Jorden runt! Vid spakarna – Karl Friberg!

Tennis – en av världens mest globala idrotter med utövare och turneringar över hela världen. Som tennisproffs går det varje vecka att delta i tävlingar på geografiskt bekväma avstånd till Sverige eller så kan man använda tennisen till att upptäcka världen och länder som man kanske aldrig annars hade besökt. I den här serien pratar vi med svenska spelare som med egna ord får berätta om en tävlingsdestination som sticker ut från mängden.

Spelare: Karl Friberg

Resesällskap: Good to Great – 4-5 spelare + 1 ledare

Destination: Meshref, Kuwait

Tävling: Två futures, M15

Tidpunkt: November 2019

Ålder vid resan: 20 år

”Först var i Doha, Qatar och spelade en vecka före vi flög till Kuwait. Det var inte så långt däremellan. Jag resten ihop med ett gäng från Good to Great. Det var jag, en schweizare, en rumän, Sam Taylor var med en vecka, Mridha en vecka och sen en coach, Gianluca Marchiori. 

I Doha hade jag varit några gånger innan. Med futuremått mätt är det riktigt bra standard där så vi tänkte att Kuwait säkert påminner lite om Doha plus att det inte är någon skatt på prispengarna heller, vilket är positivt för oss. 

I Doha kändes spelet rätt bra. Jag gick till kvartsfinal trots att det var fruktansvärt varmt, runt 40 grader och rätt fuktigt. De två första matcherna vann jag för att jag orkade mer än motståndarna. Man kan säga att man spelade om första set och fick man med sig det orkade den andra oftast inte. Tredje matchen var jag helt slutkörd – hade ingenting kvar i tanken. Men spelet var okej.

Vi tänkte som sagt att Kuwait säkert skulle vara ett bra ställe likt Doha, men redan när vi landade märkte vi att allting såg slitet ut. På flygplatsen var det någon kontroll som tog 2-3 timmar när de ville kolla igenom alla papper. En rätt skiten flygplats var det. Sen kom vi till klubben och de snabbaste hardcourtbanorna utomhus jag någonsin spelat på. De var inte omlagda på säkert 30 år och hade gropar mitt i banorna där bollen helt dog. Klubben var inte så bra och hotellet rätt pissigt plus ganska dyrt, även jämfört med Doha. Jag tror faktiskt anläggningen var det nationella centret, men det var verkligen jätteslitet. 

Klimatet var varmt men inte lika fuktigt som veckan före vilket gjorde det lättare att spela i. Men i och med att banorna var så snabba blev det svårspelat ändå. De som sett mig spela vet att jag gillar när det går lite långsammare och jag har mer tid på mig att slå på bollen, så det här passade inte mig jättebra. Men jag krigade mig igenom första matchen mot en thailändare. Servade helt okej och fick ett break i varje set. Men det var inget vackert spel.

Man kunde röra sig fritt även utanför anläggningen och hotellet, men det fanns ingenting att göra i närheten av hotellet. Slitna stenbyggnader. Allting såg slitet och fattigt ut så det fanns ingenting man ville göra. Jonathan Mridha spelade första veckan men tröttnade på stället och valde att strunta i andra veckan och åka hem istället.

Vi andra såg inte så mycket av Kuwait fast vi var kvar en tävling till. Någon dag var vi vid ett shoppingmall som var fint och hur stort som helst, men utöver det fanns det inte jättemycket att se. Någon dag när vi tog ledigt åkte vi Jet Ski, men i princip var det allt vi gjorde utanför hotellet. Det blev mest fokus på tennisen.

I matväg blev det en del Über Eats till hotellet. Det fanns som sagt inte så mycket där vi bodde. Några amerikanska restauranger som Chipotle, men mestadels beställde vi till hotellet. Det blev inte så mycket arabisk mat direkt. 

I den andra rundan mötte jag en tysk. Han kämpade i typ 3-4 game, men när jag fick med mig dem började han totaltanka. Han var för trött. I andra set krigade han i två game men när jag bröt hans serve gav han upp. Ofta ser man om någon är skadad, men jag tror inte han var sugen på att vara där. Han hade också varit i Doha veckan före och jag antar vi alla blivit kräsna. Plus att det var så svårspelat i Kuwait på de där banorna. Så han gav upp – 6-1, 2-0 uppgivet. 

I kvartsfinalen mötte jag en annan tysk, Kai Wehnelt. Han var bättre än den förra. Jag kom inte riktigt upp i nivå och han spelade helt okej. Hamnade under med 0-4 i andra set, tog ikapp till 5-5 och hade lite momentum men tappade slarvigt min serve igen i slutet av matchen. 

Jag tycker det kan vara lättare att tända till om allt funkar bra på stället man befinner sig på – det kan vara tuffare om allt är kasst, framförallt om man förlorat och ska spela en vecka till. Vinner man är allting lätt. Är man på ett sämre ställe och förlorar och pengarna tickar så kan man börja fundera på meningen med att vara där. 

Efter första veckan är det som det brukar vara – några åker hem, några tillkommer till vecka två och några stannar för båda veckorna. 

Eftersom det inte fanns något annat att göra försökte vi träna ganska mycket mellan tävlingarna, men samtidigt, om jag minns rätt, hade de fyra banor och det spelades en hel del matcher så det blev svårt att få till bra träning eftersom det var många som ville spela. De hade inget gym heller. Vi försökte köra på så bra vi kunde, men det blev max två timmar per dag, sen gick vi ut och sprang. Ingen överdrivet bra träning, kanske var det också därför som det gick som det gick veckan efter. Det kan ha haft med förberedelserna att göra. Jag förlorade i första rundan stort i två raka set och sen flög vi hem till Sverige. Det här var inget ställe jag kommer vilja åka tillbaka till igen…

På sätt och vis blir det lite nytändning när man kommer till nya ställen man inte varit på tidigare. Åker man till en tävling där man inte spelat bra tidigare så har man en lite sämre känsla redan när man kommer dit, man blir liksom påmind av hur man spelat tidigare. Därför brukar jag välja nya ställen att resa till eller tävlingar där jag spelat bra året innan. Resortställena blir lite tröttsamma efter ett tag. 

Jag är ganska van vid att resa själv nu. Även om man är många som reser ihop (som till Kuwait) och delar på coachens kostnad så blir det mycket pengar ändå. Jag vet inte om det är värt det när man är ett så stort gäng. Tränaren kanske har många matcher igång samtidigt och halvkollar på alla, så då blir det ingen riktig analys ändå efteråt och jag kanske inte håller med om vad han säger, men det blir svårt att diskutera för han har bara sett olika segment av matchen.

Efter Kuwait var jag hemma några veckor i Sverige innan jag nästan exakt en månad senare åkte tillbaka till Doha igen för att avsluta året med två tävlingar till där. De gick, och går forfarande, på samma anläggning som ATP-tävlingen som spelas i Doha. Många banor och allt är bra organiserat. Där trivs man.”