Hallå där, Stefan Åslin! Tränare i Näsbyparks TK

En kommentar

I utgåva nummer 64 av Näsbyparks medlemstidning ”Tromben”, som utkom i oktober, skrev Stefan Åslin en krönika med rubriken ”Giftigt vatten i ankdammen”. Ett stycke löd:

På sätt och vis skulle jag vilja likna hela tennissamfundet vid en ankdamm. Vi tennismänniskor lever i en bubbla med våra egna informella regler och vårt sätt att vara och agera i någon sorts frizon från det vanliga livet. Vi tillbringar dygnen tillsammans på en anläggning där det spelas tennis från tidig morgon till sen kväll. Något annat hinner vi knappt med. Allting kretsar kring inbollning, matcher, matchanalyser, förberedelser, mat, vätska och så vidare. Det som slog mig är att mycket i den här miljön är toxiskt och direkt kontraproduktivt för barnens utveckling som tennisspelare och människor.”

Krönikan i oktober månads nummer 64 av ”Tromben”

Stefan, du beskriver tennissamfundet vid en ankdamm. Berätta lite mer om dina tankar kring det?

Jag tänker att det är en ganska snäv värld. Då tänker jag i första hand på svensk tennis och det som sker i samband med de större tävlingarna. Som exempelvis nu senast på GLTK när det spelades SM för 14- och 16-åringar. Det är proppfullt med ungar, föräldrar – otroligt mycket föräldrar. Tränare. Det blir en lite egen värld och det uppstår en dynamik i den världen som jag har reagerat mer och mer på. Jag har börjat fundera på vad det egentligen är som sker i de här lokalerna. Vad kommunicerar man och vad prioriterar man? Jag hör så mycket idioti.

Vad menar du med det?

Jag tänker vad det läggs fokus, och där tycker jag många missförstår. Vad många vill åstadkomma motarbetas då genom de här missförstånden och genom att fokus läggs på fel saker. Jag tycker att föräldrarna tar en otroligt stor roll när de är på de här tävlingarna. Det daltas med ungarna – de bär i vissa fall inte ens sina egna prylar. Det tjatas om att fylla vattenflaskor för det är soligt ute. Det frågas om de har käkat, hur det gick på inbollningen. Det är mycket daltande. Sen sker andra saker som är värre – föräldrar som blir osams när två barn spelar match. Vad är det för något?! Två 14-åringar som spelar match och så står två föräldrar där och munhuggs. Plus det här curlandet, där föräldrarna ska säkerställa att ingenting nånsin går fel. Har du värmt upp? Har du fyllt din flaska? Har du kepsen med dig? Om man på något sätt eftersträvar egen drivkraft och eget ansvar, då är det beteendet kontraproduktivt. 

Du skriver att du under Båstadtennis i somras kände att mycket i miljön är ”toxiskt och direkt kontraproduktivt för barnens utveckling som tennisspelare och människor”. Tycker du det här har blivit värre de senaste åren?

Ja, jag tycker det har blivit mycket värre. Det har funnits tendenser till det tidigare också, absolut, men jag upplever att det var lite annorlunda tidigare. Dels har det att göra med att folk kan mycket mer idag, även föräldrar kan mycket mer än vad föräldrar kunde när exempelvis jag var ung eller något senare. Då var det på något sätt tränarens och spelarens angelägenhet. Då var förälderns roll mer kopplad till att betala och skjutsa, nu är varenda förälder inne på Youtube och kollar och tar på sig någon sorts coachroll.

Kan det inte vara positivt att föräldrar är mer kunniga idag också?

Jo, det kan finnas positiva saker sidor av det, men om man inte passar sig… Tränare kan också göra misstagen och kratta manegen för mycket och kanske på fel sätt. På ett sätt ska man kratta manegen och ge alla kunskaper och förmedla det man kan, det är självklart, men när det blir så att man blir skraj att något ska bli fel och ser till att göra allting åt spelarna, då tror jag man tar bort någonting viktigt från spelarens utveckling och deras personliga utveckling.

Upplever du samma problematik i träningsmiljön också, eller sker det här uteslutande på tävlingar?

Den finns i någon mån även i träningsmiljön också, men blir mycket värre när man kommer till tävlingar. Det är då det uppstår en nerv och det blir prestige emellan föräldrarna. Det är då det väcks till liv. På träning blir det inte riktigt samma sak. Det blir mer highlightat i skarpt läge på tävling. Det är då barnen ska jämföras med varandra. Men visst, det finns i träningsmiljjön också. Vi har folk som får skjuts till träningen fast det är fem minuters promenad till hallen. Fem minuter in på inbollningen kastar de ut en pet-flaska till morsan och säger ”fyll min flaska och köp en banan”.  

Vad gör du då om du ser det här hända? När flaskan kastas ut och morsan går iväg för att köpa en banan?

Det beror på. Man kan inte ta alla strider. Om man skulle ha den inställningen att man skulle agera på alla situationer som dyker upp på en dag skulle man inte göra något annat och inte heller orka med sin egen uppgift. Så ibland måste man släppa det. Men oftast säger jag nog till, då säger jag till spelaren ”du måste väl kunna fylla din egen flaska innan du kommer hit”. Det är väl ett minimikrav. 

Hur jobbar ni generellt med föräldrautbildning i Näsbypark?

Vi har med jämna mellanrum kallat till föräldramöte. Då är det oftast Kenneth Bergbom som haft föredrag om vår filosofi och hur vi vill att föräldrar ska agera. Mycket för att fånga upp nya föräldrar. Alla tävlingsgruppens föräldrar har åtminstone någon gång varit på ett sånt möte. Sen personligen försöker jag lägga mycket tid på att prata med föräldrarna för jag upplever det som otroligt viktigt att de vet vad man håller på med. Det upplever jag är viktigt så att de inte plötsligt får en egen agenda i brist på information. ”Tycker du att den här backhanden ser konstig ut just nu beror det på att vi försöker ändra på den”. I princip skulle det annars kunna bli så att de ser en träning och ser att inte någonting alls fungerar. I den här nya tiden skulle de då kunna ringa en privatcoach. ”Du jag ser nu att Kalles backhand fungerar dåligt, skulle du kunna köra lite extra i helgen”. Så jag tycker det är viktigt att prata mycket med föräldrarna. 

Du skriver om vikten av att tänka på långsiktig och varaktig utveckling då du känner att fokus ofta ligger på att krama ur maximalt av nuet. Då tänker jag på att många spelare, vi tar till exempel våra bästa svenska spelare just nu, bröderna Ymer och Rebecca Peterson, har ju uppenbarligen lyckats vara bäst under hela juniortiden in i senioråldern. Att det går att kombinera långsiktig utveckling med att vara bra här och nu också? 

Absolut, det ser jag ingen motsättning i alls. Ingen motsättning i att prestera i stunden men att ändå ha långsiktig tanke. Under vägens gång kommer man ställas inför vissa val, tex ska jag köra den här tunga fysen nu för det kommer att påverka mig nu i helgen? Eller ska jag låta bli att köra den här tunga fasen så jag kan prestera i Mälarspelen nu i helgen? Det kan även vara tekniska grejer vi behöver jobba med nu, eftersom det inte kommer hålla om tre år. Så den långsiktiga strategin måste ändå gå före även om det kan kosta lite i det kortsiktiga perspektivet. Ett annat exempel vi försöker trycka på för våra juniorer är ”anmäl er själva till tävlingar” så inte mamma eller pappa gör det. Då är det ju så att förmodligen kommer det ibland hända att en spelare vid 14-års ålder kommer missa att anmäla sig till någon tävling för de har inte strukturen på sitt liv. Då har man som förälder två val: antingen låter man barnet ta konsekvensen av att missa anmälan och inte får spela eller så går man in och täcker upp för barnet och ser till att göra det ändå fast det är barnets uppgift. Då får man en kortsiktig vinst att de kommer delta i tävlingen men i det långa perspektivet lär de sig inte att ta ansvar och driva sin tennis. Sen är det såklart, är du jävligt bra så finns folk omkring dig som kommer fixa de här grejerna åt dig, är du bäst i Sverige finns det alltid folk som ser till att saker blir gjorda, men jag kan inte bygga mitt ledarskap på det. Jag måste bygga det på tävlingsspelare ”in general”. Jag pratar inte om undantagsspelare. För nästan alla kommer det vara oerhört viktigt att kunna ta eget ansvar. 

Stefan, vi började samtalet kring tennissamfundet och jämförelsen med en ankdamm. Rubriken till din text var ”giftigt vatten i ankdammen”. Jag tror du vet att jag är rätt kritisk till hur många saker inom svensk tennis generellt går till. Är hela svensk tennis en form av ankdamm med giftigt vatten i, skulle du säga?

Haha, jag har inte den insynen i hur saker funkar… Så det kan jag inte påstå, men jag tror det är så på många ställen. Till stor del tror jag det är så. Det är lite så här, när jag skrev texten i ”Tromben” hänvisade jag mycket till Båstadtennis i somras. Men, det handlar inte bara om våra föräldrar, det är hela miljön jag ser där. Att det får bli så är i grund och botten ett litet tecken på svagt ledarskap. Att det släpps in. Att det finns syre och plats för den typen av dumheter. Om föräldrar uppfattar att ”oj, det här är seriöst och planlagt och de bryr sig om mitt barn” då eliminerar man mycket av det här. Men däremot, om de känner att ”de bryr sig inte om Kalle utan bara om Pelle”, då kommer föräldrar börja söka andra lösningar. Det är mycket det jag ser på de här tävlingarna, föräldrarna ränner runt och är så jäkla involverade. I många fall kan det vara brist på engagemang från ledarsidan, att det inte finns någon riktig plan.

Men jag uppfattar er i Näsbypark som engagerade och noggranna men du säger ändå att det finns hos er med?

Det här vet jag såklart inte, men jag tror att det existerar i mindre utsträckning hos oss än i många andra klubbar. Jag tror det är mindre än genomsnittet hos oss. 

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

Jag önskar mig en sjubanorshall med ett rymligt gym! 

Och då ska du tillbringa mycket tid i det gymmet?

Absolut, det är givet! 

Har ni hört podcastavsnittet med Stefan Åslin? Om inte, gör det HÄR!

Eller med Todd Åkesson, chefredaktör för ”Tromben”? Den podcasten kan ni lyssna HÄR! Eller se videon där Todd visar upp några exemplar om ”Tromben” HÄR!

1 kommentar på “Hallå där, Stefan Åslin! Tränare i Näsbyparks TK”

  1. Klarspråk Stefan!
    En annan klok man sa en bra sak för ganska länge sedan (när vi hade ett annat ”rankingsystem): ”Ge barn som kommer till en tävling utan förälder med uppvisande av använd SJ-biljett dubbel ingångspoäng…” En intressant följd av vårt genomdigitaliserade samhälle är också det Stefan påpekar om tävlingsanmälningar. Inga juniorer är delaktiga what so ever i den processen. Jämför det med 90-tal med affischer på klubbarna med anmälningslistor under – där ungarna skrev upp sig, snackade ihop sig med KLUBB-kompisar om dubbel och tränaren faxade in anmälan. Barnet såg, förstpd, agerade och diskuterade. Tränaren hade koll på anmälningarna – där har också många klubbar gett upp…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s