Vad hände sen, Johan Settergren?

Inga kommentarer

En uppväxt där extraspel med pappa var en vardag, en farlig backhand och ett hett temperament tog Johan Settergren till 130 i världen vid 23 års ålder. Men ett kortsiktigt tänk under juniortiden, ett kringflackande ensamt liv på touren utan stöttning och otur (?) med skador och sjukdomar satte stopp för resan mot topp 100. Vad hände när Settergren nosade på topp 100?

Av och berättat för: Linus Eriksson

”Jag slog Ivan Ljubicic 5-7,7-6,7-5 i finalen av Grenoble Challenger i oktober 2001 och hade fått mitt andra Wild Card någonsin, till Stockholm Open tre veckor senare. I Grenoble hade jag mått dåligt, vilket när jag kom hem visade sig vara öroninflammation. Så jag fick pencillin och flygförbud. Men en vecka senare åkte jag ändå till Helsingfors för en Challenger och fick lämna WO i andra matchen, vilket var synd för jag var i bra form. Jarkko Nieminen förlorade första rundan i Helsingfors, men gick till final i Stockholm Open veckan efter, vilket var intressant för jag tyckte jag var bättre än Jarkko då. Lottades man mot Jarkko var det en helt okej lottning, så att säga.

Man behöver ha lite flyt, det är lätt att bli förankrad på lägre nivåer, för det är ekonomiskt svårt att chansa. Vågar man inte ta steget direkt så hinner året ta slut och sen ska man försvara sina poäng från perioden man spelat bra året före. ATP’s system är byggt för att spelare inte ska ta sig igenom och uppåt. I futures är det bara två eller fyra spelare varje vecka som får fem poäng eller mer (beroende om det är 10 eller 25k-nivå), i Challengers är det 16 spelare som får mer än 5 poäng. Allting är toppstyrt, och det är en stor stress och press att chansa på att betala flyg och hotell för att ”skotta” och spela en tävling på en högre nivå där du kanske inte ens vet om du kommer med i lottningen.”

Johan Settergren, född 1978, hade en storebror som var sex år äldre vilket var Johans ingång i tennisen. Det ena gav det andra – som åttaåring spelade han tävlingar mot 3-4 år äldre spelare. Tidigt hade han en bra backhand som han regelbundet slog vinnare med. Johan började spela i Lindsdals TK, 8 kilometer ifrån Kalmar på två gummiasfaltsbanor som var belägna bakom en ICA-butik. Det naturliga steget blev sedan att byta till Kalmar TK.

-Jag bodde mer eller mindre i hallen, säger Johan, och hoppade in så fort det fanns möjlighet att få spela.

7-8 timmar organiserad träning i veckan, men framförallt spelade han mycket med sin pappa. 4-5 timmar per dag kunde det bli. Pappa matade bollar och även på uppfarten hemma kastade han bollar till Johan.

-Jag var väldigt driven, men även pappa och tyvärr ibland på fel sätt, för det blev ett väldigt kortsiktigt tänk. Under framförallt juniortiden spelade jag lika mycket för min pappas skull som för min egen. Tankesättet var mycket att jag skulle vinna där och då. Vi tänkte inte långsiktigt, utan det var att vinna här och nu som var viktigt. Ibland blev pressen helt enkelt för stor och då kunde jag inte hantera situationen. Vann jag så var allt bra, förlorade jag så var allt dåligt. Jag gjorde min far besviken, inte minst när jag också betedde mig dåligt. Där kunde vi hjälpt varandra bättre genom att avdramatisera resultaten. 

Det här är något Settergren idag, många år efter en avslutad karriär, tar med sig och försöker påtala för sina barn och omgivning; det är insatsen som räknas, resultaten kommer på köpet.

Vägen låg i alla fall tidigt utstakad. Johan vann Kalle Anka Cup som 11-åring och kom med i landslaget omgående.

-Jag hade såklart inte kommit någonstans utan pappas engagemang. Han la ner varenda helg på min tennis vid sidan av sitt heltidsjobb.

Skulle du säga att han var ansvarig för din tennis?

-Ja, absolut, fram tills jag flyttade till Växjö inför årskurs 9, 1994. Då tog tränarna där över, med Fidde Rosengren i spetsen.

Johan Settergrens spelstil var aggressiv med tydliga vapen. Han spelade inte för att undvika att förlora, utan för att vinna. En bra dag kunde han slå vem som helst, men ojämnheten var stor. Tankarna var fullt inriktade på att bli proffs.

-1992, när jag var 14, förlorade jag mot Tommy Haas i en tävling före EM. Han klädde av mig fullständigt, fast trots det var tankarna solklart på en proffskarriär.

Men svensk tennis var stark på den här tiden och sponsorerna stod inte i kö. Växjö sponsrade lite grann och hans pappa gjorde en lokal insamling genom en helsida i lokaltidningen Barometern som gav 50 000kr.

-Förutom det har jag inte fått någonting av någon. Jag var helt enkelt inte intressant i en era när det vimlade av svenska tennisproffs.

Sin första internationella seniortävling spelade Johan som 15-åring och den internationella juniortiden blev kort. Han spelade bara sju tävlingar, varav den sista var Australian Open i början av sitt 18-årsår.

-Det var året när Björn Rehnquist vann hela tävlingen, han slog Mattias Hellström i en helsvensk final. Förbundet brydde sig inte så mycket om mig, jag reste med pappa, men Björn hade bra uppbackning och oftast en tränare med sig. Vi var olika i spelstilen, jag slog allt jag kunde på allt medan han älskade att kontra. Jag hade inget psyke för att gneta. Under juniortiden hade jag nog 2-25 i matcher eller något mot Björn, men under seniortiden tror jag att jag ligger plus i statistiken, haha.

Varför spelade du inte fler juniortävlingar?

-Ekonomin fanns helt enkelt inte för att tävla mer. Jag spelade mycket vinter- och sommartourer istället. Växjö tyckte också jag skulle spela seniortennis istället för juniorklasser.

Johan kom så småningom med i U21-landslaget. Den satsningen var förlagd till GLTK, så flyttlasset gick dit 1998. Johan blev en del av ett slags team på sju spelare som delade på en ledare, Stefan Svensson.

-Det var ett skämt. Hur ska en ledare kunna hantera sju individer? Vi var inte ens inbjudna till att fylla vatten och än mindre träna med DC-laget, vi var inget värda. Jag blev nästan irriterad på det, för sju spelare har alla olika viljor av tävlingar att åka på. Jag hade ingen uppbackning alls från förbundet trots att jag varit tvåa eller trea i Sverige under hela juniortiden.

Utvecklingen gick dock i rätt riktning, och snabbt dessutom. I slutet av 2001, när Johan var 23 år, var han rankad 130 i världen!

-Jag fick bitar på plats. Min bror reste med mig, jag hade ett schysst kontrakt i Tyskland och jag vågade gå efter mitt eget schema och välja tävlingar som passade mig. Jag fick en trygghet i mitt spel och mognade. Dessutom hade jag bra sparring hemma, där jag har mycket att tacka ”Gusten” för. Jag sparrade dessutom mycket med Robin Söderling under åren han var 16-18, det passade väldigt bra. Jag var i grym form. Jag ville att motståndarna skulle sätta sina förstaservar, för jag kunde inte vänta på att få returnera – jag missade inte en retur!

Efter en titel i Grenoble Challenger första veckan av oktober så fick Johan öroninflammation som gick över till en hjärnhinneinflammation. Han tappade 4-5 månader av alla idrott och fick ligga inne på Östra sjukhuset i Göteborg. Inte förrän april kunde han börja spela ordentligt igen, men 2003 fick han hjärnhinneinflammation en andra gång.

-Jag har faktiskt fått det en tredje gång också, då var jag i Tyskland när jag fick det. Där hävdade de att jag fått felbehandling tidigare. De gjorde biopsier och ville gå in i hjärnan för att verkligen ta reda på vad jag led utav. Men 2003 var det en sällsynt dålig timing på det hela för i och med att jag fick det under min Bundesligatid så förlorade jag en inkomst som var nödvändig.

Vet du varför du fick det här?

-Egentligen vet ingen, men troligtvis på grund av alla stress och press jag levt med. Rest genom tidszoner och pressat kroppen hårt, både fysiskt och mentalt.

Den mentala biten var tuff för Settergren. Han säger att han hade behövt någon som reste med honom mer, som kunde gett honom ett lugn.

-Det hängde med ifrån ungdomen, det kortsiktiga tänket, att tävlingen i Smålandsstenar var det viktigaste i hela världen. Kortsiktigt tänk och okunskap ifrån pappa, den miljön skapade en press och stress.

På banan hade Settergren ett rykte om sig att ha ett hett temperament.

-Jag ville vinna till varje pris och kunde inte kontrollera mig. Jag var en ”Johan” på banan och en ”Johan” utanför, men mitt beteende på banan blev den jag var i folks ögon. Jag är inte stolt över vad jag sagt och gjort, men det har samtidigt hjälpt mig. Precis som Robin Söderling sagt, att mitt humör har hjälpt mig mer än stjälpt mig. Vi var rätt lika jag och Robin, vi kunde spela dubbel på tisdag och vinna, sen förlorade han sin singel på onsdag och ville inte spela vidare i dubbeln för han var så lack. Men han var också väldigt fokuserad och framförallt hade han ett team runt sig. Han och ”Pim Pim” hade folk omkring sig och det gör stor skillnad.

I samband med  hjärnhinneinflammationen 2003 tappade Settergren sin tro på det. Tre år av kämpande utan uppmärksamhet eller uppbackning från någon utom sin egen familj tog ut sin rätt.

-Jag kände mig så ensam. Ingen brydde sig. Det var jobbigt och jag hamnade alltid vid samma punkt i mina tankar, att jag var 25 år och inte topp 100 – ”vad håller jag på med?”. I tennis blir man snabbt en föredetting och det var i det här läget jag tappade det helt. Det är ett tufft liv på touren, en stor ensamhet där man måste sköta sig själv. Ofta fick man alliera sig med konkurrenter för att få resesällskap – ibland valdes tävlingar utefter var det fanns ”kända ansikten” före vad som var bäst sportsligt. Ofta också med en ekonomisk baktanke i valen.

2003 slutade han året rankad 419, 2004 385 och 2005 573.

-Sommaren 2005 slutade jag, lite på låtsas kan man säga. Jag började jobba på ett lager i Bollebygd och tyckte det var skönt att slippa pressen att träna.

På hösten spelade han tre futures i Sverige och vann alla tre, men sedan blev det bara en Challenger i Danmark i oktober och ett gästspel i en svensk future 2006. Karriären var över, och på sätt och vis är han stolt över vad han lyckades åstadkomma.

-Jag kan se det så här, att utan guidning eller hjälp, förutom av familjen och några kortare perioder med lite övervakning, så lyckades jag helt själv nästan nå topp 100. Jag tror vår generation var otroligt mycket bättre än folk förstod, för ingen tittade på en då om man inte var Edberg eller Norman. Men se Timfjord, han presterar fortfarande på en hög nivå och jag kunde vinna matcher i tyska ligan utan att träna efter karriären. Hade förbundet haft ett annat tankesätt och haft en plan och vilja att hjälpa oss, då kanske fler av oss hade nått ännu längre.

Johan återkommer ofta till hur han saknade hjälp runtomkring sig. Han säger att han, precis som många andra i samma generation, var en oslipad diamant.

-Där och då, när jag slutade, kunde jag känna en bitterhet för jag tyckte jag var mycket bättre än vad jag fått ut. Jag är övertygad om att jag med rätt uppbackning hade klarat att blomma ut och bli topp 100, och då kommer du därefter in i huvudturneringar på ATP och behöver inte spela lika mycket. Du får mer poäng och mer prispengar på färre matcher. Då hade jag fått en trygghet i att lära mig livet på touren istället för att jaga som fan, resa billigt, spela många matcher och ha en stor press på mig själv. Hade jag haft lite tur när jag var 130 i världen så hade jag vunnit lite mer då, blivit seedad i kvalet i Australien och kommit in i huvudturneringen i Chennai, då hade jag fått en påse pengar.

Vad har du lärt dig av din tenniskarriär som du haft nytta av i livet efteråt?

-Att ska man få någonting gjort måste man göra det själv. Du måste vara lösningsorienterad och försöka hitta vägar framåt. Och aldrig ge sig! Dessutom att föräldrar ska stötta och hjälpa, men inte vara tränare. Det blir för mycket hjärta i förhållande till hjärna annars. Jag tror det är bättre med en professionell tränare och sedan kan pappa och mamma stötta genom att köra och pusha. 

Du har flera gånger återkommit till den här teamsatsningen på GLTK som du var en del av och låtit negativ när du pratat om hur den var strukturerad. Berätta lite mer om den.

-Jag flyttade till Göteborg 1998, när jag var 20 år, och blev inackorderad i ett rum på Hisingen för 800kr i månaden (utan dusch och kök och en delad toa) och fick gratis träning på förmiddagarna med Stefan Svensson. På eftermiddagarna var det fri träning. Jonas B Svensson ville jobba kvar på GLTK och och träna oss, men Ulf Börjesson på GLTK förstörde det alldeles utmärkt och fasade ut Jonas. Och jag vill poängtera det igen, under vår generation var det tydligt att ingen på förbundet ville, kunde eller vågade hjälpa oss. Men svensk tennis kan inte leva på tur och hoppas vi får fram en spelare om året. Nu har vi Mikael Ymer och jag kan lova er, hade han varit född -78 så hade han inte kommit utanför Västra Götaland under sin karriär. Björn Rehnquist var i mina ögon en klasser bättre spelare än Ymer är, och de har en dessutom en väldigt likadan spelstil.

Precis som jag gör med de flesta jag intervjuar i den här serien så avslutar jag med att fråga Settergren vilka hans största minnen från karriären är. Att prata med Settergren är härligt, han droppar anekdoter på löpande band, och så även på den här frågan.

”Ett stort minne är min titel i Grenoble efter att ha räddat matchbollar mot Ljubicic. Jag har kvar pokalen, tog med den som ”carry on luggage” på flyget, den var stor som en lampa.

Sen så minns jag också en 100 000-dollarstävling i Brest där jag förlorade finalen mot Michel Kratochvil, år 2000. Det är en rätt rolig historia, haha. Veckan före spelade jag en Challenger i Aachen, Tyskland. Vi kommer dit på fredag kväll, då har de lagt ett Plexipavegolv på banorna. Dagen efter, på lördagen, så är det filt när vi kommer in i hallen. De fick inte till plexit, så det fick bli svinsnabb filt istället vilket var mumma för mig som är uppväxt på filt. Jag kvalar in och går till final som jag förlorar mot Rainer Schuettler i tre set. Men i och med finalen får jag Special Exempt till Brest veckan efter i Frankrike, en tävling som ”Gusten” vunnit året dessförinnan. Jag går till final igen och har 6-5, 40-15 i avgörande set. Jag har aldrig tänkt på pengar när jag spelat, men nu tänker jag att om jag vinner får jag 20 000 dollar istället för 11 000. Livesändning på fransk tv, fullt pådrag; då går Settergren in och chokar bort det. Sätter två forehand rätt i skynket. Tiebreaket börjar, han vinner första bollen och jag följer upp med två dubbelfel. Torskar tiebreaket 2-7 och är helt knäckt. Ledsen och helt utpumpad mentalt. I pris får jag en stor glasbricka som jag knäcker över knät i omklädningsrummet. 1000 glasskärvor på golvet och jag skiter i presskonferensen vilket jag får böter för. Men det är ett minne. Det roliga, eller sorgliga, är att ingen brydde sig, jag var helt själv i misären. Varje dag under hela veckan hade jag checkat ut från hotellet för att åka hem om jag förlorade och fått checka in på kvällen igen.”

Idag spelar Johan Settergren ingen tennis alls. Han har inte hållit i en tennisracket sedan 2015. Tre operationer på samma knä för artros, stressfraktur i ländryggen, kronisk inflammation i axeln och inflammation i armbågen gör att kroppen gör ont. Eller gör ont, den är helt sönder, som han själv säger.

-Jag hade inte råd att ta hand om kroppen när jag spelade. Jag gick bara till sjukgymnasten om jag var riktigt illa tvungen. Jag stretchade lite istället. Och sen hade jag inte råd att inte spela heller, så jag tog tabletter och körde på.

Några slutord Johan innan vi avslutar den här intervjun?

-Tennisen idag är business. Du måste göra rätt från början och ha rätt personer med dig från start. Jag tror du måste lära dig när du är liten, det är svårt att börja göra rätt när du är 17-18, för det är sån mördande konkurrensen och världen är mer tillgänglig idag. Med det sagt; jag tror det är svårt att göra allt själv, du måste ha hjälp på vägen. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s