Adventskalender lucka 4! Magnus Gustafsson minns tillbaka på Davis Cup-finalen mot Italien -98

Inga kommentarer

Den fjärde och sista luckan i årets adventskalender innehåller Davis Cup-finalen 1998. Inomhus i Milano mot Italien, på grus! Hör Magnus ”Gusten” Gustafssons egna ord om finalen där han plockade hem två singelvinster till Sverige.

”Skulle jag fått välja ett underlag som en Grand Slam skulle spelas på så hade jag lätt valt grus inomhus! Det här var mitt bästa underlag! Ingen vind och bollen flög lite snabbare inomhus. Studsen berodde på vilket grus det var. Roland Gaross grus var till exempel svinsnabbt jämfört med en tung svensk grusbana, men generellt kunde jag gå runt och dunka med min forehand inomhus på grus. Jag kunde annars ha det lite svårt när det blåste. Dessutom gillade jag när det hördes mer och blev mer smäll i slagen, som det blir inomhus.

Redan när Sverige vann semifinalen mot Spanien i september anade jag att jag skulle ha stor chans att få spela finalen. Vi visste att motståndarna skulle vara Italien, för de hade just slagit ut USA och att de troligtvis skulle välja grus med tanke på att Gaudenzi, men även Sanguinetti, var bra på grus. På den tiden var Magnus Norman på väg uppåt, men han fanns nog inte riktigt med i italienarnas beräkningar just då. Skulle de vetat hur bra han verkligen var så hade de säkert inte valt grus… men å andra sidan hade vi Björkman, Johansson och Enqvist som var hur bra som helst på snabbare underlag, så alternativt för italienarna att ta grus var nog i slutändan rätt enkelt ändå. Mina glansdagar på grus var 5-6 år tidigare – nu hade jag blivit lite äldre. Men grus inomhus, det passade mig kanon, och jag tror nog även Calle Hageskog visste att ”grus, det är bra för Gusten det här”.

Om jag skulle få spela eller inte, vi var många om budet, så det kunde man aldrig med säkerhet veta. Veckan före matchen började man ana, men man tog inget för givet. Hade jag blivit petad hade jag fått acceptera det med tanke på konkurrensen. Men jag var den högst rankade svensken och i hyfsad form. Jag minns inte exakt, men jag tror vi fick veta laget en eller två dagar före. 

Italienska spelare hade jag mött flera gånger tidigare och även spelat inför italiensk publik. För att vara ärlig så stressade det mig lite grann. Jag vet hur impulsiv en italiensk publik kan vara, så jag hade pratat en del med Kjell Enhager som hjälpte mig mentalt om det här och fått lite tips och råd om hur jag kunde bete mig om publiken uppträdde oschysst. Dessutom var jag lite rädd för feldomslut och sånt. Men, vi spelade i norra Italien – hade vi varit nere i södra Italien hade det varit värre, där är publiken ännu mer på tårna. 

Den första matchen spelades mellan Norman och Gaudenzi. När deras match började var jag på mitt hotellrum, men när den började närma sig sitt slut så åkte jag ut till arenan och satt och väntade i omklädningsrummet. Man trodde ju matchen skulle ta slut typ två timmar tidigare, men den vägrade ta slut! Jag hörde publikljudet där jag satt och tittade på min monitor och svettades – både för att jag själv skulle spela men och så för att jag höll tummarna så de vitnade. Jag var stressad före, men i och med att det blev en sådan otrolig rysare, den varade i fem timmar – tv-kanalen fick skjuta på Bolibompa och allting, så ändrades atmosfären lite grann. Om Norman hade förlorat tror jag att stämningen i arenan hade blivit ännu värre för många av de italienska spelarna var bra på att rida på framgångsvågen, men när Norman vann var det som att luften gick ur publik och spelare. När jag klev in kändes det som jag hade fått ett övertag trots att jag inte ens spelat. 

Sanguinetti spelade väldigt flackt. När man möter en sådan typ av spelare finns det en risk att man kan komma snett in i matchen. Jag var rädd att han skulle hitta min backhand så jag inte kunde gå runt med min forehand, men istället var det han som kom snett in i matchen, så det gick till slut rätt smärtfritt. 

Jag vet att jag fick en kanonstart och om du frågar om jag minns matchen, så absolut, det här är en av de matcherna jag minns allra bäst, men framförallt minns jag att jag var så fokuserad och inne i min bubbla hela tiden. Jag kunde absolut inte njuta av matchen även om jag ledde med 2-0 i set. På den nivån kan man aldrig slappna av. Ger man en spelare lillfingret så tar dem hela handen. Den läxan fick jag lära mig den hårda vägen och det gjorde jag sedan aldrig om. 

Efter matchen gick man i ett glädjerus. Det var nästan så man inte trodde att man hade spelat en DC-final – hade jag verkligen vunnit så lätt? Efter lördagens dubbel var jag så glad att jag slapp spela en avgörande singel! Jag var så otroligt glad att Kulti och Björkman lyckades vinna dubbeln, för det var så tufft mentalt att spela Davis Cup. Att dessutom behöva spela två matcher, det skulle blivit jobbigt. Man kan idag säga så här, att jag fick uppleva stressen och pressen av DC några gånger, men ni som sett Mardy Fish-dokumentären vet att han fick uppleva de känslorna varje dag. För resten av året var jag inte i närheten av lika nervös som under DC. Att spela för sitt land i en turnering med så mycket tradition, och dessutom hade Sverige vunnit så mycket så allt annat än minst en semifinal var alltid ett misslyckande, det var tufft. Ett av åren, jag minns inte vilket det var, men då var jag med om att spela ner Sverige till B-divisionen för första gången någonsin. Det är inget man vill komma ihåg direkt…

Så, vi hade vunnit finalen redan efter dubbeln, men jag var satt att spela den fjärde singeln ändå. Hade jag förlorat den så hade jag inte känt mig 100 % nöjd. Jag var nervös även inför den matchen, men inte på samma nivå som under den första. Att avsluta snyggt var jätteviktigt. Det var likadant när jag tränade – jag hatade att förlora på träning! Jag var helt knäckt om jag förlorade på träning, oavsett om det var mot någon som var klart bättre eller sämre än mig – jag skulle alltid vinna! Så matchen mot Pozzi var som en, inte som en ATP-match, men nästan. Att jag och Norman skulle spela de avslutande singlarna var givet. Vi var båda friska och krya och jag tycker alltid svenska spelare genom åren varit genomärliga med att även om en match var död så har vi spelat om det inte funnits någon skada som det fanns risk att förvärra. 

Efter finalen var det en härlig bankett! Jag kommer ihåg att Kulti fick mig att stompa – hoppa upp och ned jämfota. Så jag stompade på banketten efter att Kulti sagt några väl valda ord så att jag inte kom undan. Ordföranden för Svenska Tennisförbundet var där, italienska ordföranden, borgmästaren och några andra pampar. Det glömmer jag aldrig och säkert inte de andra som var där heller. Det är nackdelen med att ha Kulti i laget.”

Har ni hört podcastavsnittet med Magnus Gustafsson? Om inte, gör det HÄR!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s