Av Är man i Serbien och Belgrad är det bara att acceptera – Novak Djokovic är stor. Eller inte stor, snarare gigantisk. En nationalidol och populär på ett sätt man bara kan bli i balkanländerna. Så, för att i alla fall lite grann gå i hans fotspår kändes ett besök till hans restaurang som ett måste.
(den här texten publicerades första gången december 2020)
Av: Linus Eriksson
Jag och Jacqueline hörde av oss till restaurang ”Novak 1” via både mail och sociala medier i god tid för att fråga om öppettider då vi lyckades pricka in en period av coronapandemin då alla restauranger stängde ner 18.00 på vardagar och hade helt stängt på helger. Vi kände att de 1300 metrarna från vårt hotell som restaurangen låg inte var värda att gå i onödan. Svaret uteblev dock vilket spädde på min redan något skeptiska inställning till Novak. Jag förstår visserligen att det troligtvis inte är han som sköter restaurangens sociala medier, men lägger gärna skulden på honom ändå. Är man ett Federer-fan så är man, i vått och torrt.
En måndag morgon traskar vi ändå dit, på vinst och förlust. Gps:en säger att vi är framme och vi anar vilket ställe som är det vi letar efter, men ingen skylt med namnet syns till. En gigantisk bild på Novak själv pryder dock hela ena sidan av byggnaden på ett sätt som vi knappast tror någon stadsdelsnämnd i Sverige godkänt om exempelvis Söderling hade velat smälla upp på sig själv.
Väl inne i restaurangen går det inte att ta miste på vem som äger den. Bucklor från diverse titlar möter en redan vid entrén. Terrakottastatyn på Djokovic från Tennis Masters Cup 2007 i Shanghai väntar ovanför den inledande trappan och inne i själva matsalen är väggarna fyllda av foton från diverse titlar och milstolpar i hans karriär. Att de två tv-skärmarna sänder basket är något mer oklart, men blir ett minus som vägs upp av att det finns wi-fi utan lösenord att tillgå. Att som ganska berest svensk några dagar tidigare landa på Belgrads flygplats och inse att 4g-nätverket inte ingår i surfandet då Serbien inte är ett EU/EES-land var en chock som är svårförklarad.
Menyn då? I sann Novak-anda fanns det veganska och glutenfria alternativ, men som tur var för en vegansk skeptiker som mig även varmrätter med kött, fisk och fågel. Nog för att jag är långt ifrån någon expert vad gäller mat, (så länge vi inte snackar burgare) men gott var det!
När servitören kommer med dessertmenyn passar jag på att fråga hur ofta Novak själv besöker stället. På riktigt knackig engelska småskrattar killen jag frågat:
–Hehe, well…just sometimes…haha.
–Det där kan man nog tolka som att han typ aldrig är här, eller, säger jag till Jacqueline när servitören tagit vår beställning av en ”Novak Cake” och en ”Vegan Kiwi Cocoa”.
–Haha ja, max en gång per år, tolkar hon svaret.
Vi pratar vidare om hur häftigt det vore om Novak själv hade kommit in när vi sitter där. Visst, jag har aldrig riktigt diggat honom, men det klart det hade varit häftigt. Någon gång ibland borde han ju såklart komma förbi kan man tycka, om inte bara för att visa sin uppskattning till personal och checka läget, så att säga. Men vi har frågat runt lite och fått höra att även om han tydligen är i Belgrad just de här veckorna vi är här så är han extremt försiktig med att vistas ute i allmänheten med anledning av corona.
Det är dags att runda av vår lite förlängda lunch. Menyn får tre raka Novak-backhands av fem möjliga. Själva innehållet var egentligen värt fyra då vi var mycket nöjda med våra lemonader, varmrätterna och kakorna till efterrätt var mättande – vi orkade inte ens testa ”Novaks vegan pancake”. Men att menyn på plats bara gick att få via att scanna en QR-kod via mobilen och att inga bilder fanns att tillgå där ger avdrag på betygsskalan.
Vi säger tack och hejdå och tar trapporna ner mot utgången. Vi ska precis trycka ner handtaget och öppna dörren när porten slås upp från andra hållet… och vem tror ni möter oss när vi är som minst förbereda? Om den här artikeln ska få ett magiskt slut så ska det givetvis vara Novak tätt följd av Marian Vajda och Goran Ivanisevic! Men om något känns för bra för att vara sant så är det troligtvis också det. Utgången öppnas och in kliver två helt okända Belgradbor. De slänger ett getöga åt vårt håll och gör oss uppmärksamma på att vi glömt sätta på våra munskydd trots att vi befinner oss på en allmän plats. Tillbaka till verkligheten – vi tar klivet ut i duggregnet och ser i alla fall mätta och belåtna fram emot våra 1300 meters promenad tillbaka till hotellet.
Vill ni stötta “Linus på baslinjen” att kunna fortsätta leva leva vidare? Alla bidrag, stora som små, tas tacksamt emot från både privatpersoner eller klubbar.
Patreon: https://www.patreon.com/linuspabaslinjen/membership
Swish: 0730-240031 (privatnummer men har AB)
Linus på baslinjen 