Next Generation Director – Emil Holmgren!

Det råder en närapå akut tränarbrist i Sverige. Allt fler svenska tennistränare går över till padel och allt färre personer ser tränaryrket som en möjlig karriärväg. Men, det finns undantag! 

I porträttserien ”Next Generation Coaches” där vi träffar unga svenska personer som valt tennis som yrke träffar vi idag Emil Holmgren i en liten special – Next Gen Director!

Namn: Emil Holmgren

Ålder: 1992

Moderklubb: Falu TK

Nuvarande arbetsroll: Klubbchef i Växjö TS

Dåtid

Emil Holmgrens första tennisslag slogs i Falu Tenniscenter. Han förstod tidigt att den egna tenniskarriären inte skulle bära någonstans men engagerade sig mycket i klubben på andra sätt- han tyckte trots allt att tennis var kul! Samtidigt som Emil gick idrottsutbildningen Sport Management på Högskolan Dalarna, arbetade han mycket med Mattias Pennonen, verksamhetsansvarig i Falu Tennisklubb. Tack vare den årliga futureturneringen för herrar som Falu TK arrangerar började tolv linjedomare från dalaklubben åka runt som domare på Stockholm Open, Swedish Open, Davis Cup, Fed Cup, Kings of Tennis med mera. Emil var en av dem.

–På den vägen fick jag många bra kontakter i tennis-Sverige. Bland annat med Per Hjertquist som drev Kings of Tennis, berättar Emil. Tack vare honom fick jag ett internship på det eventet som senare ledde till en heltidsanställning.

Tack vare kärleken gick flyttlasset till Småland och Växjö 2016. Via engagemang i styrelsen i Växjö TS fick Emil en heltidsanställning i klubben i början av 2018. 

Ambitioner och målsättningar

Första målet Emil hade var att arbeta med tennis på heltid, vilket han nu uppnått. 

–Ambitionen idag är att fortsätta utvecklas vidare. Jag lär mig nytt varje dag och det finns mycket folk att lära mig mer av runt om i Sverige. Jag hade tänkte åka ut och träffa meriterade personer i samma roll som mig, men coronan satte stopp för det. Jag trivs jättebra i Växjö men kan i framtiden tänka mig att jobba i förbund eller med evenemang igen. Det var kul med Kings of Tennis – att jobba ett år med att bygga upp något och sen bara en stor smäll som varade i några dagar. 

Under tiden som student menar Emil att han hade en tydlig vision om vart han ville. Han läste Sport Management och hade en ungefärlig plan vad han ville göra efter det. 

–Då gjorde jag aktiva val att testa på så mycket som möjligt, främst inom tennisen. Bland annat engagerade jag mig i Stefan Olssons satsning och reste med honom när hans ordinarie tränare Toni inte kunde, jobbade med EHNG-finalen (gamla Kalle Anka Cup) i Båstad, hjälpte SvTF bygga upp deras hemsida med mera. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte varit där jag är idag. Jag har fortfarande några uppgifter utanför arbetsrollen, bland annat är jag med i SvTF:s paratennisråd.

Framtid

–Vi har verkligen knutit nävarna och jobbat järnet i några år här nu. Hur hållbart det är långsiktigt vet jag inte. Förhoppningsvis kan föreningen fortsätta växa och man kan bli avlastad med några uppgifter för att kunna fokusera helt och hållet på att driva och utveckla föreningen på olika sätt.

Personlig utveckling 

–Min roll är rätt svår att förklara. Man förväntas kunna det mesta direkt, och helst kunna svara på det när som helst i veckan. Jag gillar att lära mig nya saker och fördjupa mig i tex arbetsjuridik, marknadsföring, personalfrågor eller bokföring. Varje dag kommer det ett antal bollar kastade mot en och det gäller att försöka fånga dem helt enkelt. Det som underlättar är att vi har en väldigt bra styrelse med en bred kompetens, där känner jag att det ofta finns någon att rådfråga om det är något man är osäker på. 

-Sen försöker man självklart alltid att utvecklas på andra sätt. Jag går just nu en utbildning, utanför arbetstid, för organisationsledare som arrangeras av Linnéuniversitetet och Karlstads Universitet. I den kommande utbildningsplanen som Svenska Tennisförbundet just nu tar fram kommer det finnas ett spår med klubbchefsutbildning, den kommer jag givetvis att gå.

Är alla uppgifter du har lika roliga?

–Nej, men så där det nog i alla tjänster. Idag när vi pratar har vi elitseriematch och både jag och Calle Pihlblad har ägnat större delen av dagen åt att jaga bollkallar och linjedomare, haha.

Miljön i Växjö är dock inspirerande och han känner att han ständigt utvecklas. Men underbemanningen tär och det blir lätt att arbete staplas på hög. Är en tränare sjuk blir det ofta Emil som får hoppa in vilket gör att arbetet han tänkt göra den dagen får skjutas upp till nästa. 

–Vore vi fler som delade på arbetet kanske man hade kunnat fokusera mer på vissa punktinsatser. Vi har haft en otrolig ökning på kursdeltagare (320 till 560 på tre år) och vi har inte hunnit med att rekrytera tränare i samma takt. Därför är alla tränare just nu rätt ”maxade” och det är svårt för dem att hoppa in vid till exempel sjukfrånvaro, då blir det ofta att jag hoppar in för att det ska lösa sig.

Den renodlade tränarrollen fastnade Emil aldrig för. Han säger själv att han inte tyckte han hade det öga som krävdes för att vara tränare men att han heller kanske aldrig givit det en riktig chans. I tjänsten står han idag som tränare 8-10h/vecka. Mestadels med vuxengrupper samt träning med Hampus Linder-Olofsson, idag rankad 93: a i världen i rullstolstennis.

Även om han inte arbetat så länge, så kan Emil redan se skillnader mot när han började engagera sig:

–Jag märker att yngre tränare idag är mer noggranna med att saker ska gå ”rätt” till än tidigare vilket givetvis är otroligt bra att de är. Det ställer högre krav på oss som arbetsgivare, precis som det ska vara. När jag själv började hjälpa till hade jag inte en tanke på lön för det första, än mindre semesterersättning. 

–Samtidigt är det allt fler som frågar efter lön för minsta lilla, det kan jag tycka är lite synd generellt. Jag tror mycket på det ideella inom idrotten, åtminstone till en viss grad. Där försöker vi arbeta mycket med olika kommittéer samt att tävlingsjuniorer hjälper till som tränare vid vissa tillfällen för att ge tillbaka lite till föreningen.

Hur vi ska få fler yngre personer att vilja jobba med tennis

Som person har Emil alltid varit driven och framåt av sig. Det har bidragit till att han tagit sig framåt i sin yrkeskarriär, men han känner inte heller att det funnits någon broms på grund av att han varit ung eller saknat kompetens. Det har alltid funnits en känsla av välkomnande dit han vänt sig.

–Jag tror däremot att det hade varit svårare som renodlad tränare. Jag har velat jobba med saker runtomkring, då finns det också fler områden och roller för mig att testa på. Hade jag varit tränare och velat göra ”internships” eller praktik hade det nog inte varit lika enkelt kanske.

Däremot är han förvånad över att fler inte väljer att satsa på tränaryrket – möjligheterna inom den yrkeskåren är ju enorma för tillfället.

–Att inte fler ungdomar inom tennisen ser den öppningen är förvånande måste jag säga. Nu vet jag inte hur uppdaterad listan är, men i skrivande stund är det 23 platsannonser uppe på Tennis.se, nästan alla föreningar skriker ju efter tränare. Vi la ut en tjänst i somras där vi erbjöd en renodlad tjänst med tävlingsjuniorer med fokus på tävlingsbevakning. Vi fick fem ansökningar, varav tre var från Sverige (två interna). Nu löste det sig otroligt bra ändå, då det öppnade upp sig med både Magnus Larsson och Fidde Rosengren, men det säger rätt mycket om var vi är just nu tycker jag. 

–Tyvärr tror jag att padeln tar många som är intresserade av en tränarroll. Vi behöver nog hitta former för att erbjuda bättre arbetsvillkor och inte fem sena kvällar i veckan plus 20 helger om året.

Emil själv säger att hans eget arbete är och just nu behöver vara en livsstil. 50 timmars arbete per vecka i snitt. Dock delvis självförvållat. 

Skulle du vara sugen på att utveckla dig själv vidare genom att arbeta utomlands i framtiden?

–Det beror på hur det ser ut med familjesituationen. Jag tror dock det skiljer sig rätt mycket åt att jobba utomlands jämfört med i en förening i Sverige, så det vore nog en omställning som heter duga… Just nu trivs jag fantastiskt bra där jag är!