Vad hände sen, Johan Kareld?

En otroligt fin teknik, ett mål att nå topp 100 och en juniorranking på 59 i världen. Vägen låg utstakad. Men en känsla av ensamhet, en mörk dag i Göteborg och ett talangbegrepp som stjälpte mer än hjälpte satte käppar i hjulet för Johan Kareld. 22 år gammal slutade han spela tennis, ett år efter sin högsta ranking på 648 i världen. Vad var det egentligen som hände?

Av och berättat för: Linus Eriksson

Johan Kareld växte upp i en tennisfamilj. Han hade fyra storasystrar som spelade tennis, varav två var topp 10 i landet. Johans pappa Lennart var väldigt intresserad trots att han aldrig spelat själv, men fann ett intresse i att träna döttrarna. Som fyraåring följde Johan med på syskonens träningar och agerade bollkalle. Träningarna hölls inomhus på ett gymnastikgolv, så Johan fick mer eller mindre agera hockeymålvakt för att fånga bollarna före de nådde skynket.

Men han började också omgående spela tennis själv, med sin pappa och sina systrar. När han var mellan sex och sju år fick han en plats i Marks Tennisklubbs verksamhet och stannade där ända till 16 års ålder. Överlag var Johan sportintresserad, han spelade fotboll, innebandy, pingis och basket på fritiden.

Pappa Lennart drev på Johans tennis. Han var tuff, men absolut inte elak. Ihop tränade de väldigt mycket, ofta på helgerna eftersom Lennart jobbade som läkare och fick åka direkt från sitt vanliga jobb till hallen. Johan låg på runt 20-25 timmar träning i veckan i åldrarna 12-16 år. När han blev 16 år gick flytten till Växjö och deras idrottsklass på Katedralskolan.

• -I slutet av min tid i Mark så fick jag Erik Ullsten som tränare, berättar Johan. Då blommade jag ut jättemycket, han betydde väldigt mycket för mig. Jag älskade tennisen och att tävla. Jag hatade att förlora, då blev jag ofta elak både mot mig själv och omgivningen. Där tror jag att det var bra för mig med någon utomstående från familjen att prata med, för pappa var runt tennisen min tränare, men inte riktigt pappan jag kunde prata om mina problem med. När Erik kom kunde jag göra det med honom,
• –På träningarna tränade jag extremt mycket teknik med pappa. Kanske borde vi ha lagt mer fokus på fysiken, men jag var ofta topprankad i Sverige och etta i Västergötland som junior och även mer eller mindre bäst i klubben Det var viktigt för mig att känna mig bra som junior, men pappa hade koll på mig så jag inte blev kaxig eller divig.

I Växjö fanns det många bra spelare att sparra med och utvecklingen gick framåt. Efter två år blev Johan under vårterminen uppkallad till rektorn på gymnasiet.

• -Johan, jag har tittat på dina studieresultat samt på dina tennisresultat, började rektorn, och jag tycker du gör okej ifrån dig i skolan…men väldigt bra ifrån dig på tennisen! Så jag anser att du ska hoppa av skolan och satsa fullt ut på din tennis. 

Bakom rektorns rekommendation låg en hel del frånvaro och mer än en gång som Johan gått ifrån mattelektionen och tränat när Magnus Larsson behövt sparring. Men sagt och gjort, familjen tog beslutet att Johan skulle hoppa av skolan. Under samma period hade Johan också börjat känna att den kontinuerliga sparringen i Växjö inte heller räckte till.

-Så jag tog kontakt med Jonas B Svensson på GLTK och frågade om det fanns en plats hos dem. Då minns jag att Jonas svarade >det är faktiskt inte mitt beslut, jag måste prata med de andra teammedlemmarna.<

Efter att ha snackat med de nuvarande spelarna i gruppen och fått godkännande så gick flyttlasset till Göteborg, dit han också fick med sig Johan Settergren.

Under hela sin uppväxt hade Johan Kareld tränat väldigt mycket teknik, vilket också tog honom långt.

-Jag tog mig ur situationer på ett bra sätt för jag hade en bra teknik. Det var också den som gjorde att folk fick en uppfattning att jag var en sådan ”talang”. Men som junior hade jag svårt att identifiera vilken typ av spelare jag var. Ena dagen spelade jag som Sampras, andra som Kuerten och tredje som Rafter. Jag hade svårt att hitta en egen spelstil. Om det var mitt eget fel eller coacherna som inte hjälpte mig vet jag inte, men idag tror jag det är viktigt att ganska tidigt se vilken typ av spelare du är, det gjorde man inte med mig.

I Orange Bowl för 18-åringar förlorade Kareld mot Guillermo Coria i tredje rundan efter att ha slagit Igor Kunitsyn, som senare kom att bli 35 i världen.

-Det var en av mina bästa matcher någonsin mot Coria, men jag fick bara tre game, haha.

Coria förlorade sedan finalen mot Federer. Under åren på ITF-touren för juniorer så låg Kareld bra i fas. Det var tuffa årgångar -81 och -82:orna.

-20 stycken från startfältet i Franska Öppnas juniorklass -98 blev så småningom topp 100 i världen på ATP…

När Johan avslutade sin juniortid var han rankad 59 i världen och skulle ta steget över till seniortennisen. Där blev det ensamt.

-Jag reste aldrig med någon tränare på seniornivån. Även om jag varit en hyfsat framgångsrik junior och kanske näst eller tredje bäst efter Vinciguerra så fick jag inget stöd från förbundet. Jag tror det handlade om att Sverige var bortskämda med duktiga spelare. Man tänkte att det löser sig av sig självt. Vi hade många spelare som var väldigt bra, men Sverige trodde att spelarna kommer växa upp och gå in i rollen som ATP-spelare av sig själv. Jag kände mig i alla fall väldigt ensam och visste inte hur jag skulle göra för att ta steget mot mitt mål som var topp 100 i världen.

I början så tävlade inte Johan så mycket. Tränarna på GLTK ville att han skulle vara hemma och träna för att utvecklas som spelare och istället spela sommar- och vintertourer.

I september 2001, när Johan var 21 år, spelade han en future på GLTK i Göteborg. I kvartsfinalen slog han Nicklas Timfjord i raka set för att därefter förlora mot Söderling i två tuffa set, 3-6,6-7(5). Efter förlusten var han extremt knäckt, för Söderling var fyra år yngre. Han kände att han om det här skulle vara hans jobb på heltid fick han inte förlora sådana matcher. 

”Efter matchen på GLTK kom förbundstränaren fram och sa att Thomas Enqvist står på Ullevi och vill träna om två timmar. Jag var trött och hade spelat många matcher, men frågar Enqvist om träning har man så klart inget val, man kör. Det blev matchsspel mot Enqvist och jag blev totalt överkörd – jag hade inte en chans! Den dagen, den var otroligt mörk för mig. Där hade jag behövt en tränare som sa >ta det lugnt, du har precis varit i en semi i en future och fått stryk på träning mot en topp 10-spelare i världen<. Men jag var helt sönder på kvällen, jag kände bara att det här inte kommer gå. Jag hade behövt höra från en coach att det är lugnt, för jag stressade mycket. Där tappade jag min professionalism och började få andra intressen, för jag började helt enkelt tvivla på mig själv. Jag tror att min personlighet hade behövt ha någon som Erik Ullsten, som satt ner med mig och pratade och frågade hur jag mådde och hur det kändes efter matchen.”

Hur kände du angående att Sverige på den här tiden hade många spelare på en relativt hög nivå?

-Det var absolut en börda för mig. Jag hade extremt stor respekt för de bättre spelarna. Så fort jag mötte en spelare som var bättre rankad kände jag att det här skulle bli tufft. Det var ett tufft klimat därute, men det fanns en spelare som klarade av det tuffa klimatet, och det var Robin Söderling. Han sket i att de äldre kallade honom junior utan sa >håll käften< tillbaka på träningarna. Han stod upp mot det och blev tuff. När jag blev kallad juniordjävel så tog jag ett steg tillbaka. För min personliga del var det en börda att Sverige var så bra på tennis. Alla var inte likadana, Björkman till exempel var tvärtom och hjälpte mig mycket trots att han var i världstoppen, men alla var inte sådana.

Kareld återkommer till att han inte heller tävlade särskilt mycket internationellt under sina år som proffs.

-Jag fick höra att sommar- och vintertourer var bra för min utveckling. Men du måste förstå Linus att det fanns så himla många bra spelare! Så när jag låg 800, det enda jag tänkte då var >hur dålig är jag egentligen?< Och för mig blev det ett kvitto den dagen när jag förlorade mot Söderling på GLTK och mot Enqvist på träning att >jag är ju så djävla dålig<. I efterhand kan jag se annorlunda på det, jag spelade ändå en tuff match mot en kille som senare blev 4 i världen – om jag hade fortsatt och trott på mig själv, kanske hade jag lyckats bli 92 i världen, vem vet?

Några veckor efter den mörka dagen i Göteborg nådde Johan Kareld det som skulle komma att bli hans högsta ATP-ranking någonsin, 648 i världen. Han säger idag att han tror han hade kunnat bli avsevärt bättre, men hade behövt en bättre fysik och en annan mentalitet.

–Det hade nog hjälpt om jag haft en person nära mig, som inte är en familjemedlem, som verkligen velat att jag skulle bli riktigt bra på tennis. Den känslan försvinner lite i ett team. På GLTK var vi ett stort team med bra sparring, men jag kände inte riktigt att någon verkligen ville att jag skulle bli grym på tennis. Den känslan försvinner lite i ett team.

Dagen i Göteborg efter förlusten mot Söderling dog Karelds låga och det fanns ingen som tog honom i kragen och sa åt honom att skärpa till sig. Latheten tog över.

-Jag brann för det, jag tittade på tennis, jag hade fått sötman för Slamsen som junior och ville dit igen, men gjorde inte jobbet som krävdes. Alla coacherna pratade i teamform – jag minns när vi satt på GLTK på övervåningen och hade teambuilding, vilket var jättebra, men vi pratade aldrig ”one-to-one”.

Kareld har i efterhand reflekterat över varför motivationen försvann och tror också att begreppet talang, som han ofta fick höra, satte käppar i hjulet.

–Jag fick många klappar på axeln av människor som sa >shit vilket talang du är, du kommer bli riktigt bra!>. När man får höra det år efter år så tror du på det själv till slut, men det blir jobbigt för du tror inte att du behöver göra det som krävs. Det blir en ond cirkel av det, för du tror att det du gör räcker, du kommer ändå att bli bra. Så ordet talang förknippar jag inte med något positivt överhuvudtaget, man ska vara väldigt försiktig när man nämner det för folk.

 Johan fick även lite problem med ryggen och träningsdosen trappades successivt ner. Mångas ögon var redan på den ett år yngre Andreas Vinciguerra, som han hade rest mycket ihop med genom åren. ”Vince” hade redan blommat ut och var topp 50 i världen, vilket fick Kareld att känna att han var för gammal. Sagan hade nått sitt slut.

-Att jag inte blev bättre var ett resultat av mina egna beslut, men också ett resultat av att Sverige hade så många bra spelare. Det fick mig att känna att jag aldrig skulle bli bra, för då borde jag redan ha varit det.

Finns det något du ångrar?

-Jag är besviken på mig själv att jag inte var mer mogen att diskutera min tennis med min omgivning. Jag var ganska instängd och introvert och vågade kanske inte visa mig svag vilket jag tror är viktigt för att utvecklas. Utåt sett tyckte nog många jag var tuff och divig med mitt pannband och långa hår. Dem tänkte säkert att >det ser bra ut och han har enhandsbackhand, han klarar sig själv<. I efterhand är jag besviken att jag inte kunde öppna upp mig mer och visa att jag behövde hjälp.

Att lyckas nå tennistoppen handlar ofta om marginaler, och inte sällan om att ha aningen lite tur i rätt ögonblick och att rätt beslut fattas vid rätt tillfällen.

-Jag minns 1998. Jag spelade Franska, kvalade in, vann två matcher och mötte Jose de Armas i 8-del. Jag förlorade en tuff tresetare efter att ha haft breaket i tredje set. Han förlorade sedan mot Gonzales i kvartsfinalen efter en tuff match, som sedan vinner Franska. När jag kommer hem till Sverige ringer förbundet och säger att de dragit mig ur Wimbledon för de ville att jag skulle spela juniorturneringen Båstadtennis istället. På den tiden var det så att vinner du 18-årsklassen får du WC till kvalet i Swedish Open. Så här i efterhand, varför skulle jag spela Swedish Open när jag kunde spela Wimbledon? Men jag spelade 18-årsklassen i Båstad, vann den och fick kvala till Swedish Open. Men jag hade säkert vuxit mer av att spela Wimbledon!

Kareld spelade sin sista internationella tävling i september 2002, 22 år gammal. Men tennisen har han hållit fast vid. Visserligen började han med att plugga upp sitt sista gymnasieår och fick en utbildning inom sport management, men av en slump träffade han efter några år Robin Söderlingoch sparrade lite med honom på kungliga, vilket ledde till att han reste med honom som coach ett tag. Därefter har han jobbat på förbundet i två år, drivit egen akademi, arbetat på olika tennisklubbar och rest med spelare på futurenivå. Hans bild av svensk tennis idag? Att det finns alldeles mycket prestige som sätter käppar i hjulen.

–Svensk tennis samarbetar inte. Min uppfattning är att det är en hög prestige mellan tränare i Sverige och att tränare och klubbar inte drar åt samma håll. Det finns mycket kompetens, men vi använder säkert inte ens 5 % av den. Alla kan inte allting, så vi behöver ta hjälp av varandras expertis för att hjälpa våra yngre pojkar och flickor.

Efter många år som tränare har det inte heller gått Kareld förbi att tränarbristen som råder är oroväckande för svensk tennis.

-Det är inte lätt att hitta passande tränarjobb i Sverige. Det är tufft att vara en engagerad tennistränare idag och jag förstår att många väljer andra yrkesbanor. Det är obekväma tider, fysiskt krävande och en ekonomisk aspekt i att du inte tjänar lika mycket på att vara tennistränare idag som du borde göra. Det är dyrare idag att ta en lektion i Padel än i tennis, varför är det så? Då är det ändå gamla tennistränare som lär ut Padel. Jag tror det behöver erbjudas bättre förmåner, bättre arbetstider och att klubbar behöver bli bättre på att motivera sina tränare till att stanna i yrket. Det behövs tydligare morötter. 

Jag avslutar pratstunden med att fråga Kareld om hans bästa minnen från sin karriär. Även om den egna seniorkarriären blev kort så finns det många att välja på.

”Från läktarhåll är det definitivt när Söderling slog Nadal i Paris. Det var så fruktansvärd hög adrenalin! Stort, fullsatt och alla ropar ”Söderling” på Nadals bakgård. Det var coolt! I samband med det var Berta framme i semi samma år, så vi gick på moln nere i Paris. Det var även häftigt när jag fick vara coach på World Team Cup i Düsseldorf med Söderling, Lindstedt, Aspelin och Lindell i laget.

Om jag ska gå till min egen karriär så är det i efterhand roligt att ha mött Federer i lag-VM som junior. Han kommer fortfarande ihåg det, vi sågs i Kanada för några år sen, då frågade han vad som hänt med mitt hår, haha. Sedan så är det klart att kvalen i Stockholm- och Swedish Open var häftiga, även om jag oftast kände mig slagen på förhand. Jag minns en gång i Båstad när jag hade spelat en tuff match i kvalet på förmiddagen mot Patrik Fredriksson som jag vann i tre set. Efteråt går jag upp till Anders Wennberg som var referee och frågar hur lång tid jag fick före nästa match. Två timmar sa han, varpå jag går upp mot kiosken på torget och minns att jag krampade i backen på väg uppåt. Men jag trycker min burgare med pommes och tänker ”hur fan ska det här gå?” Det var en fin dag i Båstad och fullsatt på nedre. Jag bestämde mig för att ta allting på uppstuds. Hur det gick? 0-6,0-6 mot Radek Stepane. Haha!.”