Fem set med Siddhartha! Set 5: Varför får vi inte fram fler och bättre spelare i Sverige?

Inga kommentarer

Efter fyra tidigare set är vi nu framme vid ”the Grande finale” – det femte och sista setet där Siddhartha Sebastian Larsson berättar om sitt liv inom tennisen och reflekterar om sina spaningar från sporten vi alla älskar. Har ni missat de fyra tidigare, gå tillbaka i arkivet och läs dem. Nu dags för ”Sid” att avsluta den här matchen genom att ge oss tio anledningar till varför svensk tennis befinner sig där den gör idag.

Namn: Siddhartha Sebastian Larsson

Ålder: Född 1981

Moderklubb: IS Göta

Yrke nu: Tennistränare/Författare/Gymnasielärare/Murare

Läs poesi för böveln! Minns ni inte Wilanders ”Droppen”, allt började där…

Varför får vi inte fram fler och bättre spelare i Sverige?

Säkert inget nytt, men här har du tio snabba! 

(1) Fler spelare, vi är ett litet land och behöver upp i mängd för att nån ska råka bli bra, det är ett under varje gång nån blir tennisproffs, det är som att komma in på balettakademin i New York: nästan omöjligt.

(2) Syssla med flera idrotter samtidigt såklart. Personligen tog jag med mig mycket från schackvärden in i tennisen, hur man hotar sin motståndares pjäser, hur man gör rockad, hur man ställer sin motståndare i en schack-fälla, och hur det uppenbara draget inte alltid är det bästa. Mitt liv som pokerproffs lärde mig för övrigt, det som Wilander brukar prata om, att det viktigaste är inte att vara bäst, det viktigaste är att göra din motståndare sämre än dig. Jag var oftast inte den mest strategiska eller matematiska pokerspelaren, men jag kunde få mina pokermotståndare att bli sämre än vad de egentligen var. Det räcker att du är rätt average i vilken sport som helst om du hittat nycklarna till att låsa motståndarens dörrar.

Vissa tar med sig saker från hockey och fotboll, gymnastik etc. Och är inte Sinner ett bra exempel på detta om jag minns rätt, han sysslade med en himla massa sporter, han är ju för övrigt också ett bra exempel på att man kan börja sent med tennis. Det är ju som vi alla vet inte timmarna som spelar roll, det är motivationen, kvalitén, glädjen, passionen och intensiteten. Det är kvalitén som räknas. Du kan inte bara öva tennis med händer och armbågar och fotställning, du måste öva med hela din kropp, ja, hela ditt ”vara” som människa. Du måste ta in allt som händer på tennisbanan. Be the ball!

(3) Inte konkurrera med padeln, samverka, lär av varandra. 

(4) Samhället ser annorlunda ut nu. Jag minns när jag blev chefstränare i Skövde, en liten klubb i region Väst. Varje tisdag och torsdag cyklade jag och hämtade sex stycken 7-åringar 13.45 på deras skola så att vi skulle kunna träna 14-15. De var nybörjare, vissa kanske hade spelat tennis i 1 år kanske. Nu visar det sig att de sex spelaren har fortsatt med tennisen upp till 15-års ålder, vilket är glädjande för mig. Detta känns otänkbart i en större stad eller en större klubb.

Det hela bygger på två saker, dels tillit från föräldrarna såklart, du ska forsla deras barn från deras skola till en träningsanläggning, och dels kräver det uppoffring, om än väldigt liten, från din egen roll som tränare. Men. Poängen här är att denna lilla gest, att deras tennistränare tog sig tid att åka till deras skola, fick dessa barn att känna sig speciella, nästan utvalda. De kände att fan, han bryr sig verkligen om att vi får träna, nu måste vi visa vad vi går för. Jag tror såna här små saker kan göra stor skillnad, visa att du bryr dig, att de är viktiga för dig och klubben. Vi måste göra tennisen mer tillgänglig.

(5) Sociala medier. Det är lätt att skylla det mesta som ungdomar och barn gör på sociala medier. Om man läser böcker som ”Skärmhjärna” ser statistiken hemsk ut: ungdomar rör sin mobil 2600/dag, var 10:e minut tar de upp den, 50% av alla 18-24-åringar tittar på sin mobil minst en gång på natten (!), 40% skulle hellre vara utan sin röst en hel dag än utan sin mobil (!!). Skrämmande statistik tänker vi gamla bautastenar. Men jag brukar vända på det. De lever i en värld där de kan få tag i vem de vill, de kan se vilket klipp som helst på vilken stjärna de vill. Aldrig har världen var så öppen för att inspireras och lära av varandra. Jag menar, om Rios eller Rafter hade haft ett Insta-konto back in the days hade jag slaviskt följt dom. Vilken inspirationskälla det hade varit, jag hade kunnat se träningspass, hur de levde, vad de åt – allt. Vilka möjligheter! Visst, jag har haft 5-åringar som kommer in på banan och tar upp sin padda innan ett pass ska börja. Då gäller det att vara nyfiken, spela dum, ställ frågor: vad kan den där göra? Finns det tennisspel på den där?

(6) Jag gillade idén som Alsterback förde fram i ”Linus på baslinjen” avsnitt 63, att tennisklubbar kan certifieras med Michelinstjärnor. Varför inte liksom!? 

(7) Vi konkurrerar med fler länder än på 80-90-talet. Det är inte konstigt att det kommer ta tid. 

(8) Fler internationella tävlingar i Sverige 

(9) Istället för att fokusera på varför vi inte får fram fler elitspelare brukar jag fundera på vad nästa stora grej inom tennisen är. Nåt som kan revolutionera tennisen, typ som Pim-Pim som drog två 1a servar, eller när Nishikori började sätta returerna djupt ner i mitten av banan istället för ut åt sidorna. Känns som det borde komma nåt nytt med returtagningen, förutom Nadal och Medvedevs 5 meter bakom baslinjen, borde gå att ställa upp sig på olika sätt vid varje retur för att både locka och förvirra servaren, vad vet jag.  

(10) Läs poesi för böveln! Minns ni inte Wilanders ”Droppen”, allt började där…

Avsnittet med Magnus Alsterback som Siddhartha hänvisar till är avsnitt 63 av första säsongen av podden. Har ni inte hört det kan ni göra det HÄR.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s