Vad hände sen, Sandra Roma?

Sandra Roma var under hela sin uppväxt i toppen av sin åldersklass. Juniortiden nådde sin peak 2008 med en Grand Slam-titel i US Open. Men seniortiden tog aldrig riktigt snurr trots ett spel som troligtvis hade potential för högre höjder. Vad hände, Sandra?

Av: Linus Eriksson

Det brukar sägas att du har en fördel om du inte är det äldsta barnet i syskonskaran. Det skulle potentiellt kunna stämma in på Sandra Roma. Sandra, född 31 mars 1990, introducerades till tennis när hon följde med sin storasyster Nadja, två år äldre, när hon tränade tennis. 6 år gammal fick Sandra också börja spela i Edsbergs TK. Eftersom hon ändå var där kunde Sandra lika gärna också spela, resonerade föräldrarna.  

Sandra spelade även fotboll, men slutade när hon var tio när hon bytte tennisklubb till SALK och fotbollen tränades i Helenelund, vilket gjorde det svårt att kombinera.

I tidiga år hade hon ingen direkt koll på sin nivå. Visst hörde hon lite från andra att hon var duktig och eftersom hon ofta tränade med äldre spelare kanske man kunde ana, men det var först när hon spelade Kalle Anka Cup första gången som hon fick ett bevis på att hon låg bra till.

–Jag hade spelat en del minitennisturneringar med skumboll, men just att Nadja var två år äldre gjorde att jag alltid började med allting ganska tidigt, för när jag ändå var med tänkte mamma att hon lika gärna kunde anmäla mig med till turneringarna. För min del var det bara positivt att Nadja spelade på en hög nivå – jag hade alltid någon som drog mig som var lite bättre och som redan gjort allting en gång. Jag har haft en enorm nytta av Nadja.

Nadja blev som bäst 98 i världen som junior och 352 som senior.

I åldersklassen flickor födda 1990 var det Sandra och Caroline Magnusson som främst låg i toppen. Det innebar att Sandra alltid var den jagade, från början till slut under juniortiden. Eller…?

-Jag såg det inte riktigt så. Visst, vartannat år var jag och Carro oftast favoriter, men vartannat år var vi ett år unga och då kunde jag jaga de äldre, så att säga. Plus att jag alltid hade Nadja som jag tränade mycket med och andra spelare på SALK som var äldre, så jag såg det inte på så sätt att jag var jagad konstant.

Sin första internationella ITF-tävling för 18-åringar spelade hon i augusti 2003, när Sandra var 13 år, i Kramfors. Hon kvalade in men förlorade i första omgången av huvudklassen mot Annette Pohjalainen, Finland.

13 år är ganska tidigt att göra debut bland 18-åringarna?

-Jag hade varit iväg med förbundet på resor tidigare, men återigen blev det att jag följde med Nadja. Hon var 15 då och skulle upp och spela i Kramfors, så eftersom hon åkte med mamma, eller om det var mormor och morfar, så kunde jag lika gärna också åka med och spela. Jag hade nog inte spelat om det bara varit jag. Nadja var absolut inte sent ute med saker, men det klart jag hade en fördel av att kunna haka på.

Sin internationella seniordebut skedde året efter, i juli 2004 i Båstads 25000-dollarstävling dit hon fick ett Wild Card till kvalet. Det fick hon även fick till SALK’s 10000-dollarstävling i november samma år.

Hade du en känsla av att många började tro mycket på dig? När du fick Wild Card som rätt ung till seniortävlingar?

-Jag tror inte jag reflekterade kring det. Klart jag tyckte det var roligt. När man är 14 tror man att man är stor, men jag tror inte jag var så stor att jag förstod riktigt. Det klart, jag hade själv varit bollkalle som liten på tävlingar i den här nivån, så det var stort att nu själv spela dem, men jag tror inte jag tänkte att många tror på mig. Däremot hade jag absolut satt upp mål att bli proffs. När man närmar sig 15 år börjar man komma upp en bit på högstadiet och jag hade kanske inte 100 % närvaro i skolan direkt… Men målen var främst satta mot juniortouren.

Efter ett bra år 2006 med fyra juniortitlar på ITF-touren så gjorde Sandra Grand Slam-debut i US Open på hösten. Det blev förlust i första omgången mot Sorana Cirstea med 6-7,2-6, men det hon minns mest var att det var stort att komma till New York. En stor stad, en stor tävling och en häftig upplevelse med sig i bagaget av erfarenheter. Året efter började dock problemen…

”2007 började det komma en hel del skador. Under hela min karriär var ryggen min akilleshäl. Vissa har lättare än andra för att få diskbråck, och jag är väl en av dem. Jag tolkade det som att det var kopplat till att vara en förslitningsskada. Så 2007 blev inte så bra för mig, andra halvan av året tävlade jag inte. Men året efter, 2008, satte tävlingsdjävulen i mig in. Jag hade satt som mål att spela alla fyra Grand Slam det året, men nu hann jag inte det i och med skadan. Hade jag satt som mål att börja gå på enbart seniortävlingar direkt så hade målet blivit så långt fram, så jag tyckte det var mer motiverande med en stor milstolpe ganska snart framför mig i tiden, vilket var anledningen till att jag tog sikte mot att spela US Open på hösten som avslutning på juniortiden.”

 Vilket Sandra nådde! Två titlar och två finaler under året hjälpte henne att nå US Open där hon i singeln förlorade i andra omgången mot Elena Bogdan i tre set… men det var i dubbeln den stora knallen kom. Ihop med thailändska Noppawan Lertcheewakarn gick de hela vägen och fick lyfta förstapriset!

–Det blev såklart en höjdpunkt i min karriär! En häftig prisutdelning, presskonferens efteråt och allt runtomkring. Det är sådana saker man inte är van vid som junior, uppståndelsen runtomkring.

Även om Sandra spelat en del seniortävlingar så var det nu dags för att ta steget fullt ut. Rankad 11 i världen och nybliven Grand Slam-segrare kändes vindarna som blåste positva.

-Planeringsmässigt så blev det nu ett ännu mer långsiktigt tänk. Även om jag vill tro att vi tänkt långsiktigt även tidigare så blir det ännu tydligare när man går upp i ålder och nivå. Det blir också en helt annan utmaning ekonomiskt eftersom det på juniortouren ofta varit fritt boende och mat, något som inte erbjuds på de lägre seniornivåerna.

Sitt första seniorår 2009 slutade Sandra 595 i världen.

-Det var nog en hyfsad start, jag hade en grund att stå på. Det är viktigt att ha en viss trygghet i att veta att man kommer in i tävlingar och inte behöva vänta på den sista cutten varje gång.

En stor skillnad som senior var också att resorna själv blev fler.

-Ja, det är en stor skillnad på junior- och seniortiden. Man hade en helt annan uppbackning från förbundet med ledare på vissa resor som junior. Absolut inte alla, men i alla fall ibland. Nu fick jag resa själv. Om jag inte valde att åka till Turkiet till exempel, för där spelade det alltid lite andra svenskar, haha.

På hösten 2009 fick Sandra problem med ryggen igen och tävlade ingenting mellan augusti 2009 och januari 2011.

 -Jag opererade ryggen. Det hade alltid funnits där i bättre eller sämre skick och vi jobbade hårt för att hålla det i schack för att slippa operera det. Men till slut gick det inte, vilket var ett hårt bakslag. Det blev ett långt break. Så här i efterhand tycker jag att jag höll mig positiv, men det klart det var tungt där och då. Då började jag läsa in gymnasiet som jag skippade efter nian, vilket nu i efterhand får ses som en positiv sak att jag kunde göra.

Men, det fanns ändå inget annat i tankarna än att komma tillbaka och spela. När hon kunde börja spela igen var suget stort och trots en osäkerhet var hon stod var hon sugen på att återuppta karriären. Tyvärr blev ryggen aldrig helt bra.

-Den fanns alltid där tyvärr. Skadorna höll mig tillbaka och jag fick aldrig den där kontinuiteten som behövs som senior.

2010, när hon gick skadad, tappade hon sin ranking. 2011 slutade Sandra 875, 2012 501 och 2013 570 efter att ha varit nere på sin karriärbästa ranking 431. Sandras sista tävling blev i juli 2013 i Baku, där hon förlorade i första omgången mot Alberta Brianti.

Varför valde du att sluta 2013? 23 år är ingen direkt ålder för en elitspelare?

–Det var en kombination. Ryggen var inte bra och jag kände att jag inte orkade med att spela bara några veckor för att därefter vila och rehaba några veckor på det. Det blev för hattigt och inget upplägg jag skulle komma vidare genom. Så jag tappade glädjen i det.

Hur kändes det efteråt?

-I början kunde det svida lite när jag såg vissa spelare som jag visste att jag slagit eller spelat jämt med som fick sina lyft, men idag har jag släppt det helt – jag är någon helt annanstans i livet nu.

Hur bra tror du att du kunnat bli?

-Det är omöjligt att svara på. Jag hade säkert kunna komma en bit högre med en annan kontinuitet. Men samtidigt, alla break jag var tvungen att ta gjorde mig extra sugen när jag väl var tillbaka.

Finns det något du hade kunnat göra annorlunda?

–Det kan låta konstigt, men jag hade säkert behövt vara lite mindre envis och lyssna mer på kroppen i perioder, men det var samtidigt envisheten som gjorde att jag kom tillbaka efter operationen och alla småproblem. Ryggen hade jag inte kunnat göra något annorlunda med, jag var väldigt noggrann med den. Överlag är jag jättetacksam över vad tennisen har lärt mig i form av målmedvetenhet och att det lönar sig att kämpa och ta tag i saker själv.

När Sandra började plugga 2015 började hon även jobba som tränare på Fair Play TK. Då tyckte hon det var kul med tennis och testade att spela lite matcher i serien. Det var skoj att vara en del av ett lag, men något sug till en större satsning fanns inte överhuvudtaget och att göra karriär inom tennisen som tränare var inte heller något som fanns i tankarna.

-Att jobba inom tennisen var, och är, inte förenligt med ett familjeliv för mig. För Nadjas del, som jobbar i Gustavsberg och har en tjänst som passar för det, så är det en annan sak, men för mig kändes det inte så. Jag har nästan kopierat Anna Bertas liv efter tennisen, jag är lågstadielärare, har två barn, byggt hus och har fullt upp med annat, haha.

Sandra låter oväntat ”fine” med att seniorkarriären inte nådde de absolut högsta höjderna utan är väldigt glad och nöjd över hur tillvaron ser ut idag.

-Jag kanske hade svarat annorlunda för några år sen, men jag tänker att om jag fortsatt spela några år till kanske inte mitt liv sett ut som det gör idag. Jag har svårt att tänka att livet idag hade varit så mycket bättre bara för att jag blivit lite bättre på tennis.

Fotnot: Jag (Linus) skrev för några år sedan ett långt ingående reportage om Sandra Romas dubbeltitel i US Open. Den kommer återpubliceras här på linuspabaslinjen.com senare den här månaden. Så håll utkik!