Av Buddhistmunk, författare, tennistränare, murare. Med start idag kommer Siddhartha Sebastian Larsson i en rafflande femsetare berätta om sitt liv inom tennisen och reflektera om sina spaningar från sporten vi alla älskar. Vi börjar med set 1.
Namn: Siddhartha Sebastian Larsson
Ålder: Född 1981
Moderklubb: IS Göta
Yrke nu: Tennistränare/Författare/Gymnasielärare/Murare
Berätta om din egen bakgrund och väg in i tennisen
Mitt namn är Siddhartha Sebastian Larsson (namnet Siddhartha fick jag lägga till i mitt pass efter ett förlorat vad). Började spelade tennis som 4-åring. Tränade 12-14 timmar/veckan från tolv års ålder. Har varit tränare i ATL (Lund), Göteborgsklubbar, chefstränare i Skövde TK och är numera tränare 5-10 timmar/v för min moderklubb IS Göta.
Som spelare låg jag alltid efter ”Vinci” i rankingen i Skåne. Minns hur han ”nollade” mig i varje final vi var i. Minns också en gång, en final i Fair Play Cup tror jag, jag tog de tre första gamen, ledde alltså med 3-0, kände mig som en Rimbaud på rullskridskor, som en kung! Jag satte mig ner i sidbytet och tänkte ”nu har jag honom, nu är det äntligen dags, jag kommer ta över tronen nu”. När jag reste mig upp, och 45 minuter senare, stod det 3-6, 0-6. Han hade på nåt sätt ”nollat” mig igen. Jag funderade mycket på det där, hur man kunde pulverisera en motståndare så? Varför gav han mig inte bara ett game eller två, eller ännu hellre ett set? Det var också då och där jag insåg hur långt ifrån jag är att lyckas som tennisspelare. Jag var ingen ”killer”, jag var en ”lallare”.
Min pappa är en av de där 56:orna fast utan samma stjärnstatus som Borg och Stenmark. Han lirade tennis, och många av hans vänner lirade. Det var 80-tal och vi hade nog 3-4 asfaltsbanor inom en 3-kilometers radie. Pappa hade en egen korg med vita bollar som vi gick och spelade med. Jag och brorsan spelade med grannarna i gatan, inte bara tennis, det var landhockey, fotboll, pingis i förrådet, och även handboll.
Jag tränade också fotboll, handboll, schack och tennis fram tills jag var 12 år. Jag insåg ganska tidigt att jag inte var en lagspelare. Om jag förlorade ville jag ta förlusten själv, om jag vann ville jag ta åt mig hela äran själv. Därför blev tennisen ett självklart val.
Tennishallen, Götahallen, blev snabbt ett andra hem för mig. Samma tennishall, Götahallen (som för övrigt, så otroligt ledsamt, brann ner i höstas), låg nästan vägg i vägg med min högstadieskola. Jag gick till hallen på rasterna för att titta på förmidagsgubbarna som lirade, för att köpa en bulle-med-bulle (bulle med kokosboll i), eller bara för att få lite lugn och ro från utmanande och påfrestande skolkorridorer. I gymnasiet råkade jag, som av en händelse, hamna i samma klass som Annika Bengtsson, dåvarande Sverige-etta. Vi tränade på håltimmar och tidiga morgnar innan skolan. Minns att flera personer i klassen, en kommunal skola, idrottade på raster och innan skolan började.
Min egen stil som tennisspelare var som sagt något av en beräknande ”lallare”. Jag spelade tennis som Kasparov spelade schack: melodiskt, men framförallt intuitivt. Jag spelade lite på chans. Jag brukar inbilla mig att jag var långt före Pim-Pim med att slå två 1:a servar istället för en första och en andra. Jag chansade gärna på en stoppboll vid breakbollar snarare än nåt klokare och säkrare alternativ. Marginaler var för mig lika frånvarande som för Shapovalov. Jag älskade att träffa linjerna, krysset, eller lägga en stoppboll som dog efter fyra, fem studsar. Jag var oftast mer nöjd om jag gjort en dödande slice än om jag faktiskt vann matchen. Denna chansartade inställning till sporten gjorde mig till en serve-&-volley-spelare. Jag avgudade Edberg, Rafter, och Philippoussis. Spelare som Muster och Kuerten, eller en Ymer för den delen, tog och tar alldeles för få risker. Den sortens spelare vann säkert fler matcher än vad jag gjorde. Men jag ville åt nåt annat, det som lockade var att få spela tennis så som Dostojevskij spelade roulette, med hög risk men också stor belöning. Jag förlorade ofta stort, men jag när jag vann så vann jag med stil.
Jag såg ut som Magnus Larsson men kände mig som Marcelo Rios.
När jag skulle ta klivet från junior till senior hade jag en sommar på mig att ta ställning till om jag skulle spela för, om jag minns rätt, Chicago University. Det var ett svårt beslut, skulle jag flytta till USA? Den sommaren spelade jag en match i Eslövs Sommartour, eller om det var i Höllviken, jag mötte en kille som jag skulle slå. Jag ledde med 4-1 i game, men i sidbytet hände nåt. Jag tittade över mot min motståndare, jag tyckte synd om honom, jag kände plötsligt att han kommer bli så mycket lyckligare än mig om han får vinna den här matchen. Varje tävlingsinriktad människa inser att det är katastrof att tänka såhär om du vill vinna matcher. Jag hade blivit för ödmjuk och medkännande. Det blev ingen USA-resa, jag la racken på hyllan, och när sommaren var slut flyttade jag till ett kloster i Thailand och levde som buddhistmunk några månader. Jag brukar tänka på munklivet som en tennismatch, det krävs disciplin, timmar av träning/meditation och rätt kosthållning. Jag inbillar mig faktiskt att det finns en munk eller nunna i varje framgångsrik tennisspelare.
Nästa vecka går Siddhartha in i set 2, ”Fördelen med att kunna kombinera andra jobb med tennisen”. Missa inte det!
Linus på baslinjen 