En gång tennis, alltid tennis! Reportage om Calle Pihlblad – alla vägar bär till Växjö!

Namn: Calle Pihlblad

Född: 1975

Moderklubb: Växjö TS

Arbetsplatser: Växjö TS 1994-1995, Nordstrand TK 1995-2000, Växjö TS 2000-2014, TiksPac 2014-2019, Falkenbergs TK 2019, Växjö TS 2020 ->

Om du började spela tennis när du var fem år, började jobba med det direkt efter att själv ha slutat spela och sedan arbetat med det i 20 år före du bestämt dig för att göra något annat, varför söker du dig då tillbaka till samma arbete på samma arbetsplats sex år senare igen?

Ni vet den där låten av Martin Stenmarck, ”Sjumilakliv? När han sjunger: 

”Jag vill byta land och vara han som försvann

Börja om på nytt och få såret mitt sytt”

Riktigt så var det inte för Calle Pihlblad, han varken försvann eller behövde få sina sår sydda, men det kryper alltid en känsla av spänning på när någon bryter sig loss från ett ekorrhjul och gör något nytt, som när Calle bosatte sig i Thailand 2018. Då hade han i fem år arbetat utanför tennisen, men när han efter sju månader i Asien flyttade tillbaka till Sverige var det som tennistränare igen. Hur kom det sig?

Vid fem års ålder slog Calle Pihlblad sina första slag på parkeringsplatsen bakom Strandbjörkshallen i Växjö TS minitennis. Han gillade under junioråldrarna att kombinera individuell idrott med lagidrotter som fotboll och innebandy, något han tror på än idag.

– Fotboll, innebandy och tennis går ofta bra att kombinera, säger han. Hockeyn är svårare, i alla fall i Växjö, för där är det all in och tuff sållning vid 15-16 års ålder. Är du inte med då så blir du exkluderad. Jag tycker att vi i tennisen är lite bättre än andra idrotter på att ta hänsyn till hur viktig allsidigheten är. Jag tror också det är viktigt att vi försöker göra så mycket lagaktiviteter som möjligt inom tennisen, även om det inte kommer naturligt.  

Tävlandet började Calle med relativt sent. När han var elva år åkte han på sin första externa tävling, till Oskarshamn och Blå Jungfruspelen. 35 minuter tog det att förlora med 0-6,0-6.

– På den tiden fick förloraren vara domare i nästkommande match, så efter min match fick jag döma en riktig maratonmatch i 3,5 timme! Det var min introduktion till tävlingstennisen. Där har vi utvecklats enormt i Sverige med poolspel i tidiga åldrar med mera. Tack och lov för det…!

När Calle var 15 år kom han med i ”Team Mats Wilander” under två år i Växjö. Fidde Rosengren var en av ledarna till teamet där Wilander sponsrade ett visst antal ungdomar på lite olika sätt.

– Det var en fantastisk tid och möjlighet för oss juniorer som jag är evigt tacksam för. De lite bättre killarna och tjejerna så som till exempel Björkman och Martinelle hade såklart lite extra resurser, men vi som var längre bak hade också möjlighet att få en gedigen uppbackning. Jag tillhörde inte topp 10 i Sverige, snarare låg jag runt 20-30 någonstans men utvecklades en hel del mellan 15-19 års ålder. Jag kunde vara med och nosa på de som låg topp 7-10 i Sverige, men de bästa i vår åldersklass var man inte i närheten av. Thomas Johansson var etta bland 75:orna, honom mötte jag i Båstadtennis en gång. Han var två huvuden större och blåste mig fullständigt av banan, han var väl bland de bästa i världen då tror jag. Bland spelarna ett år yngre var Magnus Norman topp och i årgången ovanför fanns Thomas Enqvist. 

Hur var det att konkurrera med så många och så bra spelare?

–Vi i Växjö hade en oerhörd stor bredd i årgångarna -74, -75, -76 –  jag tror att vi var närmare 20 stycken. Den konkurrensen, teamkänslan och glädjen var magisk. Vi hjälpte varandra att utvecklas och göra varandra bra. Tror absolut att det är nyckeln i föreningslivet att få många till att älska och leva tennis. Om jag tänker tillbaka på sommartourerna på 90-talet så spelade vi spelade ändå på en okej nivå och tävlade en hel del men var inte i närheten av att komma in i ett kval. Däremot blev Herrsingel B och C riktigt bra klasser och viktiga för vår utveckling där vi fick möjligheten att spela mot rutinerade och duktiga seniorer. Idag har vi ett tomrum där, våra juniorer går miste om den erfarenheten.

Ingången till tränaryrket blev naturligt för Calle. Växjö har i alla år varit bra på att successivt fånga upp yngre ledare. Calle berättar hur han redan som spelande junior fick chansen att gå tränarutbildningar, tävlingsledarutbildningar och domarutbildningar. Närapå alla steg inom distrikt och förbund hade gåtts igenom före ungdomarna fyllt 18 år.

Han säger att motorn under alla år han själv arbetat som ledare har varit att ge tillbaka till ungdomarna av allt han själv fått vara med om – han vill att varje tennisknatte ska få känna vilken glädje tennisen kan ge!

– En juniors tennis kan mynna ut i så många olika ådror. Det kan bli som spelare, tränare, domare, något annat inom tennisen eller en erfarenhet man kan ha med sig vidare in i sin civila karriär. Jag är EVIGT tacksam över den fostran jag fick i Växjö TS och alla de möjligheterna som det gav mig.

Växjö TS är den klubb i Sverige med kanske starkast traditioner och historia. Det är många spelare som kommit fram genom Växjös led. En av de var tidigare nämnda Jonas Björkman.

– Jag är tre år yngre än ”Bjösse” och både jag och mina kompisar såg hans resa växa fram i klubben. Vi såg honom som junior ligga och stretcha och göra övningar i vårt omklädningsrum. Vi visste inte vad han skulle komma att åstadkomma i sin karriär då, men vi såg en målmedveten, seriös kille som gav järnet.

Hur märks klubbens historia i den dagliga verksamheten idag i Växjö?

– Det är svårt det där med historia. Såklart är vi alla stolta över klubbens historia och vill föra traditionerna vidare, men vi vill också skapa ny historia och tradition. Allt var inte bättre förr men självklart väldigt mycket.Det är ju en ynnest att jobba i hallen som andas traditioner! Vi ser det inte alls som en belastning utan snarare tvärtom. Vi som juniorer fick nypa oss i armen när vi i B-laget hade träning efter A laget där det fanns spelare som Gunnarsson, Kroon, Geiwald, Larsson, Björkman, Martinelle med flera och tränare som Fidde och Calle Hageskog… Vilka tider det var!

Men det är också nya tider idag – allting har gått framåt?

– Absolut, visst är det nya tider men vikten av kvalitet före kvantitet är för oss en väldigt viktig käpphäst. Att träning inte bara är på banan utan vikten ligger inför, under och efter. Vi ser oerhört viktigt på att vi som klubb kan skapa ”det andra hemmet”. Möjlighet att hänga, leka tennis, titta på tennis och träna. Kommer ihåg själv när vi var juniorer och man cyklade ner 6 kilometer och hängde på klubben fram till kvällen. Det kunde vara Elitserie, hockey bockey, tävlingar, minitennis. Egentligen spelade det ingen roll vad vi gjorde, det var i hallen eller i Strandbjörket man ville vara. Vi tycker också det är viktigt att man är en aktiv (spelande) tränare.

Vad menas med det?

– En spelande tränare ska vara aktiv så mycket som möjligt. Involverad, engagerad, påslagen. Kan vi vara med och spela så är vi alltid det. Vi jobbar mycket med ”hur vi tränare ska vara på banan” och vikten av att alla tränarna står enade och jobbar utifrån detta. Man måste brinna för det och tycka det är magiskt kul. Du är på teater konstant!

Det ska inte spela någon roll vem som är tränare på just din bana, du ska få samma slags utbildning som alla andra i klubben. Det är bara den personliga touchen som skiljer.

Vi la nog minst 5-6 halvdagar för ett tag sen på att bara diskutera forehand, backhand och serve. Det kan låta löjligt, men på det sättet bygger vi och utvecklar vår ”blå-gula tråd”. Att vi alla pratar samma språk.

Åter tillbaka till ingången i tränaryrket. När Calle slutade gymnasiet fanns det någonting som hette ungdomspraktikant – ”något som regeringen plockade fram”. Calle och Marcus Lindstrup fick jobba ihop med Fidde Rosengren som mentor. Något som blev en verklig trampolin för Calle gällande tränaryrket. 

-Att få bli berikad med så mycket kunskap så tidigt har såklart format mig enormt som tränare. Fidde är ju en inspirationskälla av högsta kaliber och en stor förebild för mig som tränare och person. Det engagemang, glädje och krav som han genomsyrar är ju också så jag vill vara som tränare och ledare idag.

Calle och Marcus jobbade ett år med tennisskolan, agerade sparring och arbetade med yngre tävlingsspelare. Calle minns att han som 19 åring gjorde två veckor som ledare i VTS-bussen. Åtta knattar åkte med Calle till Hunnebostrand och därefter åtta nya knattar till Varberg. Under den tiden utvecklade sig Calle oerhört som ledare, tränare och växte genom att få ansvar.

–Med så mycket betydelsefulla ledare som växt fram i Växjö – Åke Magnusson, Kurt Magnusson, Fidde Rosengren, Calle Hageskog, Magnus Larsson, Janne Gunnarsson, ”Kåcke” Jonsson, Bernth Martinsson, Dan Lind, Magnus Arvidsson, ”Tobbe” Thestrup, Anders Fransson, Pelle Stensson, Jesper Boberg, Fredrik Lovén, mig själv med flera, och på senare år Pontus Norberg, Gunnar Eriksson, Pontus Kumlin, Robin Thour, David Lindahl och John Björksund med flera så har Växjö TS har inte bara fostrat spelare utan även tränare och ledare med stor betydelse för svensk tennis.

En av ledarna som Calle nämner som haft sin fostran i Växjö TS är Pontus Norberg, nu tränare på Södra Climate Arena i Växjö. Han pratar om Calle Pihlblad med stor värme i rösten.

-Calle är en förebild inom yrket med sin ödmjukhet och noggrannhet med planering, genomförande och förmågan att reflektera efteråt. Jag ser upp till hans ledarstil som är seriös, men alltid med glimten i ögat. Engagemanget smittar av sig på hela klubben! Det ska bli väldigt intressant att följa Växjö TS de kommande åren – känslan är att de jobbas väldigt bra underifrån nu. Hela klubben ska vara enormt tacksamma över att ha en person som Calle i sin förening.

Efter sitt första års arbete i Växjö väntade dock militärtjänstgöring för Calle.

– Det blev jag knäckt utav, för då hade jag precis fått en förfrågan om att jobba i Norge som tränare, vilket jag hade tyckt vara oerhört inspirerande. 

Efter militärtjänstgöringen fick Calle sitt Norge-äventyr ändå. Sex år blev det i Nordstrand Tennisklubb i Oslo tillsammans med Håkan Arfwedson som Calle var assisterande tränare till.

– Vi bestämde oss tidigt hur vi skulle bygga det. Svensk tennis låg väldigt långt fram jämfört med norsk tennis då runt -95, så vi bestämde oss för att skapa lite av en svensk klubb sett till hur vi tränade. Vi skapade interna aktiviteter, åkte på resor på sommaren och försökte skapa en klubbmiljö som liknade hur vi hade det i Sverige då. Håkan Arfwedson har betytt oerhört mycket för mig som person, tränare och ledare. Hans kunskap, hans sätt som människa och hans driv har satt starka avtryck på mig, något som jag bär med mig dagligen. Vi hade sex fantastiska år i Nordstrand!

Hur gick det att sätta en ”svensk” kultur i Norge?

– Det gick, men det var svårt. Vi försökte vända lite på kulturen speciellt när det gällde veckolov och sommar. Det var ju då man skulle tävla och träna tänkte vi. Alltså inte åka till hyttan eller dra till syden.

Det var mycket plånboken som styrde i Norge, i alla fall på den tiden. Jag har ett starkt minne från en händelse strax innan jul då en pappa kom fram till mig och sa: Jag vill köpa en backhand till min son i julklapp, vad kostar det? Haha, då kommer jag ihåg att jag tänkte: hm, ska jag vara ärlig eller ska jag bara köra på….? Tyvärr blev det att jag var ärlig så inga extra tusenlappar där inte. Men precis som i Växjö, det går att ha så otroligt roligt med sin tennis på många olika sätt! Ett kul exempel är att vi började med ”Nordstrandmästerskapet”, för det fanns inget KM i klubben. Där gjorde Julie Kjendlie, som är från Nordstrand, sina första matcher som domare. Det är fantastiskt att få följa gamla spelares utveckling som personer!

Idag är Kjendlie domare på WTA-touren och var till exempel huvuddomare i finalen av det här årets WTA-slutspel i Guadalajara. 

Efter sex år tog Calle tjänstledigt från Nordstrand för att fortsätta sin personliga utveckling genom att läsa till Idrottskonsulent på Boson. Utbildningen på Bosön var på två år. Under den tiden fick Calle frågan av Växjö TS om att ta över som heltidsanställd huvudtränare i klubben. Han velade och gick i valet och kvalet, men eftersom andra året av utbildningen var mer praktisk och han tänkte att han redan arbetat mycket praktiskt de senaste åren så valde han att hoppa av och tacka ja till Växjös förslag.

– Det blev såklart en omställning att komma ”hem” till klubben i mitt hjärta där jag nu skulle in och vara den lite mer styrande över ledare som jag själv haft som knatte. Men man växer hela tiden med kunskapen man får och förhoppningsvis omedvetet fyller på med nytt hela tiden. Nu blev det i alla fall en lite ny roll för mig där jag skulle jobba mer med tävlingsspelare från 12-18 år, inte så mycket med de yngsta barnen.

Har du själv under åren du arbetat haft egna mål och målsättningar med din tränarkarriär?

– Jag är en kille som lever mycket i nuet. Har inte så mycket egna drömmar utan anser nog att jag lever i drömmen. Det jag gör vill jag göra med så mycket hjärta jag bara kan. Att få jobba i föreningslivet är en dygd. Det ger än makalös glädje, inspiration och motivation som jag har svårt att se man kan få mer av någon annanstans. 

Jobba med olika personligheter och individer berikar en varje dag. Att få följa unga talanger som älskar den idrott jag brinner för, kan det bli bättre? Jag har ett motto som jag alltid jobbat efter, ”engagemang slår kunskap – engagemang OCH kunskap är helt oslagbart!” Men det har till exempel aldrig drivit mig att jobba på touren. Jag har faktiskt aldrig ens tänkt tanken. Kanske det hade blivit en naturlig övergång till det om någon av spelarna jag haft hand om tagit den vägen och jag så att säga fått äran att haka på, men nu har det inte blivit så.

Under det som skulle bli dina 14 år i Växjö (efter studierna på Bosön) så hade Växjö en hel drös med duktiga juniorer i Sverigetopp, men nästan ingen tog steget till att göra väsen av sig internationellt. Vad tror du det berodde på?

– Steget från junior till senior är tufft. Det gäller att du dels vill det själv som spelare och är beredd att lägga ner det som krävs, dels att du har en uppbackning både sportsligt men framför allt ekonomiskt, men där får vi nog säga att vi i klubbarna inte riktigt fått till det. 

Efter 18 år i en klubbmiljö blir du plötsligt rätt ensam. Där har vi en härlig utmaning framöver, något som vi måste ta tag i. Idag åker merparten av nyblivna studenter till College och får bra stipendium för skola och tennis. Verkligen inget fel utan tvärtom, men visst borde vi kunna skapa något motsvarande i Sverige och Skandinavien?

14 år blev det i Växjö den här svängen för Calle. Klubben växte, blev större och det fanns en stark återväxt med många spelare på bra nationell nivå.

Från början var han ensam heltidsanställd tränare men med åren så växte organisationen och de blev fler anställa. Magnus Arvidsson och Pontus Bergevi kompletterade teamet och samtidigt utvecklade och sjösatte Calle Hageskog och Stefan Edberg Växjö Tenniscenter som invigdes 2002, där även Magnus Larsson och Stefan Simonsson var inspirerande. Tillsammans med Åke Magnusson vid rodret skapade klubben ett starkt team!

Kullarna -85,-86,-89,-92 var stora. VTS- bussen rullade konstant och klubben åkte i princip från tävling till tävling. 

–Jag minns att under sommaren tryckte vi upp t-shirt´s där det stod ”VTS ON TOUR” på ryggen och under rubriken följde vår tävlingsplanering från april till augusti. På framsidan lyste VTS emblemet! Mellan 2000-2005 jobbade jag i princip varje helg. De lediga helgerna kunde nog räknas till 3-4 per år. En fantastisk rolig, inspirerande och utvecklande tid.

I efterhand kan dock Calle reflektera över om han kanske gjorde spelarna en björntjänst som var med konstant.

–Viljan och drivet fanns ju där men utbildningen och utvecklingen av spelarens egna ansvar kan nog ha gjorts på ett annat sätt. Speciellt nu när man har blivit lite klokare med åren så tänker man lite annorlunda. Att arbeta som tennistränare är en livsstil där man inte räknar timmar. Man lever och jobbar för att utveckla spelare och att få följa en knatte från minitennis till tävlingsjunior är såklart helt oslagbart, men man måste ge de lite space också.

En av spelarna från de här ålderskullarna som hade Calle Pihlblad som tränare var Alexander Jerez, född 1989. Han minns med värme tillbaka på tiden ihop med Calle.

-Jag fick möjligheten att resa, träna och spela en hel del kortspel (Chicago) ihop med Calle P. Han hade alltid ett leende på läpparna oavsett om klockan var 6 på morgonen när vi tog den obligatoriska morgonpromenaden/joggingturen eller om vi spelade final i Pirres Pokal. Hans positivitet spreds i gruppen och skapade en härlig känsla! Calle var väldigt engagerad och brann både för sporten och för utövarna. Han kändes väldigt närvarande. En bra tränare men en ännu bättre vän!

Minns du någon speciell händelse med Calle från din juniortid?

-Hm, haha, det kanske inte räknas men jag minns att han alltid skrattade åt att vi inte riktigt orkade gå upp i rätt tid och att vi inte kunde ta en förlust i minitennis! Han var som sagt en mentor som behövdes i Växjö TS på den tiden när det var så extremt många starka individer som var i stort behov av rätt vägledning.

När Calle blev pappa förändrades vardagen – möjligheterna att vara ute och resa lika mycket begränsades.

–Under min föräldraledighet jobbade jag helger plus en vardag för jag ville inte släppa tennisen helt under det året. Det gjorde att jag jobbade än mer underifrån med speciellt miditennis. Vi jobbade aktivt med att ”bygga” underifrån. Jag tror det var runt 2010 vi hade nästan 50 tävlingsspelare under 12 år. Då var det enormt stora kullar -97,-98, -99, -00 och -02. Då jobbade jag, ”Fidde” Rosengren, ”Tobbe” Thestrup och Pontus Norberg tillsammans. Det var en helt fantastisk tid! Då hade vi ”byggt” verksamheten i 4-5 år.

Vad var det som gjorde att ni fick fram så många tävlingsspelare?

–Jag tror det var under åren 2006-2010 som vi ändrade till att de mer erfarna heltidsanställda tränarna gick ner i åldrarna. Alla hade mini, midi, matchskola och tävling. Vi var också väldigt duktiga på aktiviteter: vi hade lördagsträffar där vi spelade mot varandra, vi anordnade klubbutbyten och självklart var vi noga med tävlingsbevakning. Vi gjorde även väldigt mycket socialt för spelarna. Genom det så byggde vi ”laget” i den annars så individuella idrott som tennis är. Vi hade också spelare som vågade sätta krav på andra spelare på träning. Det gjorde så att inställning, seriositet och kvalitet nästan alltid var i topp.

Vad mer behövs för att klara av tränarrollen?

–Man måste ha en sjukt förstående familj. Säg så här, allt handlar om ekonomi för klubben. Vi förlänger terminerna för att få ekonomi i verksamheten så vi kan ha anställda tränare. Vi krymper i och med det sommaren fast vi vill ha bussen rullande på tävlingar. Till slut har vi inga veckor kvar till semester. Så det som hade behövts är egentligen lite fler veckor på ett år.

I Växjö idag arbetar man aktivt för att skapa en hållbar arbetssituation för klubbens anställda. Heltidsanställda tränare arbetar idag runt 35 timmar i veckan och sparar 4-5 timmar per vecka för att kunna göra 20 helgdagar på ett år. De 20 helgdagarna ska vara knutna till läger, tävlingsresor med mera. Genom det hoppas man på att skapa en långsiktighet i att helgerna inte bara blir plus i arbetstid och något man gör utöver all annan tid.

Nyfikenheten på ett jobb utanför tennisen tog Calle till att söka ett jobb som försäljningschef i Falkenberg. Han kände sig klar med tennisen.

–Jag hade precis fått mitt andra barn och ville lägga mer tid på familjen. Jag var också nyfiken på hur det skulle vara att jobba ”vanligt” och ha tid att involvera mig mer i mina egna grabbars idrottande. Det kanske hade lite med åldern att göra, men jag såg det som en morot att utveckla mig själv som person. Sen var jag även väldigt nyfiken på hur mitt sätt att tänka ifrån idrotten kan utveckla och inspirera i näringslivet. 

Hade du nytta av din tennisbakgrund inom försäljningen?

–Det är det som är så häftigt med idrotten – du får så mycket med dig! Jag jobbade som försäljningsansvarig och hade hand om 15 säljare. Vi arbetade precis som inom idrotten. Kortsiktiga- respektive långsiktiga mål och den coachande rollen fungerade lika bra inom näringslivet. 

Vad jag märkte var att precis som i idrotten var det lika underbart och berikande att jobba med människor! Vi som tränare är ju säljare i allra högsta grad, till exempel där vi vill jobba igenom och utveckla en teknik genom att övertyga, förklara och inspirera. 

Jag själv är också väldigt resultatorienterad, så att jobba emot att klara av säljmål, en budget eller bygga långsiktighet gick jag fullständigt igång på. 

Något jag drev extra mycket på var att skapa olika tävlingsmoment på jobbet, göra dagen lite ljusare, bygga laget, skapa morötter och hitta lekfullheten. 

Redan år 2010 hade Calle tagit tjänstledigt i 4.5 månad från sin dåvarande tjänst i Växjö för att vila upp sig på Thailand med familjen. 2018, under sitt arbete inom näringslivet, valde han att flytta dit igen men att arbeta på distans därifrån.

–Det stack kanske lite i ögonen på en del jag arbetade med när den burriga hösten tog vid i Sverige så satt ”ansvarig” nere på en altan i värmen. Men det fungerade bra. Vi la upp strategier och hade mycket tid till individuell coachning. Kan väl säga så att vi inte använde videosamtal, hehe.

Under båda sina två vändor i Thailand så spelade Calle en hel del tennis, vilket kan låta märkligt när han framförallt under första resan ner tagit tjänstledigt från just tennisen. 

–Under vändan 2010 bodde vi på Koh Lanta. Efter några veckor fick jag fullständig abstinens. Jag åkte till Krabi och köpte på mig en hel del minitennisgrejer och började samarbeta med en skola på ön. Det slutade med att jag stod mer på banan än jag gjort hemma, haha! Samtidigt hade jag möjlighet att spela med några duktiga juniorer som var nere på en liknande tripp som oss. Ett intresse sprider sig väldigt snabbt, så omgående ville fler vuxna vill testa på och blev till slut väldigt bitna.

–Andra vändan 2018 hade jag turen att samma familj var där nere samtidigt som oss och nu var det lillebrorsans tur att spela. Han var enormt intresserad och duktig, så jag spelade mycket med honom. Då kände jag hur mycket jag saknade tennisen. I den vevan hade jag en del kontakt med Falkenbergs TK som var inne i en nystart. Så jag signade för dem och tackade för mig inom näringslivet. Det var såklart rätt fräckt egentligen – jag bad om att få jobba på distans och som tack sa jag upp mig. Det kändes såklart inte riktigt bra, men samtidigt hade jag jobbat där länge och haft en jättebra tid. 

Du hade inga tankar på att bli kvar i Thailand…?

–Jo, vi hade två tennisbanor ungefär där vi bodde. De var inte i något bra skick, men funkade. Så jag hade faktiskt tankar på att bygga upp en tennisverksamhet där 2010…men du vet, det är en stor apparat med familj, skola och ekonomi. Så vi vågade inte.

Calle säger att han genom att vara ifrån tennisen nu kan känna att batterierna är fulladdade, hungern är där till max och viljan att lyckas är enorm. Nu kan han tänka än mer långsiktigt och framför allt har han utvecklats som person.

– När man varit ifrån det en tid så ser man vissa saker tydligare. Både bra och mindre bra saker.  Då jag är ute på en hel del tävlingar så tycker jag det är glädjande att det ser väldigt mycket bättre ut rent teknisk underifrån i svensk tennis. Det ser mer drillat och noggrant ut i jämförelse med för 8-10 år sedan. Frågan är bara vad det får för konsekvenser med att vi gör allting så tidigt? Finns det en risk att spelarna tappar drivet och motivationen och slutar tidigare om det blir för professionaliserat i tidig ålder…? Det pratas om otroliga mängder med tränare och upplägg hit och dit, jag hoppas bara att de inte glömmer att utmana träningskompisen, seniorerna i klubben och de ännu yngre i matchspel. Det är ju trots allt det vi ska bli ”bra” på. Något som bekymrar mig mycket är småländsk tennis generellt. Visst, det fanns en oro redan för femton år sedan men den har blivit ännu starkare nu – det är så otroligt få tävlingsspelare som kommer underifrån som faktiskt tävlar! Jag vet att det jobbas hårt ute i klubbarna för att få till en förändring, men allting tar tid att bygga.

Vad beror det här på tror du?

-Ja det kan nog bero på många olika anledningar, till exempel andra prioriteringar i klubbarna så som anläggning och ekonomi. Bristen på orken ”att börja om”. Man är kanske okej med att ungdomar går på tennis istället för att spela tennis. Konkurrensen med andra idrotter där ens vänner spelar kanske också spelar in. För många kan det nog också bero på att det dessvärre är för dyrt med tennis.

Johan Sjögren, regionchef på Svenska Tennisförbundet Syd, säger att han håller med Calle och att de två har en kontinuerlig dialog då Calle också sitter i styrelsen för SvTF Syd.

Regionen har under hösten haft tränarträffar med inbjudna småländska klubbar för att tillsammans diskutera just frågan hur man ska få fler yngre medlemmar att vilja börja tävla. På regionens hemsida kan man till och med läsa att det i stora delar av Småland är kris när det gäller antalet tävlingsspelare. 

Sedan februari 2020 är Calle Pihlblad tillbaka i Växjö TS igen, klubben han i alla fall hittills alltid har kommit tillbaka till. En klubb som den senaste tiden renoverat sin anläggning och som bara blir finare och finare för varje vecka som går. 

Calles entusiasm går att ta på när han berättar hur det känns att vara tillbaka inom tennisen igen. 

– Det finns enorma möjligheter nu! Vi har ett fantastiskt team med Emil Holmgren i spetsen och vi vill inget annat än framåt. Vår anläggning känns modern, inbjudande och välkomnande.

Och Emil Holmgren är lika entusiastisk han över att ha Calle tillbaka i klubben:

–Sedan Calle kom tillbaka bidrar han varje dag med en otrolig energi och kunskap till alla andra tränare. Vi kompletterar varandra otroligt bra – jag älskar att arbeta tillsammans med honom.

Nu brinner Calle allra mest för att jobba underifrån med de yngre spelarna. Att få spelarna att ta det första steget och att bygga med syfte att få med många att från unga år få barnen att älska tävlingsmomentet. Genom den filosofin vill han skapa framtidens Elitserielag och på vägen fram få fram ytterligare svenska mästare och mästarinnor inom en snar framtid. 

–Vi har ett galet drag just nu i klubben med cirka 250 stycken knattar under 10 år och närmare 600 i verksamheten. Så återväxten finns där, nu gäller det att göra jobbet. Så det är ”blåställ” på…hehe!

Så, ditt fokusområde nu är…?

– Bygga underifrån. V jobbar utifrån en femårsplan, men är precis i starten.

Hur skiljer sig Växjö idag jämfört med tidigare du varit här?

– Vi har nu som då ett härlig go’ i föreningen, allt från styrelse och personal till medlemmar och förälder. Vi vill få fler och fler delaktiga.

Man skulle kunna säga att även om Calle bara är 46 är så har cirkeln slutits. Han är tillbaka i Växjö TS där allt började och han trivs som fisken i vattnet. Sin största tennisupplevelse fick han som ett stort tack av klubben 2001.

–Jag var i Australien två veckor under Australian Open. En fantastisk utbildning jag fick av klubben efter att jobbat riktigt hårt och mycket under en period. Jag fick åka dit ihop med Calle Hageskog i syfte att se på juniortennisen, för jag hade en del jobb för SvTF då. Det var året då Johansson vann allting, så jag fick se finalen mot Safin på plats. Men det finns många härliga minnen att blicka tillbaka på! Vi har vunnit lag-SM flera gånger för både pojkar och flickor 15- och 18 år. Vi hade också en fantastisk resa från division 2 upp till Elitserien med damlaget och under min 14-årsperiod förra vändan i klubben hade vi nog runt 10 individuella SM-guld och 5 Kalle Anka-guld…

Så, kommer du bli kvar inom tennisen nu?

–Ja, jag kommer jobba med det här nu. I alla fall året ut. Haha! Nej, det ger så sjukt mycket tillbaka! Det krävs också en långsiktighet för att nå resultat. Och resultat behöver inte vara i ett SM, tennisen kan ge så mycket mer tillbaka än så!