Viktor Stjern, varför har du bytt tennis mot padel?

Padel, innesporten nummer 1 i Sverige och det inte bara bland mellanchefer inom näringslivet. Nya hallar öppnas upp till höger och vänster – hypen är total! Det är mer än en duktig tennisspelare som valt att byta sport och börja både spela men även jobba med padel istället för sporten de varit aktiv i sedan barnsben, tennis. Vad beror det på? Vad är det som lockar tennisspelarna byta idrott? I den här serien pratar jag med fem tennispersoner över fem veckors tid som gjort just det här bytet, från tennis till padel, och frågar helt enkelt: varför?

Namn: Viktor Stjern

Tennisbakgrund: Högsta världsranking 1071 i världen i singel och suttit i styrelsen på GLTK och för Tennis Göteborg (regionen). Representerat GLTK i Elitserien

Nu: Hallchef på Padel Center Göteborg Ringön som ägs av Padel United

Viktor Stjern, berätta vad du gör idag?

För ett år sedan gick jag in i padeln som yrkesman och arbetar idag på Padel Center Göteborg som är en del av Padel United. Hela ”Padel-Sverige” håller på att köpas upp av tre aktörer: PDL, WAP och Padel United. Alla enskilda småaktörer köps av de här tre stora. Verkligheten ser ut så – en bransch som blir för het köps upp av enskilda stora aktörer. Se på gymbranschen.

Eller cafébranschen?

Ja precis! 

Vad har du för roll på din arbetsplats?

På papperet är jag hallchef för en av sju hallar i Göteborg men i praktiken är jag med ganska mycket i det övergripande arbetet för Padel Center i regionen. Jag står inte på banan som tränare för faktum är att jag tycker om att sitta på kontor – jag gillar siffror och text och har inga problem med att sitta med ett Excelark i en vecka. 

Om vi går tillbaka i tiden – vad hade du tänkt dig för yrkesbana när du avslutade din tenniskarriär som spelare?

Då får vi spola tillbaka till 2012. Jag hade gjort två år på touren, eller bakgårdarna, efter gymnasiet. Jag hade ett driv och en vilja att slå mig fram och fick en liten chock efter gymnasiet hur tuff touren var. Jag gick ett vanligt gymnasium ihop med Pierre Bonfré och vi tänkte båda två att när vi slutade gymnasiet skulle det bli hur lätt som helst att ta oss fram när vi kunde dubbla vår dos tennis. Så blev det inte. Det här sammanföll i tiden med Fidde Rosengrens intåg som herransvarig på Svenska Tennisförbundet, när han tog ansvar och började resa med ett gäng mediokra spelare som hade ett antal wc:n i ATP-tävlingar och platser i Davis Cup att hand om efter Söderlings uttåg. 

Hur som helst, long story short, jag fick problem med skador och min arm krånglade. Jag stod inte ut med att vara skadad och kände någonstans att jag det jag höll på med var någon form av belöning för att ha spelat tennis hela livet och nu kunde unna mig några år på touren för att se hur långt det räcker. När jag skadade mig hade jag inte motivationen att bara vänta på något jag redan insett skulle bli svårt att leva på. 

Jag la ner min satsning och började plugga men var en av dem som alltid älskat tennis som idrott och idrottsmiljön runt tennisen. Hänget i hallarna och på tävlingar. Så jag gick in i ett tennisliv där jag tränade två gånger i veckan, spelade lite vinter- och sommartourer, seriespel i Tyskland, Elitserien för GLTK och gick med i styrelserna i Tennis Göteborg och på GLTK. För mig var det viktigt att behålla kontakten med tennisen. Jag åkte med som ledare på Pirres Pokal och hade en del uppdrag för regionen i Göteborg. Så höll jag på några år samtidigt som jag pluggade till civilekonom på Handels. Jag bodde typ granne med GLTK och har alltid brunnit för klubben så det var viktigt för mig att behålla kontakten där. 

Men du började ändå plugga, då drar jag slutsatsen att du hade siktet på att jobba med något utanför tennisen?

Ja, precis. Eller, jag har alltid sagt att jag ska bli sportchef någonstans på något sätt. Jag har alltid tänkt att jag ska jobba inom idrott men vill också ha en utbildning att stå på. Business passade bra in för allt i världen är business.

Berätta lite om dina upplevelser från styrelsearbetet du var delaktig i.

Jag kom in i båda styrelserna som profilen ”ung frisk fläkt som föryngrar rummet och har kontakt med sporten”. På GLTK var det under perioden när hela hallen byggdes om så fokus låg på bygglov och ritningar – ingenting jag hade någon koll på. Det jag kanske drog slutsatsen om var hur komplicerat det är att driva en förening. Utmaningarna med medlemsstyrda föreningar och hur trögrott det är. I tennisen tar de två årsmöten innan vi kan ändra på det vi vill. Tvärtemot hur det är i padeln där det varit världsmästerskap i entreprenörskap! Men föreningar bidrar med mycket bra saker som till exempel gemenskap. Min uppväxt var starkt påverkad av föreningslivet men det har sina utmaningar när det gäller förändringar.

Hur kom du i kontakt med padeln?

Som alla aktiva men avdankade tennisspelare så sprang man 2016 in i någon padelbur då och då utan att riktigt fatta vad grejen med tramset var. Så höll vi på i nästan ett år. Det finns de tennisspelare som slutar med tennis för att de spyr på sporten, men jag och min gode vän Bonfré älskade fortfarande adrenalinet och miljön runt idrotten -i att bo på vandrarhem, packa väskan, åka tåg. Hela livet är något som vi var barnsligt förälskade i och stimulerade det genom att bland annat spela Elitserien på GLTK. Vi luskade lite i padeln och tyckte oss inse att den sporten nog skulle kunna komma att bli något. Vi hade varit på en tävling en gång och tittat lite och tyckte helt ärligt att alla där var rätt dåliga, men hörde samtidigt att någon spelare där var tia i Sverige och en annan sexa och vi kände väl lite att ”så här kan vi inte ha det”. Så vi smög igång med att lira lite seriespel i padel. Två dagar i veckan tränade vi först tennis och sen padel som komplement. Att spela padel är jäkligt kul, det tycker vi genuint, det triggar samma tävlingsnerv som tennisen gjort. Det var ingen satsning att tala om men vi gick till final i SM 2017 och då kände vi att det här var en rolig grej och att den kunde få ta lite mer utav vår tid. 

Det är många före detta tennisspelare som väldigt snabbt blivit bra på padel…?

Vi tennisspelare blir automatiskt bra på padel eftersom det är så nära besläktat. Man kan nästan sätta ett likamedtecken mellan tennis och padel.

Så det innebär att Markus Eriksson kommer bli topp i Sverige i padel inom kort?

Haha, eller är han undantaget som kommer bekräfta regeln? Det klart spelstilar spelar in, vissa har ju mer nytta av sina kvaliteter från tennisen när de går in i padeln än andra. En hårt jobbande baslinjespelare kanske inte är det mest optimala… Men jag älskar Mackan, han får gärna motbevisa mig. Samtidigt vet jag att han är aktiv på GLTK nu vilket jag tycker är superkul!

Varför tror du att det är så många från tennisen som byter idrott till padeln?

Jag har lite svårt att ta in att man som toppspelare i Sverige kan leva på padeln. Det känns surrealistiskt när man vet hur tennisspelarna sliter arslet av sig med två tennispass och ett gympass per dag, 30 veckor ute på touren samt blöder pengar. Om man tycker svensk tennis är dålig på att hypa sina spelare, ingen ska tro att den är någonting – man ska jubla om man får sitt namn publicerat på tennis.se – så är det verkligen tvärtom inom padeln. Det är texter om ”stjärnorna” här och ”proffsen” där konstant! Sporten har varit otroligt på att lyfta fram de bästa spelarna, nästan så man ibland undrat när någon ska syna bluffen, haha.

Men du spelar inte padel på heltid själv om jag förstått det rätt? Varför spelar du inte som proffs?

För jag vill ha kvar glädjen. Från början var det mer det avslappnade tävlandet som lockade mig. Mycket garv och man tävlade i par. Det var en helt annan vibe i hallen än på en tennistävling som mer andades ångest, prestationstvång och ett tävlande om överlevnad. Om vi gör jämförelsen med vintertourer där det varit samma kalender de senaste 20 åren. Racketar som studsade runt och föräldrar som gnäller. Det är en deppig miljö jämfört med en padelvärld som är rock ’n roll, rökmaskiner, speakers och Youtubebollar! När dörren öppnades till den världen tänkte man ”shit – här är ju drag!”. Och sen ser man 50 personer man inte träffat sen JSM P16. Dessutom lite prispengar och sist men inte minst – vi var ju bra! Jag och Pierre kom med i landslaget och fick åka på VM och EM. Det var för mycket positivt för att hålla kvar vid tennisen som vi gjort i många år. I konkurrensen med det här nya, trendiga så kändes valet väldigt enkelt.

Men, varför jobbar du nu då med padel?

Min tanke var aldrig att jobba med padel men så som padelvärlden utvecklat sig och det faktum att det strömmar in omsättning ihop med att hela padeln är väldigt föränderlig kändes spännande. Jag känner, varför ska jag sitta på ett vanligt kontor när jag kan sitta på ett padelkontor. Det är inte många som har en utbildning plus har varit en bra spelare.

Men detsamma skulle ju gällt inom tennisen, där har du också varit en bra spelare samt har din utbildning på samma sätt?

Det är sant. Jag har tidigare sagt att när jag tröttnat på det vanliga arbetslivet ska jag in i tennisen. Har alltid tänkt att mitt arbetsliv ska ta mig in i idrottsvärlden. Men så som padeln drog fram med alla entreprenörer så har det byggts många fler roller inom padeln. Tar man en tennisklubb är det inte alltför många roller som inte är en tränarroll. Det finns kanske en klubbchef per hall, men i övrigt är det tränartjänster. I padeln är det hur många heltidstjänster som helst med folk som jobbar med sporten men inte på banan. 

Hur kan det vara så?

Det är så sjukt mycket pengar i omlopp. Satsningar görs med nya hallar där det inte bara är padelbanor som byggs, det är spaanläggningar och gym – det är så mycket mer business än inom tennisen där det är en förening och enbart handlar om den gula bollen. Men det beror också på att beläggningen på banorna varit så enorm under en längre tid. En dyr sport med stor beläggning har gjort att många aktörer har kunnat starta upp. 

Så du menar att du trivs bättre med att verka i en värld av kommersiella aktörer än i föreningsvärlden?

Jag tror jag är båda delar. Padelvärlden har exploderat och byggt och byggt så till den grad att många städer har byggt för mycket. I samband med att padeln kom med i RF så måste vi nu börja låsa kunderna i föreningar. Tidigare har kunder cirkulerat mellan kanske tio olika hallar och ingen i någon hall har haft ett behov av att ens kunna namnet på sina kunder. Ungefär som en ICA-butik där kunder bara strömmar in. Med det sagt så kommer det framöver bli mer föreningsfokus och ett arbete med att skapa gemenskap och barn- och ungdomsfokus. Jag personligen tror det är svårare att starta upp barn- och ungdomsverksamheter än vad som målas upp. Det behövs mycket organisation för att få barn- och ungdomsidrott att fungera. Till en början var det en enorm tränarbrist och man kan inte starta igång en sådan verksamhet utan tränare. Även förbundet har haft en jätteutmaning med att gå från en jätteliten sport med 100 personer som ville tävla till att det helt plötsligt var flera tusen som ville tävla medan rankingen satt på ett Excelark och sköttes av två volontärer på kontoret. Det är hönan eller ägget när det gäller ungdomspadeln: ska en sport vara aktuell för en pojke eller flicka som gillar bollar måste man kunna stimulera dem med tävlingar och läger, men idag finns det inga. Det behövs fler spelare, för att få det behövs behövs fler tävlingar, men när det görs tävlingar är det inga som anmäler sig för spelarna finns inte ännu. En svår ekvation. 

Padelförbundet har inte haft det lätt ska jag säga. Tycker man att Svenska Tennisförbundet har det tufft är det ingenting mot vad padelförbundet har det, om det är till någon tröst för er.

Varför är det viktigt att få igång barn- och ungdomsverksamheter för hallarna? Det handlar väl i grund och botten om att tjäna pengar för de privata ägarna?

Barn- och ungdom pratar många om för att dagtidsbeläggningen är så låg nu. Under coronan var det ”fredag hela veckan” och fullbelagt hela dagarna. Nu liknar hallarna en tennishall – det är rätt dött till 14 eller 15 när första skoleleverna kommer. Det målades upp en värld där det skulle vara fullt jämt, men ingen går på bio före 16.00 heller – varför skulle padelhallarna vara annorlunda? Nu har vi 250 banor i Göteborg men folk jobbar dagtid och det finns tider att spela prime time på kvällar. Så barn- och ungdom är av två anledningar – dels för beläggningen och dels för att få fram egna spelare. Och det kan man tro vad man vill om – det är nog inte så lätt att som ny sport att locka de största talangerna. Det har varit tennisens stora utmaning också de senaste 10-15 åren när vi inte kunnat rida på vågen av våra superstjärnor längre. Många har velat prova på tennis men vi har inte kunnat stimulera dem tillräckligt i tidig ålder och när de gjort fem mål i fotboll och blivit kungar så har vi tappat dem. 

Kan du reflektera lite över för- och nackdelar med kommersiellt drivna hallar kontra föreningsstrukturen som är inom tennisen?

Padeln hade aldrig kunnat växa om det inte varit för att det var kommersiellt drivet. Enskilda individer har byggt den här sporten tillsammans med alla b-kändisar. Och vissa a-kändisar också. Björkman, Zelmerlöw och Zlatan bygger hallar och sen spelar hela Lets Dance-världen. De skulle kunnat göra vad som helst till att bli trendigt – nu råkade de börja spela padel. När det började växa satt alla bara med en stor mind map och brainstomade vilka feta events som gick att göra! Man tog fram olika spelformer som mexicano, americano. Vill hallen köpa det fetaste högtalarsystemet och en rökmaskin så gör man det – ingen står där och säger att de pengarna kan gå till juniorerna istället. Ingen kan säga något för det är kommersiellt – det är business!

Det är tydligt att folk i Sverige har haft plats för en ny hobby samt att tjejgänget som annars hade fikat eller grabbgänget som annars tagit en öl nu väljer att spela padel först istället. Precis som man kan kasta dart på Järntorget. I tennisen är alla tävlingar likadana: 16-lottning, förlorar man åker man ut. Alltid samma klasser, samma hallar, samma dagar. I padeln är det mer att förlorar du blir det ett nytt gruppspel, det är minimatcher och alla har kul! Vi har känt att tennisen är det här konservativa som någon procent av mig gillar, att allt i Wimbledon alltid är vitt, men tennisen måste hänga med i tiden. Människorna nu är för rastlösa för att ha det så.

Tror du tennisen kan förändra det här eller blir det tufft i föreningsstrukturen?

Jag tror man kan driva på det här i en föreningsstruktur, padeln kommer också röra sig åt de hållet, men någonstans måste det finnas en vilja att förändra. Jag tror det behövs nytt och hungrigt blod och en gemensam samsyn på att ”nu ska vi förändra det här!” Tennisportalen är ett klockrent exempel, de jobbar lite som padeln gör. Det är bättre att säga att ”det här är det sjukaste slaget som någonsin slagits” än faktumet att det egentligen är en dålig lobb vi tittar på. Någonstans behöver det hjärntvättas lite. ”Sjuk träff på kulan” fast killen egentligen ramar två av tre. Man kan dra parallellen till ”Vinterstudion”: vi har en studio fem dagar i veckan fast sporterna egentligen finns i typ fem länder. Man målar upp det med statistik och till slut tror tittarna att det här är ”the shit”. Produkten är helt enkelt tillräckligt bra! Elitserien i tennis är egentligen good enough som underhållning om folk bara tror det. Så har det blivit med padeln. Alla de bästa spelarna målas upp som superstjärnor och slagen är ”helt otroliga!” Tolka mig rätt, det är bra och svinkul att kolla på, men folk behöver hjärntvättas. Det är det tennisen är så otroligt dåliga på. Spelarna ligger 1000 på rankingen och snacket går om att ”vi är sämst”, men kvaliteten och underhållningsvärdet är tillräckligt bra egentligen, det är jag säker på. 

Så, vad är det som gör det så roligt med att jobba med padel nu då?

Varenda vecka händer det något nytt. Det är en unik situation där vi tillsammans är med och formar en sport som förhoppningsvis kommer vara kvar för alltid. Vi skapar historia i en ny sport och sätter standarden både vad gäller regler och hur rankingen ska formas. Jag sitter med i sådana spelarråd och tycker det är intressant. Sverige närmar sig på världsrankingen och faktum är att det är lite det här man drömde om med tennisen – stora arenor och resa runt och vara en stjärna – och det går att göra inom padeln nu. Och vi är med och formar allting, som exempelvis hur man ska bete sig på tävlingar. Ska det vara knäpptyst och varning om man kastar racket eller ska det vara mer fart och fläkt?

I tennisen har det varit för konservativt. Vintertourschemat har varit samma datum och hallar sen jag var 15 år. Säkert sen jag var 10. Det är fint på ett sätt, men det har varit för konservativt. Men ja, det kan förändra sig, det handlar bara om att vi måste bestämma oss!

Tror du padelns framfart är bra eller dålig för tennisen?

Jag har alltid svarat att padeln är bra för tennisen, för tennisen har inte tappat i beläggning. Visst, vissa kanske byter sport men samtidigt gör padeln att fler hittar till racketsporterna. Beläggningen på GLTK har aldrig varit högre på tennisen. Någonstans blir det här svart på vitt för tennisen – här kommer en racketsport som drar in sponsorer, det streamas, det är studios, youtube, spelarna har sponsorer som täcker satsningarna, de syns i media. Här har vi facit på hur man gör! Det är något nytt och fräscht och högre energinivå. Alla som öppnar dörren till en padelhall har dagens höjdpunkt framför sig. Det är säkert samma för de som går in i tennishallen men med skillnaden att de har haft samma tid och bana i 20 år. Man får mer energi som tränare i padeln tror jag. Generellt tror jag en tennistränare har fler tråkiga timmar än vad en padeltränare har. Jag ser en fara för tennisen i att många före detta tennisspelare går över till padeln, för jag är uppväxt med tränare eller äldre spelare som kunnat säga ”jag minns när jag spelade och var i den situationen”. Nu är de före detta tennisspelarna inom padeln istället. Som Isak Arvidsson till exempel. Nu sitter många av de berättelserna och erfarenheterna i en padelhall istället. Dessutom försvagas Vintertourerna och Elitserien för alla vi tävlar i padel nu. De som inte bytt över till padel efter att de slutade sin elitsatsning inom tennisen är troligtvis de som redan var trötta och inte gillade livet längre. Vi är de idrottskillarna som fortsatte spela Elitserien i tennis och kunnat vara tränare på landslagsuppdrag eller Kalle Anka Cup. Det är nog negativt för tennisen att många av den här kategorin personer har bytt sport. 

Tror du att tennisen kommer kunna locka tillbaka er i framtiden?

Jag kan bara tala för mig själv men jag vet hur många av de andra tänker och vi spelar inte padel eller jobbar med det för att vi ogillar tennis – vi är inom padeln för det kom upp som ett hett, roligt och fräscht komplement. Ingen har någon aning om var det här kommer landa. Redan i år kommer hallar behöva stängas. Är det en fluga? Kommer det vara som squashen på 80-talet? Nej, det kommer det nog inte vara. Intresset kommer mattas av såklart, superboomen varar inte för evigt och det kommer inte vara en ny sjuk tävling eller ny sjuk hall som öppnar varje vecka. I och med att jag fortfarande älskar tennis är det absolut möjligt att en dag arbeta inom tennisen. Men kanske kommer man inte behöva välja i och med att allt fler hallar blir racketcenter och många hallar har personer som jobbar med både och. 

Jag har skrivit en del om tränarkrisen som råder inom tennisen i Sverige – varför tror du tennisen har så svårt att locka folk till att satsa på en tränarkarriär?

Tennistränaryrket målades alltid upp vara de misslyckade spelarna som inte pallade plugga – de fick bli tennistränare. De som inte pallade och som var lata och bekväma. De tränarna behövs också för att fylla ut men man får inte glömma att det går att göra så mycket mer! Det går att klättra inom yrket. Men bilden som målades upp gav en negativ klang kring yrket som inte var sann. Det blev inte förstavalet för majoriteten. För vissa var det såklart det, med all rätt, för det är ett helt otroligt yrke!

Men inte för dig?

Jag har inte varit sugen på att ha det som min vardag. Jag har aldrig sett det som ett riktigt alternativ…någon annan får göra det grovjobbet så åker jag på Pirres Pokal, haha.

Vad tror du behövs generellt för att lyfta svensk tennis igen?

Jag är kanske barnsligt naiv men jag tror stenhårt på det här med gemenskapen! Det jag tyckte var roligast var lägren, gemensamma resor, klubbresor. Det Gusten predikar. Man går till träningen för mer än bara själva träningen. Det är ingen quick fix i alla hallar men helhetsupplevelsen måste vara roligare för att i ung ålder behålla talangerna. Fler lag och nya tävlingsformer. 

Precis som du berättat att padeln har?

Det som padeln har gratis är att det inte är en individuell idrott, man är alltid två. I tennisen är man så jäkla ensam. Det är en hård och brutal idrott. Kan man inte väga upp det med mycket gemenskap utanför banan eller få in den känslan i träningen är det många som slutar vid 15-16 års ålder för de pallar helt enkelt inte. Man blir för utstirrad när det är knäpptyst i hallen och man står där ensam på banan. Prestationsångesten blir för stor. Samma känslor finns väl i padeln också, men då är man alltid två. I tennis nöter man cross en halvtimma, i padeln går det att leka på ett annat sätt. 

Hur känns det egentligen för dig att ha övergett tennisen för padeln trots att det låter som du har ett stort tennishjärta?

Det vore fel att säga att man går in i en tennishall idag med dåligt samvete, men man vet att Markus Eriksson har grindat 40 veckor och precis gjort plus minus noll och han vet att jag tränar två gånger i veckan, precis varit på VM och springer runt med sponsorer på magen. Det klart jag egentligen känner ett litet behov av att säga sorry… men det skulle jag aldrig säga till honom, haha.