Fem set med Siddhartha! Set 3: Den kroppsliga aspekten av tränarjobbet – det sliter

Inga kommentarer

Vi är mitt uppe i femsetare där Siddhartha Sebastian Larsson berättar om sitt liv inom tennisen och reflekterar om sina spaningar från sporten vi alla älskar. Två set har spelatsidag är det dags för det tredje!

Namn: Siddhartha Sebastian Larsson

Ålder: Född 1981

Moderklubb: IS Göta

Yrke nu: Tennistränare/Författare/Gymnasielärare/Murare

Även om man ibland kör samma övningar i 3-4 timmar på raken så är varje timme unik, med sina utmaningar och möjligheter.

Den kroppsliga aspekten av tränarjobbet – det sliter

På nåt sätt är jag nog en rastlös själ, trots timmar och år av meditation. Jag skulle aldrig kunna ha samma jobb fem dagar i veckan. Skulle bli galen. Jag har varit heltidstränare (med 30 bantimmar) i 3-4 år. Men jag märkte ganska tidigt hur slitsamt det var, inte minst fysiskt. Min rygg höll inte för det, jag var tvungen att hitta andra sätt att försörja mig på. Kombinationen med psykiskt arbete (skola, administration) och fysiskt (bygge, tennis) passar min kropp perfekt. Jag sitter dessutom många timmar i veckan och läser böcker, och skriver. Så tennisyrket är en skön avlastning för sinne och kropp. 

Jag har så stor respekt för de tränare som står 7-8 timmar på banan dagligen, och många har gjort det i flera, flera år. Hatten av. Det sliter både fysiskt såklart, men även mentalt. 

På ett sätt kan en tennistimme te sig rätt monoton. Samma matningsövningar, samma avslut sista 20 minuter med serve och poängspel. Men för mig har alltid en tennistimme gått fortare än en timme på skolan, eller en ”skrivtimme”. Det är allt annat än monotont. Även om man ibland kör samma övningar i 3-4 timmar på raken så är varje timme unik, med sina utmaningar och möjligheter. Det finns en dynamik i varje grupp som växlar från timme till timme. Det gör tränaryrket, tänker jag, till ett av de mest omväxlande jobben man kan ha.

Författaryrket sliter också, både fysiskt och mentalt. Många stillasittande timmar med näsan i en bok eller framför datorn. Mentalt är det mest självkritik och självhatet man får jobba med. Duger det här? Vad är meningen med den här dikten? Varför låtsas jag vara författare? Den där obehagliga känslan av att inte vara på riktigt. 

Jag rekommenderar varmt antologin ”Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattande kroppar”. En bok om förslitningen i att finnas till. 

Ett tips är ju att jobba med storgrupper om det går. Det blir inte lika slitsamt att stå där själv på banan. Man får mer energi av att vara 2-3 tränare som rullar runt grupper, man kan bolla idéer och förbättringsmöjligheter på övningar och elever. Framförallt maxi-elever gillar storgrupper, det är min erfarenhet iaf, och blanda killar och tjejer, det är några av de roligaste timmar jag har.

Nästa vecka går Siddhartha in i set 4, ”intresset för mini/midi/maxi”. Missa inte det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s