Staffan Falkenström, varför har du bytt tennis mot padel?

Av linuspabaslinjen i Artiklar den 12 januari, 202212 januari, 2022

Padel, innesporten nummer 1 i Sverige och det inte bara bland mellanchefer inom näringslivet. Nya hallar öppnas upp till höger och vänster – hypen är total! Det är mer än en duktig tennisspelare som valt att byta sport och börja både spela men även jobba med padel istället för sporten de varit aktiv i sedan barnsben, tennis. Vad beror det på? Vad är det som lockar tennisspelarna byta idrott? I den här serien pratar jag med fem tennispersoner över fem veckors tid som gjort just det här bytet, från tennis till padel, och frågar helt enkelt: varför?

Namn: Staffan Falkenström

Tennisbakgrund: Duktig juniorspelare, tränare i Åmåls TK, Kungsbacka TK och Lidköpings TK

Nu: Klubbtränare i WAP Padel Center Lidköping (We Are Padel) sedan augusti 2021

När du började känna att din egen spelarkarriär inom tennisen led mot sitt slut, hur gick tankarna kring vad du skulle göra då i framtiden?

Just då var jag ganska trött på tennis. Jag har en egen historia som gjorde att jag tröttnade tidigt på sporten. Samtidigt som jag var trött på tennis kände jag att det är någonting jag kan mycket om. Jag har alltid tyckt det varit roligt och inspirerande att hjälpa andra i sitt idrottande, så jag började jobba lite lätt som tränare i småklubbar före jag gick till Kungsbacka TK när jag var runt 25 år någonting. Jag tyckte det var jättekul att jobba som tränare – jag älskade tennis och gör det fortfarande! Men, nu har jag familj, padeln har exploderat och vi har flyttat tillbaka till Lidköping. Arbetar man med tennis i en mindre klubb så blir det långa dagar vilket gjorde att mitt familjeliv var svårt att dubblera med hämtningar med mera. Man vill gärna vara till hjälp och avlasta sin sambo också.

Ser arbetstiderna annorlunda ut som padeltränare än tennistränare?

Ja, i padeln fick jag chansen att ha ett mer flexibelt schema som var mer humant för mig. Nu kan jag jobba kväll två dagar men sluta tidigare tre vilket passar bättre med familjelivet.

Skiljer det sig mycket att jobba med padeln jämfört med tennis?

Padeln har varit något som man inte riktigt vet vad det är för något, det har varit lite…okänt i hur det ska och bör fungera vilket gjort att man kunnat bygga sporten och dess arbetsmiljö till att passa dagens samhälle, men så klart kommer det bli en vardag inom det också. Precis som inom tennisen kommer padeln bli beroende av ungdomsverksamheter vilket man redan nu känner av att det är så det kommer bli. Folk som har tjänat pengar på padeln har tjänat sina pengarr, framöver kommer det inte bli lika lätt. Det är inte längre att bara slänga upp en hall. Jag har bara jobbat med det här under en kort tid men märker redan att kravbilden höjts. Folk har börjat jämföra på ett annat sätt nu – vilka de får spela med, vilka de får spela mot, vilka tränare de har. Det blir mer och mer likt tennisen på det sättet.

Du som tidigare arbetat som tennistränare och sedan gick över till att bli padeltränare. Går träningarna till på samma sätt i padel som i tennis? Är det liksom snarlikt att vara tränare i de båda sporterna?

Det går mycket hand i hand. Allt som har med racket och boll att göra är ganska lika, speciellt i uppstartsfasen. Vi tränar mycket öga/hand och en allsidighet. Kastar en hel del boll. Sedan är det såklart en del andra grejer tankemässigt vi fokuserar annorlunda på. I tennis vill du ha mer rekylrörelser, kasta loss armarna medan du i padel vill ha mer kontrollerade rörelser där du ska kontrollera det du gör på ett annat sätt. Överlag är tennis en svårare sport medan padeln har en kortare startsträcka vilket är anledningen till att padeln blivit så stor. Första gången du går in på en padelbana spelar du match, det gör du inte i tennis. Det är inte heller lika farligt att anmäla sig i exempelvis divisionsspelet i padeln eftersom du spelar i par.

Du sa tidigare att du hade en historia som gjorde att du tidigt tröttnade på att själv spela tennis. Har du lust att berätta mer om vad det var som gjorde att du ledsnade?

Nu när jag jobbar som tränare så handlar ledarskapet mycket om psykologi, sådant man inte var intresserad av som spelare. Men jag förstår bättre nu vad som kunde gjorts annorlunda när jag var ung och vad som är viktigt för barn och ungdomar. Allt är såklart individuellt så jag kan bara prata för min egen del, men jag kommer från en liten klubb i Karlskoga, Bofors TK. I unga åldrar hade jag lite olika ”lättare” tränare. Jag gjorde mycket själv – lekte tennis och lattjade. Dök det inte upp någon tränare en dag så körde jag med någon förälder i hallen. Jag var väldigt intresserad och tog ett stort eget ansvar. Helt plötsligt över en natt var man bäst i Sverige! Jag vann SALK och SM, vann Nike Junior Masters utomlands, slog Rafael Nadal och helt plötsligt från ingenstans skulle alla lägga sig i min tennis. Jag skulle bli seriös nu. Förbundet åkte runt och sa att jag skulle köra mer fys.

Jag var otroligt sent utvecklad, både i huvudet och kroppen var jätteliten och tunn. Jag hade helt och hållet levt på lekfullheten, min snabbhet och min kreativitet. Helt plötsligt skulle jag nu bli en professionell spelare, vilket givetvis var alldeles för tidigt för mig när jag var runt 12 år. Ska man bli bra i tennis måste man absolut träna hårt men också må bra som människa. En av de största lärdomarna jag fått med mig är att ha balans i tillvaron. Mitt liv blev bara tennis från att jag var 12 år vilket var mitt livs största misstag. I skolan var jag inte fokuserad på skoluppgifterna och när jag lämnade skolan var det tennis för hela slanten. I skolan var jag tennisspelare och hemma var jag tennisspelare. När man bor i en så liten stad som Karlskoga blev det helsidor i tidningarna om ”Staffan som är nästa Björn Borg”. Idag är jag allergisk mot småttingar som lägger ut inlägg om sina satsningar på sociala medier i ung ålder. Visst, just där och då var det kul med uppmärksamhet. Då tyckte jag att jag var kung som hade Nike-kontrakt och syntes i tidningen var och varannan vecka men sen när jag blev 14-15 år, fortfarande var tunn och liten men mötte spelare som växt sig stora och hungriga, då började jag reflektera över vad som händer om jag börjar förlora och vem jag egentligen är.

Först och främst, när man är rätt bra i en liten klubb, då hamnar man snabbt i ett läge att man inte har någon att spela med överhuvudtaget, så jag fick åka 4 mil enkel väg till Örebro när jag var 13-14. Det tog tio månader innan jag nästan ville lägga ner tennisen för att mitt liv blivit för inrutat; skola, hem, sätta sig i bilen. Redan där tappade jag det där som brann i ögonen av att jaga bollen. Även om jag spelade på och gick tennisgymnasiet i Lidköping så var jag inte riktigt där. Jag hade ingen röd tråd i vad jag gjorde. Inget sug efter att utvecklas, jag skulle liksom bara överleva träningen. Det intressanta är, efter gymnasiet när jag började jobba som tränare i lilla Åmål så började jag spela fotboll igen. Då sa mina föräldrar att jag aldrig skulle klara av att vara sämst i någonting, men någonstans infann sig hungern hos mig då igen. Att jaga bollen, springa, kriga och fightas! I och med det hittade jag också tillbaka till tennisen när jag kunde spela bara för skojs skull. Och fan vad skoj det var! Jag spelade bättre än jag någonsin gjort! När jag flyttade till Kungsbacka spelade jag i division 1, sedan i Lidköping var det Elitserien. Jag tränade nästan ingenting men var hungrig igen på banan!

När du berättar det här får jag känslan av att problemet inte var att du var bra tidigt utan hur din omgivning agerade när du tidigt visade framfötterna och fick framgångar? Att de tog din tennis ifrån dig på sätt och vis?

Mina föräldrar har aldrig satt någon press på mig alls. Jag har däremot funderat mycket på vad som borde gjorts annorlunda och med kunskapen jag har idag hade jag tidigt sagt att jag inte velat ha någon uppmärksamhet medialt, behållit en andraidrott mycket längre, försökt hitta en bättre balans med skolarbetet samt haft mer miljöombyten i mitt liv. Nu blev det att om inte tennisen fungerade hade jag ingenting annat alls i mitt liv.

Man får en del intressanta insikter när man börjar jobba som tränare efter sin spelarkarriär, det minns jag själv när jag tog det steget…

Nu är jag 36 år och även idag när jag tävlar är det otroligt lätt att ramla in i det här att man inte får förlora. Som tränare är det mitt jobb att inspirera och jag försöker poängtera för mina elever att de får missa hur mycket som helst så länge de försöker. Att inte försöka eller göra sitt bästa är något helt annat. Nadal, Monfils, Tsonga, Berdych, Baghdatis – alla dem spelade samtidigt som mig när jag var 13-14 år och det intressanta är att de tidigt var exakt samma typ av spelare som de var när de slog igenom på touren när de blivit äldre. Skillnaden var att när de var 13-14 år var de opolerade men tilläts vara opolerade – de utvecklades och blev bättre på vägen men de tilläts behålla sin identitet. När Nadal var 13-14 år trodde man han var dum i huvudet! Jag kommer ihåg hur han hoppade upp och ner och slog hur hårt som helst. Man tänkte att ”vad är det för fel på killen?” Men han var helt orädd vid 6-6 i tiebreak! Det är lätt att sitta i tv-soffan och säga ”det klart han ska våga gå för det”, men alla som har spelat vet hur lätt det är att bli tight. Det är lätt för tränaren att stå och säga ”du missar för mycket”, men frågan är vad det är för miss? Är det en teknisk eller taktisk miss? Jag hör så ofta på tennistävlingar att ”han missar för mycket”. Det sög min energi något oerhört att hela tiden höra det, att ”dem missar för mycket”. Men det är där mitt jobb kommer in och ställa frågan ”varför missar dem?”

Så, i och med att du återfann glädjen för tennisen och jobbat med det under ett antal år, hur känns det nu att ha lämnat tennisen för padeln?

Jag har ett otroligt delat hjärta eftersom jag fortfarande tycker tennisen är hur kul som helst. Jag följer tennis aktivt, både challengers och ATP och tycker tennis är världens roligaste sport att titta på! Så någon dörr att aldrig mer jobba med tennis igen har jag definitivt inte stängt. Men som sagt, i dagsläget med min familjesituation i Lidköping underlättar padeln. Det var skillnad när jag arbetade i Kungsbacka då det under sista tiden där var fler anställt folk i klubben, då kunde man alternera arbetstiderna mer och det fanns mer folk som kunde träna lunchtid. Det är lite synd om mindre klubbar där det står och faller med några få personer som jobbar i klubben. Det finns många klubbar som gör det fantastiskt men jag tror man behöver jobba mer med sina medlemmar. Arrangerar klubben en tävling över två helger jobbar man som chefstränare eller verksamhetsansvarig 25 timmar på helgen, sen vanligt arbete måndag till fredag och sen 25 timmar nästa helg igen. Det blir ett stort problem, det går inte i längden när du inte får någon extra ersättning utan det förväntas ingå i ditt jobb och tjänst. Där har padeln gjort ett bra jobb i arbetet med den typen av frågor.

Berätta lite mer om vad padeln har gjort bra.

Nu tycker jag padeln var charmig i början med mycket liv i hallarna. Folk störde sig inte på det och det var liv på tävlingarna. Okrystat och charmigt till skillnad mot när man går in i en tennishall där man knappt kan släppa en knappnål och man undrar ifall man överhuvudtaget får prata. Det blir en ovälkomnande miljö. Jag tror man måste få till fler roliga events för barn upp till 14 år. Speciellt på småställen som i Västergötland. Klubbmatcher, musik och lite action! Får vi fler att fastna för tävlingstennisen kommer också fler människor engagera sig i klubbarna och därmed underlätta arbetsförhållandena för de ansvariga i klubben.

Är padeln bättre på det här?

Padeln har varit väldigt bra på att göra tävlingar i sina egna hallar där det blir en jädra showkänsla och fullt liv. Sen kan jag säga nu när jag själv spelar på en ganska bra svensk nivå att när man spelar ”seriösa tävlingar” så går det mer och mer åt tenniskänslan även inom padeln. Mer stereotypt tyst mellan bollarna vilket jag tycker är lite tråkigt. Det börjar bli mer och mer seriöst och man ”lettar” ut bollar som är tveksamma…så det går åt samma håll tennisen befinner sig på.

Varför tror du att tennisen har så svårt idag att locka personer att jobba som tränare? Har det mycket med arbetstiderna att göra?

Jag tror det är en stor anledning till tränarbristen plus att det blir en stor belastning att vara tränare, framförallt i mindre klubbar. I mindre klubbar ska du vara chefstränare och i det rodda med samtliga administrativa grejer. Samtidigt kräver alla att du ska vara på banan och ha just deras barn och du har knappt några timtränare till hjälp. Och har du det så kan de vara försvunna imorgon.

Du jobbade ju som tennistränare i många år, men idag är det flera tennisspelare som spelat på en relativt hög nivå som direkt efter avslutad tenniskarriär gått direkt över till padeln utan att ge tennisyrket ens en chans. Vad tror du det beror på?

Pengarna styr. Det var några stycken som var med i första svängen inom padeln som till exempel Simon Vasquez. Han är en duktig spelare som var med ganska tidigt och som gjort enorma pengar på det. Man ser yngre spelare nu, runt 20 år gamla, som kör järnet på padeln. De verkade länge i tennisen och inte fått en spänn eller några sponsorer under alla år. Knappt racketkontrakt. Sen testar de padel där folk lägger sjuka summor för att du ska spela med deras rack. De får helt plötsligt uppmärksamhet medialt och folk är bekräftelsesuckers, så är det. Folk älskar att synas och få bekräftelse på vad de gör! Det är som jag brukar säga anledningen till att personer är så positiva när man har vuxengrupper; de får aldrig bekräftelse men helt plötsligt står en person där och berömmer dig – den bekräftelsen får du inte någon annanstans i övriga livet.

Hehe, det ligger nog något i det faktiskt. Hur kan tennisen ”hypa” upp sig då? Känslan är att padeln lyckats väldigt bra med att vara ”hippa och inne”.

Nu har tennisen börjat med kamerastreams vilket jag tror kom in alldeles för sent. Tennisen borde ha varit före padeln med det! Tennisportalen har gjort det bra, de har försökt och jag tror tennisen behöver mer sådana inputs. Lyfta fram vilka spelarna är vilket padeln är duktiga på. Kan man sälja ut ett Globen för en SM-final i Innebandy måste man kunna göra mer än vad som gjorts för en SM-final i tennis? Varför skulle det inte gå att sälja ut Kungliga för en SM-final, till exempel? Sådant måste göras för att få in mer pengar i tennisen. Man vill att det ska finnas en buffert för de som går ut skolan och gymnasiet och vill ge det här en chans.

Om vi vänder på frågeställningen lite, finns det något tennisen gör som fortfarande är bättre än hur det funkar i padeln? Finns det något padeln kan lära sig av tennisen så att säga?

Tennisen ligger egentligen bättre till. Även om man säger att det är en tränarbrist inom svensk tennis så tycker jag tränarkraven är bättre i svensk tennis än inom svensk padel. Efterfrågan styrs av produkten och folk kan jämföra vad som är en bra och dålig träning i tennisen och det kommer komma till padeln också. Visst, alla som jobbar med tennis är inte top notch men i det stora hela tror jag det är en högre nivå där än i padeln.

Padeln är ute på ett farligt spår för det finns många olika typer av utbildningar här. Rätt dyra utbildningar som körs privat. Sedan ska förbundet också köra något och så vidare. Någonstans vill man att alla ska dra åt samma håll, då tror i alla fall jag att det blir bäst, om man har en röd tråd i utbildningssystemet. Nu kör PDL något, en spanjor kör något, förbundet kör något – folk ska bräcka varandra och då blir det en hierarkigrej.

Det är uppenbart att det varit en extrem boom och hype kring padeln de senaste åren. Det är otroligt vad sporten växt! Kommer det hålla i sig?

Det är många som drar russinen ur kakan i padeln. Hotell, gym, alla lockar med padel i dagsläget! Jag tror det kommer hålla i sig – padeln är här för att stanna. Det har blivit för stort för att dö ut men det kommer bli en tydligare balans på det hela. Definitivt kommer det vara hallar som får stänga igen, det är inget snack om saken. Många tycker det är kul att spela nu, man blir chockad av hysterin, det är vuxna som lägger 2-3 pass om dagen, men det kommer bli en balans på det hela så småningom. Det har blivit en folksport ur näringslivssynvinkel. Nu byggs rena lyxhallar för att kunna locka till sig företagare och konferenser. Tennishallar som är byggda på -70 och -80-talet och som är lite tråkiga blir ett stort minus för tennisen. Miljön är viktig och tyvärr är många tennishallar inte så inbjudande. I början bestod padelhallarna i princip av industrilokaler men nu blir folk kräsna och vill ha fina hallar med värme och högt i tak. Utvecklingen går framåt otroligt snabbt. Det finns tennisklubbar som också har tänkt till, som KLTK som gjort en fin uteanläggning och en pool vilket är helt rätt tänkt. Fler behöver tänka till hur man får dit folk som inte bara spelar tennis. Men det är inte lätt i mindre städer med redan slitna hallar…

Allt du berättat idag om varför du valt att arbeta med padeln vad gäller arbetstider till vad som gjort att padeln på många sätt känns som mer inne än tennisen idag, tror du att tennisen kan få bukt med de här problemen eller är det kört för oss?

Jag hoppas tennisen får bukt med det för tennisen ligger varmt om hjärtat. Jag hoppas att man kan hitta de ingredienserna som krävs men kanske behöver någonting komma från tennisförbundet i hur man ska strukturera upp mindre klubbar i småorterna. Jag tror man behöver titta på vad som ingår i medlemskapet i en tennisförening och hur man får folk att vilja engagera sig. Det är en tung fråga, men en sjukt viktig sådan! Då menar jag inte att man ska fokusera på exempelvis SALK, det är inte där problemet ligger, inte heller i Kungsbacka där vi hade 200 barn på kö, utan i mindre klubbar, som i Lidköping där jag jobbade sist. För hela sportens skull behövs någon som åker runt och säger ”okej, så här vill vi från svensk tennis sida att det ska vara uppbyggt.”