Vad hände sen, Mathias Hellström?

Han var världens åttonde bästa junior, gick till final i Australian Open och fick frågor av Tommy Haas om hur han tränade. Men skador och en seniorkarriär utan någon tränare som han kände tillit till gjorde att rankingen aldrig riktigt sköt i höjden. Mathias Hellström, vad hände efter juniortiden?

Av: Linus Eriksson

I mitten av 80-talet var tennisen stor i Sverige. Många barn började spela. Så även Mathias Hellström, född -78. Ingen av hans föräldrar hade någon direkt tennisbakgrund, men genom en kompis som drog med sig Mathias till TK Hobby i Eskilstuna när han var 6 år så började även han. Mathias hade spelat en massa tennis på gatan med storebrorsan, men var egentligen inte så sugen på att börja spela i klubb. En termin med skumboll blev det i TK Hobby, sen slutade han – det var helt enkelt inte tillräckligt kul. Hemma fortsatte han dock spela med brorsan på gatan och när han fyllde 8 år började han i TK Hobby igen, nu med en hårdare boll och då var det roligare.

–Sen började det en ny tränare i klubben som kom uppifrån Luleå, Peter Englund, berättar Mathias. Han var bara 21 år men fick rollen som chefstränare. Honom kom jag att köra med från att jag var 8 till 20 år. Peter engagerade sig enormt i mig! Och jag tror det behövs en person, antingen en förälder eller tränare, men någon som är extrem. Det tror jag är väldigt, väldigt viktigt. Peter var den personen för mig! Han var engagerad och körde mycket privat med mig på morgnar, gratis. Han strängade mina racketar och åkte med på tävlingar gratis. Ja, han gjorde helt enkelt väldigt mycket för mig.

Tävlingsbiten innehöll främst mycket utbytesmatcher till en början innan Mathias spelade Kalle Anka Cup när han var 10 år. I distriktet vann han och kvalificerade sig till Sverigefinalen, men den fick han stå över för familjen hade redan bokat en resa till Jugoslavien och Mathias vågade inte stanna hemma från den.

–Jag var allt lite mammakär, hehe.

Året efter fick han i alla fall en ny chans när Kalle Anka var i hans egen ålder, pojkar 11. Mathias lottades i Sverigefinalen i samma pool som en viss Björn Rehnquist som var extremt bra som junior. Det blev bara något enstaka game för Mathias, men nu hade han bestämt sig för att satsa ordentligt på tennisen. Fotbollen, som han fortfarande höll på med, valde han att sluta med som 12-åring eftersom han hela tiden valde tennismatcherna före fotbollsmatcherna. Något han ångrar lite i efterhand, då han menar att han kanske var bättre i fotboll än i tennis.

I Eskilstuna gick Mathias i högstadiet i en skola som låg några kilometer ifrån tennisen, mittemellan hemmet och hallen. Det blev naturligt mycket spel med kompisar och häng i hallen. Flera killar och tjejer var topp 10 i Sverige i den vevan, så han blandade träning med dem ihop med ett par morgnar privatträning med Peter Englund.

-När jag var 12-13 år började jag spela internationella ETA-tävlingar. Jag reste med Björn Rehnquist på någon, och vid 14 års ålder var det EM samt lag-VM i Japan. Det var jag, Björn och Per Thornadsson. Vi reste faktiskt ganska mycket internationellt i unga år.

Under hela juniortiden, och till viss del även senioråren, så följdes du och Björn Rehnquist åt. Var det mycket prestige mellan er?

-Klart det fanns en viss prestige. Han var såklart lite bättre hela tiden, men jag slog honom ibland när jag spelade riktigt bra, fast så fort jag gick ner mig bara lite var han svårslagen. Jag tycker att för mig var det bara positivt. Det var retligt att förlora mot honom på träning, när han kom med sina passeringar.

Året när Mathias blev 16 började han tävla mer regelbundet på ITF’s 18-årstour och året efter, när han fyllde 17, blev det Grand Slam-debut i Australien.

-Det var stort att bli uttagen och få åka ett år ung. Det var jag, Nicklas Timfjord, Fredrik Jönsson. Björn och coach Maggo Tideman. 

Det blev förlust i tredje omgången mot Daniele Bracciali efter att ha slagit bland andra Justin Gimelstob i första omgången, men anmärkningsvärt var att Mathias faktiskt ställde upp i två singelklasser…

-Ja, jag spelade även seniorklassen. Det var inte lika svårt att komma in i den då som nu. Där vann jag första omgången och förlorade nästa 6-7,7-5,3-6.

Tankarna nu var helt på att bli tennisproffs. En termin hade Mathias gått på gymnasiet i Eskilstuna, men efter att bara ha varit där sex dagar på vårterminen så valde han att hoppa av.

–Jag gick in för betygen i årskurs åtta, när man fick betyg första gången. Efter det kände jag att det var tennisspelare jag ville bli. Kent Carlsson från Eskilstuna var inte heller så vass i skolan och jag hade honom som förebild i början, haha.

Sitt sista juniorår kom den största framgången hittills för Mathias. I Australian Open i januari gick han till final efter att bland andra ha slagit Bob Bryan i tre set i kvartsfinalen. I finalen väntade, såklart, Björn Rehnquist.

-Det var coolt i Australien för det var så fruktansvärt mycket svenskar där. Det var helt sjukt båda de två åren jag fick spela turneringen. Det klart, det kanske hade varit en ännu häftigare känsla om jag varit ensam svensk i finalen, men oavsett vad så var det coolt.

Hur var finalen?

-Jag var väldigt nervös och började matchen extremt dåligt. Jag förlorade första set 1-6, sen kom jag igång lite i andra men förlorade 6-7.

Tankarna var nu inställda på att först och främst bli topp 100 i världen som senior. Juniortiden avslutades som 8 i världen och när kalenderåret 1996 avslutades och han blev senior på riktigt så var han redan rankad 495 i världen på ATP – ett riktigt bra utgångsläge att slå ifrån! Vad hände sen?

-Jag hade varierat junior- med seniortävlingar men minns att det var en väldigt stor skillnad när jag enbart började spela senior. Som junior hade man till och med fått startpengar i vissa turneringar, till exempel i Brasilien. Man fick hjälp med transporter och levde lite som en stjärna. Även på Grand Slama var det inte så stor skillnad på upplevelsen som junior mot om man varit senior. När man sedan kommer till exempelvis Polen och ska spela som nybliven senior blir kontrasterna stora. Spelmässigt var vissa helt enkelt alldeles för bra. Jag minns att det kändes mer fysiskt, jag hängde inte med i tempot med vissa.

På sponsorsidan hade Mathias hjälp av ett internationellt avtal med Adidas som betalade rätt bra, men i övrigt var det tomt. Peter Englund fortsatte ställa upp utan lön men där Mathias betalade hans utgifter på resor.

-Jag flyttade till Upsala och Peter följde med dit, så jag kunde fortsätta träna med honom på hemmaplan. Dessutom hade förbundet det där teamet på GLTK som inte blev jättebra. Vi var sju spelare som alla var sköna personligheter, men alla ville spela på olika underlag och spela på olika sätt, så jag tror det hade varit bättre med några få spelare, även om jag kanske inte fått någon plats då.

Även om Mathias och Peter Englund haft ett fantastiskt samarbete under junioråren blev det mindre och mindre arbete med Peter efter juniortiden. De båda hade sin bas i Uppsala fram till 20-årsåldern, men därefter ebbade samarbetet ut.

-Jag tappade lite förtroende helt enkelt och lyssnade inte lika mycket som tidigare. Efter Peter hittade jag ingen tränare jag riktigt synkade med och trodde på. I och med teamet så hade jag Stefan Svensson där och när jag började på KLTK Thomas Högstedt. Men det blev inte riktigt som det varit med Englund…

År -97, när Mathias var 19, slutade han 552 i världen. -98 518, -99 515 och 2000 647.

Jag tänker… att med tanke på din juniortid… så…

-Ja, säg det bara, du får säga det.

Så tänker jag att man nog hade hoppats på en snabbare utveckling hos dig? Nu fastnade du?

-Absolut.

Vad berodde det på?

-En del var såklart skador. Jag kunde inte spela ett år utan att vara långtidsskadad. Jag fick hela tiden jobba mig tillbaka för att komma i matchform, och det tar ett tag. Många gånger blev jag dessutom skadad igen under tiden eller när jag precis börjat spela igen. Jag vet inte hur många gånger jag stukade foten, fick ryggproblem, sträckte magen eller hade problem med ljumskarna. Precis före jag slutade spela tennis sa jag att det enda jag inte haft problem med var axeln. Varför tror du jag fick sluta med tennis till slut? Precis, på grund av axeln.

Men det var liksom inga brutna ben eller sådana stora skador?

-Nej, det var förslitningsskador. Troligtvis på grund av att jag tränade lite för hårt. Jag älskade att träna hårt och var ofta nedtränad. Men jag gillade det, jag mådde mentalt som bäst när jag gick in i en tävling och nästan var nedtränad. Fysiskt kanske det inte var det bästa, men mentalt trivdes jag då. Troligtvis tränade jag hårt, men inte så smart. Grejen var att Peter Englund var känd för att träna hårt. Han var med ett tag som landslagskapten och alla tyckte han körde för hårt. Kanske att en del av mina skador kom på grund av det.

Som senior och efter tiden med Englund blev det också många resor på egen hand, vilket Mathias tror var en stor anledning att lyftet inte kom.

-Det fanns inget tydligt mål med vart man skulle. Vad jag skulle åstadkomma eller vad jag skulle bli bättre på det här året. Man hade ingen att bolla sådana tankar med. Att jag inte hittade en tränare som jag kände förtroende för plus skadorna, de var de stora anledningarna. Och det klart, viljan att göra jobbet blir lite lidande om man inte har någon att prata med. Det är tufft att vara ute på tävling 3-4 veckor, förlora tidigt och gå upp på morgonen för att träna själv.

2001 kom dock ett lyft.

Året 2001 nådde Mathias sin högsta ranking på 366 i oktober när han var 23 år. Det året hade Mathias flyttat till Stockholm och började träna på Kungliga där han träffat Ali Ghelem.

-Jag var extremt nere både fysiskt och mentalt när jag började köra med Ali. Men jag tänkte att nu får jag suga tag i fysiken och blev extremt bra tränad på några månader. Vi körde hårt!

Men du sa ju att du trodde att du tränat för hårt med Peter, och nu säger du att du tränade hårt med Ali…?

-Ja, men jag hade varit borta i ett halvår och gått ner mig, så det var bra att jag började träna ordentligt igen. Jag fick stort förtroende för Ali, det är den tränaren jag litade mest på.

2001 gjorde Mathias en del bra resultat, bland annat under ett race i Turkiet och med en final på sommaren i en Challenger i Tampere (förlorade mot Jarkko Nieminen). Men därefter blev han skadad igen, och sedan försvann flowet.

2002 gick rankingen återigen nedåt och något lyft kom aldrig igen. 2004 valde Mathias att avsluta sin tennissatsning, 26 år gammal, på grund av problem med axeln.

-Jag hade hamnat i en situation där jag kunde göra en operation som var 50/50 – antingen skulle det bli bra eller så kunde jag få problem som skulle bestå efter karriären. Jag kände samtidigt att jag stått och stampat alldeles för länge och tyckte till slut det fick vara nog. Där och då tyckte jag att jag var jättegammal, vilket jag i och för sig började fundera på redan när jag var 22, ifall jag var för gammal.

Hur länge trodde du på att det skulle lossna för dig?

-De sista åren trodde jag nog inte riktigt på det. Träningen vi hade på KLTK kunde jag inte klaga på och jag tränade mycket med Thomas Enqvist. Jag var med honom många träningsveckor nere i Monte Carlo och tränade. På träning var det ganska jämt, sedan åkte han och vann en ATP i Marseille eller något och jag förlorade kvarten i en future. Problemet var att jag inte hade något extremt vapen. Jag hade ingen forehand eller serve utan var mer en kontringsspelare.

Är du stolt över din karriär?

-Jag var absolut inte stolt, snarare var jag lite bitter och släppte tennisen helt under lång tid efteråt. Jag utbildade mig till sommelier och arbetade rätt hårt inom restaurang- och hotellbranschen i tio års tid. Tennisen tog jag upp lite grann igen när jag var 35. Nu när jag funderat i efterhand, när jag själv fick barn och jag tänkte att om de skulle bli lika bra som jag var så skulle man tycka det vore jäkligt bra, för det är inte så lätt faktiskt. Sammanfattningsvis var jag extremt besviken efter juniortiden, men när jag tänker tillbaka så var det ändå helt okej.

Idag jobbar Mathias lite som tränare i Skanör Falsterbo TK sedan 2.5 år tillbaka. Han säger att han står i valet och kvalet vad han ska göra framöver. Han vet att ska han satsa på tränaryrket behöver han gå in mer än 100 % i det, för om man har ambitioner inom vad man än ger sig på så är det svårt att bara jobba 100 % – allting tar tid. Hårt jobb lönar sig. Sitt egna tennisspelande står också lite och väger.

-Jag går sönder hela tiden. Just nu är det höften. Jag är lite sugen på att spela veterantennis egentligen, men får se om det blir så. Då vill jag vara ordentlig förbered och frågan är om kroppen tillåter mig att nå det stadiet. Men jag tycker det är väldigt kul med tennis igen. Jag började som tränare för att jag halvt gick in i väggen i det andra jobbet, men nu är tennis kul.

Om vi gör en sista tillbakablick, du mötte många spelare som sedan kom att bli stjärnor. Hur känns det?

-Jag kommer ihåg att jag mötte Sebastian Grosjean i Milano, två veckor före Franska Öppna för juniorer. Då var han rankad etta i världen och jag slog honom. Det var en skön känsla. Jag minns också att jag i tidig ålder mötte Tommy Haas och förlorade mot honom i Orange Bowl när vi var 14, tror jag. Då frågade han mig hur jag tränade, för han tyckte jag var fysiskt så bra tränad. Men överlag, jag har inte funderat så mycket på det. Jag släppte som sagt tennisen och det är först på senare år jag börjat tänka på det igen. Framförallt efter att jag började lyssna på dina poddavsnitt och börjat fundera över vad jag kunde gjort annorlunda. Och det kommer nog ner till att jag tränade lite väl hårt. Det var inte lätt, för jag hade inte kunskapen då, men jag kunde tränat lite smartare. Det hade man nog gjort idag. Och hade jag vetat att det här är enda chansen jag får, att här och nu har du chansen, då hade jag så klart gjort jobbet lite bättre varenda dag. Framförallt när vi var ute på tävlingar. Men då kommer vi också ner till det här med tränare. Hade jag fått in en tränare jag trott på, då tror jag chansen hade varit extremt mycket större att kontinuerligt ta kliv framåt istället för att stå och stampa vid 500…