Jorden runt! Vid spakarna – Jonathan Mridha!

Tennis – en av världens mest globala idrotter med utövare och turneringar över hela världen. Som tennisproffs går det varje vecka att delta i tävlingar på geografiskt bekväma avstånd till Sverige eller så kan man använda tennisen till att upptäcka världen och länder som man kanske aldrig annars hade besökt. I den här serien pratar vi med svenska spelare som med egna ord får berätta om en tävlingsdestination som sticker ut från mängden.

Spelare: Jonathan Mridha

Resesällskap: Själv

Destination: Lima, Peru

Tävling: En future, M25

Tidpunkt: Oktober 2021

Ålder vid resan: 26 år

”Jag var i Spanien, Murcia och spelade en Challenger. På måndagen förlorade jag kvalfinalen där och var veckan därpå anmäld till två Challengers – en i Chile och en i Barcelona. I Barcelona var jag tveksam om jag skulle komma in men kände att jag hade bra chans att ta mig in i kvalet i Chile. Jag låg på reservlistan men chansade och åkte dit. Jag var även anmäld till futures i Europa men kände att jag måste våga göra något extra, jag kan inte bara spela $15 000-futures i Montenegro liksom.

Jag kom in i Santiago i Chile men förlorade i kvalfinal igen. Efter det stannade jag och tränade några dagar före det var dags att ta ett nytt beslut. Jag var anmäld till en till Challenger i Chile men den listan såg tuffare ut. Samtidigt var jag också anmäld till en 25 000-dollars future i Peru. Så jag sket i Chile och tänkte att jag kör futuretävlingen i Peru istället. Det fanns rätt bra flyg dit och jag tänkte att jag kanske kan få ett gäng bra matcher där. Till futures och Challengers är det två olika anmälningssystem, så man kan vara anmäld till både en future och en Challenger men behöver bestämma sig på torsdagen veckan före huvudtävlingarna börjar. Det blir lite pussel för går man långt i en future kan man inte kvala till en Challenger då kvalet i en Challenger och slutomgångarna i futures krockar.

Jag hade aldrig varit i Peru tidigare. Tävlingen gick i huvudstaden Lima. Egentligen spelar det inte så stor roll vilket land man är i – oavsett var man är så är det tufft att resa själv. Jag delade rum med en schweizare och det var även några andra européer på plats. Jag kände även några av sydamerikanerna som var med, men man käkar inte med allt och alla, för man är ändå konkurrenter. Jag var rätt mycket för mig själv de här dagarna och det klart det blev lite segt emellanåt.

I Colombia är det samma väder året runt men i Lima är det nästan alltid dimma. Rätt varmt på dagen dock – när solen var framme var den stark för det ligger så nära ekvatorn. 

Allting fungerade och var faktiskt skitbra i Lima! Det kändes som en djungel blandat med stad. Exotiskt samtidigt som en storstad. Levnadsstandarden kändes rätt bra även om det utanför Lima säkert inte var lika välorganiserat och utvecklat. Det kändes inte farligt, man kunde beställa en Über utan problem. Visst, gick man in på fel gata kunde det säkert gå fel, men där befann jag mig aldrig.

Maten var dessutom riktigt schysst! Peruanska köket är väldigt trendigt och börjar spridas globalt över hela världen nu. Man åt mycket fisk och även rå fisk eftersom de var ganska starkt influerade av Japan. Jag gillade maten skarpt. 

Tennismässigt spelade jag ganska bra den här veckan. Eller i alla fall helt okej. Anläggningen låg 15-20 minuter utanför stan och var likt en Country Club. 15 banor, pool, en form av gym och en restaurang. Riktigt schysst klubb.

I första omgången mötte jag en rätt duktig peruansk spelare vars brorsa hade Luis Horna som coach. Jag tror min kille hade spelat collegetennis. Jag vann i två raka set och fick möta en ny inhemsk spelare i andra omgången, men som till skillnad mot den första var rätt risig. Schweizaren jag bodde med sa att han hade vunnit Perus motsvarighet till Fröken Sverige, fast för killar, alltså Mister Peru eller vad det blir. Jag kikade in hans Instagram och han hade typ 100 000 följare, så det lät rimligt.

I kvartsfinalen fick jag möta en argentinare och det blev en jämn match. Jag hade ledningen i båda seten men han spelade upp sig två gånger om. En kvartsfinal är alltid viktig för det är stor skillnad i rankingpoäng mellan kvart och semi i den här kategorin tävling. Man får tre poäng för en kvartsfinal men åtta för semi. Idrotten för mig är inte bara en känsla lik av >fan vad kul det är att tävla<, utan man ska betala för sig själv plus har boende att betala hemma, så när man väl spelar och reser långt vill man att det ska gå bra. Det blir tungt om det inte gör det och man får mindre prispengar och färre poäng med sig hem. Det klart det är skillnad på att flyga till Köpenhamn för 799:- och spela eller betala 6000:- för en enkelbiljett till Sydamerika. Nu var man vid världens ände i Peru. Jag försöker att inte tänka så, men det kommer in i tankarna. Samtidigt som jag såklart gillar tävlingsmomentet. 

Utanför banan spelar det egentligen inte så stor roll var man är för man gör samma saker hela tiden ändå, fast på olika platser på jorden. Man äter, sover, spelar tennis. Visst, det är kul att besöka olika platser, men man äter ändå typ samma sak hela veckan för man hittar något man vet funkar. Det är mer en känsla av att >nu kan jag checka av Peru<. När man förlorat har man sällan en känsla av att man vill vara kvar fem dagar till på samma ställe bara för att turista. Men det klart det är roligare än tävlingar som spelas på resorter, där går man ner sig totalt.

Jag vann kvartsfinalen vilket var skönt, men semin blev inget vidare. I kvarten ramlade jag i tiebreaket i andra set med några poäng kvar och fick någon form av låsning i ryggen. Jag klarade av kvartsfinalen för var så varm i kroppen, men det blev svårt dagen efter att spela semin. Jag försökte ta smärtstillande och tog hjälp av fysion men det hjälpte inte, plus att killen jag mötte var bra. 

Efter att jag torskat på lördagen var min plan att resa redan samma kväll. Jag var anmäld till lite nya Challengers i Argentina och i Colombia. Världen var då i ett tillstånd med lockdowns på många ställen, Det hade gått att flyga till de här tävlingarna. men på grund av ryggen sket jag i det. Det fanns även ett alternativ att vara kvar i Lima och spela en Challenger veckan efter, men samtidigt som det här gick även WC-tävlingen för Stockholm Open hemma i Stockholm. Jag brukar kolla flygalternativ före en tävling börjar så jag har lite koll vilka dagar som verkar funka, sen tittar jag inte mer förrän jag är utslagen, men jag hade lite koll att det fanns flyg på lördag kväll. Hur som helst så valde jag att flyga hem till Sverige.

Jag spelade också dubbel med min rumskompis, schweizaren Luca Castelnuovo. Det blev en märklig dubbeltävling. Vi vann första rundan 6-0,6-0 mot ett inhemskt par, fick WO i nästa runda mot två schweizare och lämnade sedan WO själva i semin mot två brasilianare för min partner skulle flyga och signa i Bogota. Det var okej för mig. Så länge man snackat om förutsättningarna före tävlingen börjar och båda är med på vad som gäller så är det inga konstigheter. Jag hade gjort samma sak som han.”