Vad hände sen, Anna Berta (fd Brazhnikova)?

Inga kommentarer

I januari 2009 var Anna Berta (fd Brazhnikova) rankad 77 i världen och spelade Australian Opens juniorklass.  Drygt 10 månader senare, precis 18 år fyllda, låg hon rankad 421 i världen på seniorrankingen. Framtiden såg ljus ut – allt gick fort och allt pekade uppåt. Drygt 1.5 år senare valde Anna att avsluta tenniskarriären. Vad var det som hände?

Av och berättat för: Linus Eriksson

Anna Berta, född 4 oktober 1991, växte upp i Tasjkent i Uzbekistan. Hennes mamma Marina var gymnastiktränare och precis som hennes syster Anastasia redan gjorde så började även Anna med gymnastik, tre år gammal. Det var viktigt att hålla på med någon sport, tyckte Annas mor. Men pressen blev större, det gjorde ont att träna och Anna led igenom stretchingen som var en del av sporten. Sju år gammal ville hon sluta. Egentligen helt okej för mamma, men då fick Anna börja med något annat istället.

Så en dag på väg hem från gymnastikträningen gick de förbi några tennisbanor. Mamma föreslog tennis, och så fick det bli.

Anna började spela i en klubb i Tasjkent och hade en bra tränare. Mamma körde henne till träningen men satt bredvid och kollade på. Mängden organiserad träning var inte så stor, den största tiden spenderade Anna slåendes mot en vägg.

– Jag spelade jättemycket mot väggen, minns Anna. Inte så mycket på banan, utan mest blev det träning mot väggen.

När Anna var 11 år flyttade familjen till Råneå, utanför Luleå. Mamma hade fått jobb som gymnastiklärare och med förhoppning om ett bättre liv i Sverige flyttade hela familjen – mor, far, syster och Anna till Norrbotten.

Jag minns att det var svårt. Vi bodde lite utanför Luleå och vi var mer eller mindre de enda invandrarna där. Vi kunde inte språket och hade ingen anknytning alls till stället. Det var jobbigt. Det är lätt att man tappar bort sig själv i den situationen. Jag tillhörde ingenting, tappade min bakgrund och kom inte in i det svenska samhället. Som tur var, om man får säga så, så är jag blond och ganska ljus, så jag klarade mig undan rasismen. Det var lite värre för min syster, men jag klarade mig bra. Tennisen blev en liten räddning – när jag vann SM och kom med i tidningar så var det ingen som mobbade mig.

Men riktigt där är vi inte ännu i berättelsen om Anna Berta. För efter att familjen landat i Sverige började Anna spela tennis i Luleå Tennisklubb. Skillnaden på att träna i Sverige mot hur det varit i Uzbekistan var stor.

Haha, ja den var väldigt stor. I mitt hemland finns inte mentaliteten att vi ska ha roligt. Det har inte heller funnits hos mina föräldrar – vi går till träningen för att kämpa och prestera. I Luleå TK kunde barn leka och skoja, det var vi inte vana vid.

Annas utveckling gick snabbt. Ända sedan hon såg Marat Safin spela Tasjkent Open i Uzbekistan så hade tanken att bli bäst i världen funnits där.

Anna gjorde sig snabbt ett namn som en av de bästa i Sverige. Redan samma år som hon på hösten skulle fylla 15 år började hon spela ITF-turneringar för 18-åringar.

I årskurs nio gjorde hon bara de nationella proven i skolan och lagom till gymnasiet flyttade hon till Upsala för att börja tennisgymnasiet där. Hennes frånvaro var dock stor och skolan kunde inte anpassa studiegången, så hon hoppade av.

Vi spolar fram i tiden. Året 2009, när Anna ska påbörja sitt sista år som junior, inleder hon som 77:a i världen. Hon spelade Australian Open i början av året, men därefter var det fullt fokus på seniortouren – en resa hon egentligen redan hade påbörjat.

Faktum är att redan 2006 spelade hon sin första futuretävling, i Falkenberg. Då fick hon 14 år gammal ett WC till huvudtävlingen och förlorade mot Johanna Larsson med 4-6,2-6. Året därpå spelade Anna de svenska seniorturneringarna och 2008, när hon var 16 år och skulle fylla 17, hade hon ökat mängden av tävlingar på den nivån.

Jag tyckte det var väldigt skönt att komma bort från juniortävlingarna. Jag kände att jag ville gå vidare. Många försökte bromsa mig, men jag hade bråttom att komma över till seniortouren. Jag kände ändå att jag låg på bra nivå för att spela ”tior”. (10 000-dollarstävlingar, anm.)

På hösten 2009, en månad efter att Anna fyllt 18 år, så var hon rankad 421 i världen när seniorrankingen uppdateras den 2 november. Världen låg framför henne – allt pekade spikrakt uppåt!

– Alltså, nej! Nej! Jag minns det verkligen inte på det här sättet. Jag minns att allt jag tänkte var att jag inte går hela vägen. >Varför går du inte hela vägen Anna?!< Jag hade varit i en final, fyra semifinaler och sex kvartsfinaler – det var en frustration. Jag tyckte att jag började bli gammal och stod och stampade. Jag hade höga förväntningar på mig själv och tyckte att jag borde ha kommit mycket längre än jag gjort vid det laget. Jag minns att jag satt hemma och grät av besvikelse. Varför kunde jag inte vinna turneringarna?!

Anna avslutade sitt 18:e levnadsår som nummer 442 i världen.  

Kände du någon press på dig?

Jag tyckte det var jobbigt när folk tittade. I Sverige. Utomlands kände jag ingenting. Något år gick jag till semifinal i flera 10 000-dollarstävlingar och det satte sig i huvudet. Varför kunde jag inte gå hela vägen? Det var en mental spärr. Jag var så nära, men det låste sig. Jag hade tur med sponsorer, så jag kunde gå till mentala coacher och prata men det hjälpte inte, jag tror det var för att de inte hade spelat tennis, de förstod inte hur jag upplevde situationerna på banan.

Nu när jag tänker tillbaka tror jag att jag inte hade rätt personer omkring mig. Mina föräldrar gjorde vad de kunde, men ska man gå hela vägen måste alla bitar falla på plats. Allt hos mig var lite hemmagjort. Jag åkte till Luleå som junior och tränade tre gånger i veckan fram tills jag var 13 år, men utöver det tränade jag bara mot väggen. Och pappa körde fys med mig. Jag bodde långt upp i landet och alla sa åt oss att flytta ner tidigare, men hela familjen hade i så fall behövt flytta och det var inte så lätt. Luleå TK gjorde otroligt mycket för mig, men till slut tog motståndet slut, det var inget att göra något åt.”

År 2010, året Anna fyllde 19 år på hösten, slutade hon rankad 586. Därefter kämpade hon på i ytterligare ett halvår. Hon förlorade 2-6,2-6 mot Angelique Kerber i Swedish Open i juli och gav två veckor senare upp i andra omgången i Tamperes future vid ställningen 2-1 i första set mot Dinah Pfizenmaier. Det blev Annas sista tennisturnering, fortfarande 19 år gammal.

Jag tycker det finns två frågor att ställa till dig Anna. Dels, vad hände? Men även, varför hade du så bråttom?

– Jag kände att jag inte var tillräckligt bra. Det kanske är kulturen. Du är 19 år, du ska fylla 20, och om jag inte kände att jag skulle bli ett tennisproffs som kunde leva på det, då kanske det var dags att börja plugga? I samma veva fick min syster barn och jag älskar barn. Jag ville skaffa familj och en utbildning. Jag hade träffat Daniel Berta då och vi diskuterade, pratade och han stöttade mig i mina beslut. Så jag sa till Daniel att han får köra på medan jag lägger av.

Vad sa folk runtomkring dig när du berättade om dina tankar och beslut?

-Jag tror inte det var en enda person i hela världen som stöttade mig, förutom Daniel. Alla sa att jag fortfarande var ung och skulle fortsätta. Men jag är och har alltid varit envis. Jag kände att ska man bli någonting måste man kunna spela stora matcher och jag gillade inte uppmärksamheten. Som person är jag tvärtom, men när det kom till att spela tennis tyckte jag det var jättejobbigt med stor publik.

Idag har Anna och Daniel två barn, Vincent född 2012 och Mila född 2014. Sen hon fick Vincent har Anna aldrig tittat tillbaka och ångrat någonting. Hon berättar visserligen om ett år när hon tränade med Magnus Mathisen i Järfälla. Tuff träning, mycket löpning före varje pass och han förespråkade att hon skulle fortsätta med 10 000-dollarstävlingar tills hon vann ”alla” före hon gick vidare till 25. >Jag kanske inte skulle ha slutat med honom, han var nog bra för mig…> Eller >Daniel var vid min sida och han tänkte annorlunda än mig med tävlingar… jag kanske skulle ha lyssnat mer på honom…<

Är du stolt över vad du åstadkom på så kort tid?

– Om folk frågar mig så brukar jag svara att jag var helt okej. Jag känner inte att jag lyckades, men utifrån förutsättningarna jag hade så gjorde jag det väldigt bra. Jag kan se på mina egna barn idag, de står många fler timmar på banan än vad jag gjorde.

Har du och Daniel i efterhand pratat om era respektive karriärer med varandra? Det finns ändå en del likheter.

Vi har båda föräldrar från en kultur där man inte ska ha roligt med sin idrott. Jag fick aldrig gå ut och träffa kompisar – det var tennis jag höll på med. Sen så hade Daniel andra förutsättningar med bättre personer omkring sig. Det förstår jag nu hur viktigt det är. När hans stöttepelare försvann så blev det direkt svårare för honom. Jag utvecklades riktigt mycket när jag reste med Johan Hedsberg några veckor till exempel.

Idag jobbar Anna som lärare och pluggar till speciallärare. Hennes barn spelar tennis och den yngsta, dottern Milo, var i somras i final i den stora juniorturneringen Båstadtennis Corem Open FS12 C… fem år ung! Nyfikenheten är stor när jag frågar på vilket sätt Anna och Daniel coachar henne pedagogiskt.

Jag kämpar dagligen med den biten. Det är en väldigt svår avvägning. De ska självklart ha roligt samtidigt som de måste förstå hur viktigt det är att göra sitt bästa. Det klart de ska få leka, men man måste kunna skilja på lek och träning. Till exempel, igår sa Mila till mig att hon ville åka och spela tennis när klockan var åtta på kvällen. Om dem vill satsa på tennis så är det klart vi kommer göra allt vi kan för att hjälpa till. Men då krävs det också att de försöker och gör sitt bästa. Både jag och Daniel förstår hur mycket disciplin och hårt arbete som kommer krävas.

Annas tenniskarriär blev kort men intensiv. 2008 tog hon sina första WTA poäng, halvvägs in i 2011 slutade hon spela tennis.

Jag frågar henne om en specifik match i Minsk 2008, en kvalfinal mot en spelare då rankad 352 i världen, Simona Halep.

Haha, jag minns den matchen! Det var riktigt jämt i första set och jag minns att jag undrade vad det var för fel på hennes backhand – hon drog raka vinnare stenhårt hela tiden! Hon var riktigt bra. Jag spelade ganska bra den tävlingen, men hon var väldigt bra faktiskt.

I efterhand en ytterst hederssam förlust 5-7,2-6.

De roligaste minnena från sin karriär säger Anna var Fed Cup och EM för juniorer när hon tillsammans med Hilda Melander 2009 vann brons i dubbelklassen för 18-åringar. Anna nämner även Swedish Open i Båstad.

Att få WC dit var självklart roligt… även om det var jobbigt att spela inför all publik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s