Vad hände sen, Natalia Papadopolou?

En kommentar

Natalia Papadopolou gick från att spela med alla som rörde sig i Huddinge tennishall till att vara topp i Europa och få Nike-kontrakt. Mycket tack vare ett självförtroende som kunde rubba berg och en extremt stor lust att spela tennis. Bara sex år senare, fortfarande som junior, var självförtroendet kört i botten och hon kände att både hennes konkurrenter och tiden sprungit ifrån henne. Vad var det som hände?

Av och berättat för: Linus Eriksson

Ni vet den där känslan av att känna extra starkt för något man förknippar med sin barndom? En känsla egentligen inte någon annan än du själv förstår, för det är dina minnen och du som förknippar just det här med något speciellt. Det känner jag för Ekerö. Så när Natalia Papadopolou frågar om jag vill komma hem till henne ute på Ekerö för intervjun tackar jag självklart ja.

Istället för att svänga vänster i rondellen in mot Ekerö Centrum så blinkar jag ut mig höger och tar sikte mot Färentuna. Ni som varit på Färentuna vet att det ligger en bit bort. När GPS:en säger att jag är framme är jag inte helt säker på att jag kommit rätt. Eller snarare, jag är rätt säker på att jag är fel. Jag ringer Natalia och hon guidar mig tillbaka en bit tills jag hittar rätt villa.

Natalia, hennes man Farid och fyra döttrar välkomnar mig i entrén. Otroligt, tänker jag. För mig har Natalia varit den fyra år äldre elitspelaren, närapå proffset, som lite grann försvann. Och nu står jag här, mitt i hennes familjeliv ute på Färentuna.

Vi slår oss ner i köket och jag ber Natalia ta det från början.

”Det var min storasyster Eleni som började spela i Huddinge TK. Hon var elva år och jag var fem. Pappa Zaharias hade spelat fotboll och var egentligen inte intresserad av tennis. När Eleni började följde jag först bara med innan jag också fick börja spela lite grann. Det var en tränare därute som tyckte jag var bra och framförallt rörde mig bra varpå pappa lät mig börja spela privat. Pappa kunde ingenting, så han kunde inte träna mig. Hur som helst, jag spelade några gånger, sen sa jag att >nu kan jag det här<. Haha, mitt självförtroende var det inget fel på.

Min storasyster spelade väldigt mycket, men under hennes lektioner hittade jag folk i klubben att spela med. Jag spelade med alla av personer jag hittade i hallen – mycket juniorer, men framförallt extremt mycket pensionärer. Jag började successivt bli ganska duktig. Jag kunde svinga och jag fick mycket beröm. 17-18:åringar som jag spelade med lärde mig slagteknik samtidigt som jag spelade i en grupp någon gång i veckan.”

Eleni blev tredje eller fjärde bäst i Stockholm, men slutade tidigt med tennis. Så småningom hörde Natalias pappa av sig till SALK – han hade hört att det var en stor klubb och tänkte att de kunde hjälpa Natalia ännu mer framåt i hennes utveckling. Så hon började spela där en gång i veckan när hon var sju år.

De som var sju år kunde knappt hålla i ett rack, så jag tyckte inte det var jättekul eftersom jag låg före. Men jag fortsatte spela i deras tennisskola ändå.

När Natalia var åtta år började hon tävla. Hon tyckte själv hon var riktigt bra.

-Ganska tidigt mötte jag Jenny Lindström som var tre år äldre. Jag tror det var i SALK Open, men matchen spelades på KLTK eftersom SALK-hallen hade brunnit ner. Jag hade inställningen att jag kanske skulle vinna matchen, men förlorade 0-6,0-6. Jag hade mycket självförtroende som liten, jag tyckte jag var riktigt bra.

Under de här åren började pappa Zaharias tycka tennis var en rolig sport. Natalia minns tillbaka på stunder när hon egentligen inte var så sugen på att gå till träningen men då Zaharias ändå lockade dit henne, och väl på plats tyckte hon alltid det var skoj.

Träningen på SALK var organiserad med både fys- och tuffa tennisträningar. Tävlingarna Natalia ställde upp i vann hon oftast, även om hon var några år yngre än åldersklasserna hon deltog i.

-Jag kommer ihåg att snacket började gå lite och att jag nog även blev lite favorit i träningsgrupperna hos tränarna. När jag var 10-11 någonting så började man kunna se vilka som var bäst i landet. Malin Grimshorn var den som var närmast mig. När jag var 10 år skickade mamma och pappa ner mig till Båstad ensam. Jag skulle bo i SALK-villan. Olle Palmer och P-O Lindkvist hade 25 andra ungar att hålla koll på, så dem sa mer eller mindre att >så här lagar du frukost och så här lagar du lunch<.

Under hela Natalias yngre juniortid spelade hon genomgående alltid väldigt mycket tennis, och alltid mot alla typer av spelare. Även på SALK spelade hon mot stora, små, pensionärer, killar, tjejer. Desto äldre hon blev, desto mer tränade hon med killar. När hon hade blivit tio år började hon drömma om ett Nike-kontrakt. En dröm som tidigt slog in.

-Jag fick faktiskt kontrakt med Nike när jag var 11. Det kom hem stora kartonger, det var så häftigt! Det var en bekräftelse på att drömmar kunde slå in.

När Natalia var elva år gick hon till final i Nike-masters, en tävling där de bästa i Europa deltog. I pojk-klassen vann Rafael Nadal finalen. För Natalia var turneringen en bekräftelse på att hon var bland de bästa i Europa och hennes självförtroende slog i taket.

-Pappa började bli väldigt engagerad nu och gick tränarkurserna. Han hade börjat träna mig lite när jag var åtta år med att skicka över bollar. Mamma gjorde visserligen också det, men hon hade även andra barn att ta hand om. Min lillasyster Sofi började spela när hon var två år, med blöja.

Runt de här åldrarna började tennisen bli mer seriös.

-Jag började höra att alla sa att man kan spela tennis, men ska man vara seriös måste man ut internationellt och spela. ”Det är ett krav”, fick jag höra. Man måste ut och mäta sig. Men jag tyckte det var roligt att resa! Jag reste med förbundet och det blev ganska mycket resor. Kanske för mycket, faktiskt

Åren mellan 13-16 var riktiga glansår för Natalia, själv född 1985. Hon stod sig starkt internationellt och kände att hon låg på en bra nivå när hon mötte tjejer från hela världen. Hon spelade jämt med Jelena Jankovic i tre set och fortsatte träna mycket, både tennis och fys. Mycket träning med pappa, men även med klubben och med privattränare.

-Vi la enorma pengar på min tennis, men det var inget jag tänkte på då utan något jag förstod först när jag blev äldre.

När hon var 13 år reste hon till USA för att spela Orange Bowl och träna på Bollettieri Tennis Academy i två veckor.

Vi tränade 5-6 timmar om dagen. Det var en miljö som inte går att beskriva. Vi var många spelare som alla gjorde samma sak. När jag kom hem sa jag att jag ville flytta dit. Akademin hade faktiskt frågat mig om jag ville flytta dit, men jag förstod att det inte skulle gå så jag sa nej. Jag hade vid den här tiden fått bra kontakt med Jelena Jankovic som var jämngammal med mig. Hon bestämde sig för att flytta till USA och tjatade hela tiden om att jag också behövde flytta dit, för det var dit proffsen sökte sig.

Till USA hade hon flugit själv och bytt flyg mellan Tampa och Miami, tagit flygbussar och checkat in på flygplatser.

-Det var kul, jag ville det här! Det klart, ibland var det tyngre dagar, men någonstans ville jag verkligen!

Redan det här året hade hon på sommaren spelat sin första proffstävling, 10 000-dollarstävlingen i Båstad. Som 14-åring vann hon tre kvalmatcher och tog en plats i huvudtävlingen.

När Natalia var 16 vann hon dels 16-årsklassen i SALK Open men även SALK’s internationella ITF-klass för 18-åringar som gick parallellt. Samma år flyttade hon till Båstad för att börja gymnasiet där – ett val som inte blev lyckat.

-Det kanske funkar för vissa juniorer, men även om jag var mogen och kunde ta hand om mig själv så tappade jag familjebiten. Jag kände mig ofta ensam. Men jag stannade i 1.5 år ungefär, en period där jag började förlora fler matcher. Jag tappade tryggheten och någon som hade koll på mig.

En tränare i Båstad som Natalia fungerade bra med var Johan Sjögren.

-Han var en riktig guldgruva, jag var så ledsen när han skulle sluta efter 7-8 månader. Det blev ett fall för mig. Samtidigt, på hemmaplan fanns det ingenting – pappa hade frågat SALK när vi diskuterade ifall jag skulle flytta hem, men det fanns inget upplägg som de kunde erbjuda.

Situationen ledde till att Natalia fick en svacka i träningen.

4 februari 2002, bara dagar före Natalia skulle fylla 17 år, var hon rankad 151 i världen bland juniorer 18 år och yngre.

Det fanns många spelare som slog igenom extremt tidigt. Martina Hingis och Venus Williams till exempel, de var redan proffs i den här åldern. Så man jagade åldern hela tiden. Jag hade en känsla av att var jag inte proffs vid 16-17 år, då kunde jag lägga ner. Men jag förstår nu att man ser och hör om de extrema talangerna, underbarnen, men det är såklart inte de man ska jämföra sig med eller sträva efter.

Jelena Jankovic avslutade år 2002 som nummer 183 i världen. Nathalia som 1129.

-Jag såg såklart att det gick skitbra för henne – henne som jag spelat jämt med. Det bidrog till den här åldershetsen. Även hemma på SALK, som jag var tillbaka hos, började tränare skoja om att ”här kommer tanterna” när vi var 17 år och gick in på banan. Vid den åldern är man väldigt labil och det var en känslig period i min satsning, så även om det var skämtsamt och de skojade med oss så började jag känna mig som en tant. Så vid 17-18 års ålder fick jag bekräftelse på att jag inte var topp i världen som Williams, samtidigt som jag blev kallad för ”tant”. Där och då började jag tappa självförtroendet. I samma veva började jag resa mycket mera själv. Förbundet gjorde många resor i yngre åldrar, men sedan blev det många ensamma resor.

Kanske borde Natalia struntat i att tävla i ett halvår och bara tränat och landat i en bra känsla igen. Men hon fortsatte spela tävling efter tävling.

-P-O kommenterade det och sa att jag borde tränat mer istället.

Och på tävlingarna växte känslan av att hon förde en oövervinnelig kamp.

-Ryssarna kom i team med coach, fystränare och förälder i släptåg. Själv var jag där helt ensam. Det fanns inget mål. Jag har pratat med min man om det här i efterhand och det är så tydligt att jag inte hade något mål. Det fanns bara nästa tävling.

I samband med att Natalia kom tillbaka till SALK (och hade hoppat av skolan efter 1.5 år på gymnasiet i Båstad) så började hon jobba med en mental tränare. Men det var, enligt henne, redan försent.

-Jag var helt lost, jag tog inte in den mentala träningen. På tennisbanan var tränaren tränare för gruppen och allting kändes pojk-fokuserat. Jag började bli en nervös tennisspelare och tappade mig själv mentalt. Från att ha haft världens bästa forehand så fick jag en mental spärr som gjorde att tränarna började ändra mitt grepp. Men det var ju inte fel på mitt grepp, det hade funkat i alla år så varför skulle jag ändra det nu? Under den här tiden var jag också sjuk jämt. Jag hade halsfluss, infektioner, förkylningar och fick halsbölder. Jag tror jag åt mycket socker och hade en extremt dålig kost. Varannan vecka hade jag ont i halsen. Och jag började förstå hur mycket pengar min tennis kostade. Efter en resa med dåliga resultat kom tankarna, ”shit vad mycket pengar som rök här”. Jag reste på tävlingar men mina tankar handlade bara om hur värdelös jag var. Jag var ett tennisnervvrak, och i bakhuvudet spelades fortfarande budskapet ”nu kommer tanterna” upp.

Sedan berättar Natalia något som får mig att rycka till.

-Vet du vad Linus, jag kan fortfarande ha mardrömmar från den här tiden. I drömmarna spelar jag tennis, springer på banan och spelar, men allt går så långsamt. Jag är så dålig och allting jag gör bekräftar hur dålig jag är.

Fanns det något du så här i efterhand kan känna att du kunde ha gjort för att bryta mönstret?

-Jag skulle ha varit kvar på hemmaplan i SALK istället för att flytta till Båstad, men det fanns ingen träning hemma. Hade ekonomin funnits så skulle jag ha flyttat till någon akademi och kommit ifrån den svenska miljön och den svenska standarden, för när jag väl var iväg utomlands på någon akademi och tränade några dagar var det alltid roligt, det var en helt annan miljö. Men pengarna fanns inte. Du vet, IMG ville ha spelare från fattigländerna, de som verkligen brinner för att komma iväg. De ville ha hungriga ryssar.

Så egentligen ångrar du ingenting?

-Ångrar och ångrar… Jag hade inte kunskapen. Jag hade inte paketet som behövdes.

Och vad behövdes?

-Pengar och stöttning. Kolla Sofia Arvidsson, som är född året före mig, hon hade en enorm stöttning. Hon reste med en tränare som körde tennis och fys med henne. Man jämförde sig såklart hela tiden och såg att där är de och det teamet – själv tyckte man bara det var ensamt och tråkigt. Man behöver ett team som jobbar för dig. Du behöver en tränare som brinner lika mycket som dig, någon som du jagar en gemensam dröm ihop med.

Jag kan bara nicka och hålla med.

Natalia blev som bäst 1100 i världen som senior, en ranking hon nådde i slutet av sitt 18:e levnadsår. Alla toppar i hennes karriär kom i tidig ålder.  Sin sista tävling spelade hon i Båstad sommaren 2005, när hon var 20 år.

På tal om din fråga om jag ångrar något så kan jag faktiskt ångra att jag var så självkritisk och elak mot mig själv. Jag kunde inte berömma mig själv. När jag var yngre lyssnade jag på pappa, men ju äldre jag blev, desto mer lyssnade jag på alla för jag är sådan, öppen som person, men det blev mycket röster då.

Idag är Natalia som sagt fyrabarnsmamma och har lärt sig uppskatta vad hon hade och med tiden lärt sig förlikas med känslan av att hon var duktig, något som tagit tid att kunna säga till sig själv.

Vad gäller sina egna barn tänker hon att de ska idrotta men får välja sport själva.

Idrotten är en bra utbildning att få. Du får med dig så mycket gratis. Du lär dig handskas med livet, ta ansvar och du får den sociala biten.

Och om de vill satsa på tennis?

-Nej, det blir svårt i Sverige. Jag har inte råd att boka tennisbanor som kostar 350kr i timmen, för jag vet hur många timmar som krävs! Min pappa både städade tennishallen i Huddinge och jobbade i shopen och i fiket. Då fick vi låna banor gratis. Möjligtvis att vi betalade 20kr för en bong att sätta på schemat, men jag vet hur många timmar som krävs i unga åldrar och jag kommer inte klara det.

Efter tenniskarriären pluggade Natalia upp gymnasiet på Komvux och sedan vidare studier på Idrottsfolkhögskolan på Bosön samt IHM Business school. Det tog ett tag, men någon gång med några års mellanrum så är hon nere på tennisbanan och slår lite. Men hon tror inte hon någonsin vill spela matcher igen med rädsla för att få tillbaka känslorna av otillräcklighet. För att orka med ett liv på touren tror Natalia man måste ha en speciell personlighet.

-Jag är glad att jag varit med om det jag fått uppleva. Jag mådde aldrig dåligt i min vardag när jag var med kompisar, jag har alltid haft ett bra mående i vardagen, men på tennisbanan och resorna, då var det ångest.

Har du till och med känt ett så pass mörker att du funderat i banorna att inte vilja leva mer…?

-Nej, det blev aldrig dystert på det sättet, för när jag var med kompisar var det glömt.

Och din pappa, hur reagerade han när du bestämde dig för att sluta spela tennis?

-Han tyckte det var tråkigt. Det blev en reaktion likt ”oj, vad ska jag göra med livet nu?” Men han började spela mycket tennis själv. Han deltog i allt han kunde anmäla sig till – han fann en riktig glädje i sin egen tennis!

1 kommentar på “Vad hände sen, Natalia Papadopolou?”

  1. Fantastisk berättelse. Där finns det mycket att lära av! Jag hoppas att hon hittar tillbaka till tennisen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s