Adventskalender lucka 3! Magnus Larsson minns tillbaka på Davis Cup-finalen mot Ryssland 1994

Inga kommentarer

Det är tredje advent och idag ska vi få ta del av den fantastiska svenska insatsen i Moskva 1994. Final mot Ryssland med Yevgeny Kafelnikov i spetsen! Vi får här återuppleva den genom Magnus Larssons egna ord och berättelse från ett av hans största tennisögonblick i karriären.

”Jag hade laddat för den här matchen ända sedan vi slog USA i Scandinavium i september! Vi var många svenskar som ville få spela, så jag var absolut inte självskriven. Vi hade Edberg, Björkman, Enqvist, ja hela köret. Edberg kändes självskriven och dubbeln var jag inte aktuell för. Björkman och Apell hade vunnit Masters veckan före, så de var givna där. Men hela hösten hade jag gått och tänkt på den här matchen. Davis Cup var det man drömde om att vinna! Alla DC-finalerna från början av 80-talet och framåt fanns där i bakhuvudet. Under hösten så träffade jag Kafelnikov och Volkov på olika inomhustävlingar och framförallt Kafelnikov hetsade rejält. Han påpekade jämt hur nervösa och tighta vi kommer bli och hur hela Ryssland stod bakom deras lag. Men formen hos mig var god när matchen närmade sig – spelet kändes bra under hösten. I mitt fall var det definitivt så att jag kunde vara lite sliten i slutet av säsongen. Men min första DC-final, jag var så otroligt taggad! Dessutom visste vi att vi hade bra chans med Edberg i laget och två bra dubbelspelare. Visst, Kafelnikov kanske var bäst av alla i finalen just då, men vi kunde matcha även honom bra. 

Jag hade aldrig varit i Ryssland före den här matchen. Jag hade aldrig spelat i Moskva eller St Petersburg, så min erfarenhet av Ryssland var noll. Varför? De fanns väl roligare tävlingar att spela som gick samtidigt. Moskva lockade aldrig och när jag kom in i tävlingarna i Europa prioriterade jag dem. 

Vi förstod att den ryska publiken kunde väsnas en del. Som förberedelse inför matchen hade Calle Hageskog ringt upp Kent Hultqvist, bandylegendar. Kent höll ett bandyläger för oss några veckor före finalen där han förklarade hur det var att spela bandy i Ryssland. Han sa: ”förbered er på det värsta och sen kan det bli lite värre än det. Allt annat än det värsta får ni se som fantastiskt.” Han målade fan på väggen kan man säga. 

Laget fick vi spelare veta onsdag kväll. Ofta har man en känsla inom sig och jag var alltid sån att om jag inte var i form så sa jag alltid till Jonte Sjögren och Calle Hageskog att jag inte var sugen på att spela, att det fanns andra som var bättre än mig. Men inför den här finalen sa jag så klart att om jag blir uttagen så spelar jag!

Nyckelmatchen skulle bli Stefans första singel. Att jag skulle slå topp5-spelaren Kafelnikov på bortaplan, det skulle bli svårt. Egentligen var jag spyfärdig hela veckan – jag gick igenom scenarier i huvudet hela tiden.

Olympic Stadium som vi spelade i var otroligt stor! Den tog 80 000 som mest, men inför tennisen hade de avgränsat arenan. Vi spelade i ett litet hörn i den övrigt massiva arenan.

Stefan inledde mot Volkov och hamnade i underläge. Det var inte kul. Publiken var högljudd och visslade och tjoade. Jag satt i omklädningsrummet mesta delen av Stefans match och Kafelnikov satt i rummet bredvid. Väggarna var tunna och han bankade på väggen, skrek och häcklade mig om hur jäkla nervös jag kommer vara och hur han skulle spöa skiten ur mig. Vi var goda vänner och han hade ringt mig under tävlingar före och tjatat om hur lätt de skulle vinna, så jag var van vid hans jargong. Jag hade mer problem med mig själv för att vara ärlig. Men hörde honom, det gjorde jag. 

Vid 5-5 i det femte setet i Stefans match så kliver Boris Jeltsin, Rysslands president, in i arenan. 20 000 på läktarna busvisslade åt honom, men han trodde själv de klappade, så han vinkade tillbaka och orsakade några minuters paus i matchen. Efter det här kunde stackars Volkov inte sätta en boll i banan! 

Att Stefan vann sin match betydde allt för mig! Pressen på mig att vinna lättade eftersom jag kände att vi var favoriter i dubbeln. Björkman och Apell var bra så den kände jag att vi hade. Sista dagen skulle Stefan möta Kafelnikov och jag Volkov, och då fanns goda möjligheter att knipa en av dem. Så nu kunde jag gå in och gå för slagen med vetskap att även om jag förlorar kan vi fixa det. 

Jag fick en fantastisk start på matchen! 6-0,6-2 på drygt en halvtimme! Allt skitsnack han höll på med före visade sig vara hans egna känslor. Taktiken hade såklart varit att gå mycket på knock eftersom underlaget var snabbt och Kafelnikov var en baslinjespelare. Serva stort, slå min forehand och försöka knuffa in resten. Men faktum är att han skötte sig så bra på egen hand. Allt jag behövde var att serva okej.

Jonte var kapten i vårt lag på bänken, men jag höll mig ganska lugn. Calle Hageskog har berättat efteråt att publiken visslade otroligt mycket under matchen och att Jonte vänt sig om till bänken bakom och sagt ”fan vad de visslar, nu blir Magnus stressad!” Calle hade svarat: ”nämn inget, Magnus märker inte det”. När jag sen skulle serva för matchen i femte hade jag sagt till Jonte att ”nu ska vi se vem som visslar nu”. Jonte trodde inte jag hade hört visslingarna eftersom jag inte kommenterat det. I en sån här match har man fullt sjå att hålla fokus, då har man inte tid med att låta något annat påverka. Det var ett allt för stort ögonblick för att låta sig påverkas av något yttre.

Hur som helst, Kafelnikov spelade upp sig i det tredje och fjärde setet och jag minns inte om jag blev tight, men de seten gick ganska fort. I femte set var det dock ganska lugnt, jag vann 6-3.

Det var en fantastisk match att spela! Visst, Kafelnikov var favorit men jag hade varit i final i Antwerpen, kvart i Stockholm och vunnit Tolouse, så jag tyckte jag hade goda möjligheter. Nu hoppades jag bara finalen skulle ta slut på lördagen, för jag vill inte spela en femte avgörande match! Jag var inte sugen på att spela på söndagen, men det klart jag i bakhuvudet hade matchen mot Volkov när jag kollade på dubbeln under lördagen. Mina förberedelser för en till singelmatch började direkt efter matchen mot Kafelnikov var klar. 

Dubbeln var väldigt bra! Det var tight och kunde gått precis hur som helst – vi hade verkligen marginalerna med oss!

Efter att dubbeln var slut kändes det precis som många förklarar känslan av att uppnå ett mål – man blir tom! Klart man blir glad, men också tom. Man är fruktansvärt trött. Dels eftersom man har drömt om det här sen man var liten men också för att man samtidigt som man spelat vanliga tävlingar under året laddat för just det här. Jag minns det som att en tomhet infann sig. 

Söndagens singlar spelade vi, men de betydde ingenting. Klart man ville vinna ändå, men vi var så klart redan nöjda. Vissa döda matcher kan vara så tråkiga att man bara vill gå därifrån, men vissa har varit skoj att spela. Jag mötte till exempel Michael Chang i Scandinavium -97. Då ledde vi med 3-0 och jag var inte alls sugen på att spela, men han var så otroligt taggad i inledningen och ville vinna den matchen, så det fick igång mig med! Det blev en riktigt bra match!

På lördagen försökte vi bara samla oss på hotellet för att ändå prestera hyfsat alkoholfritt på söndagen med respekt mot ITF, förbundet, publik och så vidare. På söndagen hade vi däremot lite segerbankett i Kreml. Det var alkohol och pressylta på bordet. Det var sjukt dålig mat! Men mycket dricka. Vi firade fram tills planet lämnade på måndag morgon. Vi skulle lämna hotellet vid 5 på morgonen, så det blev ingen sömn den natten. Vissa gick hem tidigare, men vi umgicks även med de ryska spelarna och ledarna. Vi umgicks en del med till exempel Volkov under kvällen. Jag tror inte ens jag nämnde något för Kafelnikov om matchen för jag visste hur dåligt han mådde. Sen slog han visserligen mig några gånger efteråt så han fick nog ut det ändå på sätt och vis. 

Att vinna Davis Cup var en dröm som gick i upplevelse, men samtidigt som jag sa tidigare, det blev tomt efter vinsten. Vad ska jag nu ha för målsättningar? Kanske skulle man ha väntat med att vinna DC tills man var 30…? Men det klart man tar vinsten när den kommer. Så här i efterhand tror jag dock det hade varit bättre att vänta lite för jag tappade nog lite motivation efteråt. Jag blev lite nöjd och med lite skador på det så… Men det klart, det var fantastiskt! Att vinna tävlingen ihop med ett så bra gäng, med alla ledare och med sina kompisar. Att vinna en vanlig tävling är en helt annan grej. Lagom till finalen har alla andra spelarna lämnat och man är ensam kvar med sin tränare. Efter titeln sitter man där på en pizzeria oh kollar flygtidtabellerna och undrar vad man ska göra. Det blev mer skålar efter DC-segern så att säga. På den här tiden var Davis Cup enormt stort i Sverige! Nu har det tyvärr dött ut lite med det nya formatet. Man såg någon notis på Facebook inför att det skulle gå nu i höst, men det är knappt man visste var eller när. 

En annan kul sak med hela DC-finalen -94 var att vi bodde på ett fint hotell, jag minns inte vilket, men det var ett fint hotell och vi hade en SÄPO-vakt med oss, Bosse, som tyvärr inte finns med oss längre. Bosse sa till oss att rummen med stor sannolikhet var avlyssnade, så alla genomgångar var tvungen att ske i lobbyn där det var lite högre ljudnivå. Inga taktiska direktiv fick uttalas på rummen. Inne på arenan höll de på att bygga en provisorisk läktare och en halvtimme före vår träning dagarna före så satte de in lågoktaniga dieselbilar på tomgång i hallen vilket gav en enormt dålig luft under träningarna! Jag fick yrsel och nästan migrän. De stängde dörrarna och ställde lastbilarna på tomgång. En halvtimme före vår träning var slut öppnade de upp portarna och vädrade ut lagom till att ryssarna skulle spela. Bosse, vår SÄPO-vakt, hade laddad pistol i hölstret hela tiden. Och det ska man veta, att det inte var lätt att föra vapen med sig in i Ryssland. Men han hade fått okej från ryska KGB eller vad det var på den tiden. Så även under banketten på Kreml var han beväpnad. Några veckor före finalen hade han varit i Ryssland och rekat. Men allt det här fick vi veta först i efterhand, att Bosse varit beväpnad under resan. 

Kulturen min generation klev in i Davis Cup med som byggts upp av Wilander, Järryd, Edberg, Nyström och gänget och som vi byggde vidare på lite i taget var fantastisk. Vi hade absolut inga fantasisummor i ersättning, men framför allt hade alla spelarna betalt lika mycket, oavsett vad du hette. Vi delade alltid pengarna lika – alla var lika mycket värda! Det hjälpte till att skapa en bra sammanhållning utan tjafs eller interna stridigheter.”

Det segrande laget i Moskva 1994

Har ni hört podcastavsnittet med Magnus Larsson? Om inte, gör det HÄR!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s