Vad hände sen, Ellen Allgurin?

2 kommentarer

Ellen Allgurin var tidig med det mesta. Första ITF-titeln kom vid 14 års ålder och hon blev uttagen till Fed Cup-laget samma år. När hon var 15 vann hon en match i huvudklassen av WTA-turneringen i Båstad. Men, lika tidigt som framgångarna kom, lika tidigt började kroppen säga ifrån. 21 år gammal låg Ellen 362 i världen – vad hände sen med Sveriges kanske största vinnarskalle och mest träningsflitiga damspelare någonsin? 

Av och berättat för: Linus Eriksson

Jag möter upp Ellen Allgurin vid St Eriksplan. Ombytt och klar, för en pratstund med Ellen innebär inte bara en fika och genomgång av hennes tenniskarriär. Nej då, först ska det kämpas igenom en timmes intervallträning i terräng.

-Fast uttrycket ”kämpa nu” kan ha en liten negativ klang tycker jag, förklarade Ellen i spåret. När någon sa ”kämpa Ellen” så tyckte jag generellt att det var en ganska nedlåtande kommentar. Det är väl självklart att jag redan kämpar, eller…? Det känns som att det är det absolut sista man, eller i alla fall jag, slutar göra. Däremot, när jag hade det tungt under matcher kunde jag ibland tänka som om någon annan, till exempel Maria Strandlund Tomsvik, pratade positivt om mig. Något i stil med; ”Ellen är så bra på att kämpa. Hon kämpar alltid, hon är en kämpe.” I det fallet gav det mig energi.

Efter intervallerna bjuds jag på hemgjord Pad Thai av pojkvännen Joakim. Jag frågar om paret varit i Thailand.

-Ja, jag har varit där, med tennisen, säger Ellen. Men inte på semester. Faktum är att förra året var andra gången jag var på semester – någonsin! Jag har liksom aldrig åkt till Mallorca med familjen. Men förra året åkte jag och Joakim runt i Frankrike i tre veckor, det var så roligt!

Ellen började spela tennis tidigt. Hennes syskon och pappa spelade och eftersom familjen bodde ute på landet, en bit utanför Värnamo, så kunde Ellen inte vara kvar ensam hemma utan fick följa med när de andra spelade. När Ellen var 3-4 år slog hon sina första slag och när hon började skolan var hon övertygad om att hon var bäst i Sverige i sin ålder. Egentligen hade hon såklart ingen aning, men eftersom hon alltid spelade med äldre personer i klubben så tänkte hon att så var fallet. 

-Pappa var tränare i tennisklubben och jag älskade att vara vid anläggningen! Bäst var det vid tävlingar; då kunde jag springa runt, stå i kiosken och träffa en massa olika folk!

När hon var 10 år började hon tävla själv. Alla tävlingar som låg i närheten av Värnamo deltog hon i. Smålandsstenar, Växjö, Tabergsdalen, Bankeryd. Hon spelade alltid flera klasser, så oftast blev det 10- och 12-årsklassen eller 11 och 13. 

-Eftersom jag vann mycket, även mot äldre tjejer, så trodde jag att jag var bäst i Sverige. Mitt självförtroende var på topp!

Men, det kom att få sig en törn.

När jag var 11 och skulle spela JSM på GLTK så fick jag möta Denisa Aradean. Vi möttes i kvartsfinal och jag förlorade med 1-6,1-6. Jag trodde att hon var ett år äldre än mig, så när hon efter matchen frågade hur gammal jag var och jag därefter frågade tillbaka och fick veta att vi både var 11 så blev jag helt förkrossad. Då sa jag till pappa att vi måste träna mer!

Träningsdosen i Värnamo ökades på, utöver fotbollsträningen två dagar i veckan. När Ellen gick i årskurs 4 var det första gången hon kom med i landslaget.

-Jag minns att eftersom jag skulle vara ledig från plugget så var jag tvungen att skriva dagbok under resan. Jonas Svensson var kapten då och jag minns att vi till lunch fick en Snickers, ett äpple och en triangelmacka med ägg och majonnäs. Jag vägrade äta mackan. När Jonas gick förbi så sa han ”äter du Snickersen Ellen? Det får man inte göra på tävling, nu ska vi bli proffs!” Så jag slängde Snickersen och åt inte mackan, så jag fick nöja mig med äpplet. Men jag ska tillägga att Jonas var grym, jag tyckte så himla mycket om honom och han har varit min tränare till och från under några år. Den landskampen var väldigt rolig, vi hade träningsläger först och när vi skulle presentera oss för varandra skulle vi säga vad vi hette och vilket fotbollslag vi hejade på. Jag sa: >Hej jag heter Ellen och jag hejar på IFK Värnamo<, varpå alla började skratta. Skrattar bäst som skrattar sist säger jag nu 17 år senare när Värnamo går upp i allsvenskan och blir historiska med att gå raka vägen upp från division 1, haha!

Första SM-titeln kom vid JSM utomhus när hon var 12. Efter det ökade lusten för att träna mer!

-Jag har några böcker hemma där jag skrivit vad jag sulle träna på dagarna, för jag hade fått ett fysschema jag skulle följa. Men jag gjorde alltid lite extra. Stod det att jag skulle göra tio repetitioner av någonting så gjorde jag tolv. Varför vet jag egentligen inte, men jag gillade känslan och så har det alltid varit (och kommer förmodligen alltid vara). Några har sagt att det är därför jag så småningom fick skador. Vilket kanske stämmer. Jag tränade nog, i förhållande till vad jag klarade av, lite för mycket när jag var yngre. Att vara efterklok är däremot inget som gör saken bättre nu.

Drömde du om att bli tennisproffs, eller tyckte du det bara var så kul att spela och träna?

-Om någon frågade mig när jag var fem år så hade jag svarat att jag skulle bli tennisproffs. Om någon sa till mig efter en fotbollsmatch att jag var duktig på fotboll så svarade jag att ”tack, men jag är egentligen tennisspelare”. Jag har alltid gillat att träna. Jag växte upp i Ulås utanför Värnamo, därifrån var det en mil till tennisen. På somrarna kunde vi cykla, men på vintern kunde vi inte ta oss dit själva, så när jag ville träna mer efter att jag förlorat mot Denisa i JSM och inte var bäst som jag trodde, så sa jag till pappa att jag ville träna på morgnarna innan skolan. Då skulle vi vara tvungna att gå upp vid 05.00. Efter lite tjat gick pappa med på det. Dagen efter att det var bestämt så väckte mamma mig som vanligt vid 7, varpå jag sa att ”va’, vi skulle ju spela tennis, pappa hade lovat mig!”. Pappa svarade att jag ju inte hade väckt honom, att ville jag träna fick jag se till att vi kunde göra det. Så jag fick en analog väckarklocka av mamma, väckte pappa på morgnarna och så åkte vi och tränade innan skolan. Då var jag 11 år.

Sommaren 2007, precis när Ellen fyllt 13 år, spelade hon sin första ITF-turnering för 18-åringar, på hemmaplan i Värnamo. Hon fick ett Wild Card till huvudtävlingen där hon vann en match innan hon förlorade i andra rundan mot Gabriella Boboc med 1-6,4-6.

-Jag minns den förlusten, för Hilda Melander har påmint mig. Jag ville så himla gärna spela bra, men förlorade och var så fruktansvärt arg efteråt. Så, så arg! Efteråt gick jag bakom hallen, hittade en stor pinne och skrev ”f-a-n” i gruset. Precis då gick Hilda förbi och såg mig, haha. 

Men, så värst länge behövde Ellen inte vara arg, för från och med den här tidpunkten började det gå fort för henne. Redan ett år senare vann hon samma tävling, 14 år fyllda. Och det var bara början på ett segertåg för henne! Efter titeln i Värnamo vann hon ITF-turneringarna i Kramfors och Cypern samt gick till final i Danmark, SALK, Västerås och Kramfors. Sju turneringar i rad – tre titlar och fyra finaler! 

Vad minns du av den här tiden?

-Den gick snabbt. Jag tyckte det var väldigt roligt att vinna och att få spela många matcher. Jag var överlag väldigt aktiv och alltid taggad på att spela. Jag hade inställningen >va’ sjutton, jag vill ju spela mer!< Pappa säger det fortfarande; när jag bestämt mig för något så gör jag det. En boll till. En boll till. Vi kör en boll till. Och så blev det 25 minuter till av träningen som redan skulle ha varit avslutad. Sen sa mamma till mig att nu behövde jag faktiskt åka hem. 

Framförallt minns Ellen turneringen efter första titeln i Värnamo, när hon åkte upp till Kramfors ihop med sin syster Malin.

”Jag var 14 år då. Vi tog nattåget upp och var framme vid 03 på natten, varpå vi skulle ta buss och taxi till hotellet. Vi signade in dagen efter, får lottningen och ser att vi möter varandra. Eller Malin skulle vinna en match först, men det gjorde hon. Men grejen var, på den tiden var jag ganska ful. På morgonen samma dag som vi skulle mötas tog jag upp min mobiltelefon, tittade på den och sa rakt ut; >lycka till, du vet att vi alltid håller på dig, kram mamma och pappa.< Malin tog upp sin telefon och såg såklart inget sms, så hon var lite knäckt under en timma innan jag avslöjade att jag bara skämtat. Jag vann matchen i raka set sen men storgrät efteråt, jag var förkrossad, för vi skulle ju mötas i finalen hade jag tänkt. Men Malin fick stanna kvar hela veckan ändå, för jag kunde inte klara mig själv. Vi åt kinapuffar varje kväll på hotellet efter att jag vunnit matchen på dagen, haha. Malin har betytt sjukt mycket för mig – vi spelade hundratals timmar ihop när vi var små och utan henne hade jag förmodligen aldrig blivit så bra som jag blev.”

Under den här perioden så tränade Ellen så fort hon fick chansen. Även dagar hon hade match var hon uppe på morgonen och spelade. Det behövde heller inte bara vara tennis och fys.

-Jag minns när jag spelade i Västerås när farmor och farfar med. Farfar är bowlingspelare och det finns en bowlinghall i tennishallen. Den dagliga rutinen blev inbollning, en eller två matcher, en timma tennis på eftermiddagen, fysträning efter fysschemat och sen två timmar bowling på kvällen. Även om jag inte hade en chans mot farfar så var det kul.

Samma sommar började Ellen även spela internationella seniorturneringar. En 10 000-dollarstävling i Falkenberg följdes upp av en 25 000-dollarstävling i Helsingfors, där hon kvalade in men förlorade i första.

-Till Helsingfors åkte jag med farfar. Jag satt i handfatet och fick fotmassage av honom varje kväll. 

På hösten spelade hon en 10 000-dollars i Stockholm för att därefter följa upp med en 100 000-dollarstävling i Odense. 

-I Odense tränade jag med Kerber. Hon var såklart ingen världsstjärna då, men vi spelade varje dag. Hon ville träna med mig fast hon var bättre än jag var. Förutom det minns jag den tävlingen mest för att jag körde bil olagligt med pappa på parkeringen där.

Även om Ellen kombinerade junior- med seniortävlingar var det året efter, 2008, dags för Grand Slam-debut. Fed Cup hade hon redan blivit uttagen till året före.

-Wimbledon var kul! Vi var tvungna att gå och köpa grässkor i någon shop i Wimbledon. Vi tog oss runt i London med buss och bodde på Roehampton University. Jag reste med min brorsa Adam, vilket var praktiskt för han kunde förstå brittiska. De frågade till och med var i USA han kom ifrån. Jag spelade och tränade för fullt på dagarna och på kvällarna efter middagen fanns det inte så mycket att göra, så vi kollade på Friends. Det var ändå bra tider. Det var en av totalt fyra serier jag har sett i mitt liv. Friends, Vampire Diaries, Prison Break och Suits. 

Efter Wimbledon small det till ordentligt. Ellen fick ett Wild Card till WTA-turneringen i Båstad och vann första omgången mot Ksenia Palkina, 180 i världen, med 6-4,6-4.

-Dagen efter jag vunnit hade jag 500 vänförfrågningar på Facebook! >Vad hände nu?!< tänkte jag. Jag var med på tv och i tidningar. Det var ju inte som att jag från en dag till en annan plötsligt blivit så mycket bättre. Men det var väldigt kul att spela inför publik! I matchen mot Palkina blev det regnavbrott, och det första jag sa till pappa under avbrottet, vilket han skojar om än, var >tror du publiken kommer tillbaka sen?< Han skrattade och sa att det gör de nog. Faktum var att det blev ännu mer folk efter regnet…men jag älskade det, tyckte inte det var jobbigt alls!

Efter årskurs 9 började Ellen träna mer regelbundet med Rikard Allgurin, hennes farbror som hon annars mest spelat med på skollov och runt högtider. På hösten valde de att ha en träningsperiod på två månader.

-Då satte träningen igång på riktigt, eller vad man kan kalla det.

Men du har ju sagt att du tränade enormt mycket under hela din juniortid?

-Ja, men det blev mer strukturerat. Det var löpning på morgonen en timme, frukost, två timmar tennis, lunch, sömn, ny träning två timmar och sen en timme fys i squashhallen. Det var mer än vad jag tränat tidigare. Jag tyckte om det och tror det var en jättebra grund för mig. Rikard var tuff och förespråkade att vi skulle köra hårt, ja, men det var alltid upp till mig att köra och det var fortfarande jag som ville. Skillnaden jämfört med till exempel pappa var att jag slapp tjata. Hård träning var min och Rikards gemensamma nämnare. 

Jag tänker så här Ellen, att känslan du förmedlat hittills är att allt fram tills nu byggt väldigt mycket på lust och att du själv tycker det varit så kul att träna och att vinna. Nu blev allt plötsligt väldigt seriöst?

-Ja, det blev lite mer seriöst, men jag tänker också att det är ganska naturligt när man blir äldre. Jag har hela tiden velat klara mig själv. Om det så varit att sätta upp en tavla eller skruva ihop ett bord så vill jag klara det själv och få känna att jag har klarat av det. När jag fick ett fysschema att göra 10 armhävningar och 10 situps var det lätt att göra 12 istället. Så det är klart att när man fick ett schema som redan var ganska fullt så var det svårare att göra det där lilla extra, vilket annars kan vara en härlig självförtroendeboost kan jag tycka. För mig var det ett tecken på att jag visst kan, minsann. Men bara för att det blev mer seriöst betyder inte det att jag fick mindre motivation, snarare tvärtom, jag blev mer taggad. Men visst, lite mer press blev det kanske. Jag körde dock fortfarande morgonfysen på egen hand, och det gör jag än idag. Det är min grej.

Ellen gick ut årskurs 9 och fick en agent, Thomas Högstedt kom in i bilden och hon fick fler sponsorer. Hon gillade det och tyckte om att sitta med pappa och titta på tävlingskalendern för att se vilka tävlingar som hon skulle spela. Även om det blev fler tävlingar fortsatte Ellen och tränarna att träna på saker hon behövde utveckla. 

Jag körde jättemycket med Rikard, han var med mig i stort sett hela tiden. Det var blandat spelövningar och korg. Det är inte många som slår mig på korg, det kan jag lova! Rikard tvingade mig aldrig, det var fortfarande jag som sa >en boll till< när träningen led mot sitt slut. Han har alltid ställt upp för mig, både på och utanför banan, oavsett om det var på julafton eller klockan 06.00 på en tisdag i Costa Rica. Han har betytt jättemycket för mig både som tennisspelare och person.

Under sin juniortid hade Ellen lite småproblem med skador med jämna mellanrum, men inget allvarligt. 

Hon spenderade en hel del tid på Evert Academy i USA. Där tränade hon mellan tävlingar – ett upplägg som Octagon, Rikard och Thomas Högstedt fixat åt henne. 

På våren hade vi fystester via SOK i Sverige. Jag gjorde dips och knäckte bröstbenet under testet. Läkarna sa att jag var för stark för mina ben i kroppen, vilket är en jättekonstig och orimlig förklaring. Då fick jag vila, vilket inte är min cup of tea. Efter det hände det grejer hela tiden. Jag fick en stressfraktur i lårbenet som var en överbelastning och sen har jag haft ont på olika ställen hela tiden känns det som. Smalben, axel, rygg, handled, höft, knä, baksida lår och rumpa. När jag tänker på det borde jag rimligtvis mest haft ont i huvudet… Allting var nog en kombination av att jag tränade mycket, var ung i kroppen och inte fullt utvecklad. Min kroppsliga utveckling har varit sen, jag har haft en del problem med det. Jag tror det varit bättre om jag haft någon bredvid mig som hade koll på kroppen när jag var yngre. Många tjejer är inte färdigutvecklade när de är 15, jag var det absolut inte. 

Vad sa läkarna om allting som hände dig och din kropp?

-Visst, jag hade kontakt med några läkare, jag fick till exempel extra hormoner när jag var 19. Du vet, när man dopar sig får man hormoner, men jag hade haft för lite hormoner under hela min uppväxt (och fortfarande har). Man kan säga att jag varit underdopad, hehe.

2012, i februari, i Fed Cup, fick Ellen möta Maria Sakkari, en spelare som idag är en firad världsstjärna och ständigt en utmanare till de största titlarna på WTA-touren. Ellen vann 6-1,6-2.

Vad tänker du om det idag?

-Jag vet att jag slog henne 6-0 på någon träning någon gång också. Men, det klart det är surt, jag hade gärna spelat US Open nu. Alltså, jag vet inte, det känns bara så konstigt att jag inte spelar tennis längre. Varför gör jag inte det? 

4 maj 2015, när Ellen var nästan exakt 21 år, så rankades hon 362 i världen. Dessvärre hade hennes problem bara börjat. Efter vad som skulle bli hennes högsta ranking någonsin så fortsatte hon tävla någon månad till på sommaren före hon blev borta från tävlandet i två år. Hon opererade sina ögon, hon fick körtelfeber och kämpade dessutom med mentala problem. Problem som grundade sig en del i ätstörningar. 

”Jag var superseriös med min tennis. Åt broccoli och spenat i nian och tryckte i mig 20 potatisar. Jag åt som ett djur, för jag behövde det och tränade mycket. Jag har verkligen aldrig varit tjock, men sen en dag sa någon ”äter du kakor?” till mig i förbifarten, och även om den här personen inte var så nära mig eller betydde särskilt mycket så satte det sig det satte sig lite i bakhuvudet. Jag fick också i den här vevan hjälp av en dietist från SOK, men det kostschemat förstod varken jag eller mina tränare oss på. Det stod att jag skulle äta sallad till lunch, vilket var ovanligt för jag var van vid stora lass. Jag är en person som gillar att ha kontroll, så när mina tennisresultat gick halvbra blev det lite jobbigt. Resultaten i matcherna kunde jag inte kontrollera helt och hållet, man har ju trots allt en motståndare som försöker göra livet surt för en… så då blev det istället att jag blev mer noggrann med träningen och att äta nyttiga grejer, som man ju tänker ska vara bra för kroppen. Mina intentioner var bra, men för en atlet räcker det inte att äta sallad och grönsaker. Och så här i efterhand tror jag det där kostschemat jag fick inte passade mig alls. Idén är säkert bra i sig, men för min del var det startskottet som fick mig att så småningom börja fundera och noja över mat i alldeles för stor utsträckning. Vad sjutton, unga tjejer: ät, träna och må bra! Tänk inte så himla mycket! Att tänka tar också energi. Hur svårt kan det vara? Varför jag fick körtelfeber var desto märkligare…”

Men även under den här perioden när det var som allra tyngst för Ellen låg tankarna kvar att det var tennisspelare hon var och skulle bli. 

-Jag hade alltid tränat mycket. Även på tävlingar så tränade vi på eftermiddagen, körde fys och gjorde likadant på morgnarna. Det var bra, men kanske att det blev lite för mycket ibland. 

Ellen berättar att hon saknade lite trygghet under tiden hon var som mest aktiv. Hon var ensam en del under vissa perioder och kände sig aningen osäker i sig själv. Även om det är bra att lära sig att klara sig just själv också så kändes det även jobbigt. Åtminstone periodvis.

 Träningen för mig blev en självklarhet och gjorde jag inte den, då gjorde jag ingenting. Jag var tennisspelare och inget annat. Att bygga upp hela sin identitet på ett ben är lite riskabelt och det var nog därför jag kände mig osäker och otillräcklig emellanåt när tennisen gick lite sämre. Mitt enda ben välte så att säga. Plus att jag hade stuprörsfokus på tennisen och såg eller tänkte knappt på något annat. Många på touren tycker till exempel det är kul att kolla Netflix, men jag tycker inte det är särskilt roligt och framförallt inte själv. Om man är på en tävling och ska koppla av så hade jag inget att koppla av med, då gick jag till gymmet istället. Men, intressant nog, några av mina bästa resultat var faktiskt när jag hade en lite mer laid back stil. Till exempel i Australien, när vi dök i Barriärrevet och hoppade fallskärm, då spelade jag bättre tennis när jag bara hade det ”gött” i övrigt. Sen är man ju inte gjord av pengar, så någon form av rimlighetsram får man väl lov att hålla sig inom. Utan att göra några ursäkter skulle jag säga att det lättaste hade varit om jag bara lärde mig att ta hand om mig själv på ett sätt som jag skulle ta hand om min bästa vän, det vill säga med vänlighet och respekt. Det är mer än bara forehand och backhand som avgör om man spelar bra på banan – välmående och trygghet tror jag är grunden. Sen är glädje en sjukt stark drivkraft framåt, så det gäller att tillåta sig själv att ha kul, både på och utanför banan.

Med facit i hand, ångrar du att du tränade så mycket?

Nej, jag skulle inte säga att jag ångrar det, för jag gör alltid vad jag tror är bäst just då. Jag har alltid försökt 100 % och vet att folk sagt att jag måste vila mer och slappna av; ”läs en bok och slappna av.” Jag fattade ingenting, att läsa var så himla tråkigt tyckte jag – det gjorde mig rastlös. Ingen har någonsin sagt åt mig att träna mer. Men, jag har alltid tänkt och tänker än idag, att oavsett hur mycket vetenskap som säger att man ska vila så tror jag att ska man bli bra så behöver man träna mycket. Det märker jag idag som student, jag pluggar hela tiden tills jag kan det jag behöver kunna. Däremot, en sak som Magnus Ennerberg lärde mig som jag tagit med mig och försöker tänka på än idag är ”growth mindset”. Att inte bli för inlåst i sina egna banor och tankemönster, utan att gå utanför sin komforten och vara öppen för nya vägar och våga testa nya saker – då utvecklas vi, både professionellt och personligt. För min del, att våga vila lite mer och slappna av hade kanske inte varit en dum idé, men det går inte att veta med säkerhet. Däremot om jag hade kunnat gå tillbaka hade jag nog försökt vara lite mer snäll mot mig själv. Lätt att säga och svårt att göra, men försöka att vara lite nöjd för en gångs skull, utan att för den sakens skull tappa driv. Jag skulle också ta åt mig tipset att läsa lite mer när jag var yngre, inte för att jag nödvändigtvis tror jag skulle tycka det var avslappnande, men för att det hade varit ganska skönt att läsa åtminstone lite snabbare än en snigel nu när man helt plötsligt hamnat på ett universitet.

I mars 2017 var Ellen tillbaka på den internationella scenen igen och gjorde comeback i Sharm el Sheikh, Egypten. Snart 23 år gammal levde drömmen fortfarandeMen, inför återkomsten hade ett nytt problem uppstått – pengar. 

Under hela hennes karriär fram tills den närapå två år långa tävlingsfrånvaron hade det alltid funnits stöd till hennes satsning. Nu fanns ingenting. 

-Jag började träna på KLTK, men jag hade inte mycket pengar så jag tränade på förmiddagarna och jobbade i butik 17-23 på kvällarna. Sedan upp igen och träna 8-14. Det var tufft, men jag tyckte inte att jag hade så mycket val, för jag hade inte pengar att resa. 

Ellen tävlade hela 2017 och nådde som bäst 614 på rankingen. 2018 var hon borta igen för att komma tillbaka och spela fyra tävlingar i slutet av 2019 och avsluta karriären med en tävling i Sunderland, i mars 2020.

-Jag hade haft problem med en axel länge, men opererade den i augusti 2018. Jag fick ont våren 2017 men spelade WTA:n i Båstad fast jag hade ont. På hösten åkte jag till Australien på ett gäng turneringar, då var det uthärdligt fast det kändes. Sedan valde jag ett race i Indien före jul och efter det var det goodbye. Jag fick flera kortisonsprutor, började rehaba och insåg att jag behövde börja jobba vid sidan av. Då hade jag sagt upp mig från Coop ett år tidigare för att satsa, men nu började jag på Hemköp istället. När jag sedan ville ge tennisen ett försök till 2020 så sa jag upp mig från Hemköp vid jul 2019 och sökte in på handels som backup, men ville verkligen satsa på tennisen. Våren 2020 knäckte jag revbenet precis före jag skulle börja tävla ordentligt igen. Då blev jag riktigt lack. 

Ellen, du sa i inledningen av vårt samtal att du tidigt hade ett stort självförtroende och du har berättat om några gånger du blivit extremt besviken efter en förlust eller motgång. Hur har du lärt dig hantera din vinnarskalle under åren?

-Grejen är att jag tycker om att vinna, men jag h-a-t-a-r att förlora. Det gör jag fortfarande. Men den egenskapen tog mig ganska långt inom tennisen och även nu när jag slutat kan den ha sina fördelar. På en jobbintervju kan jag till exempel säga att min vinnarskalle visserligen är en av mina svagheter, givet att hela jag blir som en citron efter en förlust. Men jag kan också vända det till något positivt och säga att det är en av mina största styrkor, givet att jag lägger ner hela min själ på förberedelser för att kunna vinna. Om jag själv skulle få barn skulle jag däremot försöka tona ner det här med att vinna och förlora lite. Det är lite roligt, min pojkvän Joakim är kapten för Handelshögskolans fotbollslag. Jag brukar kolla på deras matcher och är deras största supporter. Men, de blir extremt glada vid vinster, då är det fest på fredag! Så efter att de vunnit två matcher sa jag till dem att de inte får bli för glada, för det kommer någon dag när de sedan förlorar. Och igår kväll blev det förlust, då gjordes det inga intervjuer, det blev helt tyst på deras Instagram-konto och alla mer eller mindre grät. Det är små marginaler som avgör vilken känsla man går ifrån matcherna med. Men det är samtidigt det som är tjusningen. I skolan får jag adrenalin inför tentor, men det är ändå lite annorlunda. 

Är du stolt över din tenniskarriär?

-Jag är stolt över att alltid ha gjort mitt bästa, även om jag önskat att jag blivit mycket bättre. Sen är jag också stolt över att jag fått så otroligt många vänner över hela världen tack vare tennisen. Det måste ju betyda att jag är åtminstone lite snäll.

Jag säger hej då till Ellen och Joakim och lämnar deras nyköpta lägenhet i centrala Stockholm. Under dagen som följer tänker jag tillbaka på vårt samtal och funderar över hur ofta Ellen återkom till hur mycket hon tränade. Jag börjar fundera över hur hon egentligen visste att hon tränade så mycket… vem jämförde hon med? Jag var tvungen att ringa upp henne igen och fråga.

-Jag tror det i första hand är efteråt som jag insett hur mycket jag tränade. Jag kan inte säga att jag tränade mer än alla andra, för jag vet inte hur mycket exakt alla andra tränade, men jag tränade i alla fall mer än de som var runtomkring mig. På Evert så tränade jag till exempel betydligt mer än USTA’s spelare, och bland dem fanns vissa som senare blev väldigt duktiga, som till exempel Madison Keys. Deras attityd var lite mer; ”åh, kan vi inte vara klara, kan vi inte gå hem för dagen?”, vilket jag tyckte var lite lustigt. En boll till var ju mitt mantra. En boll till. Och jag skulle inte göra något annorlunda idag, jag tror att ska man bli bra måste man träna. Men som sagt, jag skulle kanske vila lite mer, åtminstone i vissa perioder.

Ellen, din sista internationella tävling var i Sunderland, i England, en tävling du åkte på ihop med din pappa vilket gjorde att cirkeln på sätt och vis slöts. Fast du såklart egentligen inte önskat att det var slutet så blev det fint på sätt och vis. Vill du berätta?

-När jag var 11 spelade jag inbjudningstävlingen Vasakronan Masters. Jag vann och förstapriset var en resa till Florida för att spela Orange Bowl. Jag hade visserligen flugit innan, men jag hade aldrig vart i Florida och var så exalterad! ”Gud, jag ska flyga över Atlanten och det finns apelsiner där borta!” Och framförallt, jag skulle åka med pappa! Jag har alltid tyckt saker blir roligare om alla tycker det är roligt, och pappa var så glad för min skull och att jag spelat så bra i Vasakronan. Han sa att han hade fått gåshud under finalen – han var så stolt och jag var så glad! Det var första gången vi åkte tillsammans, det blev en så fin grej. Vi hyrde en bil och jag vann förtävlingen innan Orange Bowl. I Orange Bowl förlorade jag i tredje, eller fjärde matchen, mot en serbiska. Jag spelade på en bana som låg två banor bort från läktaren, så pappa kunde inte säga så mycket. Serbiskan fuskade jättemycket, snodde bollar och sa plötsligt vid 6-4 till mig att det stod 5-5. Pappa applåderade åt att jag vunnit första set, men hon sa 5-5 och jag visste inte vad jag skulle göra. Dessutom kunde jag knappt engelska. Jag förlorade matchen och var jätteledsen, men resan i sig är en av mina stora höjdpunkter från tenniskarriären. När sista turneringen i min karriär blev ihop med pappa är jag så glad över att det var just han som var med då, för pappa har varit med hela livet, mer eller mindre. Jag tycker tennis ska vara glädje, och jag vill komma ihåg min tennis med glädje! Alla människor jag träffat, alla turneringar jag spelat. Det finns så många höjdpunkter jag bär med mig!  

Det här var den sista delen i artikelserien ”Vad hände sen”. Vill ni läsa övriga delar finns alla samlade under fliken ”serier” uppe i menyn. Har ni läst alla delarna av serien och kan tänka er att dela med er av era tankar kring gemensamma nämnare och vad ni tar med er för lärdomar från den här artikelserien? Maila mig på linus.se.eriksson@gmail.com eller kontakta mig via sociala medier.

2 kommentarer på “Vad hände sen, Ellen Allgurin?”

  1. Oj vilken resa!
    Minns hennes WTA-vinst i Båstad. Var presschef på den tiden och såg vad som häll på att hända. Ingen speaker på bana 1 som var fullpackad. Improviserade fram en mikrofon och genomförde en märklig härlig intervju med en sprallig tonåring… Minns rubriken i DI:s dagsprogram dagen efter som var ett direktcitat från Ellen: ”Shit ba – jag vann!”

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s