Fem set med Siddhartha! Set 2: Fördelen med att kunna kombinera andra jobb med tennisen

Inga kommentarer

Med start förra veckan påbörjade Siddhartha Sebastian Larsson, med ett förflutet som buddhistmunk, författare och tennistränare, en femsetare där han berättar om sitt liv inom tennisen och reflekterar över sina spaningar från sporten vi alla älskar. Förra veckan spelades första setet, nu är det dags för nästa.

Namn: Siddhartha Sebastian Larsson

Ålder: Född 1981

Moderklubb: IS Göta

Yrke nu: Tennistränare/Författare/Gymnasielärare/Murare

Jag kommer aldrig förstå mig på Federers forehand och jag kommer aldrig att förstå någonting utan den!

Fördelen med att kunna kombinera andra jobb med tennisen

Jag jobbar även deltid som gymnasielärare, jobbar även inom byggbranschen, men framförallt också som författare. Jag har tolv böcker i bagaget: romaner, poesi och dramatik (debuterade med en bok som heter ”Buddha i Las Vegas”, som handlar om mitt liv som pokerproffs, jag var anställd av Ladbrokes i London mellan 2008-2012). 

Jag skriver för övrigt på en barnbok om en tennisspelare. Tycker det finns alldeles för lite tennislitteratur för mini/midi-eleverna att inspireras av!

Jag började skriva rätt sent, när jag var 16 år ungefär, men hade turen att vinna Lilla Augustpriset när jag var 19 år. Sen tog det många år innan jag hittade ett förlag och fick böcker publicerade. Men där har tennisen, med timmar och år av träning och tålamod hjälpt mig, det är ett litet nålsöga att ta sig igenom för att kunna bli författare. 

Jag ser arbetet som tennistränare som ett väldigt kreativt yrke. Jag brukar tänka på en tennistimme som en dikt. Den ska skrivas, antingen på rim (fasta regler och tydliga övningar) eller på fri vers (där eleverna är med och skapar övningarna). 

Jag är en sån tränare som inte planerar en tennistimme. Det har ju givetvis med rutin att göra också (15 år i yrket), men jag tycker om att gå till hallen för att först se hur många som kommer och i vilket ”skick” eleverna är i. 

Tennis är för mig poesi i rörelse. Det är en vacker sport, ungefär som vissa ser på konståkning eller går på opera för att uppleva nåt estetiskt vackert. Så är nog tennis för mig, en konstform. Hur vacker var inte Steffi Graafs slice? Hur poetisk var inte Nalbandians backhand? Eller Ivanisevic´s vackra Wimbledonseger efter ett wc, den vinsten är ju som en hel roman av Strindberg. Eller Edbergs sätt att nå nätet efter serve, det var som små sonetter av Shakespeare. 

Listan kan göras lång. 

Jag kommer aldrig förstå mig på Federers forehand och jag kommer aldrig att förstå någonting utan den!

Gunnar Ekelöf, svensk poet, har sagt nåt i stil med: ”Det viktigaste jag har skrivit är skrivet mellan raderna”. Detta är the beauty med tennis tycker jag, det är därför tennis är så kul. Det bästa med tennis är tystnaden mellan poängen. När spelarna är på väg för att hämta handduken (detta otyg!), när de får bollar serverade eller när de bara studsar bollen sådär noggrant som Nole gör. Det är där det händer, det är tennis för mig, tankarna, förberedelserna, det är den tystnaden jag lyssnar efter, allt det som går igenom två människors kroppar innan poängen startar. Det finns nåt mystiskt och mytiskt där; sökandet efter det meningsfulla i det meningslösa.

På samma sätt som man lär sig mer av vilken typ av elever du har att göra med när du som tränare är tyst och vänder ryggen till. Hur de beter sig när du aktivt instruerar dem är nästan egalt. Jag brukar låtsas gå och ta en kaffe ibland bara för att se om de kan hålla igång en övning själva. På samma sätt kan det nästan vara mer intressant för mig som tränare vad eleverna gör mellan övningarna än under själva övningen. 

Det finns alltid en risk med att ha för många olika jobb, att det ena eller andra blir lidande. Att man går på halvfart på ena stället och liksom sparar sig till nästa arbetsplats. Men jag tycker nästan att det är tvärtom, jag får en väldig gnista av att nu är det ”tennisdagen”, ”skrivardagen” eller äntligen får jag träffa mina skolelever igen.  

Vissa dagar kan det bli smått komiskt. Jag skjutsar två barn till sina skolor innan klockan 8, sen åker jag och river eller fogar ett badrum, sen kommer jag hem till lunch och skriver klart ett kapitel i ett skrivprojekt, sen hämtar jag barnen på em och går till tennishallen på kvällen. 

Jag älskar de dagarna, man känner sig levande. Man har gjort nåt, man har bidragit, till sin egen och andras livskvalité.

Nästa vecka går Siddhartha in i set 3, ”Den kroppsliga aspekten av tränarjobbet – det sliter. Missa inte det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s