Johan Brunström, varför har du bytt tennis mot padel?

Padel, innesporten nummer 1 i Sverige och det inte bara bland mellanchefer inom näringslivet. Nya hallar öppnas upp till höger och vänster – hypen är total! Det är mer än en duktig tennisspelare som valt att byta sport och börja både spela men även jobba med padel istället för sporten de varit aktiv i sedan barnsben, tennis. Vad beror det på? Vad är det som lockar tennisspelarna byta idrott?

Det här är den avslutande delen i serien där jag under fem veckor samtalat med fem olika tennispersoner som gjort just det här bytet, från tennis till padel, där jag helt enkelt frågat alla: varför?

Omslagsbild: @filipisac

Namn: Johan Brunström

Tennisbakgrund: Före detta 31 i världen i dubbel och Davis Cup-spelare

Nu: Center- verksamhetschef/driftansavrig PDL Center Mölnlycke

Jag tror att ju äldre sporten blir desto mer kommer det krävas kvalitet på tränarna. Nu har det knappt funnits några tränare, så de som inte kommit så långt i tennistränartrappan har kunnat hoppa över till padel, ta en helgkurs och sen ge sig ut och ge pt-timmar och ta bra betalt, för kunden vet ändå inte skillnaden mellan olika typer av spelare eller tränare.

Johan, för dig har utbildning varit viktigt har jag förstått?

Innan jag började spela professionellt gick jag på college, dels för att jag inte hade nivån att gå pro direkt och kände att jag behövde fyra år till på mig att utvecklas utan stressen och pressen att dra in prispengar för att överleva, men också för att det var en trygghet att veta att när jag väl åkte ut och började resa så hade jag en utbildning i ryggen. Efter collegeåren spelade jag på men kände hela tiden att jag hade tid över på kvällar, resdagar, flygplan och så vidare och ville inte bara kolla serier. ATP hade ett program där man kunde få samarbeta med University of Phoenix som erbjöd onlineutbildningar. Många som tidigare nyttjat det hade läst in gymnasie- eller collegebetygen men det var jag redan klar med, så när det öppnade sig en lucka för att ansöka om ett stipendium för en mastersutbildning gjorde jag det. Jag fick stipendiet och började plugga en tvåårig marknadsföringsutbildning 2013-2014. Jag blev klar med den på 2.5 år. Jag var tvungen att vara extremt organiserad för det var sexveckorskurser med samma tempo för alla, så det blev inte många middagar med spelarkompisar utan roomservice och plugg i transporten mellan hotell och banor. 

Och redan före du var klar med din egen spelarkarriär hade du startat igång lite projekt vid sidan av tennisen?

Ja precis. Min kompis Jonas Fransson, född 1980, var en av världens bästa juniorer och gick på Båstadgymnasiet när jag gick i Lidköping på gymnasiet där. Vi växte upp ihop i Lysekils TK från sju års ålder. 2016 hade Fransson tröttnat på tennisen. Han hade jobbat på Norska Tennisförbundet, läst sport management och jobbat på SEB som företagsrådgivare men ville tillbaka till idrotten. Vi hängde en del ihop när jag var hemma och var en gång på semester ihop med familjerna i Spanien. Vi hängde på lite anläggningar och pratade om att anordna några tennisresor, så vi styrde upp en pilotresa till Alicante och en anläggning där som jag var med på, sen gjorde han en resa med Jonas Svensson och även en resa till, kanske blev det totalt tre stycken, men under den tiden kom vi i kontakt med padeln genom Jonas Björkman och min kompis Henrik Söderberg, idag VD på PDL. Vi hade testat någon gång och tyckte det var kul, så jag och Fransson började titta på lokaler i Göteborg 2016 och hittade en som vi tänkte kunde funka. Vi hade dock inte pengar att gå in själva men genom Söderberg och Björkman blev det möjligt, att ha dem i ryggen gav en trygghet och kvalitetsstämpel, så vi öppnade PDL i Gamlestan och blev minoritetsägare. Fransson blev driftansvarig och jag hjälpte till när jag var hemma. Vi gjorde allt själva, som att sätta upp vajrarna, klippa dukarna och slipa golven.

I början av 2017 öppnade vi. 

Du spelade på touren hela 2017, men din sista professionella tävling blev i Bratislava i november det året. Vad hade du i tankarna angående framtiden då?

Jag opererade min handled i december det året. I början gjorde jag lite timmar på tennisbanan som tränare, genom förbundet skedde en satsning på dubbel som gjorde att jag var i Lidköping och hade lite träningar med fokus på dubbel och det offensiva spelet. Jag hade varit på plats i Lidköping några dagar även under mina sista år på touren som inspiration för eleverna där. Men att gå direkt från karriären till att bli tränare hade jag inga tankar på. När man lagt ner så mycket tid och resdagar under så många år kändes det inte aktuellt och att stå en massa timmar på banan hade jag inte heller något sug för. Jag hade faktiskt ingen kontakt med tourtennisen alls i början, kollade inte ens resultat, utan det blev ett tydligt break för mig. 

Så vägen in i padeln blev naturlig för dig?

Jag hade på något sätt stakat ut vägen för mig redan före jag la av, jag hade något att falla tillbaka på. Verksamheten var redan igång och när man är sin egen går man all in på det. Visst, jag hade inga tydliga förfrågningar från tennisen heller och hade jag verkligen velat hade jag väl kunnat finna en väg in i den, men jag antar att jag inte ville det just då. 

Du sa att du bröt helt med intresset från tennisen i början. Har det kommit tillbaka?

Ja, det tog ett år eller två, sen var man tillbaka med att ligga och kolla challengerkval och resultat. Idag är jag en ”sucker” igen, jag kollar hur det går för alla. Det var mest i övergången där som det var lättare med att inte ha kontakt. Det är alltid lite speciellt i början av åren när Australien ligger framför en… Just starten på året är så härlig när man gjort allt slit hemma och sen drar man iväg.

Kan du se dig själv arbeta inom tennisen i framtiden igen?

Jag säger aldrig aldrig, jag tycker det är fantastiskt kul med tennisen och följer den. Men inte i dagsläget – kanske i framtiden.

Vad har du för arbetsroll idag?

Jag är verksamhetschef/driftansvarig för PDL Center i Mölnlycke. 2017 avslutade jag min rehab, 2018 hittade vi en lokal i Mölnlycke och det gick till på samma sätt som med första lokalen – vi gick ihop med PDL med upplägget att jag tog över ansvaret för den här hallen och Fransson driver PDL Center i Gamlestan. 

Vad är det som gör att du har fortsatt med padeln, med din utbildning skulle du kunna jobba inom något annat egentligen?

Jag ville vara kvar inom sport och det här har passat bra när jag också har pluggat ekonomi och marknadsföring. Du har med sporten som är superviktig för mig men också den andra delen med personal, budget och ekonomi, så jag får helheten. Det är en variation på arbetsuppgifterna. Det är också kul att vi gör det här som ett team, jag och Fransson tillsammans med alla andra på PDL. 

Vad är det med padeln som gjort att det blivit så stort?

Första fördelen är såklart att inkörsporten är så kort. Du kan spela match från dag ett eftersom utvecklingskurvan är så snabb i början. Du märker tydligt hur du går framåt, när du lär dig den första väggen och så vidare. Sen är det socialt eftersom banan är mindre och ni alltid är fyra i dubbel. När jag själv började spela var tanken aldrig att jag skulle spela så mycket, det har bara blivit en bonus att det gått bra i tävlandet. Visst, jag saknade tävlandet i början när jag inte gjorde det, men sen när jag väl kom ut och började spela oftare, det var kul! Hallen är helt full av folk, det är liv och rörelse, mycket som händer, mycket folk i omlopp. Om man jämför det med en vintertour när man kommer in i en knäpptyst hall med en mamma, motståndarens föräldrar plus eventuellt någon släkting på på läktaren. Det är lite skillnad. Så just det där var väldigt uppfriskande och kul! Man kände igen många som man inte sett på många år av gamla tennisspelare som också var där. I början blev det lite kul att hänga, spela padel och träffa gamla gubbar, men så småningom växte även tävlingshornen ut.

Jag har själv aldrig varit på någon padeltävling, men det verkar som det är en otroligt bra stämning och atmosfär på dem?

Det är verkligen en kul och inspirerande tävlingsmiljö! Även om man förlorar första matchen får man alltid minst en match till. Eventen är lite större så det blir en roligare miljö och atmosfär med allt runtomkring. De som rapporterar om padeln bidrar också. Padelfeber, som var pionjärer, lyfter upp de svenska spelarna och skriver mycket positivt om dem. Jag trodde inte det var sant i början, det var tv-produktion, studio och spelarna blev profiler! Då har jag ändå spelat Davis Cup i många är där det var omöjligt för släktingarna att följa matcherna för livescoren fungerade knappt. Nu har det väl blivit lite bättre och de sista matcherna vi spelade på hemmaplan mot Litauen var det tv och kommentatorer, men där har padeln varit väldigt tidig med att skapa en produkt där folk sitter och kollar via nätet. Studio Padel-gubbarna kör gratissändningar på Youtube och bjuder in till tävlingar och så vidare. Kollar man antal visningar så är det ganska mycket folk som går in och tittar. I tennisen har vi en historia med alla världsettor och det klart att när då jag eller säg Elias Ymer kommer och vi jämförs med dem så blir det inte mycket positivt som skrivs i media även om du personligen gör en bra prestation – det blir aldrig lika bra med det som varit. I padeln har vi aldrig haft spelare tidigare, allt är nytt! Jämfört med de bästa i världen är vi lågt ifrån men det görs ändå ett bra jobb med att lyfta alla inhemska spelare. Det blir lättare för ungdomarna att ha Vasquez eller Windahl som förebilder när de matas av positiva rapporteringar om dem. 

Du var en av de bästa i världen i dubbel Johan, men det är även många andra före detta tennisspelare från i alla fall hög nationell nivå som har bytt sport till padel. Vad tror du det har för påverkan på tennisen i Sverige att bli av med många av de här personerna?

Det tuffa blir att säkerställa kvaliteten på serien. Det krävs att spelare blir kvar i sporten länge för att hålla uppe den kvaliteten. Om vi ser på Elitserien i Lidköping när jag var där och spelade så var det en hel drös med spelare som Magnus Häger, Fredrik Perman, Pontus Träff, Fredrik Persson som alla var äldre och inte spelade professionellt men som blivit kvar i sporten länge och spelade matcher. De utgjorde en stomme i ett bra Elitserielag och var viktiga för klubben. Lidköping var lite speciellt, där var Elitserien viktig och fick mycket uppmärksamhet som det lätt blir i mindre klubbar. Det var smockfullt i hallen och förstasidan i lokala tidningen. Serien var nånting som var viktig för återväxten i klubben med bollkallar och hejaklacker. Försvinner det har man inte så många lokala spelare att se upp till. När jag spelade för Ullevi skrevs det inte en rad i GP om det och det kom inte heller någon och tittade. 

Om vi ska blicka in i framtiden, tror du padelintresset kommer fortsätta blomstra?

Intresset är stort, det är så många som spelar, så det kommer inte dö ut. Mycket också för att det är en fantastiskt rolig sport med alla fördelar den har. Jag tror faktiskt inte antalet spelare kommer minska, däremot kanske det som idag spelar fem gånger i veckan minska ner det till 1-2 gånger. Faran blir att det öppnas så otroligt många hallar eftersom alla sett att det varit fullt och svårt att få tider, så då öppnar en massa nya upp samtidigt. Man märker det nu att vi behöver driva det bra för att hålla beläggningen när konkurrensen blivit så stor. 

Jag tror att ju äldre sporten blir desto mer kommer det krävas kvalitet på tränarna. Nu har det knappt funnits några tränare, så de som inte kommit så långt i tennistränartrappan har kunnat hoppa över till padel, ta en helgkurs och sen ge sig ut och ge pt-timmar och ta bra betalt, för kunden vet ändå inte skillnaden mellan olika typer av spelare eller tränare. Nu behöver du på PDL ha gått en PDL-tränarutbildning för att säkerställa kvalitet, men det har varit spridda skurar på tränare som ligger ute på Facebook-grupper och erbjuder timmar här och där.

Hur ser det ut på barn- och ungdomssidan som jag förstått kanske släpat efter lite inom padeln hittills?

Vi var faktiskt rätt tidiga med att försöka profilera Mölnlyckehallen lite som en pilotklubb vad gäller en bra och fungerande träningsverksamhet för ungdomar. I början var vi inte många alls, nu är vi uppe i runt 80 stycken barn- och ungdomar. Vi ska börja gå mot ett lite mer akademistuk där man kan erbjuda fler träningar med subventionerade avgifter för de som spelar flera gånger i veckan. En elitverksamhet går såklart aldrig plus, det kommer alltid kosta pengar, men jag tror det är väldigt viktigt att ha en röd tråd i verksamheten från barn till någon sorts elit, precis som i tennisen. Det behöver inte vara att bli bäst i världen men det är bra för ungdomarna att ha någonting att sikta mot inne i klubben, att man kan gå från nybörjare till en satsning. Jag har fördelen utav att ha verkat i tennisen hela mitt liv, men har aldrig tidigare själv jobbat i en klubb med ungdomsträning så det här med i vilken ålder du gör vad, pedagogik med mera, det är en djungel om du vill göra det riktigt bra. Där har jag mycket att lära mig men bollar mycket tankar med min brorsa Jesper som är tränare och Erika Ohlsson. 

Har ni en förening idag inom er hall?

Just nu är vi ett privat AB. Vi har startat en förening, jag har ett organisationsnummer, men precis när vi skulle testa att dra igång föreningsprojektet så blev det personalomsättning på vissa poster så vi fick skjuta upp det. Vår tanke är att börja med juniorverksamheten. Jag tror att om man vet att det handlar om föreningen, inte PDL AB, så blir det lättare att få till engagemanget från vuxna och det blir lättare att hitta på saker för att få det att växa organiskt. Kanske blir det lättare att få in pengar till verksamheten om man vet att det går till ungdomar så de kan göra resor och så vidare… vi får se!

Vill ni lära er mer om herrdubbel med hjälpa av Johan Brunström? Gör det här!