Vad hände sen, Tobias Blomgren?

Inga kommentarer

Han var rankad bland världens 40 bästa juniorer och spelade alla Grand Slam-turneringar. I US Open ledde han med 1-0 i set mot Bernard Tomic. Men Tomic både vann turneringen och kom att bli 17 i världen som senior – Tobias Blomgren nådde plats 763 innan det tog stopp. Vad hände sen?

Av och berättat för: Linus Eriksson

”Jag spelade en ITF grade 2 i Ungern när jag var 17. Jag slog Marton Fucsovics, som förresten är topp50 i världen nu, i semifinalen. Samma dag som jag vann finalen i Ungern vann Daniel Berta, som är född samma år som mig, juniorklassen i Franska Öppna. Jag minns att Julius Demburg, som var juniorlandslagskapten då, ringde mig efteråt och sa: ”>ja Tobban, jag och Berta har precis dragit hem franska här<”. Och jag sa typ: ”>aa, jag har dragit hem Ungern grade 2.>” Jag blir inte avundsjuk på andra. Det klart jag själv hade velat stå överst på Roland Garros, men jag reflekterade inte så mycket över det. Jag gladdes över mina framgångar och det var inte så att jag låg så långt efter – jag slog bra spelare och var också med i racet. Jag låg bra i fas då.”

Jag når Tobias Blomgren en sen sommarmorgon vid 9.00 på telefon.

Det var en sjukt jobbig natt, börjar Tobias. Det var varmt inomhus och min dotter på 1.5 år sov ingenting.

Vardagslivet 2021. Annat var det för 10-12 år sedan när Tobias fortfarande drömde om ett liv som tennisproffs. Eller drömde och drömde, han levde det, om än som junior. Vi tar det från början.

Tobias Blomgren, eller ”Tobban” som han alltid kallats, är född 1992 och började spela tennis när han var sju år. Hans brorsa Joakim spelade i Spårvägen och Tobias brukade följa med till hallen och stå i mittgången mellan banorna och slå mot sidonäten utmed långsidorna. När Tobias själv började i tennisskolan när han var sju så kunde inte de andra i gruppen få över bollen, men Tobias bollande mot sidnäten åren före hade gett utdelning. Han träffade bollarna och fick således slå med tränaren lite extra.

Vad gällde idrott var han egentligen allätare. Han spelade fotboll och gillade både innebandy och bordtennis. Tennisträning blev det någon gång i veckan men kunde lätt glömmas bort om han var mitt uppe i en spontanfotbollsmatch med kompisarna. Med åren åt tennisen och fotbollen upp varandra och han gjorde ett val.

Det handlade faktiskt om att när vi spelade match i fotboll så tyckte jag lagkamraterna var för dåliga. I tennisen kunde jag påverka utgången själv.

Tobias brorsa Joakim är tre år äldre än Tobias. Att ha en storebror som spelade tennis var ovärderligt.

Jag spelade ofta med honom. Även om han kanske inte alltid tyckte det var jättekul att spela med mig så var det guld för min utveckling.

Tobias var en av juniorspelarna som Svenska Tennisförbundet satsade mycket på. Daniel Berta var jämnårig med Tobias och de fick mycket support.

Jag reste mycket med förbundet. Året när vi fyllde 17 så åkte jag och Berta på otroligt mycket. Det var hur bra som helst, det kan jag inte klaga på, och vi hade alltid en coach med oss. Jag mådde bra och spelade bra. Dessutom var vi med i Team Catella och fick hjälp av Thomas Enqvist och Magnus Larsson. Folk ville hjälpa till men jag hade samtidigt ett stort eget driv. Det året, när jag var 17, spelade jag riktigt bra.

I september den hösten gjorde Tobban Grand Slam-debut i US Open. Han vann sina två kvalmatcher i raka set, vann ytterligare två rundor och fick möta Bernard Tomic i en match om att nå kvartsfinal.

”Jag låg precis på gränsen till att komma in i kvalet och åkte till New York med min tränare Rickard Billing från KLTK. Jag minns att jag tidigare samma år hade legat på ett hotellrum i Slovakien och kollat när Tomic spelat seniorklassen i Australian Open där han slog Starace med 3-1 i set. Så jag visste att jag måste leverera i den här matchen för att ha en chans.

I början av matchen spelade jag otroligt bra men låg ändå under med 0-4. Tomic spelar annorlunda, så jag började tänka att jag ska spela lika äckligt tillbaka. Så jag slutade sätta fart på bollen och då visste inte han vad han skulle göra. Han började missa och jag vann första set med 6-4. Efter det blev jag stressad för det började bli fullt med publik runt banan. Folk började snacka att den där Blomgren leder över Tomic med 6-4. Ju mer publik som kom desto mer ville jag visa vad jag egentligen kunde, vilket var negativt för mig – jag borde såklart ha fortsatt med samma skitspel, men där och då ville jag börja spela istället. Även Julle (Julius Demburg), som var där med Berta, kom dit och kollade. Känslan var lite: >vad är det som håller på att hända<. Det började smyga sig in lite nervositet, men det var samtidigt otroligt kul! Hela den resan och turneringen är idag mitt bästa minne från tenniskarriären! Dagen före matchen mot Tomic frågade Nicolas Kiefer, som skulle möta Nadal, om jag ville träna. Samtidigt som vi bollade in stod Federer på ena banan och Serena tränade lite längre bort. Det var häftigt, men man får samtidigt en lite falsk bild. Jag åt lunch med Federer två bort bort och ser proffs eller proffs gå förbi en på anläggningen. Man är väldigt nära, men ändå så långt bort. Det är lätt att lura sig själv.”

Tobban förlorade matchen mot Tomic med 6-4,1-6,2-6.

Året efter spelade Tobias de andra tre slamsen och vann matcher i både Australien och i Paris. Målet var inställt på att bli topp 10 i världen i framtiden. Motivationen var på topp! Men under det här året började spelet klicka. Han fick all hjälp som kunde behövas av förbundet och alla resorna betalda, men formen började svikta.

Jag klev nog över någon slags zon där. Jag började åka med Henrik Holm och det var inget fel med det, men vi klickade kanske inte helt.

Den personen som betytt kanske mest för Tobban var hans pappa Stefan. Stefan körde runt båda sina söner och alltid funnits där.

Pappa har betytt sjukt mycket. Mamma har också kört och ställt upp mycket, men folk såg inte henne så mycket för hon blev så nervös av att titta på matcherna, haha. Men pappa har alltid varit ett stödplank. När jag betedde mig dåligt sa han till direkt, men han blev aldrig arg utan försökte bara ta fram vad problemet var. Han har alltid funnits där och stod upp för mig i alla lägen.

Året därpå, 2011, var det dags att ta det ordentliga klivet till seniortouren. Ett steg han redan fått försmak på genom Willd Card under sina tre sista juniorår till både Stockholm Open, Swedish Open och ett gäng futures.

Egentligen tyckte jag inte det steget till senior skulle bli så stort. När vi var 16 år spelade vi VM i Mexiko. När vi kom hem till Stockholm Open hade både jag och Berta fått WC till kvalet. Då torskade jag i tre set mot Joseph Sirianni som låg strax utanför topp 100. Hösten när vi var 18 så plockade både jag och Berta poäng direkt i Falun och Danderyds futures. När vi var yngre snackade folk alltid om hur jäkla bra alla seniorer var, men jag kände aldrig så. Det var bara att köra.

Men, resan nådde aldrig så långt som Tobban själv eller hans team hoppades. Den 2 april 2012, när Tobban var 19.5 år, nådde han vad som skulle bli hans högsta rankingplacering, 763 i världen. Varför tog det stopp?

”Det var som jag sa innan, under mitt sista år som junior så låste sig någonting. Jag fick inte fram mitt spel. Då började jag tänka mycket. Jag ville verkligen ösa på och kände kanske att jag måste börja spela bra. Men jag fick inte spelet att gå ihop. Jag tränade bra, spelade ofta bra på träningsmatcher och var taggad. Alla försökte hjälpa mig. Billing, pappa, andra folk runt omkring. Varför det blev som det blev? Jag har inget riktigt bra svar. Det hade inget att göra med att jag inte ville, för jag ville verkligen! Min backhand var mitt bästa slag, den satt i sömnen, men jag började tveka lite i min forehand och det satte sig i huvudet och till slut vågade jag inte slå igenom backhand heller. Då började folk spela på mina svagheter och här någonstans tappade jag hur jag vinner matcher. För jag hade tidigare inte alltid spelat bra men vunnit matcher ändå. Som året före, då gick det av sig själv, jag gav aldrig upp utan hittade vägar att vinna matcherna på. Jag gav alltid 100 % – om jag torskade så var det blod överallt efter allt slit och att jag slängt mig efter bollar. Men nu började jag tänka istället. Plus att det var i slutet av min tid som junior, i slutet av året när jag var 18, som min axel började strula. Jag hade tagit en kortisonspruta i axeln ett år tidigare och då blev det bättre direkt så jag körde på.”

När spelet låste sig, vad sa ditt team till dig att du rent spelmässigt behövde göra?

Många hade synpunkter. De i hemmaklubben tyckte jag skulle spela på ett visst sätt och i Catella-teamet tyckte de jag skulle spela aggressivare. Gå mer på nät och så vidare. Många hade åsikter. Kanske var det därför jag började tänka för mycket.

Under Stockholm Open, på hösten när Tobban var 18 år, tog han en till kortisonspruta i axeln. Han spelade några tävlingar till efter den men till slut kunde han inte lyfta axeln uppåt. Han kom bara till axelhöjd. Efter röntgen och diverse diskussioner om han skulle operera problemen så fick han hjälp av sin fystränare Fredriks Johanssons kollega från Belgien som var axelspecialist. Kollegan visade Fredrik hur han skulle behandla Tobban.

Jag låg på en bänk och Fredrik drog axeln i olika rörelser. Det blev otroligt mycket bättre!

Under den här tiden med axeln så var Tobban borta från tennisen några månader. Han hade nyss fyllt 18 och kunde börja gå på krogen. Från att ha tränat 4-5 timmar per dag så hade han helt plötsligt inget att fylla dagarna med.

Men, när han var spelklar igen var suget efter match stort. Tyvärr var Tobbans karriär härifrån kantat av problem. Han spelade ett tag innan nästa problem uppstod.

Jag joggade ner efter en match när det började göra ont i knät. Jag kunde knappt böja på det. Men jag körde på ett tag före jag röntgade det, då visade det sig att menisken var trasig. Jag kunde aldrig bara köra på, men i mitt huvud tänkte jag att målet hela tiden var att det skulle bli bra. Mina polare frågade hur länge jag skulle satsa, men jag svarade bara att ”>det är lugnt, jag ska leva på det här, jag behöver inte plugga>”. Men någonstans i samband med att knät började strula och jag fick börja om igen med rehab, då började jag fundera på om det verkligen var värt det. Det tar på krafterna att bygga upp sig gång på gång. Jag tappade lite ranking, mina konkurrenter kunde köra på och resa medan jag var hemma och körde rehab. Då tappar man lite lust. Fidde Rosengren började i den vevan resa med ett större gäng i förbundets regi, vilket var lite skillnad mot när jag och Berta åkt ensamma med en coach. Plus att jag aldrig blev medbjuden av Fidde. Även om jag slog hans spelare så blev jag inte uttagen.”

Ekonomin blev en tuff bit. Skadorna var en grej, men att gå från en juniorkarriär där Tobban fått allt betalt och serverat till att bli senior och få, som han själv säger, ”börja om”, var tufft. Han hade några sponsorer, men det var tufft att få ihop ekonomin. När han kände smärta i samma knä en andra gång så började han jobba lite extra i en bar. Visserligen spelade han på, tävlade, bytte klubb och fick en nytändning. Men knät började göra ont igen, återigen var menisken trasig. Så han fixade till det, men när det nästa gång gjorde ont och han fick operera det så säger han att hans prioriteringar skiftade.

Jag började jobba mer och spela mindre tennis. Jag förstod att jag inte kommer kunna ligga ute 30-35 veckor och spela eftersom det gjorde så ont i kroppen. Så i slutet av 2016 satte jag mig med mina föräldrar och sa vad jag kände, att det inte var lika kul längre.

Tobias hade då fyllt 24 år och hade, lite beroende på när man räknar ifrån, nästan 5 år bakom sig med skadeproblematik.

Hur ser din relation till tennis ut idag?

Inte så bra faktiskt. Jag har ingenting emot tennis, ibland tänker jag att det vore kul att stå och slå, men inser direkt att jag egentligen inte alls har något sug efter det. Det intresserar mig inte.

Har du något råd till satsande juniorer därute från din resa inom tennisen?

Sträva efter någonting. Du måste alltid ha hungern att vilja bli bättre inom dig. När du börjar svikta i den hungern och börjar tycka det är okej att skippa ett träningspass, då är du fel ute. Du måste hela tiden vilja bli bättre! Så som jag kände när jag var yngre, då spelade det ingen roll vem jag mötte, jag skulle bara vinna. Och var aldrig orolig för framtiden – jag gick inte i skolan och har ingen utbildning men har fått jobb efteråt ändå. Det är bättre att köra all in medan du fortfarande kan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s