte skicka iväg mina egna barn i framtiden även om de är duktiga på en idrott. Jag har prata med flera som flyttade hemifrån i den åldern och de har samma syn. Man är helt enkelt inte mentalt mogen för en sådan flytt och behöver tryggheten i sin hemmamiljö, vilket är något som kan visa sig senare i livet som man då behöver ta hand om. College är en annan sak, då är man mer mogen som 19 åring mot vad man är som 15 åring, som i mitt fall. Livet är ett maraton och det är viktigt att man tänker långsiktigt på vad som är bäst. 

Jag fick även mitt första jobb genom tennisen samtidigt som jag också fick min första flickvän och flyttade till Hamburg, Tyskland. Man exponeras av så många olika kulturer genom att resa med tennis och till exempel spela college, tyska ligan, Elitserien och så vidare. Mitt råd är att om du inte kan livnära dig på tennisen efter gymnasiet så åk iväg och gör i alla fall ett år av college. En otrolig erfarenhet! Men se till att göra din ”Due Diligence” innan och prata med spelarna för att få en mer rättvis bild av hur det är och inte bara med coachen, för han är en säljare, så man väljer rätt skola för dig som individ. Jag gjorde det misstaget och spelade för en galning första terminen och fick sen bytta skola vilket var påfrestande. På den tiden fanns inte digitala medel utan jag slog ihop och frimarkerade 200 brev och skickade iväg.

I klubbar upplever jag att man opererar som förbundet, som bland annat ”Linus på Baslinjen” rapporterat om, att man inte nyttjar kraften i veteranerna och före detta spelare på långa vägar, vilket borde är skandal med de spelarna och tenniskunskap vi haft.

Jag kan ta ett mer positivt klubbexempel då det blev väldigt tydligt i vad ”en härlig klubb är” när jag flyttade till Sydney, Australien för två år sen och spelade på Manly Lawn Tennis Club som är en klassiskt anrik klubb vid beachen. De hostar en klassiskt australiensisk nationell tävling som bland andra Rod Laver och Sydney-sonen Ken Roswall vunnit.

Direkt när jag kom in till klubben bjöds jag in av klubbchefen att spela en social gubb-dubbel med honom och ett par andra medlemmar. Alla var jätteintresserade och artiga mot mig och ställde en massa frågor om vem jag var och var otroligt tacksamma att jag besökte dem och undrade när jag skulle börja i klubben. Där snackar man klubbkänsla!

Efter att vi var klara med tennisen gick alla in i klubbhuset och tog några öl och umgicks med de andra medlemmarna. På TSK finns det fortfarande personer som inte hälsar, knappt hälsar eller bara hälsar ibland, men så är också Sverige över lag, det sker även på arbetsplatser och överallt inom det man håller på med. Det minsta jag tycker man kan begära är att folk involverade i klubben hälsar och kanske genuint frågar hur läget är. Funkar bra i många andra länder men inte här.

Det jag kan säga är att TSK är på en mycket bättre plats än andra klubbar på flera plan och har en struktur som knappt existerat tidigare som Johan Torsell och Linda Jansson bidragit till med sin erfarenhet och sitt engagemang. Tennisskolan skulle jag tippa på är en av de bästa i Sverige och jag blir inte förvånad om TSK kommer överleverera framåt i antalet duktiga juniorer i förhållande till sin storlek. 

Du tycker det saknas variation i spelet hos svenska tennisspelare idag.

Är inte tillräckligt insatt för att ha en synpunkt. Det viktigaste är i alla fall att ge spelare så bred verktygslåda som möjligt så de kan allt. Tror nyckeln är att leka mycket tennis och testa mycket. Rolle var fenomenal på att ge sina juniorer denna verktygslåda även om de borde lägga mer fokus på att lära sina juniorer hantera transitionspelet och nätet.

Du flyttade till Australien under en period, det gjorde du egentligen bara för att du hoppades få chansen att slå lite med Lleyton Hewitt?

Nej, jag flyttade ditt för ett bättre liv med bättre väder, högre livskvalité, högre lön, mindre skatt, högre säkerhet, skönare människor och att få bo i en global stad. Jag var less på svenska styret och ville göra en exit men tyvärr kom Covid och jag var tvungen att vända hemåt på grund av jobbet. Tennisen styrde inte – jag var faktiskt chockad över hur dålig tennisnivån var i Sydney. Banorna består till 95% av ett padel underlag – plastmatta med sand på. Enligt mig bland det sämsta att spela på då det går ultrasnabb och man knappt kan vända. Melbourne är tennisens huvudstad i Australien så jag antar att den är mycket bättre där. Det som var tydligt var att i stort sett alla australiensare kan lira hyfsad dubbel och volley då de mestadels spelar dubbel, även i seriematcherna. Att spela singel på det här underlaget går knappt och blir ganska tråkigt på min nivå för det blir ofta extremt korta bolldueller och det mesta får man slå vid knähöjd eller lägre känns det som. Helt värdelöst för deras spelarutveckling.

Om du var veterankommitténs ordförande inom svensk tennis, vilka fyra punkter skulle du förespråka för att öka intresset och utveckla svensk veterantennis ytterligare?

  1. För det första skulle jag plocka bort folk som i högsta grad är involverade i kommitteen som skämmer ut sig själva varje fredag med att stå och blanda fredagsdrinkar. Det hör inte hemma hos en idrottsledare även om jag förstår att det är på hans fritid.
  2. Sen skulle jag sätta upp tydliga uttagningsriktlinjer för representation av Sverige då det inte är seriöst att ha ”spelare” som representerar ett ”landslag” som knappt vinner en match i sitt lokala KM, serielag eller något annat som de någonsin spelat. Sen om de är duktiga på till exempel att skapa intresse och engagemang på sociala medier så kan de få hjälpa till med det.
  3. Jag skulle sen ha en kommitté som aktivt informerade tennisspelare som legat topp 30 junior vid 18 års ålder och ta reda på vilka andra spelare som håller i gång så man kan bjuda in dem personligen via telefonsamtal, mail och sociala medier vid 29 års ålder och berätta om de olika möjligheterna som veteran att spela lokala tävlingar, RM, SM, EM, VM och så vidare. Jag skulle se till att man hade alla deras kontaktuppgifter så man enkelt kan hålla kontakt med dem och påminna om tävlingar som kommer så att man i den mån det går får in dem i svensk veterantennis och får dem att fortsätta spela tennis aktivt. Klubbarna skulle må bra av att ha spelare på den nivån fortsatt aktiva för att inspirera och dela med sig av sina erfarenheter.
  4. Jag skulle också se till att träffa alternativt ringa alla våra f.d. spelare och se hur de skulle kunna hjälpa till i svensk tennis och bjuda in dem att delta i SM, EM, VM för att höja statusen av våra tävlingar och landslag. Veteran SM-tillfällena skulle vara ett perfekt sätt att bjuda in dem till möte med förbundet för att se hur vi skulle kunna samarbeta för att involvera dem. Alla spelare som legat topp 200 vid något tillfälle i singel och topp 100 i dubbel i världen samt andra Wild Cards som har bra tankar ska med!

Nu spånar jag, men någon form av klubb skulle jag skapa för att få alla att träffas kontinuerligt kring olika teman och hjälpa varandra. Man får döpa denna exklusiva klubb till ”Swedish Legends Club” eller något liknande. Även tränare som tränat spelare på de nivåerna skulle jag bjuda in tillsammans med klubbchefer och huvudtränare runt om i landet. Det skulle finnas olika uppgifter där alla delades upp så det inte blir att samma människor umgås på dessa träffar.

Antagningsprocessen skulle kunna vara likt Wimbledon’s klubb där tre medlemmar var tvungna att rekommendera med motivering och sen skulle en kommitté bestämma vilka som skulle accepteras. En väntelista för något typ av tak på antalet medlemmar skulle man också behöva. 

Det är jätteviktigt att vi behåller den här kunskapen, erfarenheten och spelnivån för att lyfta hela svensk tennis. Behåller vi äldre spelare som kan visa upp bra tennis i klubbarna runt om i landet och inspirera både motionärer, elitspelare och juniorer så har vi vunnit mycket. Det fungerar mycket bättre i till exempel Tyskland och Australien där jag har bott att få äldre spelare att fortsätta spela i sina serielag och klubbar, så varför kan inte vi? Jag tycker generellt att klubbar ska bli bättre på att ta hand om veteraner.

TSK Malmen, tack vare Rolle, gör det väldigt bra genom att generöst erbjuda oss äldre attraktiva tider under veckan, i utbyte representerar vi klubben och matchspelssparrar med juniorerna på fredagar. Det är ett perfekt sätt att ge tillbaka till klubben och en win-win för alla.

Ser vi på vårt lag, Carl Domonkos har haft ATP poäng och spelat heltid ett tag och tränat med spelare som Stefan Edberg och Magnus Larsson bland annat under hans tid i Växjös Elitserielag, när de fortfarande var aktiva och bland de högst rankade i världen. En seriösare 1976:a får man leta efter och hade juniorerna hans inställning hade vi inte behövt oroa oss om att få fram bra spelare. Civilt är Carl digital chef på Nordea och när det kommer till livsutbildning av unga tennisspelare har Carl massor att tillföra. Han sitter som tur är i styrelsen på TSK och det är bra att de använder en business kompetent person där.

Carl har också spelat på hög collegenivå tillsammans med en till väldigt duktig och erfaren spelare som nog är en av de bättre spelarna Gotland producerat i Karl ”Big K” Lindberg – stor som ett hus, gnetar i singel och är riktigt bra och offensiv i dubbel. En supertillgång för TSK som höjer sig fem snäpp när det är dags för match och som är underbar att ha i ett lag med hans vinnarskalle.

Sen har vi Ron Liebkind som spelar bland den snabbaste, flackaste och hårdaste tennisen jag sett. Finskt pannben som flyttade hemifrån vid 14 års ålder till Valencia, Spanien och tränade mycket med bland annat Davidovic Fokina. Var nr 1 i Finland bland 1978: orna och tränat en del med Jarkko Nieminen.

Procentuell chans att du går över till att tävla i padel inom två år?

Chansen är större att jorden är platt, det vill säga 0. Beach Volleyboll är min sport numera och jag håller inte på med alternativa hobby grejer. Det finns inget som är attraktivt med det givet att man inte är desperat efter brudar eller outbildad så man inte har förmågan eller viljan att skaffa ett arbete med rimlig ersättning.

Att tennisspelare går över till den hobbyn förutom det jag beskrev är för mig patetiskt. Ingen tennisspelare jag frågat har något bra svar på varför de gått över och deras kroppsspråk visar att de skäms. Ofta vågar de inget annat än att säga att tennis är deras favoritsport och att det bara är en period.

Jag kan förstå kicken av att få lite uppmärksamhet av att spöa talanglösa amatörer, vinna lite tävlingar, få någon energidrycks sponsor och spela med några obskyra racketmärken och kläder, men för mig är det pinsamt. För mig är moral viktigt att ha och vara sann mot sig själv. Det finns en uppsjö med riktiga sporter att hålla på med så det ska inte behöva vara alternativet.

Sen är det såklart så att tennis inte gjort sitt jobb med att vara tillräckligt coolt och roligt att hålla på med och en entreprenörs drivkraft är ofta starkare än i en förening.

Det är en typisk alternativ hobby för de som inte klarar av de klassiska racketsporterna som faktiskt kräver en del av utövaren som bordtennis, badminton, squash och tennis. Man tar även bort alla ytterligheter som gör att man gillar tennis och ser till att förutsättningarna gör att det kan bli så jämnt som möjligt så som lägre nät, mjukare boll, fyra på plan, väggar, racketar som dämpar fart och att man springer igenom en dörröppning för att fiska in bollar. Finns flera tusen andra och mer utvecklande saker att hålla på med.

Om du var härskare över svensk tennis, vad skulle vara det första du tog tag i då?

Jag skulle gå igenom alla anställda inom alla positioner inom svensk tennis och se vilka som finns en anledning att ha kvar. Sen hade jag gjort mig av med de som jag inte hade tillfört tillräckligt och anställt folk som jag trodde skulle göra bäst jobb för svensk tennis. Jag har inte insyn i allt men lite mer i veterantennisen och när man inte ens kan hantera den på ett bättre sätt då förstår man att svensk tennis har problem.

Du tycker inte det är en så dum idé att ändra reglerna till att man ska ha tre servar istället för två. Då hade du tagit en plats i SALK’s Elitserielag till hösten!

Förstår inte riktigt påståendet och kanske något jag har missat men låter inte så genomtänk. Det man däremot lätt kunnat göra är att ta bort ”let”. Visserligen ökar man andelen tur i att avgöra matcher men jag tycker ändå att uppsidorna trumfar nedsidorna på alla nivåer. Man får bort fusk, diskussioner om det var nät eller inte, ett bättre flyt i spelet och spännande situationer vid olika lägen. Det funkade extremt bra under college tennisen och på junior ITF där jag förstått att man införde det för att undvika fusk. Tidigare ropade spelare ”let” vid ess eller när de kanske missade en retur, med denna regel undviker man allt sådant. Att gå tillbaka till att spela med ”let” var för mig efter college jättekonstigt och kändes onödigt. Sen hade påverkan totalt sett över tid kommer vara relativt liten på resultat eller karriärer.

Avseende regeländringar så tycker jag att den viktigaste och intressantaste regeländringen att åtminstone testa skulle vara att ta bort deuce. Men behöver redan vinna ett set med två games, vilket är vettigt, eftersom det skulle vara en gigantisk fördel att serva först annars. Det finns dock ingen anledning till att man ska behöva vinna games, där samma spelare ändå servar, med två poäng. Det saktar ned matcher som fan och gör det artificiellt svårt att bryta. Ha bara games först till fyra poäng. Kan inte se hur det skulle bli sämre. 

Just det, glömde nästan bort den största grejen jag vill se, som inte är en regelrätt regeländring, men i princip – snabbare underlag! Sporten har utvecklats till en grind shitfest där det är viktigare att vara säker och inte missa än att vara bra på tennis i klassisk bemärkelse. För egen del har jag tappat intresset för sporten på grund av detta. Snabbare underlag och större skillnader mellan underlagen, så att man inte kan gneta vinster i Wimbledon. Större skillnad mellan underlagen, låt grus vara, snabbare hardcourt, mycket snabbare gräs. Det vi har nu är ett skämt.

En annan regeländring jag hade infört i tennis är att förbjuda tvåhandsslag precis som i alla andra racketsporter så lite märkligt att det är ok i tennis… Tennis hade blivit en mycket vackrare sport! 

Gordan Divljak må vara stark, men armbrytning handlar mycket om teknik, därför vinner du tre av tre mot honom där. Sant eller falskt?

Haha, Gordan ser starkare ut än vad han är och jag bryter inte arm för skaderisken är för hög och i med att jag aldrig ger mig hade jag definitivt skadat mig. Det jag kan säga är att vi ibland tränar tillsammans jag dubblar hans vikt på snedbänk och ligger över honom på de flesta övningarna på gymmet. Finns helt enkelt för lite substans i de där juggearmarna men jag gillar honom ändå även om det är bökigt att hela tiden plocka av vikter så fort det är hans tur.

Dock har han en ruggig forehand-snärt – det får jag ge honom. Den är sjuk för den ökar i fart och är extremt tung. Han har en otrolig tajming i den. Gordan har en märklig muskel i armen som jag inte sett så tydligt på någon annan – den kan vara hemligheten till hans forehand men hjälper honom tyvärr inte så mycket på gymmet, haha.

Och priset till de senaste tjugo årens största svenska tennisledare går till…?

Ingen, alla jag sett har haft stora brister även om de gjort andra saker riktigt bra.

Eurosport ringer dig och vill att du ska kommentera Franska Öppna. Fritt val vem du vill ha som bisittare och expert – vem väljer du?

Roger Federer alla dagar i veckan. Han kommer ju ändå inte spela den tyvärr från det jag har förstått.

Nog för att min första fråga angående Ivanisevic eller Rusedski inte var helt fel, men det klart vi alla vet att det är McEnroe du starkast kan identifiera dig med. Eller?

Jag tränade mycket med Bragd-Birger när jag gick tennisgymnasiet i Linköping. Han tog ett hörn och drev mig – hans precision och längd var helt magiskt. Allt satt inom en decimeter från baslinjen. Vi respekterade varandra. Han kallade mig ”Golden hands” och syftade på McEnroe. Inte för att min touch och spelförståelse är i närheten av Johnny Mac’s, typ ingens är, men vi hade kul tillsammans.

Det kan låta högmodigt men Federer är den stora förebilden och jag har lekt och testat mycket precis som han gör så jag kan göra det mesta på en tennisbana. Jag har alltid jobbat med min verktygslåda och när jag var liten så gick jag alltid ut och härmade mina idoler. Edbergs serve och volley, Krajiceks, Stich, Beckers, Sampras, och Ivanisevics serve. Sampras running forehand, Edbergs chip and charge, Agassis sätt att ta bollen tidigt och dra fullsvingar och volley drives på allt, Musters kämpande, Rios backhand och så vidare.

På min tid var det VHS och inte YouTube som gällde som ung grabb och min far köpte Agassis, Cash och Lendls träningsvideor. De nötte jag ut ganska bra och såg på dem igen och igen och spolade fram och tillbaka. Jag hade ett otroligt intresse. Hela mitt rum var tapetserat med planscher av olika tennisspelare som man fick med i bl.a. Franska tennistidningen och jag visste exakt vilka hade vunnit alla Grand Slam säg mellan 1987-2005 och i stort sett alla topp hundra spelare i vilket racket och klädesmärken de spelade med.

Till sist, vill du rekommendera någonting?

Kopplat till idrott och tennis hade det varit ”The Last Dance” på Netflix och Michael Jordan’s mentalitet som är min största idrottsliga förebild alla kategorier. På senare tid även Nils Van Der Poels träningsmanifesto, mycket intressanta tankar och det går inte att vara trött någon gång i livet efter man har läst hans inställning, filosofi och träningsprogram. ”King Richard” väckte mycket känslor hos mig i med att man har hyfsad koll på systrarna Williams bakgrund. Sen finns det en uppsjö av poddar jag lyssnar på för att ha lite koll på läget och utvecklas men den listan är låååååång. Här är ett par…

  • Dekonstruktiv Kritik
  • Den som skrattar förlorar
  • Dialogiskt
  • Digitala Influenser Podden
  • Framgångspodden
  • God Ton
  • Hur Kan Vi?
  • Kapitalet
  • Loungepodden
  • Markus och Malcom
  • Omni pod
  • P3 ID
  • Rak Höger med Ivar Arpi
  • Sista Måltiden
  • Ted Talks Daily
  • The Daily
  • The Joe Rogan Experience
  • The Jordon B. Peterson Podcast
  • The Michael Shermer Show
  • Under Femton
  • Uppskattat
  • When We Were Kings

Relaterat till tennis…

  • Linus på Baslinjen (såklart)
  • Source- En podd om tennis
  • ATP Tennis Radio Podcast
  • The Tennis Podcast
  • No Boundaries
Vill ni stötta “Linus på baslinjen” att kunna fortsätta leva leva vidare? Alla bidrag, stora som små, tas tacksamt emot! 
Patreon: https://www.patreon.com/linuspabaslinjen/membership
Swish: 0730-240031 (privatnummer men har AB)
Vill du som klubb synas på hemsidan som en av klubbarna som stöttar? Hör då av er till mig på linus.se.eriksson@gmail.com så löser vi det och detsamma om ditt företag vill synas som partner. Jag har aktiebolag så kan fakturera. 

1 kommentar på “Utanför boxen, med Robert Lindhe!”

  1. Skön kille. Kul med folk som vågar vara sig själva. Vi har många äldre tidigare tävlingsspelare på hög nivå i Sverige. Jag upplever som professionell tränare som varit i många klubbar precis som Robert att väldigt mångas sådana erfarenhet inte tas till vara. Det är faktiskt så att jag har en känsla av att de mobbas ut från den innersta kärnan i klubbar och organisationer. Det är tyvärr som att en del av folket som leder inte har kunskapen att ta tillvara sådana som Robert Lindhe.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s