Av Det är hög tid för det fjärde setet i femsetsserien där Siddhartha Sebastian Larsson berättar om sitt liv inom tennisen och reflekterar över sina spaningar från sporten vi alla älskar.
Namn: Siddhartha Sebastian Larsson
Ålder: Född 1981
Moderklubb: IS Göta
Yrke: Tennistränare/Författare/Gymnasielärare/Murare
Ett sätt är ju att bara visa statistiken och säga ”såhär är det, Kalle eller Lisa, deal with it”. Ett annat sätt, som jag tror mer på, är att få eleven att komma fram till dessa siffror själv.
Intresset för mini/midi/maxi
Jag brinner mycket för mini/midi/maxi. Jag tycker om de åldersgrupperna, eleverna är lekfulla och formbara. Det krävs en annan typ av ledarskap för en 13-14 åring t.ex, ett mer systematiskt lärande.
Piaget, en känd psykolog, menade att barns kognitiva utveckling är helt beroende av assimilering och ackommodation. Assimilering betyder att man förbättrar redan inlärda färdigheter, typ man lär av tidigare erfarenheter, exempelvis: om du har spelat Super Mario Bros 1 så kommer du enkelt förstå hur man spelar Super Mario Bros 2 och 3.
Ackommodation betyder att man förändrar tidigare lärdomar och lär sig helt nya saker, exempelvis om man går från att spela Super Mario Bros till att plötsligt spela Zelda, då måste du helt tänka om.
Detta brukar jag ta med mig in på banan. En timme för mini/midi iaf ska enligt mig bestå av 75% assimilering och 25% ackommodation. Med andra ord: 75% repetition och 25% testa nya saker.
Ett barn som inte utvecklar sin tennis nöjer sig oftast med att bara assimilera sina tenniskunskaper eller så får hen aldrig chansen av sin tränare att ackommodera sin tennis.
En annan aspekt, och det låter säkert klyschigt, men barnen måste få ha kul, de ska gå av banan med ett leende på läpparna, och de ska komma till träningen med en hunger och vilja att lära sig mer. Om du har kul, har de kul.
Det är också viktigt att bjuda på sig själv. Man kan byta roller, de brukar eleverna älska, dvs. man kan låta eleverna instruera och träna dig nån minut. Hur är det nu man slår en forehand? Kan du visa? Vad gör jag för fel här?
Eller så kan du vara med i en lek, du kan låta eleverna rulla bollar på dig i ”hönsgården” eller vad man nu kör för lekar. Så att eleverna får känna sig som tränare, dom är den viktiga, att det är de som har makten här på banan.
Jag har gått upp till steg 3 (TGU) och fått bra hjälp via det systemet. Men jag tror det viktigaste är att hitta på själv. Det finns oändliga möjligheter. Jag brukar ta med mina dotters leksaker till hallen. Ett leksakspiano som de kör fys med, slå forehand sen ner och spela en ton på pianot, slå backhand sen piano igen. ”Gå ut med hunden” (BRIO-leksak) mellan koner. Allt som gör att kidsen känner igen sig och får utforska en tennisbana. Jag har som mål att ta med en ny leksak varje träning.
Man frestas ju att säga att de bästa tränarna ska vara på just mini/midi/maxi. Jag vet inte, det låter självklart att de mest utbildade och kunniga ska komma in i ett tidigt skede i barnens utveckling, prata biodynamik och vara vassa. Men jag kan tycka att det är nog så viktigt att där finns juniorer (kunnig eller ej spelar ingen roll) men med passion för tennis och barnen, nån de kan se upp till. Jag minns själv att jag som liten ofta satt kvar timmen efter jag själv hade tränat för att se när de ”stora” tränade. Och att då få ha en av de som kör i A-laget eller nån duktig 16-åring på sin mini-bana, det är stort, det betyder nog mer än att tränaren varit på 100 konferenser eller gått alla ”stegen”. Jag vill också slå ett slag för fler tjejer som hjälptränare på mini/midi/maxi. De behövs, och som jag märkt, mini-grupperna består nuförtiden av 75% tjejer.
Mitt ledarskap är rätt likt på de olika nivåerna, lekfullhet, glädje etc. Men jag försöker ha en tydlig strategi att gå från den direkta ledarstilen till det mer indirekta ledarskapet, dvs. ju äldre de blir desto mer är det dom själva som ska undervisa sig själv. Mitt mål är hela tiden att göra mig själv meningslös – då har jag ju lyckats, att eleven själv kan räkna ut varför bollen träffade i korridoren och inte i basrutan.
När statistiken kom för ett decennium sedan att de som vinner flest matcher är de som kan avgöra snabbt, dvs. vinna bollen mellan 0-4 slag, inte vara bäst på 5-8 slag. Riktigt nyttig, viktig och givande statistisk. Men vad ska vi göra med den? Hur ska man implementera denna viktiga information i sin klubb och nere på banan?
Ett sätt är ju att bara visa statistiken och säga ”såhär är det, Kalle eller Lisa, deal with it”. Ett annat sätt, som jag tror mer på, är att få eleven att komma fram till dessa siffror själv.
Ingemar Bergman sa en gång om filmskapande: ”säg vad du vill säga genom att säga något annat”. Show – don´t tell. Det är en utmärkt filosofi vad gäller filmskapande, men också vad gäller tennisskapande.
Kort sagt: man kan sätta upp en övning där man får bonuspoäng om man avgör inom 4 slag, eller serve och sen mata ut en fh-attack. Och sen frågar man, vad är syftet med den här övningen? Fråga eleven: vinner du flest poäng om det blir många slag eller få? Var finns dina styrkor? Vad tror du är viktigast? Frågor är de bästa svar vi har! Det gäller i livet, och på en tennisbana! Frågor är de bästa svar vi har.
Min barndomstränare, Peter Johnson (fortfarande aktiv i IS Göta), var/är mästare på detta. Jag har såhär i efterhand funderat på varför jag tyckte så mycket om hans metoder och varför han är så framgångsrik (förutom rent resultatmässigt: fostrat 5 Sverige-ettor, Berta, Eleskovic etc). Jag upplevde det som att han alltid ”fokade” på prestationen. Han är inte de stora ordens man, men med små medel, framförallt genom kluriga frågor, så gav han mig nycklarna att öppna alla dörrar till min egen tennisframgång.
Ett problem som jag tror de flesta upplevt är hur uttråkade elever blir efter att man kört en övning i typ 5 minuter. Och sen kommer vi dinosaurier och säger, du ska veta att när vi va unga, på 80-90-talet kunde man köra ”brevet” i 1 timme, man kunde slå cross till varandra i 2 timmar. Nuförtiden måste Millenie-kidsen ha en ny övning var 10:e minut. Min erfarenhet är att mini och midi gillar upprepning, det spelar ingen roll om vi kör samma lek eller övningar varje vecka, de tycker om den tryggheten, och givetvis: repetition är nyckeln i den här sporten. Men! När det börjar vankas maxi-elever så händer det nåt. De vill ha nya och fler övningar för att inspireras. Gärna uppbyggt som ett datorspel, typ ”Kungen” (vinna 3 bollar i rad, levla up). Det är en svår balansgång tycker jag, att låta de ha roligt men samtidigt nöta in en övning. Det är en utmaning för oss tränare att hitta rätt mängd och dos.
Här tror jag positiv förstärkning hjälper. Le, ge beröm, klappa, uppmuntra på alla sätt så orkar alla 10-åringar köra cross-cross i 30 minuter. Det handlar ju till syvende och sist bara om att få eleverna att känna sig kompetenta och självständiga.
Barnen lever redan i valfrihetens värld. De kan välja mellan 20 olika Ramlösa-smaker, 30 energidrycker, 600-gymnasieprogram, 100 olika Tinder-val osv. De behöver inte tusen olika tennisövningar också. Vi har samma hjärna som för 40.000 år sedan, och den hjärnan är programmerad för att klara maximalt 7 olika val (dvs. vilken av dessa sju gnuer ger mest mat), annars går den på högvarv och blir, i värsta fall, utbränd. Minimera övningar, maximera feedback, glädje och frågor. Lite som filosofen Sokrates barnmorskemetod, man ska föda fram kunskapen, själv. Det är bästa vägen till kunskap. Både i skolan och idrott, tror jag.
En sista fördel med att vara verksam på mini/midi/maxi är att man slipper allt tjat om bredd kontra elit. Jag är lite skeptisk till de begreppen. Inom skolans värld får man ju absolut inte prata om att den och den är C-barn medan det där är ett A-barn. Istället ska man prata om ”starka” och ”svaga” elever. Även detta blir missvisande, det blir som en självuppfyllande profetia. De som benämns som bredd-spelare känner sig som tillhörande bredd-gruppen och de som benämns som elit inbillar sig att de är elit. Alla är tennisspelare, både Lisa 5 år som spelar en gång i veckan, och Mustafa 17 år som spelar 4 gånger i veckan. Satsningen på din tennis, hur du vill definiera dig själv, får du hålla i ditt eget huvud, det finns ingen anledning att skapa dikotomier där den ena motpolen anses lite finare än den andra.
Nästa vecka går Siddhartha in i det femte och sista setet, ”Varför får vi inte fram fler och bättre spelare i Sverige?” Missa inte det!
Linus på baslinjen 