Joakim Nordmar och jakten på den amerikanska drömmen

Inga kommentarer

Det var en gång en pojke ifrån Örnsköldsvik. ”Övik” – en stad i Västernorrlands län, mest känd för hockeylaget Modo. När pojken fem år gammal tog emot sitt första tennisdiplom anade han föga att idrotten skulle ta honom till kapell i Las Vegas och advokatmöten i Los Angeles.

Av: Linus Eriksson

Joakim Nordmar föddes 1989 i Örnsköldsvik. Staden som fostrat ishockeyspelare som Peter Forsberg, Markus Näslund och bröderna Sedin. Med en nuvarande befolkningsmängd på 55 000 invånare är bara det rätt otroligt.

Joakim testade som barn fotboll, tennis, simning och såklart ishockey. Eller snarare konståkning, som man allra först fick börja med för att lära sig åka skridskor. Pappa Hans spelade själv tennis tills han var 15 då mopeder och tjejer kom emellan.

Det var samma för mig, men tennisen fick vara kvar ändå, säger Joakim.

Speciellt spelstark blev han aldrig. Runt 30 i landet som bäst, men tränade bra och tävlade med någon vinst här och där uppe i tävlingarna i Ångermanland.

Precis som de flesta spelarna uppåt i landet, som inte var i absoluta Sverigeeliten, så valde Joakim Tennisgymnasiet i Kramfors efter årskurs 9 var slut. Därefter är den vanligaste vägen att gå direkt till college, alternativt sluta med tennisen helt. Joakim tog dock en omväg på sin väg mot USA.

-Jag fick en fråga om jag var intresserad av ett tränarjobb i Hudiksvall. Efter gymnasiet hade jag jobbat som fastighetsskötare på sommaren hemma i Övik och när jag fick frågan om tränarjobbet i Hudiksvall tänkte jag att det var ett jobb och ganska bra betalt med tanke på min ålder.

Något vidare kul kände han dock inte att det var. Dålig disciplin på eleverna och en helt ny stad utan vänner. Dessutom var det lite för långt ifrån andra städer för att åka och hälsa på vänner på kvällar eller helger.

-Jag var för ung för att trivas med tillvaron. Det fanns en bar att besöka, ”Tre bockar”, men gick jag dit var det bara jag där. Jag bodde i en liten lya med ett krypin under en trappa. Jobbet i sig… jag tyckte visserligen fortfarande det var kul att spela tennis, men att stå och lära ut till folk som inte gillar att varken spela seriöst eller kommer att bli särskilt bra, det var inte motiverande. Jag höll ut i två år, men sedan tyckte jag det blev för ödsligt och ensamt även om människorna i båda klubbarna jag var aktiv i, Hudiksvall och Ljusdal, var schyssta.

Jag sms:ar Joakim en morgon i slutet av sommaren. ”Jag är vaken, är du redo att köra? skriver jag. Svaret kommer inom någon minut: ”Yes, jag är klar”.

Jag skickar över zoom-länken och vi kopplas upp. Kalifornien, där Joakim är bosatt sedan år 2010, ligger 9 timmar bakom Sverige i tiden varpå det närmar sig natt i Los Angeles när vårt samtal börjar.

Jag har bett Joakim att återberätta sin historia om sin jakt på den amerikanska drömmen. Let the story begin!

”Direkt jag bestämde mig för att testa på college efter tiden i Hudiksvall så var det eld i baken. Jag ansökte till skolor och gjorde engelskatest direkt. Det var inte helt lätt at hitta en skola eftersom jag inte hade någon ranking hemma. Jag gjorde allt själv utan någon coach eller något företag som hjälpte mig. Jag körde ”gerilla warfare-style” – jag gick in på en skolas hemsida, letade upp en mail-adress, kopierade in ett färdigskrivet mail och sen massmailade ut samma mail till varenda skola. Jag ansökte till Pepperdine, Stanford, varenda skola jag hittade. Jag fattade ingenting, förstod inte alls varför ingen svarade, jag hade ju skickat video och hela köret. Till slut fick jag några svar, tyvärr inte från Stanford, men jag hade i slutändan 3-4 olika alternativ att välja på. Det som avgjorde var att Cypress College låg i en liten stad nära Anaheim, Kalifornien. Det kändes lockande med stränder och jag visste att Disneyland ligger i Anaheim.

Men egentligen hade jag ingen aning om var jag hamnat. När jag var ung så var inte skolan jätteintressant och geografi knappast något jag brydde mig om. Jag hade självklart hört talas om Kalifornien, men att Hollywood ligger där eller att det finns hur många hockeylag som helst i området, det hade jag inte koll på. Så allting var nytt, men jag gillade det! 6-12 månader tog det tills min engelska var okej och jag fick vänner i laget direkt.”

Tennisnivån på laget Joakim kommit till var sådär. Cypress College är ett så kallat Community college som främst är till för att läsa upp betyg via. Nr1 i laget, Oliver från Polen, hade slagit Alexander Sarkissian som precis skulle börja på Pepperdine och som sedan kom att bli topp 100, precis före Joakims första termin skulle börja. I en träningsmatch mot Oliver förlorade Joakim 4-6.

Det är det närmsta proffskänning jag haft, skrattar Joakim i efterhand.

De flesta personerna som började på Cypress går två år. Men…

-Jag tankade inte skolan, men gick den på tre år och fick helt okej betyg.

Därefter fick Joakim faktiskt ett erbjudande om att börja på ett universitet i Kansas, en division 2 skola. Hans coach på Cypress hade fått jobb där och erbjöd Joakim 75 % stipendium.

Men dum som jag var sa jag nej, för jag tyckte det var kul att bo i Kalifornien.

Under skoltiden hade Joakim börjat ge privatlektioner vid sidan av plugget. Han hade lagt upp en annons på USA’s motsvarighet till Blocket, Craigs List. Det hade gett honom ett gäng kunder, varav en av dessa tränade han med på Racquet Club of Irvine. En dag blev Joakim introducerad till en tränare där som senare kom att anställa honom sex dagar i veckan som coach.

”Där tränade jag allt från tonåringar till nybörjare. Då kände jag att jag ville bli tränare, men jag insåg snabbt att om man jobbar för någon i tennisvärlden, då kommer man inte komma långt. USA är ett kapitalistiskt samhälle med stor konkurrens i tennisen mellan akademierna. Om ett företag tjänar pengar i USA går pengarna till toppen, inte till botten. Så att företaget går bra kvittar egentligen för arbetarna.

Jag fick betalt i checkar varje vecka. Eller, det var sagt varje vecka, men det kunde gå flera veckor mellan utbetalningarna. Jag jobbade sex dagar i veckan, sju timmar per dag och tjänade mellan 1200-1600 dollar i månaden. Under den här tiden la jag ut en ny annons för att få in privatkunder. 20 dollar i timmen tog jag svart, vilket var populärt.”

För att vistas i USA måste man ha visum. Som student får man studentvisum, som arbetare behöver man skaffa grönt kort eller få visumet sponsrat via företaget.

Under sin studietid hade Joakim studentvisum, men det upphörde när han slutade skolan. Om man inte skaffar ett nytt visum direkt får man U-status och riskerar en 10-årig bannlysning från att komma in i USA. Man blir inte efterlyst, men man kan inte komma in i landet igen om man en gång har lämnat. Det här insåg Joakim var på väg att hända honom om han inte hittade på något.

”Jag jobbade för den här killen på Racquet Club of Irvine i tio månader. En familj som jag träffade där frågade mig under den här tiden om jag ville köra lite privatlektioner bakom akademiägarens rygg, vilket jag givetvis sa ja till. De ville starta en akademi i Tusin, där jag hade bott en period, så tillsammans med den familjen startade vi International Tennis Instructors Association – ITIA. Och via den här familjen träffade jag så småningom en advokat som hjälpte mig att få till ett P1-visum – ett atletvisum man kan få om man är en internationell atlet. Så det var jag och NHL-proffsen, som Bäckström och Hedman, som gick på det här visumet. Samma kaliber av atlet, hehe.

Akademin vi drev höll till i en park med fyra banor. Jag gick själv till staden och frågade om lov att använda de här banorna till lektioner. Jag kom till mötet i slips och en trasig skjorta och skulle förklara varför de skulle låta oss använda banorna. Jag satt i ett möte med en dam och två herrar och försökte förklara och berätta vad vi ville starta upp. Av någon anledning gick dem med på det mot en viss summa betalning per timme. Man ska dock komma ihåg att i USA finns det banor överallt. Alla banor som ligger i parker är öppna för vem som helst att spela på. Allt som är public är public och saknar bokningssystem, men man får inte ge lektioner på dem, vilket var anledningen att jag behövde fråga om lov.

Akademin gick okej, men inte mer. Jag märkte dock allt eftersom att familjen som jag startat upp akademin ihop med inte höll med mig om hur den borde skötas. Vi hade olika tankar hur den skulle drivas och hur tennis skulle läras ut. Vi hade inte samma filosofi vilket ledde till många diskussioner – en del ganska hetsiga. Han ringde och hotade mig, sa att han skulle slå skiten ur mig och knäcka både det ena och andra på min kropp. Så jag kände att det var bäst att dra sig ur. Sex månader levde akademin, sen var det slut med det projektet. Nu behövde jag ett nytt jobb eller så skulle jag få flytta hem till Sverige.”

I den här vevan hade Joakim kontakt med KLTK och även en klubb i Norge om att eventuellt börja jobba där. Klubben i Norge var han muntligt överens med… men ångrade sig i sista stund och kände att han ville stanna i USA.

– Jag tackade nej till jobbet i Norge genom ett sms bara några veckor före terminsstart…kanske inte så snyggt…men jag var ung, jag har lärt mig nu.

När Joakim jobbade på Racquet Club of Irvine tidigare så hade han träffat en kille som hette Brandon. Över en lunch hade Brandon sagt att han gärna sett Joakim jobba på Brandons akademi, Advantage. Så efter äventyret med sitt eget projekt så hörde Joakim av sig till Brandon och frågade om erbjudandet kvarstod. Brandon sa att han behövde snacka med ägaren Jimmy.

Så jag stämde möte med Jimmy. Vi snackade om mitt arbete tidigare på klubben och om min egen akademi. Jimmy hade själv sett mig stå och mata bollar i sol och 100 graders värme och skrikit på barnen hela dagarna, så han visste vem jag var. Han sa >vi tar in dig, du kan börja nästa vecka<. Jag blev kvar i fem år.”

Nu uppstod dock ett problem. När man skaffar visum eller byter visum så är det viktigt att man inte har något gap mellan visumen. Har man bara en dags gap mellan sitt gamla och nya visum så blir man bannlyst från att skaffa andra visum framöver.

Det är minst i 10 års tid man blir bannlyst, men jag tror faktiskt det är för alltid, säger Joakim.

Joakim hade ett gap på tre månader mellan sitt studentvisum och det atletiska visumet, men blev tilldelad sitt P1 visum trots gapet. Myndigheterna hade helt enkelt inte koll på det.

När jag skulle åka hem och hälsa på min familj så ringde jag min advokat och sa att jag är på väg hem och frågade om allt var lugnt att resa. Advokaten sa att det inte ska vara några problem men skulle ringa upp om något inte stämde. En timme senare ringde han. >Du, vi har ett problem, det verkar som att ditt visum inte är behörigt. Du kan åka hem, men du kommer mest troligt inte kunna komma in i landet igen på grund av gapet mellan ditt förra och nuvarande visum.<

Joakim:

Då kände jag >helvete! Ska jag verkligen åka hem permanent och avsluta mitt liv i USA?< Jag gick till en massa advokater och frågade vad jag skulle göra. Svaret jag fick var att jag inte hade några andra alternativ än att gifta mig.

Vad skulle Joakim göra nu? Arbete var egentligen inget problem, han hade under sin tid i USA jobbat upp ett gediget nätverk med privatkunder och tjänade mer på det än han gjorde på sina akademitimmar. Så Joakim började fråga runt bland kunderna om de visste någon person som skulle kunna hjälpa honom med det som behövde göras för att få klart med sitt visum. En kund visade sig känna en äldre dam, 50+, som verkade intresserad.

Joakim gick på en middag med henne. Vi kan kalla det en dejt.

– Hon var ganska het för sin ålder får jag säga. Men när det kom till kritan drog hon sig ur – hennes barn sa tydligen nej.

Tillbaks till ruta 1. Via appen ”Wechat” dejtade Joakim tjejer i sin egen ålder. En dag gick han på en dejt med en tjej som vi kan kalla för Simona.

-Hennes utseende föll mig inte riktigt i smaken, jag kände att det här inte var någon jag skulle bli intresserad av. Men vi sågs i alla fall en andra gång och då berättade jag om min situation för henne vad gällde visumet. Det visade sig att hennes pappa varit i en liknande sits som mig och då hade Simonas mamma gjort samma sak för honom som jag behövde någon att göra för mig.

Simona kände igen sig och ville alltså hjälpa till. Sagt och gjort – väskorna packades och färden gick mot Las Vegas!

-Jag vill poängtera att det inte är som på film, att man bara kan kliva in till ett Kapell och gifta sig. Visst, det finns drop in-tider, men vi hade bokat en tid. Men man behöver få ett giftermålscertifikat. Skillnaden i Nevada, som Vegas ligger i, är att man där kan få det certifikatet samma dag medan man i andra stater behöver vänta runt två veckor på det.

Hur som helst, pastorn i fråga såg direkt vad som pågick när vi klev in. Han hade sett det förut och började skämta vid altaret. >lovar du att ta henne i nöd och lust< sa han medan han nästan garvade. >Jaja, absolut< svarade jag. Han var uppenbart en rutinerad pastor och såg igenom mig direkt. Men nu var vi gifta.

Bröllopsnatten spenderades på ett hotell på strippen i Vegas?

-Nej nej, det var omedelbar hemresa efter avklarad vigselceremoni.

Hemma väntade nu ett stort pappersarbete.

Den här processen var helt otroligt svår! Jag hade bra engelska på den här tiden och förstod allting, men laglig skrift är inte lätt. Det var många meningar jag inte förstod och jättemånga papper man ska fylla i. Advokater var för dyrt, så jag var tvungen att göra allt själv. Så jag satt kväll ut och kväll in och försökte få allting rätt. När jag trodde något var klart så skickade jag in det varpå jag fick tillbaka det en månad senare eftersom jag missat något. De är väldigt petiga med ansökningarna i Kalifornien. Allting med immigration tar tid och säkert speciellt i Kalifornien där vi har så många immigranter. Efter 5-6 försök gick mina papper i alla fall igenom och då började väntan på att få tid till intervjun man ska göra för att säkerställa att vi verkligen är ett par på riktigt och inte bara har betalat för att gifta sig… Efter 1.5 år fick vi vår tid för intervjun.

Under den här tiden, under de här 1.5 åren från att ni gifte er till den här intervjun, var ni ett par på riktigt då?

-Svaret jag kommer ge dig på den frågan, för den här offentliga intervjun, är ja.

Intervjun Joakim och Simona nu skulle på går till på så sätt att paret går in i ett rum där en kille sitter bakom en bänk och ställer en massa frågor. Ibland intima frågor – allt för att ta reda på om paret verkligen känner varandra så bra som ett par bör göra.

Den mest intima frågan vi fick var på vilken sida av sängen vi sover på, men jag har hört andra som kan få mycket intimare frågor än så.

Efter intervjun fick Joakim ett ”temporary greencard” vilket innebar att han är temporär permanent invånare. Det kortet var giltigt i två år. Efter två år, om paret fortfarande är tillsammans, så får de gå på ytterligare en intervju. Därefter får man sitt gröna kort för alltid. Den andra intervjun hade Joakim april i år, varpå han nu fått sitt gröna kort som varar för alltid. Giftermålet skedde i maj 2016 och processen avslutades i april 2021. Fem års tid av ovisshet innan han slutligen fick sitt tillstånd att verka och vistas i USA helt fritt.

Är du och Simona fortfarande ett par idag?

Efter den andra intervjun valde vi att gå skilda vägar. Vi båda kände att vår relation inte skulle hålla för alltid. Idag har vi ingen kontakt längre.

På arbetsplatsen Advantage visste hans kollegor en del av processen som pågick under alla de fem åren han arbetade där.

Arbetet i sig tyckte Joakim i början var kul. Det kom många spelare dit från jordens alla hörn. Många ifrån Asien och Östeuropa. De första tre åren var motiverande, sedan började glöden slockna. Han kände samma sak som han gjort tidigare, att man kan bara komma en viss bit på att arbeta under någon, men till slut når man en punkt där man inte kan komma så mycket längre.

Tyvärr så handlar akademierna mer om pengarna än om att skapa spelare. Viktigt att poängtera är dock att även med den filosofin så skapar man mer intäkter om spelarna blir bättre. Ägarna till Advantage står också på banan. Både för att det ser bra ut men också för att ifall spelarna gör bra resultat och står på bilder med en ”Advantage”-tröja så sprids namnet på akademin. Jag skulle säga att 90 % av alla akademier i södra Kalifornien har samma tankesätt. Allt är affärer. Jag hörde en gång en av ägarna till en konkurrerande akademi säga till sina tränare: >i gruppträningarna, lär inte ut för mycket för vi vill att eleverna ska ta privatlektioner istället, det drar in mer pengar.<

Joakim började fundera på vad han kunde göra istället.

När man kommer upp i åldern och närmar sig 30 så inser man att pengarna jag tjänar inte kommer räcka. Vid något tillfälle kanske man vill ha en familj och då kan man inte offra sig själv bara för att ha kul med sitt yrke. Så jag började känna att det här kanske inte var rätt väg att gå, att stanna på Advantage. De sista två åren jag arbetade där var det för att ha ett jobb. Då tjänade jag kanske 5000-6000 dollar i månaden. Det låter som en bra lön, men alla som varit i Kalifornien vet att det är otroligt dyrt här. För min enrummare jag bor i nu betalar jag till exempel 21 000 svenska kronor i månaden i hyra.

Efter fem år på Advantage kom Covid förra våren. Tennisakademin stängde ner ett tag och Joakim stod utan fasta timmar men hade privatlektionerna att luta sig mot. En polare, Marc, som han jobbat ihop med tidigare på Advantage hade tagit jobb på en kedja som heter Life Time, en form av gymkedja i kategorin lyx! Ett stort företag med 250 klubbar runt om i landet där 35-40 av dem även erbjuder tennislektioner. Marc hade jobbat där i 6-7 månader och sa till Joakim att han kunde rekommendera honom för en ny tjänst som skulle annonseras ut. Marc sa att det var bra betalt plus sjukförsäkring, tandförsäkring och pensionssparande, något Joakim aldrig haft under sina år i staterna.

”Jag hade egentligen tänkt bli brandman när Covid kom. Det är en dröm jag haft sen jag var ung och så fort Covid kom tänkte jag att det var läge att börja den karriären. Men när chansen att börja jobba på Life Time kom så ville jag först se om jag kunde få jobbet.

Bland 80 kandidater som ansökte valde dem ut mig! För att vara ärlig, mestadels var det för att Marc själv varit en bra spelare som tränat med Agassi, Capriati och Henin tidigare. Jag kan till 100 procents säkerhet säga att utan honom hade jag inte fått jobbet. Inte på egna meriter. Min enda merit var att jag kände honom, hehe.

Life Time har 1800 medlemmar och ligger i Sant Clemente – en vit stad med många pensionärer som gillar tennis. Jag har ett fast schema på 40 arbetstimmar i veckan där de som vill spela tennis med mig får boka tid. Gym, pool och vissa träningslektioner ingår, men tennisen betalar de extra för. Varje vecka står jag runt 45-50 timmar på banan, men eftersom det är ett riktigt företag får jag extra betalt för varje extra timme jag jobbar. Mestadels står jag med pensionärer och äldre personer över 50 år. Men det är kul. Det är ingen hög nivå alls, men det är bra människor och jag får bra kontakter. Ett jobb helt enkelt med bra betalt. Jag drar in runt 6700 dollar i månaden, plus alla försäkringar och grejer. Vi är ett team på fyra tennistränare plus en direktör och jag tjänar mest av alla här, inklusive fitnesstränarna, för jag jobbar mest av alla.

Hade du frågat mig för sex månader sedan hade jag sagt att jag nog blir kvar här lång tid framöver. Men nu vet jag inte riktigt. Det är ganska meningslöst att vara tränare på det här sättet. Visst, via företaget kan jag klättra ganska högt, bara två positioner över mig tjänar dem otroliga pengar och det krävs inte så mycket för att få en sådan roll mer än att den tjänsten ska bli ledig

Joakim verkar äntligen ha funnit en arbetsplats där han faktiskt kan göra karriär. Att han blivit kvar i Kalifornien under alla år är för att han vill bo just i Kalifornien.

När jag var yngre var det dumt att tänka så, att vilja hänga kvar här bara för stränderna och bergen, för det är så dyrt här. Men jag har sett östkusten, västkusten och söder, och det här är det bästa det här landet har att erbjuda. Allt du vill kan du göra här! Surfa på morgonen och åka snowboard på kvällen. Och vi har världens största nöjesfält.

Men gör du allt det där då, surfar på morgonen och åker snowboard på kvällen?

Äh, nej, inte specifikt. Men numer är jag ledig två dagar, min anställning är baserad på söndag till torsdag. Eller, i och med att jag jobbar extra kör jag oftast fredagar också. Men en dag ledigt har jag i alla fall! Två dagar i veckan hänger jag på stranden och nu kan jag också göra saker som jag inte gjorde förut när jag inte hade råd! Plus att jag hängt mycket i Vegas genom åren, det ligger bara fyra timmar bort.

Joakim förklarar att han är rädd att få panik om han flyttar tillbaka till Sverige. ”Vad fan håller jag på med, nu är jag i lilla Sverige där det inte finns så mycket alls!”. Men han berättar att en kompis sagt att man inte ska underskatta att vara nära familj och barndomskompisar.

Och det är värt mycket inser jag när mina föräldrar börjar bli äldre. Sen jag fick mitt gröna kort 2016 har jag varit hemma en gång per år. Som mest gick det fyra år när jag inte såg mina föräldrar… det var tungt.

Kan ni hitta Joakim på bilden…eller kanske ser vem killen i mitten i vitt är?

Efter nästan 12 år som verksam i USA säger han att han tycker sig se att fysiken på de internationella spelarna är klart bättre än de amerikanska, liksom disciplinen på banan. Spelare från Ryssland, Ukraina, Kina och Japan har en högre arbetsmoral än spelarna från USA. Spelarna ifrån staterna har det för bra, menar Joakim, de har för många alternativ. Precis som vi brukar säga om svenska spelare, i Sverige.

-Ja det är ungefär likadant. Om man inte blir proffs är det ganska lugnt, du kan ändå göra vad du vill i livet. Spelare från andra länder säger aldrig emot utan lyssnar.

Men visst finns det rätt många fattiga förorter runt Los Angeles också?

-Jag har jobbat i södra Kalifornien, i Orange County-området specifikt, och bor man här har man det bra. Men visst finns det tuffare förorter, som till exempel Compton där systrarna Williams kommer ifrån. Där är det farligt! Jag har varit där två gånger, en gång skulle min kollega av någon anledning köpa en bil där.

Jag är nyfiken hur Joakims syn på tennis har förändrats efter alla år inom den amerikanska privatbaserade tennismiljön.

-Förmodligen har min syn blivit mer negativ av hur folk i toppen ser på tennis. De resonerar inte >hey, den här spelaren har potential, vad kul att jobba med honom< utan snarare >hey, den här spelaren har potential, han kan dra in andra spelare så vi tjänar mer pengar!> Tennis är inte i fokus – affärerna är i fokus. Jag älskar visserligen tennis… men jag är fortfarande sugen på att bli brandman.

Fotnot: Simona heter egentligen något annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s