När Saltsjöbadens LTK plockade fram dammsugaren

Vi har under en period belyst tränarbristen som råder i svensk tennis och hur få i de yngre generationerna som väljer tennis som yrke när man inte lyckas bli proffsspelare själva. I Stockholmsområdet går tränare ofta runt mellan klubbarna och tränarrockaderna sker mellan regionens klubbar. En klubb som i december valde en offensivare och mer djärv värvningsstrategi var Saltsjöbadens LTK.

Så länge man själv inte sitter i en ansvarig personalroll och ska fylla upp tomma tränarplatser i sin klubb är det ganska spännande att följa utvecklingen i tennisklubbarna utifrån bakgrunden av den extrema tränarbrist som råder i Sverige i allmänhet och storstäderna i synnerhet. Det är helt klart tränarnas marknad och många klubbar kämpar febrilt med att finna tränare ända in på terminsstarterna. 

Några är de klubbar som vågat ta sikte utanför regionens gränser eller till och med blickar internationellt, men de allra flesta övergångarna sker klubbarna emellan. När en klubb löser sin akuta tränarfråga innebär det att en annan klubb helt plötsligt står utan någon coach vid korgen för att mata bollar. ”Silly season” begreppet har nog aldrig varit så aktuellt som just nu inom svensk tennis. Förut var det oftast våren och början av sommaren som var värvningsfönstret – nu har det förflyttats även till vintermånaderna.

I Stockholm har tränarkarusellen mer eller mindre gått runt som i en cirkel. Några exempel: Jonas Tydén bytte från Smedslätten till Saltsjöbaden i början av 2021. Efter några månader i Saltsjöbaden avslutade han sitt arbete där och börjar lagom till 2022 i Mälarhöjden istället. Christian Laning slutade på RQT i april och började i Saltsjöbaden. Sergio Tilli går nu från Saltsjöbaden till Smedslätten nu. Mikael Ryberger började i Saltsjöbaden i våras men ansluter efter nyår till KLTK. Från KLTK bytte Aftab Baig till Smedslätten i slutet av 2021. Matilda Ackered byttte nyligen från Smedslätten till Spårvägen och Robin Ljunggren går från Spårvägen till Mälarhöjden. Allt går runt. Samma tränare men en ny hink med möjligtvis ett nytt märke på bollen som ska matas ut. 

Någon ”deadline-day” finns inte – det går att värva när som helst, hur som helst. Såklart, eftersom varje tränare givetvis är fri att själv säga upp sig och byta arbetsplats om något annat lockar mer. En klubb som i slutet av 2021 tagit tillvara på möjligheten att när som helst locka tränare till sig är Saltsjöbadens LTK. En klubb mest känd för sina fint belägna grusbanor som kontinuerligt skymtar förbi i Solsidan. Precis som många andra tennisklubbar har tränarfrågan troligtvis varit rätt pressande även i Saltis när Jonas Tydén, Serigo Tilli, Mikael Ryberger, Kenneth Markdalen (Gustavsberg) och även Marcus Krebs (studier) vid olika tillfällen klev ur klubben under höstterminen.

Benjamin Lecomte, som varit verksam i Mälarhöjden i ett antal år, blev under andra halvan av höstterminen klar för Saltsjöbadens LTK som ny sportchef. En roll han tillträder 17 januari 2022.  Men, han är inte den enda MIK-aren som fortsätter sin karriär i Saltsjöbaden efter nyår. Precis före jul blev det också klart att Özkan Atmacan och Zeljko Kolarevic följer efter. Precis som även Lucas Renard gör som visserligen inte jobbat fullt ut i MIK som tränare men som starkt är förknippad med MIK. Sedan april 2021 arbetar Christian Laning, också han med bakgrund i MIK för några år sedan, i Saltis. Det innebär att tre tränare som arbetat för fullt i MIK under några år (Özkan, Zeljko och Benjamin) på ett bräde går över till Saltis. I den trion ansluter Lucas Renard och Laning finns där sedan tidigare. Härligt för Saltsjöbaden att ha löst sin tränarproblematik men mindre härligt för MIK och sportchef Sigge som dagarna före jul helt plötsligt fick ett antal tränarposter att lösa inom några veckor. Den enes död är den andras bröd. 

Att svensk tennis arbetar tillsammans är sedan länge en myt mer än något annat. ”Vi mot dem”-känslan som Svenska Tennisförbundet till synes nästan kämpat för att skapa de sista åren är inget nytt och Saltsjöbadens värvningsstrategi inför nästa termin visar på att klubbarna emellan också till syvende och sist enbart ser om sitt eget hus när det kommer till kritan. Att värva tre (eller fyra om man räknar in Renard) tränare på ett bräde inför en ny termin från en och samma klubb är en ny, klart offensivare approach än vad som tidigare skådats inom föreningstennisen.

Jag kontaktade ordföranden i Saltsjöbaden, Johannes Lundblad, för att höra hur de resonerat kring sina rekryteringar inför terminen, men även på tränarrockaderna överlag mellan Stockholmsklubbarna, tränarbristen generellt samt vad i MIK’s verksamhet Saltsjöbaden hoppas ska föras över till deras klubb eftersom de verkar vara extra förtjusta just i MIK då de nu går in i 2022 med inte mindre än fem tränare som har starka band till MIK.

Johannes respons kom snabbt där han meddelade att han gärna svarar på frågorna och att vi skulle höras några dagar senare, efter jul. Igår måndag, fick jag återigen ett mail från Johannes där han meddelade att han avböjer att medverka då, ”vi behöver fokusera internt och det finns säkert andra personer som är bättre lämpade att svara på frågor om tränarbrist etc.”

Ett argument som uppenbart i sak är sant då man lätt kan dra slutatsen att Saltis har svårt att locka personer från sina egna led att fortsätta jobba med tennis, eftersom föreningen känner sig manade att rycka en halv tränarkår från en annan klubb i ett bräde, men likväl ett argument som faller då det alltid finns någon som är bättre lämpad till allt. Men nu var det inte någon annans åsikt jag bad om vad gäller tränarbristenm, utan Saltsjöbadens egna. Hade bara den bäst lämpade uttalat sig om saker hade det inte blivit många podcaster, till exempel.

Kan man dra slutsatsen att Saltsjöbaden skäms över sitt agerande eftersom Johannes först var positivt inställd till att ge sin syn på saken, men kanske under dagarna som följt sedan vår första kontakt blivit ombedd att inte svara av andra personer i klubben? Känner de själva att det här blev fel? Att de inte föregår med något gott exempel? Eftersom de inte vill bemöta frågorna får vi bara gissa, men som vi lärt oss är ett uteblivet svar också ett svar. Att inte ta ställning är också att ta ställning. 

Jag vände mig även till ansvariga på Tennis Stockholm, regionen, för att höra hur de ser på det inträffade med Saltsjöbaden och MIK men även generellt om tränarrockaderna inom regionen, vad regionen gör för att öka intresset hos yngre personer att satsa på tränaryrket och ifall regionen uppmuntrar klubbar som söker nya tränare att söka inom regionen eller utanför Stockholms gränser.

Anders Heimklo, regionchef, återkom med svaret att ”du lyfter många intressanta frågor. Dessa frågor (inklusive många andra) är viktiga och bör lyftas och diskuteras på vår klubbutvecklingskonferens tillsammans med våra klubbar.”

På en direkt fråga om han därmed avböjer att svara på frågorna nu fick jag inget svar. Alltid finns det någon anledning att skjuta viktiga frågor på framtiden och inte dela sina egna tankar. Att Heimklo inte vill ge sin åsikt kring Saltsjöbadens agerande har jag förståelse för, men att man som regionschef inte kan svara på vad man gör för att öka intresset att bli tränare i Stockholm, det kanske är lite väl lamt? Men det kanske är samma här – man gör ingenting eller vet helt enkelt inte vad man ska göra, därför vill man ducka frågor på ämnet? Ett uteblivet svar är också ett svar. 

Kan man inte använda ordspråket ”friskt vågat hälften vunnet” om Saltsjöbadens agerande? Kanske. Tränarna står såklart utan skuld – de har givetvis full rätt att tacka ja till en bättre lön, ett mer lockande ansvarsområde, bättre arbetstider eller vad det nu kan vara. Det är Saltsjöbadens agerande jag ifrågasätter. Kanske är det bara nya tider. Alla ser om sitt egna hus, utan några som helst betänkligheter eller tankar på samarbete eller välvilja. Djungelns lag!

Varken Saltsjöbaden eller Tennis Stockholm vill i alla fall berätta vad man tänker eller hur man jobbar. 

Högt i tak. Not.