Vad hände sen, Marcus Sarstrand?

Som juniorspelare slog han Marat Safin. Som senior Thomas Johansson och Roger Federer. Ändå skämdes han över att vara tennisproffs. 240 i världen nådde Marcus Sarstrand som bäst – vad hände sen?

Av och berättat för: Linus Eriksson

Marcus Sarstrand föddes 24 september 1978 och växte upp i Borås. Alla höll på med tennis och idolerna att se upp till var många – Wilander och Edberg var två av dem. Sarstrand började spela när han var åtta och tyckte direkt det var kul. I sin klubb Elfsborg tränade han under de första åren, fram tills han var runt 15. Måndag, tisdag och torsdagar – onsdagar var det fysträning där de allt som oftast var utomhus och löpte. På raster i skolan var det fotboll och innebandy som gällde. I organiserad form tränade han även längdskidor, vilket starkt bidrog till en starkare kondition än de flesta andra i tidiga junioråren.

När Sarstrand var 11 år gick han till final i Kalle Anka Cup och i SM för 12-åringar blev det semifinal i singel och final i dubbel.

-Om man var topp 5 i sin ålder i Sverige på den tiden var man troligtvis bland de bättre i världen – Sverige var så otroligt starka, berättar Sarstrand.

1994 började Sarstrand spela mer utomlands, och två år senare, sitt sista juniorår, kvalade han till Franska öppnas juniorklass. I första kvalmatchen slog han Marat Safin 6-3,5-7,7-5, i kvalfinalen Bob Bryan 1-6,6-4,6-2 men förlorade första omgången i huvudturneringen mot Marcos Daniel 0-6,6-4,4-6.

”Safin knäckte några racketar den matchen. Jag minns att Xavier Malisses tränare kom fram efter matchen och frågade om Safin var bra, varpå jag svarade >nej, han var inget vidare<. Jag hade förlorat mot Malisse i en förtävling i Belgien veckan före. Men jag brydde mig inte om juniortävlingarna för jag hade hört någon säga att juniortiden inte spelar någon roll. Så efter Wimbledon skippade jag US Open för att spela Borås Open och förbereda mig för den svenska satelliten någon vecka senare.”

Sarstrand hade vid det här laget redan spelat en del seniortävlingar, men från och med nu var det fullt fokus på det.

-När jag var 17-18 spelade jag nästan alla pengatävlingar i Västergötland. Man fick fyra matcher varje helg mot bra motståndare. De som spelade matcherna var alla tävlingsmänniskor, så det blev världens liv under matcherna.

Just tävlingsinstinkten återkommer Sarstrand ofta till.

-Jag fick tidigt åka på läger med förbundet och EM i lag. Bland annat minns jag Davis Cup-skolorna. Jag minns att alla ledare hade en väldig tävlingsinstinkt som smittade av sig på oss juniorer. Sedan minns jag också hur Thomas Eklund alltid satt och pratade på lägren och läste från Wilanders bok. Han pratade om hur vi var större och starkare än alla andra – det blev som en självklarhet att vi var bättre än våra konkurrenter.

Övergången från junior till senior gick naturligt. I Swedish Open 1997, som 19-åring, slog han Thomas Johansson i första omgången i huvudtävlingen med 6-2 i avgörande set.

– Jag vann men jag hade egentligen ingen koll alls. Jag spelade med ett jättelätt Estusa-rack, ett svart med lite större ram. Som proffs måste man ha tyngre racketar, men jag hade ingen koll på mina grejer.

I efterhand känner Sarstrand att han inte var riktigt förberedd på livet som proffs.

”Jag borde börjat förberett steget redan när jag var 16 år. Jag startade som proffs med 20 000kr på bankboken och åkte till Israel ihop med en massa andra svenskar. Från den resan kom jag hem med 10 000kr på banken men inga poäng. Men jag har alltid klarat mig själv genom att spela många pengatävlingar. Jag hade väldigt problem i och med att jag som junior åkte med Svenska Tennisförbundet som tillhandahöll med coach, vilket var roligt, men det var en annan värld som proffs. Det är tufft att spela utomlands. Hemma spelade jag däremot alltid bra… framförallt i C-hallen i Borås.”

Sarstrand fortsätter berätta om det nya, tuffa seniorlivet med knapert på kontot.

-Ofta åkte jag på fredagar till kvaltävlingar, för att spara en hotellnatt. Men kommer man en dag innan måste man gilla stället direkt på första passet på kvällen, för sedan har man två matcher på lördagen. Jag gjorde samma sak till Swedish Open – jag gjorde allt för att spara pengar. I och med att jag spelade sommar- och vintertourer så fick jag inga träningsperioder hemma, och när jag tränade så cyklade jag hem och åt lunch hemma för att spara pengar istället för att hänga med mina träningspolare och äta lunch ute mellan passen.

I samma upplaga av Swedish Open som Sarstrand slog Thomas Johansson hade han i kvalfinal besegrat Johan Settergren med 6-4,4-6,6-4.

-Settergren hade också börjat som proffs och fick en mental block i den matchen. Jag slog på hans forehand hela tiden. Kom in i en zon när jag fick in lite returer, så jag vann, men han spelade givetvis dåligt. Det som var bra med att sedan slå Thomas Johansson var att jag hade legat runt 800, men på den tiden fick man bonuspoäng om man slog högre rankade spelare, och Johansson låg 35 i världen just då, så jag klättrade till runt 450 efter den veckan.

Sitt första riktiga seniorår slutade Sarstrand 465 i världen. Första titeln kom i Tyskland året efter, 1998, men han slutade ändå det året 527 i världen och nästa år, 1999 ,468 i världen. Lyftet kom inte riktigt.

Vad minns du av de här åren när du var 19-21?

”Jag kände stress när jag skulle träna. En träning började, det kändes dåligt och efter tio minuter så var den träningen bortkastad för jag fick sådana stresskänslor. Jag gav bort matcher och kastade bort träningar. De bästa spelarna håller nog inte på så. Efter förluster är de nog arga en timme eller två, sen glömmer de eller lär sig av en förlorad match, men jag kunde älta förluster i flera dagar. Det kunde gå dagar när jag inte tränade efter en förlust. Jag hade aldrig tränat så mycket som junior, men jag gjorde det inte heller som proffs. Jag lärde mig aldrig sporten, tittade aldrig när andra spelade matcher eller bollade tankar med någon. Jag drog mig snarare undan – umgicks inte eller tränade med några bättre. Det fanns så många bra spelare på den tiden, men jag höll mig utanför. Det var nog ett misstag. Den enda bättre spelaren jag tränade lite med var Gusten.

När jag var 19 år och låg runt 450 i världen så kände jag att det var pinsamt att vara tennisproffs. Jag vet att det handlade om mina egna förväntningar, egentligen ska man bara leva i nuet. Jag tror dock att man inte kan utvecklas ordentligt som spelare förrän man är inne i Grand Slam-turneringarna. Innan dess är det för mycket stress. Jag borde så klart bara ha jobbat på, lugnt och sansat och lärt mig under vägens gång – sett det som en utbildning. Men jag levde och trodde jag var någon annanstans.”

På hösten 1999 var det dags för Stockholm Open! I första kvalmatchen slog Sarstrand ut Robin Söderling med 6-1,6-3. Robin var sex år yngre än Sarstrand, 15 år, vilket gjorde vinsten väntad, men i kvalfinalen vann han även mot Roger Federer med 7-6 i avgörande set.

-Jag var i väldigt bra form. Federer hade precis börjat klättra uppåt. Jag minns att jag gick fram mycket i returerna och tog dem tidigt. Men, det var samma där, jag brydde mig inte så mycket om att folk pratade om att jag slog honom, jag minns mest känslan av att spela på en hög nivå i den matchen. Hur bra det kändes när jag kom in i den zonen. I kvalfinalen efter vinsten mot Federer skulle jag möta Filip Dewulf från Belgien. Mina skor var slitna, men istället för att köpa nya skor så limmade jag skorna med sånt där skolim. Under matchen så skrapades på något sätt limmet av, så Dewulf gick runt och plockade bort mitt skolim mellan bollarna. Jag minns hur jag gick runt och skämdes under matchen. Vissa dagar när jag ”kände det” kunde jag verkligen spela bra, men är man tennisproffs så kanske man börjar en tävling med riktiga skor?

Mm, du borde kanske sett det som en investering i din satsning, att köpa skor…

-Samtidigt, jag hade ingenting att investera utav. Om jag förlorade borde jag ha sprungit i trapporna på Ryavallen, det borde jag ha investerat tid i. Istället för att gå runt och ha ångest och tycka det var pinsamt att ligga 500 i världen.

Året efter, 2000, kom ett lyft! Året avslutades 323 i världen efter ett år där resultaten på challengernivån börjat kommer mer regelbundet.

-Jag nådde många kvartsfinaler i challengers och slog bra spelare, men oftast var jag nöjd med att ha fått ihop pengar och gav inte allt i kvartsfinalerna. Jag var inte tillräckligt aggressiv i tillslagen. Jag hade fått ihop 12 poäng, lite pengar och var nöjd.

Under året började Sarstrand få lite hjälp av sin tyska landslagstränare Ulf Fischer, vilket gav självförtroende lite guidning i hans planering.

Åren som följde slutade Sarstrand på rankingplatserna 388, 338 och 339.

-Jag spelade egentligen väldigt bra de här åren, men tävlade inte tillräckligt. År 2000 fick jag ett bra kontrakt i Tyskland och tänkte att jag skulle förbereda mig bra inför de matcherna. I den vevan började jag meditera, vilket funkade – jag vann alla matcherna i Tyskland! Jag kan verkligen rekommendera folk det. När laget gick ut och festade satt jag hemma och mediterade. Det kanske inte är så accepterat, men jag satte mig ner och såg mig själv spela bra tennis. Framförallt utomlands är det bra, när man inte känner sig lika hemma. I alla fall, jag vann åtta matcher i serien, sen var jag i semifinal i en challenger i Tyskland och ledde med 6-4,5-4 och 40-30 precis efter att vi vunnit Bundesliga. Jag hade dominerat hela matchen och inte missat en boll. Men, en tennismatch är jämnare än man tror. Jag lyckades förlora den matchen och slutade meditera. Det borde jag ha fortsatt med.”

Hösten 2003, året Sarstrand blev 25 år, mötte han Pim Pim i en challenger i Nottingham och förlorade 4-6,6-3,3-6. Sarstrand hade börjat serva bättre och hans andraserve var mycket hårdare än tidigare. Även om det var en av hans bästa matcher i karriären förlorade han med 4-6,6-3,6-3. Under matchen fick Sarstrand ont i handleden men hade aldrig varit skadad innan, så han tänkte att det bara var att vila lite så skulle det gå över. Han fortsatte tävlandet under hela hösten – pengaturneringar och Stockholm Open lockade, men kroppen blev inte bra. Armen började göra ont, vilket de först trodde var axeln, men sedan sa kiropraktorn att det var ligamentet i handleden som var skadat. Tre månader blev han borta från tennisen. Året efter slutade han 253 i världen och i början av 2005, i januari, nådde han vad som skulle komma att bli hans högsta ranking någonsin, 240 i världen!

-Jag reste mer under 2004 än jag gjort tidigare. Jag tänkte att på grund av skadan så kunde varje tävling vara den sista, eller i alla fall det sista året på touren. Dessutom lärde jag mig att kämpa och koncentrera mig. Men serven var inget speciellt och jag hade förlorat mitt drag i forehand. Jag hade bra känsla, var hyfsad från baslinjen och returnerade bra.

Men från den punkten började rankingen droppa år för år. Vad hände?

-Jag tränade mindre och visste nog att jag inte skulle kunna bli bättre. Mentalt var jag trött och besviken över att jag hade en känsla av att jag varken kunde, orkade eller ville bli riktigt bra längre.  

2009 spelade du din sista tävling, Knoxville Challenger som du fick ett WC till. Du förlorade kvalfinalen mot Raven Klaasen, och därefter avslutade du karriären orankad, 29 år gammal. Det är lite intressant, för när man kollar igenom dina resultat känns det inte som det finns någon jättetydlig uppgång eller fall, utan du har successivt kämpat dig uppåt under egentligen åtta år mellan 1998 och januari 2005. Sen höll du dig där i typ fyra år till. Så mellan 17 och 29 års ålder var du mer eller mindre topp 500. Otroligt starkt gjort! Eller vad tänker du?

 -Ja, jag hade mina chanser. Många kvartsfinaler i challengers som jag kunde ha vunnit och många kvalfinaler på ATP. Jag minns en gång i Moskva, den gick inomhus och jag spelade jättebra. Jag ledde kvalfinalen mot Paul-Henri Mathieu med 4-3 i avgörande set och hade en breakboll som jag missade en forehandpassering på. Han vann matchen och sedan hela tävlingen. Plus, veckan efter gick han och vann hela ATP-tävlingen i Lyon också! Inte för att jag hade gjort detsamma, jag säger bara att hade jag kvalat in i exempelvis Moskva så hade jag fått 10 000 dollar, vilket hade varit wow! Då hade jag kunnat leva på det i flera månader. Även om jag förlorat första rundan så hade jag kunnat andas ut lite. Men jag lyckades aldrig vinna de där matcherna…

Du mötte många spelare som sedan kom att bli världsstjärnor…?

-Jag var alltid i bra form första veckan i februari. Brukade spela i Polen då, men 2005 åkte jag till en challenger i Frankrike istället. Jag fick möta Wawrinka i första matchen som låg runt 150 i världen då. Jag förlorade första set 10-12 i tiebreak, vann andra 6-1 och ledde 4-3 med break i tredje men lyckades förlora. Efteråt satt jag på hotellrestaurangen – det var helt tyst. Sen kom Wawrinka in, satte sig vid ett bord och bara flinade för han såg hur otroligt knäckt jag såg ut. Han gick till final i tävlingen och var topp 100 fyra månader senare.

Jag frågar Sarstrand om han ångrar något från sin karriär och får till svar att han kanske skulle ha lyssnat mer på Johan Sjögren när han var 16 år om hur han skulle bygga upp sig och fått in mängden träning. Samtidigt säger han i nästa andetag att andra i hans årskull tränade för hårt och gick sönder. Det är alltid svårt att veta vad som hade kunnat bli.

Hur känns det i efterhand, är du stolt över din karriär?

-Nej, jag skäms. Nu för tiden pratar jag inte längre om det, men det tog några år innan ångesten släppte. Jag tror det hade varit annorlunda om jag känt att jag kunnat leva på det, om jag hade kunnat spara pengar. Då hade det känts som jag har haft ett jobb. Men när man hållit på ett helt liv med en grej och det inte gått så bra som det skulle behövt… då tänker man att man kanske skulle gjort något annat istället? Men idag känner jag ingen bitterhet, jag har fått det så pass bra efter karriären ändå. Gifte mig med en karriärkvinna – hon är seriös så det räcker för båda två.

Vad hade behövts för at ta det där steget mot topp 100?

-Serven var för dålig för att regelbundet slå spelare rankade 150. Jag känner att min chans försvann tidigt, 2003. Jag hade nog behövt mogna och förberett mig i tidigare år och sen legat ute på touren och tävlat längre perioder. Nu åkte jag hem så fort en chans dök upp. Och när skadan kom, vad gjorde jag egentligen för träning mot den? Jag reste och tävlade men tränade inte tillräckligt.

Efter sin proffskarriär reste Sarstrand runt och spelade lite pengatävlingar i USA i något år, men när hans dotter föddes 2010 slutade han att träna. Efter det har det varit sparsamt med eget tennisspel.

-Det är fruktansvärt svårt att komma tillbaka efter det uppehållet. Jag har testat, men muskeln i vaderna går sönder hela tiden. Jag tänkte komma i form när jag skulle fylla 40 och spela Varbergs Sommartour. Jag fick ett WC av Micke Henriksson men efter sju game drog jag av hälsenan. Efter det har det tagit 2-3 år att börja fungera hyfsat igen, haha. 

Idag bor han i Spartanburg, Sourth Carolina i USA, en timme söder om Charlotte. Suget efter att flytta tillbaka till Sverige är stort, men det kan bli aktuellt först efter hans frus karriär.

-Jag hade gärna flyttat hem och jobbat i Elfsborg eller Sandared. Men barnen har åtta år kvar till collegestart, och så länge min fru vill arbeta… och vem vet, hon kanske vill stanna kvar i USA efter det med. Hon är läkare, så det är bra för mig. Jag har varit hemma med barnen de senaste åren. Men jag har tappat kontakten med alla tenniskompisar och börjar tappa kontakten med mina barndomsvänner med, det är synd.

I höst ska Sarstrand jobba som tennistränare för hans dotters skolas tennislag. Hon ska börja femteklass och ska spela för laget.

-Men nivån är jättedålig. Några kan precis spela poäng och några inte träffa bollen. Det kommer bli svårt att få ihop träningen… Jag får nog dela upp gruppen lite.

Slutligen Marcus, vad har ett liv inom tennisen lärt dig?

-Jag påverkas inte lika lätt av saker och ting. Jag tror man blir väldigt disciplinerad. Jag festade aldrig, men å andra sidan var jag kanske för mycket åt det andra hållet. Jag kanske borde gått ut mer med kompisar. Jag tänkte att jag skulle vara ordningsam för att få en högre ranking, men kanske ett socialt liv hade varit ännu bättre…