Vad hände sen, Filip Prpic?

När Filip Prpic bröt Jo-Wilfred Tsongas vinstrad på 19 raka matcher i apri 2006 innebar det en plats bland de 200 bästa spelarna i världen. Successivt hade han tagit sig uppåt på rankinglistorna och han var fortfarande bara 24 år. Men högre nådde han inte. Tveksamma underlagsval och en satsning utan kompass gör att han i efterhand funderat på om han valde rätt sport… Vad hände efter den där veckan på Lanzarote och segern mot Tsonga, Filip Prpic?

Av: Linus Eriksson

Filip Prpic var som liten grabb duktig i både fotboll och tennis. Hans pappas fotbollsintresse var stort, men som 6-åring började Filip spela tennis. Som 11:a och 13:åring vann han Kalle Anka Cup och som 14-åring gick han, Pim Pim och Daniel Loft till final i Lag-VM. Fotbollen spelade han i många år i Högaborgs BK, en klubb som fostrat bland andra Martin Olsson, Daniel Nannskog, Henrik Larsson och hans son Jordan Larsson. Ledarna var riktigt bra i föreningen.

-Det hände flera gånger att jag spelade en timme tennis varpå fotbollstränaren kom och hämtade mig vid tennisen och körde mig till fotbollsmatchen. Jag spelade så mycket fotboll jag kunde, men när jag var 12-13 år bytte jag till Helsingborgs IF som ställde helt andra krav på att man var tvungen att träna fyra gånger i veckan. Jag tror jag slutade när jag var 14 på grund av skaderisken och att det var svårt att kombinera.

I tennisföreningen hade Prpic en engagerad tränare i Pawel Strauss. Prpic hade inga privatpass, förutom något enstaka inför de stora turneringarna, utan hans träning bestod av 1.5 timme på eftermiddagarna i grupp samt mycket sparring med olika ”gubbar” i klubben och tidigt med äldre tjejer.

–Pappa ordnade så jag fick träna mot många olika spelstilar.

Drömde du tidigt om att bli proffs?

-Någonstans hade jag en dröm och tanke på det. Men åren bara gick. Tiden gick otroligt fort fram tills dagen jag inte spelade längre. Jag hade även en dröm om att bli fotbollsspelare och proffs i det. Ovetskapen ifall jag valde rätt har faktiskt varit lite jobbig… jag hade gärna velat veta hur det hade gått om jag valt fotbollen istället…

Året Prpic blev 16 år började han spela ITF-turneringar. I sin första tävling utomlands i Holland slog han Julien Benneteau i andra omgången med 7-5 i avgörande set och förlorade mot Jarkko Nieminen i matchen efter.

-Det var nyttigt, där fick man ett bevis på hur bra spelarna utomlands kunde vara, som Jarkko till exempel, som var ett år äldre än mig. Pawel hade kört oss ner till Holland och sedan tog jag tåget hem. På den tiden fanns inga mobiler vad jag minns, det var en helt annan tid, men en bra utbildning som har härdat en.

På hösten i oktober blev det en sväng till Asien där första titeln kom i Thailand. I finalen mötte Prpic Andy Roddick i finalen. Roddick vann första set 6-3.

-Sedan ledde han med 6-5 40-0 och i tiebreaket med 6-5. Men jag vände och vann 7-6,6-4. Han svor och höll på.

Redan året därpå, som 17-åring, blev det Grand Slam-debut i Franska Öppna och i US Open i september fick han möta Mardy Fish i andra omgången.

-Det var en nattmatch, vi gick in vid halv tio på kvällen. Jag förlorade med 4-6 i avgörande set, men det var en häftig upplevelse.

Under junioråren när Prpic var 16-18 år testade han successivt på en del seniorturneringar. Övergången från junior- till seniortennis smögs in.

-Jag var 18 år men inte fysiskt utvecklad på det sättet. Dessutom hade jag ingen riktig plan och det var tufft med ekonomin. Förbundet hjälpte inte till och jag hade ingen sponsor. Det var en jobbig period, för när man reste iväg var jag medveten om att jag bränt en massa pengar redan före jag spelat min första match. Många säger att det är tufft ekonomiskt, men jag vet hur tufft det är för jag har varit där och levt i det. Efter en tävling i Tjeckien tog jag bussen hem till Sverige för at spara 1200kr, det hade jag aldrig gjort 7 år senare, men nu var jag medveten om kostnaderna och fick göra så.

Gymnasiet läste Prpic till stor del i Båstad. Ett tennisgymnasium han har en del tankar kring.

”Jag har tänkt mycket på tiden i Båstad. Året innan, när jag gick i nian, så tränade jag där 1-2 gånger i veckan. Pappa slutade sitt jobb tidigare, hade med sig en macka och körde upp mig till Båstad där jag fick träna tennis, fys och sen ta tåget hem. När gymnasiet började var det mer eller mindre vi som var bäst i Sverige i våra årskullar som gick där och tränade två pass om dagen. Vi tränade, men alla stöptes i samma form. Oavsett om någon var två meter lång eller kort som jag. Vi tränade liksom inte på någonting. Ingen gick in och la en plan att >om fyra år ska du spela så här för att du ska vara den bästa versionen av dig själv Filip<. Det fanns en inkompetens, man bröt inte ner varje spelare och såg till vad som var bäst för honom eller henne. Vi körde 2 mot 1 i fem minuter där man skulle springa på allt. I 2.5 minut gjorde vi det som Hewitt, sen blev vi tröttare och tröttare och började missa – efter fem minuter satte vi oss på bänken med en känsla av att ha missat varannan boll de sista två minuterna. Och därefter var det två på nät, någon attackövning och sen poäng. Det är en träning jag ser som underhållande, men ingen träning du ska ha för att utveckla din gameplan eller bli bättre som spelare. Vi fick inte de rätta redskapen. Så det blev tre väldigt dåliga år i Båstad där jag det sista året valde att träna 2-3 dagar i Båstad och resten i Helsingborg. Då straffade de mig i Båstad med att jag inte fick använda gymmet där. Jag kan undra vilka som ställer krav på ledarna och de ansvariga i Båstad? De bara får sina spelare dit, men det finns väl ingen extern styrelse, ordförande eller ägare som ställer några krav?”

Prpic berättar att övergången junior till senior var tuff eftersom ingen berättat, visat eller informerat om vad som väntade. När han förlorade tidigt en vecka tappade han kontinuitet i matchandet i väntan på nästa.

När han var 19-20 år kom han med i Svenska Tennisförbundets satsning Team Catella. I teamet ingick på den tiden Pim Pim Johansson, Robin Söderling och Jonas Fröberg.

-Jag fick dela på en peng med Jonas Fröberg, jag tror vi fick 40-50 000:- var. Från början kom jag inte med i satsningen, men efter inledningsåret tror jag Fröberg inte gjort de resultaten man hoppats på, så jag fick dela på platsen med honom. Jag tyckte det var märkligt att jag inte kom med direkt. Inget ont om Fröberg, det är en god vän, men det är som med mycket annat vad gäller förbundet, det är mycket märkligt som sker där.

Rankingen gick långsamt åt rätt håll. 2001, första året som senior, slutade han rankad 694 i världen. År 2002 513 och 2003 450. 2004 kom lyftet och även Grand Slam-debuten som senior i US Open, där han lottades mot landsmannen Björn Rehnquist i första i kvalet. Prpic förlorade med 5-7,7-5,6-7(4) men minns matchen med glädje.

-Det var häftigt! Fuktigt, men häftigt. Och en känsla av att ”så här bra är jag”. Jag började växa in i det och blev fysiskt starkare. Dessutom fanns det en plan nu, jag hade en plan ett år fram i tiden med målsättningar för hur jag skulle bli bättre i tennis. För blir man bättre, då kommer resultaten. Många som gör planeringar kollar för mycket på poäng – du ska påverka det du kan påverka.

En anledning till att upplägget blivit mer strukturerat var att Prpic fått hjälp en period av Thomas Högstedt när Prpic var 20.

-Han var väldigt bra på vissa saker! Högstedt strukturerade upp det, nästan som ett AB. Vem har du i din ringside? Okej, du har de här personerna, och sen strukturerade han upp satsningen.

2004 avslutade Prpic på plats 227 i världen och 2005 244. 2006, den 5 maj, nådde han sin högsta ranking någonsin, 194 på ATP-listan.

-Den rankingen fick jag precis efter att jag vunnit min andra challenger sista veckan i april, på hardcourt på Lanzarote. Jag slog Jo-Wilfred Tsonga i finalen med 3-6,6-3,6-4. Vi hade mötts två veckor tidigare i finalen i en future, då vann han i raka set. På Lanzarote bollade vi in ihop inför finalen och det var ingen publik alls. Jag tror han hade vunnit tre tävlingar i rad inför finalen mot mig, så han hade typ vunnit sina senaste 19 matcher eller något. Men jag var stark, spelade bra och vann den här gången. Sedan åkte jag och spelade någon grustävling… Planeringen blev sådär, jag borde bara ha spelat hardcourt, men jag tänkte att om jag bara kunde spela bra några tävlingar till så kunde jag närma mig 150 i världen och snudda på att bli seedad i ett Grand Slam-kval.

Just valet av underlag är något som Prpic i efterhand kan ångra. Han säger att han tidigare borde specialiserat sig mer eftersom alla finaler eller större vinster kom utomhus på just hardcourt.

-Allting handlar om att optimera din prestation till max. Hade jag spelat mer utomhus på hardcourt och vunnit 7-8 tävlingar till så hade det gjort stor skillnad. Med facit i hand skulle jag också ha lämnat Sverige. Det är inget bra klimat i Sverige, varken vädermässigt eller träningsmässigt. Alla bra spelarna var utspridda. Några fanns i Stockholm, några i Göteborg, i Skåne var det jag och Vince. Jag kanske borde ha dragit till Spanien eller Italien istället.

Tiden efter titeln i Lanzarote känner Prpic var viktig.

-Jag vet inte, men det kan ha varit där jag tappade mitt fönster. Där kände jag att något var på gång, men jag vet inte om det smög sig in någon nervositet när jag kände att jag var så nära och borde klara det. Jag kan inte svara på det exakt, för jag kände mig bra, men jag tänkte nog på att det bara var 100 platser ner till min dröm om topp 100. Att jag borde satsat mer på tävlingar på hardcourt är något jag kommit på i efterhand, där och då antar jag att jag lyssnade på andra som sa att >det är bra med grus också>. Nu känner jag att jojo, det är bra, men jag vill ju vara bäst. Det klart alla ville ens bästa, men ibland kanske jag skulle lyssnat mer på mig själv istället. Idag är hardcourtbanor långsamma men för 15-20 år sedan var hardcourt snabbare än vad de är idag. Jag skulle bara ha spelat hardcourt med några få undantag, eftersom enstaka veckor på grus kan hjälpa ditt hardcourtspel.

Filip hade lite svårt att leva i nuet – känslorna tog över och ihop med höga krav på sig själv så skapades en frustration och ilska.

-Jag kunde ofta känna mig dålig och bli arg, speciellt på orättvisor och domslut, för fel domslut är en orättvisa. Jag hade också en extrem förmåga att tänka framåt. Som att om jag vinner den här bollen blir det 6-3,3-1, då kanske han viker sig… Eller oj, det kommer svarta moln där borta, om en kvart kanske det börjar regna? Eller om jag vinner den här matchen möter jag någon jag har 0-4 mot. Jag blev lätt negativ och hade svårt att leva i nuet.

Efter att ha nått sin högsta ranking i början av sommaren 2006, 24 år gammal, så avslutade han det året 262. Även 2007 låg han kvar på ungefär samma nivå, 234, men 2008 kom det en dipp och året avslutades 354. Därefter lyckades han inte etablera sig stabilt på samma rankingnivå innanför 300 igen. Vad var det som hände?

-Jag investerade inte så mycket i mig själv för att ta nästa steg. Jag utvecklade inte mig själv eller mitt spel utan körde bara på och hoppades. Inte så att jag inte gjorde något extra, men jag hoppades mer på slumpen och turen. Tennislivet är som en torktumlare, du kör bara på.

Åren som kom, 2009 och 2010 hade han förhoppningar om att fortfarande ta sig uppåt. Han låg strax ovanför 300 och nådde flera kvartsfinaler i challengers, men där tog det stopp.

-Det var något spöke där. Tyvärr är det stor skillnad i poäng på att gå till semifinal istället för kvart. Nådde du semi kunde du kanske få special exam till nästa vecka och slippa kvala och så vidare också. I Swedish Open i Båstad förlorade jag mot Fognini i tre set till exempel och i Stockholm Open hade jag Robin Haase på gaffeln, så jag hade ett par chanser.

På hösten och vintern började dock tvivlen sätta in. Var hans upplägg så bra? Vad gjorde han med dagarna egentligen?

”I slutet av året träffade jag min ex fru och flyttade till Stockholm. 2011 fick jag en dålig start på året och vår dotter var sjuk under den perioden som gjorde att vi var mycket på sjukhuset. Hur som helst, Thomas Enqvist var ny DC-kapten och kallade tiii DC-läger. Jag kände att jag hade bra chans att få spela DC, för vi hade Söderling, Lindstedt och Aspelin, men sedan stod det mellan Vinciguerra och mig. Enqvist sa då att den som presterar bäst på träning kommer få spela. Jag ledde en träningsmatch mot Vince med 7-6,5-2, varpå Enqvist bryter träningen med 20 minuter kvar. I en annan dubbel slog jag och Eleskovic Lindstedt/Aspelin varpå det flög rack till höger och vänster. Det var ren kalabalik, spelare lämnade träningarna och så vidare.

Hur som helst, Enqvist ord var bara ren lögn. Jag slog Vince och var bättre på hardcourt inomhus än vad han var, men Enqvist valde ändå att ta ut honom. En ledare tar sina beslut, men när han först säger en sak och sen inte ger mig en ärlig chans, då tar det hårt på mig. Så jag sa ifrån, jag sa: >du är den som bestämmer, men kom inte och säg att alla har en ärlig chans att få spela.< Han förklarade med att han tog ut Vince för att han har rutin, men hur ska man få rutin om man aldrig får chansen att spela? Sanningen var att Enqvist tog ut en halvskadad spelare för att de var polare.”

I januari 2011, i och med flytten till Stockholm, så började Prpic träna hos Good to Great. De försökte ställa honom närmre baslinjen i sitt spel, vilket kanske var bra, men han var inte mottaglig för förändringen och upplevde att det blev att han knuffade in sina slag. 2011 gick åt fel håll och han valde efter halva året att ta ett break.

Året efter spelade han bara Davis Cup – därefter var karriären över. Ett beslut som han egentligen aldrig tog, utan det ”bara blev så”.

Nio år höll han sig rankad under 500 i världen – majoriteten av åren runt 300.

Är du stolt över vad du åstadkom?

-Jag tror nästan alla idrottare känner att man kunde ha gjort mer.  Jag är väldigt stolt över att ha gjort det mesta själv och försatt mig i många olika situationer över hela världen. Fast jag tycker jag borde ha kommit högre. Men jag är nöjd och tacksam med livet jag har idag som jag inte skulle ha haft utan tennisen.

Du mötte mängder med välkända namn som senare blivit världsstjärnor. Fognini, Nishikori, Anderson, Chardy, Tipsarevic med flera. Vad tänker du kring det?

-De flesta har varit bra och schyssta killar. Någonstans har det varit en sporre, men också en stress. Om de klarar det, varför kan inte jag? Men mestadels är det kul att ha mött dem.

Att tennisen har gett lärdomar för livet är det inget snack om. Idag arbetar Prpic med något helt annat än tennis, men även där kan han applicera vad han lärt sig inom tennisen.

-Allt går att använda inom affärer. Du måste ha en plan, du måste använda dina styrkor, förminska dina svagheter, ha koll på dina konkurrenter och ha en idé vad vi ska göra längre fram i tiden. En ranking ljuger lika lite som siffror inom affärer gör. Om fem år kanske något företag har kört om oss ifall vi inte utvecklar vår verksamhet.

Tennisen har han också fortsatt sitt engagemang inom. I snart 10 år har han varit involverad i Solna TK, varav de sista fyra åren främst vad gäller sponsorer. Han har också lagt väldigt stort engagemang i serielaget som i fjol vann SM-guld.

Hur ser du på hela diskussionen kring tennisens Elitserie och lagsammansättningarna?

-Jag är trött på snacket som går om att ”vi satsar inte, det är inte så viktigt” och sen bryr sig alla ändå. Kungliga satsar på sina juniorer, det är skithäftigt och det har jag full respekt för eftersom de gått ut och sagt det öppet. ”Hands up” också för Janne Immonen som fått in pengar i svensk tennis och hjälper spelare som satsar, det ska han ha en stor eloge för! Han borde sitta på förbundet och dra in pengar istället, för det behövs pengar för att satsa. Immonen är tennisens Chelsea. Vi själva hjälper våra spelare med flygbiljetter och så vidare genom sponsorer samt genom att P-O Lindkvist och Kristoffer Lastra jobbar extra på banan. Vi satsar och det står vi för!

Vad är dina tankar kring Svenska Tennisförbundets arbete?

-Generellt så är förbundet väldigt trötta och har varit i alla år. Jag vet inte vad deras vision och mål är, men oftast är det samma folk som arbetar men flyttar runt på olika poster. Då kan det inte vara så mycket nytänk, för du har kommit dit tack vare någon annan. Det finns alltid en tacksamhet någonstans. Jag vet inte vad förbundet vill – öka intresset i Sverige eller få fram proffs? För intresset har aldrig varit större!

Har du fått någon fråga om att hjälpa till på något sätt?

-Förbundet har aldrig frågat mig något, men jag var tidigt ute med vad jag tyckte och tänkte och då blir folk rädda. Om någon tycker och ifrågasätter så blir man rädd om sina jobba. Det har alltid varit en liten sekt. Jag tror jag skulle kunna bidra, framförallt nu när jag står med en fot inne och en fot utanför tennisen, då kan man se med klarare ögon. Jag tror man måste våga testa grejer, det är för mycket gammaldags tänk inom tennisen – man gör som man alltid har gjort. Ett exempel, om man har två tennispass planerade en dag, varför tränar man alltid på förmiddagen och spelar match på eftermiddagen? Spela match direkt istället och träna sen på det som hände! Jag förstår att det är skönt att spela match på eftermiddagen efter att ha slagit 3000 bollar på morgonen, men tennis handlar inte om att det ska vara skönt, det handlar om att lösa uppgifter.