En berg och dalbana från Morup till L.A!

Privat tenniscoach i Santa Monica! Bra väder, styr sin egen arbetstid och får bo i en av världens coolaste städer. Livet kunde varit värre. Men allt har inte varit en dans på rosor för Anna Andersson. Följ med på hennes resa från Morup via juniortouren, Roger Federer, collegetennis, anorexi och kändisträningar till där hon är idag – i en drömtillvaro med ständig oro över att imorgon få livet vänt upp och ned.

Jag hade misslyckats. Jag var bara en jädra collegespelare.

Anna Andersson växte upp på en gård i Morup, mitt emellan Varberg och Falkenberg. Beläget vid kusten, men hos gemene man kanske mest välbekant för skylten med dess namn man kör förbi på E6:an. 

Anna spelade mycket fotboll som litet barn men fick upp ögonen för tennis när hon var sex år. Ingen i familjen spelade tennis, men Anna simmade precis bredvid Strandbaden och såg planket inne på tennisanläggningen och gick hem och övertalade mamma att sätta henne i tennisskolan. Det såg ju så kul ut! Sagt och gjort, mamma anmälde Anna till tennisen och efter ett halvårs väntan i kö fick hon en plats. 

Anna visade tidigt framfötterna och att hon hade mycket boll i kroppen. I början hade klubben ingen chefstränare utan det var timtränare som tog hand om träningarna. När Anna blev 10 år kom Dan Lind till klubben och strukturerade upp verksamheten. Relativt tidigt började Anna att tävla och vann Kalle Anka Cup och sedan SALK Open när hon var 12. Mellan 12 till 18 års ålder var hon Sverigeetta enligt IBM-boken där rankinglistorna trycktes. Bland tjejerna födda -81 var hon solklart bäst. 

–Jag tror jag har förlorat 3-4 matcher totalt mot tjejer födda -81. Två gånger mot Helena Ejeson och kanske någon gång mot Annika Bengtsson. Möjligtvis är det någon som blir arg nu ifall jag glömt någon förlust… men Jenny Lindström var 82:a, henne förlorade jag mot varannan gång och 80:orna var starka. Svenska Tennisförbundet försökte satsa på ett team när vi var unga, ”Team Ring så spelar vi” efter radioprogrammet, på 10-12 tjejer födda 1980. Jag var den enda 81:an som fick vara med. Men när vi hade blivit 14 år hade typ alla tjejerna slutat spela tennis. 

Du var med andra ord extremt bra som junior i Sverige. Kände du att det blev en stor hype runt dig?

-Hade det varit i dagens situation när alla blir upplyfta på sociala medier så hade jag blivit det, men då upplevde jag det inte så. Jag tror förbundet trodde hyfsat på mig men de kan ju inte ta hand om sina talanger. VI är otroligt många som skulle haft en chans! Det var ingen skillnad på mig eller Sofia Arvidsson eller Hanna Nooni eller Rebecca Peterson Mina juniorresultat var typ som Rebeccas. Jag slutade som 67:a i världen på ITF-rankingen när jag var 17 och spelade en del tennis utomlands på det förbundet skickade mig på, men min familj hade ingen egen ekonomi att använda och Sverige ligger där det ligger på kartan, så det var svårt. 

En av personerna Anna träffade ute på tävlingar under juniortiden var en schweizisk kille vid namn Roger Federer. På den här tiden fanns inga mobiltelefoner eller internet, så när Federer och Anna i 12 års ålder oskyldigt inledde en form av relation skickade Federer helt enkelt vykort till Anna från olika platser i världen.

–Det var rätt hemligt men vi började skicka vykort och dela foton med varandra. Vi höll på så till vi var 15. Han kunde vara i Frankrike och spela en turnering och skickade ett vykort och frågade var jag var. Jag hade inte någon aning om att det gick en tävling där. Han bodde mitt i smeten nere i Europa och hade mycket bättre backning. Men varje gång vi träffades på tävling var vi mer än kompisar. Tyvärr rann det ut i sanden på något vis… Så här i efterhand var det kanske lite dumt att jag lät det flyta bort, haha. 

Har ni träffats efteråt någonting?

-Ja, jag är nära vän med Sofia Arvidsson och har varit med henne på tävlingen i Indian Wells. Hon blev avundsjuk när jag fick kindpussar av Roger men inte hon.

Annas största styrka som spelare var viljan och en seriositet som var extrem. Den viljan var ett vapen men gjorde också att hon inte alltid lyssnade på kroppen. När det inte fanns någon direkt plan i hennes satsning kom också skadorna tidigt. 

-Skadorna drev mig bort från mitt mål och ingen hjälpte mig fånga upp det. Min första seriösa skada kom när jag började på TTA i Båstad när jag fick diskbråck. Då fick jag vila länge och ta hand om det själv. Nu i efterhand kan jag tänka att vi tränade mycket fys i Båstad men frågan är om vi tränade på rätt sätt. Jag var skadad minst halva perioden där men låg ändå nästan 50 i världen, så när jag väl spelade måste jag ha gjort resultat? Men känslan var att ingen brydde sig om tjejerna i Båstad, man var lite av ett svart får som tjej där. 

Anna hade bytt klubb till GLTK när hon var 15 år och fick genom dem hjälp med en handledsskada som liknade den Björn Rehnquist råkade ut för nästan samtidigt. Benet ruttnade mer eller mindre.

-Men det var ingen som pratade om att vi kanske skulle ta hjälp av varandra. Ingen reagerade likt ”det verkar som ni har samma skada?” Björn åkte iväg till Tyskland tror jag det var för operation och jag hittade en handledsspecialist i Varberg där jag blev opererad. Efter det kunde jag inte spela på ett år.  

–På ett sätt kände jag att jag blev tvingad till college. Det var det bästa, men också enda valet. Nu i efterhand kan jag känna: ”varför gav jag upp så tidigt?” Men det var hopplöst med pengar och noll ekonomisk backning förutom några lokala sponsorer jag fixat själv. Man kände sig så otroligt ensam. Så fort du fyller 18 i Sverige så är du ”dead meat”. Du blir glömd. Då är du en i mängden som alla andra fast det är precis i det läget du egentligen behöver hjälp, i åldern 18-24. Man var så dum då och jämförde sig med andra 81:or som Kournikova och Serena Williams. Eller Henin (82:a) och Dementieva (81:a) som jag haft tuffa matcher mot. De var redan igenom och när man jämförde sig med dem kände man bara ”herregud”. Man blev uppgiven.

 I Båstad sa personalen ”gå du” när Anna berättade om sina planer på college. 

-De försökte låtsas som det var en bra väg för mig men känslan var att jag då var klar med min tennis. Och ja, för mig var det en ”let down”.

Anna hade signat för Pepperdine University men kunde inte spela på ett år, så hon åkte till Norge och var tränare på Heming Tennis efter studenten. Hennes pojkvän från Falkenberg hade åkt till Norge och jobbade på lager så istället för att dra runt i Falkenberg själv åkte Anna också över till Oslo.

När det blev dags för college kändes det tennismässiga sådär. Coachen man hade var allt annat än bra.

-Det var ett stående skämt bland alla hur dålig vår coach var. Han hade ett så dåligt rykte över hela USA att han hade svårt att rekrytera amerikanska spelare, trots att skolan i sig var bra. Han var lat, gammal som gatan och hade ingen struktur på sina träningar. Per Nilsson var assisterande coach för herrarna under större delen av min tid där, han kan säkert intyga hur dålig coachen var.

Hur gammal var han?

Anna spelade singel på positionerna 4, 5 eller 6 och gjorde det okej. Hon vann alltid på sjättesingeln och oftast även som fyra. Kroppen höll hon i schack trots problem med axel, handled och rygg. 

-De gillade att isa i USA på den här tiden, hehe.

Hade du fortfarande ett mål att bli proffs under tiden på college?

-Jag tror att hade jag haft Per Nilsson som coach, en bra coach som var in charge, motiverade en och hade en plan, då kanske. Tennis är en så ensam sport, ska man gå pro måste man ha mer än bara sina föräldrar bredvid sig.

Dock fanns det andra orosmoln på himlen än skador och svaga coacher. I slutet av andra året började Anna förlora vikt. Mentalt tappade hon greppet vilket visade sig på hur hon åt.

Under andra året i Båstad hade Anna gått in i en depression när det började stå klart för henne att hon inte hade någon framtid på proffstouren. Det var svårt att ta och hon kände att det var ett misslyckande. När hon sedan flyttade till USA och hamnade i en ny miljö utan någon trygg person som coach, utan någon jättebra teamkänsla och långt hemifrån, då tog de negativa känslorna över. 

-Jag hade misslyckats. Jag var bara en jädra collegespelare. I Oslo mådde jag okej, det var i USA det utlöstes ordentligt. Kanske hade depressionen egentligen nått långt redan när jag opererade mig när jag var 18-19, men det var när någon i mitt team började mixa med maten och jag hoppade på det som det briserade. Jag hörde någon kommentar på sommaren av en kille efter första året om att jag gått upp i vikt, tog illa vid mig och använde den kommentaren för att få ut min mentala ohälsa. Det hade egentligen inget med mat att göra. Men, jag kunde bli bra på något igen, jag kunde ta kontroll över det här. Det blev nästan som en sport. Jag kunde inte stoppa det, det är en djävulsk sjukdom anorexi. 

Anna pratade till att börja med inte med någon. Kanske visste hon inte riktigt om problemen själv. Det var först när hennes vikt kollades upp på skolan och man tydligt kunde se att hon hade tappat kilon som dialogen öppnades upp. I början fick hon spela vidare men ganska snabbt blev hon för sjuk för att få lov att spela. Anna var bra i skolan och tanken var att hon skulle ta sin examen efter tre år och var till slut bara en månad ifrån eftersom hon även under sjukdomen fått gå kvar och ha kvar sitt stipendium, även om hon inte spelade tennis. Men till slut var hon alldeles för mager och alldeles för sjuk varpå skolan satte stopp för det.

–Jag vägde under 40 kilo ett tag. Jag gjorde mina klasser men det är svårt att tänka klart när man är så underviktig.

Skolan gav alternativen att antingen skriva in sig på en klinik och bo kvar i USA eller åka hem till Sverige. De kunde inte längre ta ansvar för henne.

–Mellan raderna sa de att om jag dog på skolan skulle det bli ett försäkringsärende och de ville de inte riskera.

Anna valde att åka hem. Insikten om att hon behövde hjälp hade nått henne, så hon ringde en anorexiklinik i Varberg och grät i telefonen.

-Jag var nog tvungen att nå botten och insåg att jag inte skulle klara det på dagtid hemma utan behövde få mer hjälp än så. 

Där fick Anna hjälp med terapi och mat så att hjärnan kunde börja fungera igen. 

-Jag hade ganska tur för det var en underliggande djup depression som utlöst det här. Jag tog ut det på maten men det kunde lika gärna ha blivit genom alkohol eller självmord. 

På Pepperdine hade hon också fått hjälp med både en terapeut att prata med och en gammal svensk tennisspelare som hjälpte henne med kosten. Men hon säger själv att hon inte var redo då, hon var fortfarande i förnekelsestadiet. 

När Anna tillfrisknat åkte hon tillbaka till USA för att avsluta den sista terminen som hon missat.

-Då gjorde den där coachen något som egentligen är olagligt. Man får inte ta scholarship ifrån spelarna för sjukdom eller skada, men han hade försökt ta mitt scholarship redan i början när jag blev sjuk och han blev nästan sparkad för det. Nu på slutet betalade jag själv en del för den sista terminen för att få göra klart mina studier även om jag nog inte hade behövt det. Jag orkade inte tjafsa. Som ”straff” fick jag stränga rack både för damerna och herrarna trots att jag inte ens var bra på det. 

Idag mår Anna bra igen och har inte haft några problem med maten sedan dess. 

Trots de bekymren som varit hade Anna trivts bra med att bo i USA redan från första dagen hon flyttade dit. Kalifornien kändes mer och mer som hemma och efter skolan började hon jobba direkt. Hon hade pluggat ”advertising” och efter examen får man lov att jobba ett år inom sitt ämne, som en fortsättning på sitt studentvisa. 

–Under den tiden började det klia i röven på mig av att sitta på kontor så jag började ge privatlektioner efter jobbet och insåg både hur kul det var samt att det gick att tjäna bra pengar. 

Anna hade inte så mycket utgifter och bestämde sig efter ett tag för att göra det här på heltid. Hon blev anställd på en klubb i ett fint område i Pacific Palisades och jobbade där i ett år.

Hur funkade det med visumet då?

-Jag var gift…

Anna hade haft en pojkvän under tiden på Pepperdine som spelade vattenpolo. Han var från Kroatien fast hade ihop med sin familj kommit till USA från kriget. Anna och den här killen var ihop under hela collegetiden och hade varit en stor hjälp under sjukdomstiden. Efter college så gifte de sig. 

För visumets skull, antar jag?

-Nej, vi pratade aldrig om det. Det var väldigt ärligt! Man var ung och dum, visst, och det hjälpte så klart mig att vi hade gift oss, men det var ett ärligt giftermål. Efter att vi skilde oss 1,5 år senare fick vi bevisa att det hade varit ett riktigt förhållande vilket inte var svårt. Vi hade bott ihop under hela collegetiden och det är ingen som vill gå en hel collegetid och låtsas, så att säga. 

Under tiden som anställd på klubben i Pacific Palisades insåg hon att hon hellre ville jobba själv. Hon kände sig instängd och ville hellre vara ansvarig för sin egen verksamhet, så hon fick tag på en privat bana och startade sitt eget företag. Hon blev god vän med personen, en tennistränare, som hon hyrde banan av från 2007 fram till i fjol. Trots att mannen sålde huset för 3-4 år sedan fick Anna fortsätta att använda den i några år till. 

–I det här området, om du är villig att jobba hårt och är bra på det du gör och håller kvalitet, då är det otroligt lätt att få klienter.

Kunderna Anna har är mestadels rika personer från området. Hon har aldrig gjort någon reklam utan kunderna har fått reda på hennes träningar ryktesvägen.

-Jag tar 120 dollar i timmen för en privatperson men skulle kunna höja priset. Jag skulle faktiskt kunna fylla tre banor till med tanke på efterfrågan. Om personerna är två på banan tar jag 140 dollar och om de är fyra 200 dollar. Man får komma ihåg att jag i USA måste betala alla hälsoförsäkringar och hyror själv. Men, jag tror jag tjänar mer än vad en svensk tennistränare gör. 30-35 timmar står jag på banan per vecka fördelat på sju dagar. George jobbar runt 15-20 timmar. 

Under året Anna jobbade på klubben träffade hon George som då var hittingpartner där. Idag har de en son, Axel, tillsammans som är fem år. När Anna öppnade eget var det en period rätt jobbigt och hon led av ständig huvudvärk, så George började hjälpa henne och idag har de företaget tillsammans. Ibland har de jobbat ihop på banan men han har också varit en stor hjälp under perioden Anna var gravid. 

Allting gott om det inte vore för att de i fjol tvingades lämna den privatägda banan de drivit verksamheten på. Så, man fick ge sig ut på jakt efter ett nytt ställe att driva träningar på. 

-Det var ganska desperat till slut. Det finns många kommunala banor men det är svårt att få ett block med flera timmar i rad på dem, så privatbanor är bäst. Vi kollade runt i tre städer: Santa Monica, Brentwood och Pacific Palisades. Vi zoomade runt på Google Earth och åkte runt med bilen och la lappar till 120 hus. Av det fick vi ett svar som inte ledde till något. En dag så hittade vi ett hus som var till salu i Santa Monica med en otrolig tomt! Det var listat för 20 miljoner dollar. Jag sa till George att ringa mäklaren som stod på skylten och fråga om vi kunde få hyra banan medan huset säljs. Mäklaren ringde tillbaka och gav numret till ägaren som var en dam. Det tog runt sex veckor att få henna att ringa tillbaka men då fick vi komma och titta på den här otroliga tomten. Huset är ett gammalt hus hon ärvt av sina föräldrar som visat sig vara svårsålt eftersom kommunen Santa Monica har K-märkt huset. Det är byggt 1907 och uppdaterat på 50 eller 60-talet. Tennisbanan är gammal den med och behöver egentligen göras i ordning, men damen vill bara få allting sålt. Hur som helst, vi klickade med damen direkt och vi får använda banan till att ge lektioner på. Alla älskar stället, vi skulle kunna fylla flera banor till! Huset ligger centralt i Santa Monica och är den kanske bästa geografiska platsen du kan vara på! 

Men huset är till salu och kan alltså egentligen säljas när som helst?

-Ja, det som räddat oss om man säger så är K-märkningen de har slängt på henne. Om inte den funnits hade det varit sålt för 15-20 miljoner dollar vid det här laget. Nu är hon fast vid tanken på det priset, men på grund av att köparna inte kommer kunna göra vad som helst med huset är det sällan någon som ger mer än 9 miljoner och det nekar hon. Nu har hon dock bytt mäklare och kommer troligtvis gå ner lite i pris… jag hoppas inte hon går ner under 15 bara, för då får hon det nog sålt…

Idag bor inte ens ägaren i huset utan har mer eller mindre överlåtit det till Anna och George.

-Det har varit som ett hem för dem i ett år nu. 

De får använda sig av poolen, har hjälpt till att klippa träden och tagit dit en studsmatta för Axel. Damen tycker det är skönt att ha någon som är där istället för att huset och tomten ska stå öde. Istället för att betala för banan hjälper de till att sköta stället. Nycklar till huset har de fått men bor inte där över nätterna. 

Känslan över att inte veta vad som ska hända med försäljningen framöver…?

-Det är stressigt, helt klart. Om hon får det sålt får vi försöka hitta en annan privat bana, använda kommunala banor eller gå tillbaks till en klubb någonstans. 

, 

Före Covid-19 kom var Anna och familjen på väg tillbaka till Sverige. Situationen med banorna är alltid ett orosmoln och tär på dem. 21 år har Anna bott i USA nu och hade George varit svensk hade de troligtvis gett Sverige en chans. Samtidigt vet Anna inte om hon passar in hemma i Sverige längre.

-Vi åker hem varenda sommar och tillbringar en månad utanför Falkenberg, mycket för att träffa kusiner och att Axel ska få anknytningen till Sverige. Men, jag får en hatkänsla varje gång och blir konfunderat. På ett sätt är det härligt men på ett sätt passar man inte in längre. Även jobbmässigt, skulle jag kunna vara i en liten klubb där man måste ta hand om allting? Det känns inte jätteinspirerande för den lönen man får? 

Förstahandsvalet är att vara kvar i USA om det inte blir stressigt ekonomiskt. Vädret och klimatet är underbart och familjen bor i ett bra skoldistrikt i Santa Monica där de kan cykla eller gå överallt. De har nära till havet och Axel trivs i skolan. Visst, allting kostar mycket, som att spela fotboll som i Sverige hade varit närapå gratis, men de har i gengäld kunnat tillbringa mycket fritid ihop under Axels uppväxt i och med att både Anna och George styr över sin egen tid. 

-Framtiden är helt öppen. Vi försöker själva leta köpare eller investerare till huset som vi tror att vi skulle kunna få fortsätta hyra banan utav. Jag är en kontrollmänniska men har satt mig i en situation där jag är utom kontroll. 

Som privattränare i rika områden i Kalifornien kan du såklart snubbla över ett och annat känt namn. En av personerna Anna Andersson fått chansen att träna är Julia Roberts, världskänd skådespelare.

-Det var nästan tio år sedan jag fick chansen att träna henne på hennes privata bana på Point Dume i Malibu. Egentligen var det Nina Eriksson, som var assisterande coach på Pepperdine, som fick frågan, men hon antingen hann inte med eller vågade inte, haha. Hur som helst, jag åkte upp till Roberts och när jag skulle hälsa och ta henne i hand kändes det overkligt, det kändes som jag var med i Pretty Woman. Jag blev svettig och nervös, men hon var trevlig, vänsterhänt och hade lite potential, men träningen blev hattig och vi fick ingen kontinuitet i det. Jag spelade dock en del med barnen också. En gång när jag kom dit så var Julia inte hemma, så hennes man öppnade porten så jag kunde köra in med bilen. Medan jag tog ut mina grejer så ringde det ganska intensivt på porten igen. Mannen gick och öppnade och då stod Sean Penn där. Han tittade in och undrade lite vem jag var, ifall mannen vänsterprasslade, haha. 

Hur var Julia som person?

-Hon kändes normal. Trevlig. Men så är hon ju skådespelare, haha. Jag fick dock känslan att hon är rätt stark, så kommer man på hennes ”bad side” är det nog inte så roligt. 

Fördelarna med att bo i Kalifornien är många. Kommunal skola för Axel är gratis och människorna är inte så tokiga som omvärlden tror, enligt Anna.

-Det sämsta med att bo här är såklart stressen över att stå med ingenting om något händer ekonomiskt. Om du blir sjuk och inte kan jobba har du ingenting att falla tillbaka på. I Sverige är många utbrända – den termen finns inte ens här för ingen har råd att känna efter. Jag tror lika många är utbrända här, men i Sverige finns försäkringskassan så du har råd att känna efter. 

Hur har det varit under covidtider nu för er?

-Vi har haft tur eftersom vår bana är privat. Alla klubbar och kommunala banor stängde men vi jobbade järnet för alla ville spela hos oss istället. 

Du verkar ha ett jättehärligt liv Anna, men händer det att du ibland tänker vad som hade kunnat bli om du hållit fast vid Federer…?

-Ja,, vem vet. Hade vi fortsatt köra vykort kanske det hade varit vi istället för han och Mirka. Det tror jag George skulle ha förståelse för, haha.