När tennis är det mest intressanta som finns

Namn: Erik Jonsson

Född: 1993

Egen tenniskarriär: Spelar 2-3 gånger i veckan i TK Hobby

Övrigt: En av Sveriges främsta ATP-experter

Aktuell med: Erik ger längst ner i den här texten sina tips på vilka spelare att hålla ett extra öga på i årets sista Grand Slam, US Open.

Av: Linus Eriksson

I januari 2004 låg Erik Jonsson hemma sjuk. Det blev en rutin att på morgnar och förmiddagar slå på Eurosport och njuta av solig tennis ifrån andra sidan jordklotet.

Ett år senare ville hans kompisar i Eskilstuna börja spela tennis. Det lät trevligt, tyckte Erik och hakade på. 1.5 år senare var det bara Erik kvar – hans kompisar hade tröttnat. Men Eriks tennisintresse var fött! Fram till 2010 följde han mest Grand Slam-tävlingarna för att sedan bygga på med Mastersturneringarna. Därefter insåg han att även ATP 500 var ganska kul. Runt 2015 slog Elias Ymer igenom på challengernivån och därmed var Erik Jonsson biten och intresset cementerat även på den nivån.

Vad är det som fascinerar dig med tennis på nivåerna under världstoppen?

Det är kul att ha koll på spelarna redan när de kliver upp på den stora scenen. Att redan veta mycket om till exempel Casper Ruuds styrkor och svagheter när han började spela på ATP-nivån att ha den breda kunskapen. Dessutom, om man tittar på Cincinnati eller de sista rundorna i Slams så är det självklart mycket på spel för spelarna, men det känns som matcherna betyder ännu mer för spelarna på lägre nivåer. Den känslan, när man ser desperationen hos spelarna, då blir det spänning på ett helt annat sätt när så mycket känslor är inblandade.

Hur menar du med desperation?

Man ser det på kroppsspråket och i valen av slag. En spelare som har tagit sig fram till 6-4,5-3 genom aggressiv tennis blir plötsligt tight när han ska serva hem matchen. Det är både fascinerande och frustrerande. Den känslan lyser igenom när man ser de taktiska valen spelarna gör i de lägena.

Vilken tour följer du mest intensivt?

Allra mest följer jag huvudtouren. Jag tittar mycket på challengers också – hade challengers haft lika bra produktion som exempelvis Cincinnati så hade jag tittat ännu mer på det. Det var dock enklare att följa challengers och mindre turneringar när jag pluggade, för då kunde jag lägga mitt eget schema… Nu med kontorsjobb blir det svårare att schemalägga dagen efter Paolo Lorenzis match 14.00.

Hur många matcher ser du?

Jag har sett 175 matcher hittills under 2021. Mellan 2016-2019 låg jag nog på det dubbla.

Vad skulle du säga är den stora skillnaden mellan future- och challengernivån?

Jag tittar sällan på future, så jag har lite svårt att uttala mig om det. Men för att förklara skillnaden mellan challenger och rena ATP-tävlingar skulle jag säga att för att vara framgångsrik på challengers så behöver du veta hur du inte förlorar en poäng, medan på ATP behöver du veta hur du vinner poäng och ha en tydlig gameplan. Det är många grusgrinders som fastnar på challengers, om man får uttala sig så, för de är fortfarande sinnessjukt bra spelare, men möter de en spelare 50-60 i världen så förlorar de ofta 2-6,3-6 för de saknar vapen.

Då kommer vi osökt in på frågan när du tycker en tennisspelare är bra? Vad är en bra tennisspelare?

Det är en laddad fråga. Egentligen är alla som har en rankingpoäng sjukt bra tennisspelare. Men många futurespelare upplever jag är bra mot en viss typ av spelare. De är bra när de vet vad de får för boll mot sig varje gång. När e spelare har en arsenal i sin tennis att möta upp flera olika typer av spelare, kan ta till olika matchplaner och hittar olika sätt att vinna på, då har man kommit väldigt långt enligt mig.

Erik Jonsson är en av de personerna jag följer på Twitter – en social medieplattform som möjligtvis kommit lite i skymundan av Instagrams framgångsvåg, men som fortfarande är den troligtvis bästa plattformen i världen för att följa och konsumera tennisnyheter. På Twitter heter Erik @erktennis där han skriver sina tweets på engelska. Varför gör han det?

-Det stämmer. Då når man den stora konversationen. Skulle jag twittra på svenska skulle det troligtvis bara vara du och Alex Theodoridis som följde mig. Nu har jag fått så många härliga kontakter och haft så sköna diskussioner tack vare att jag twittrar på engelska. Plus att engelska alltid har varit ett intresse – för 10-12 år sedan twittrade jag på engelska om engelsk fotboll och har alltid tyckt om språket. Jag har en kandidatexamen i engelska.

Hur stor anledning tror du sociala medier har i ditt stora intresse för tennis?

Jag har funderat mycket på det där och kommit fram till att jag tror jag behöver sammanhanget och communitys för intresset. Det är en ganska viktig del av mitt tenniskonsumerande. Kanske inte att twittra själv, men sammanhanget och delandet av idéer och åsikter.

Spelar du på tennis också?

Nej, det vill jag inte påstå. Det kan hända några gånger per år, men jag har svårt att slå bort mina känslor. Det blir lätt att man börjar tänka att ”Cameron Norrie, satan vad jag gillar hans spel, han kanske har en chans på grus mot Djokovic ändå…det kan gå!” Nej, det blir för laddat i matcherna då.

På vilket sätt ser du på tennismatcher, analyserar du spelet i detalj eller sitter du med en go dricka och njuter?

Det är väldigt olika. Ibland analyserar jag servemönster och går in på detalj. Tittar vad som händer med Cilic forehandsving när han blir tight. Det är också då jag twittrar. Men ibland kan bara jag ha på en match i bakgrunden för nöjes skull.

Och vilka kanaler vänder du dig till för att följa tenniscirkusen?

Främst Twitter får jag säga. Jag lyssnar inte lika mycket på tennispoddar längre, men självklart en del ibland. Jag följer givetvis ”Linus på baslinjen”, hehe, men challengertennis är det max en handfull som skriver om ifall det inte är ur en bettingsynpunkt.

En svensk person som aktivt skriver om tennis, och även om tennis på nivåer under den allra högsta, är David Thorstensson, alias ”VamosRafa”. Följer du honom och vad har du för tankar kring hans rapportering?

Vamos Rafa och jag verkar se på tennisskrivande på två helt olika sätt. Som jag ser det verkar han främst vara ute efter att sätta dit folk och han håller verkligen inte tillbaka när han vill kritisera en spelare, vilket i sig inte är fel men han går ofta alldeles för långt. När Elias Ymer hade en ordväxling med en domare i våras skrev han om det och gav en felaktig bild av vad som hade hänt. Själv hade jag sett matchen och hade hela kontexten, så då skrev jag till honom och förklarade de rena faktafel han hade i texten, men han var inte alls intresserad av att lyssna eller rätta sin text. Det är bara ett exempel av många där att sätta dit motparten är överordnat allt annat för honom, och det är något jag inte kan respektera. Det är liksom en mobbares attityd. Sen tycker säkert han att jag är mesig, men det står jag för isåfall.

I de podcastavsnitten jag publicerat de senaste 1.5 året har ett återkommande ämne varit de svenska spelarnas svårigheter att etablera sig på challengernivån. Anledningarna är säkert många, men jag tänkte ta chansen att fråga Erik, som troligtvis är en av de svenskarna som har allra bäst koll på nivån på challengerspelarna, vad han tror är anledningen.

Visst, de senaste åren är det bara bröderna Ymer, Christian Lindel och Mackan Eriksson på herrsidan som etablerat sig på challenger.

Ja, då är du ändå generös i din bedömning får jag säga…

Hehe, kanske det. Men jag tror det handlar mycket om det vi pratade om förut; det finns herrspelare som är talangfulla i Sverige men som oftast får det svårt när de kommer ut på kontinenten och möter spelare som inte spelar på ett svenskt vis. Har det med träningskultur att göra eller kvaliteten på tränare, det vet jag inte. Men det är vad jag upplever saknas.

Nu vet jag att du sa att du inte vet, men om du ändå skulle komma med en kvalificerad gissning vad vår brist på spelare på den här nivån beror på?

Det är många faktorer som spelar in, men jag tror kvaliteten på våra tränare är en av dem. Vad jag förstår ligger vi rätt långt efter många andra länder i tränarutbildningarna. Våra spelare har inte heller samma finansiella backning från förbundet, och med det menar jag inte att kasta skit mot förbundet, jag förstår att de inte kan slänga pengar som vi inte ens har på spelare rankade 500-600 i världen. Och en anledning till tror jag är att vi har svårt att locka de bästa idrottsmännen- och kvinnorna till tennisen i konkurrensen med fotboll och hockey. Vi kan prata mycket om att Sverige är ett litet land, men tar vi länder som Serbien och Kroatien, även om vi plockar bort Djokovic och Cilic så har de en handfull topp 100-spelare, så det måste finnas andra anledningar än det till att vi inte lyckas.

Kjell Enhager, en av Sveriges främsta föreläsare och mentala rådgivare, har myntat det närapå legendariska uttrycket ”vad är skillnaden som gör skillnaden”. Ett intressant samtalsämne är ofta vad som skiljer spelare på olika nivåer och vad behövs för att ta steget upp till nästa nivå. Så, vad är skillnaden mellan spelarna på topp 100 jämfört med 200, Erik?

-Alla spelarna på topp 250-300 i världen håller i regel topp 100-nivå ett par veckor per år. Det handlar extremt mycket om jämnhet och att hitta en hög lägstanivå för att vinna matcher även när man inte spelar särskilt bra. Vi har ett fantastiskt exempel i Karatsev som vid 27 års ålder gått från att vara en habil challengerspelare till 25 i världen. Han har till och med i vissa tävlingar hållit en nivå för topp 10. Vad jag förstått så har han fått in en bra tränare och ändrat sin mentalitet genom att ta saker seriösare. Börjat äta bättre och så vidare. För många handlar det inte så mycket om hur bra de är på tennis utan vad de gör utanför träningsbanan.

Kan du nämna några spelare som inte riktigt slagit igenom än som är värda att hålla ett extra öga på?

Vi har två unga amerikaner, Jenson Brooksby och Brandon Nakasima, båda har nyss blivit topp 100 och är killar jag tror kommer bli väldigt bra. Sen om väldigt bra innebär topp 30 eller topp 15, det är extremt svårt att säga så här tidigt. Holger Rune är givetvis en annan, man ser hur mycket tennis han har i sig. Jag gillar även den unga britten Jack Draper. Han ligger mellan 250-300 men det känns som att saker börjar klicka för honom, och gör det de så kan han klättra snabbt.

Och vilka tittar du helst på av de mer etablerade spelarna?

Då följer jag närmst Monfils och Nishikori. De spelar två helt olika typer av tennis, men de spelar så fruktansvärt roligt! Man vet aldrig vad man kan vänta sig av Monfils, det är den ständiga chansen för det oväntade som lockar. När han når sin högstanivå finns det inte någon som är roligare att titta på! Nishikori säger folk är defensiv vilket jag tror är för att han inte har så bra serve, men ser du på hur han vill spela så är han klistrad på baslinjen och försöker ta den på uppstuds. Sättet han byter riktning på bollen är helt otroligt!

Vilka svenskar skulle du i nuläget säga har störst chans att etablera sig på challenger?

Det uppenbara svaret är Carl Söderlund, för han har redan den nivån. Det har man sett när han spelat tidigare plus att han var en framstående collegespelare och de håller i regel challengernivå. De senaste åren har vi till exempel Cameron Norrie och Mackenzie Mcdonald som gått den vägen, men det finns flera exempel.

När Erik mer intensivt började följa tennisen så var det Elias Ymer han började följa i Robin Söderlings frånvaro på grund av sjukdom. När han hade sett ett 20-tal matcher steg intresset och Erik började schemalägga sina dagar runt Elias matcher. Sedan 2015 har han sett majoriteten av alla hans matcher, även om det idag är något svårare på grund av förändrade arbetstider.

Vad tror du om Elias chanser att ta sig förbi det trappsteget och kliva in regelbundet på huvudtouren?

När han spelar sin bästa tennis tycker jag han håller ATP-nivå – problemet är jämnheten, det blir lite för låg lägstanivå ibland. När han inte har sin dag så har han svårt att hitta sätt att vinna poäng på. Han är duktig defensivt och kan springa som sjutton, men spelet han vinner på är när han är aggressiv och när han inte har träffen, vilket händer lite för ofta, då blir det att han backar bak och når kvartsfinaler i challenger istället för final. Jag tror definitivt han har kapaciteten att bli en ATP-spelare, men det är några saker han behöver lösa först. Men se den här säsongen, han ligger 110 i racet och har tagit sig dit utan att vinna någon challenger. I år har han varit jämn utan de högsta höjderna, vilket jag tycker är lovande.

Eftersom du sett Elias spela så mycket, om vi leker med tanken att du var hans coach, vad hade du jobbat hårt med att förbättra hos honom då?

Jag tror han behöver hitta en större regelbundenhet i sin serve. När han spelar bra är hans förstaserve oftast också bra. Men man ser inte den tillräckligt ofta under ett år. Samma sak med hans forehand. Om man tänker på Elias styrkor är det främst forehanden man tänker på, men det är också den som ibland försvinner och går i nät eller långt. Han behöver jobba på att den ska bli ett hot mer konstant, inte bara när han spelar bra. Backhanden är så gott som alltid stabil och den behöver förmodligen inte vara mer än så.

Det där är också ett intressant ämne, vad tror du är viktigast i världstennisen: att ha en bred verktygslåda eller att ha tydliga vapen?

Det finns exempel åt båda håll, se på John Isner och Gilles Simon. Men jag tror det finns fler spelare på topp 100 som har väldigt tydliga vapen och vet hur de vinner en poäng än det finns Gilles Simons. Simon och Schwartzman är i mångt och mycket undantagsfall.

Eftersom vi pratat om Elias Ymer måste vi också ta upp brorsan Mikael. Vad är dina tankar kring hans tennis?

Under sommaren, efter Wimbledon, så tycker jag att Mikael har visat tecken på att han kan nå en ny nivå i sitt spel, dels genom att vinna fler poäng bakom sin serve eftersom han hittat ett sätt att få mer power i den, men också för att han förbättrat sin forehand. Förr så hamnade han ofta för mycket på bakfoten i sin forehand men nu får han med sig hela kroppen och höften och finner mer kraft. Fortsätter han med det kan det bli ett vapen. Defensivt är han redan världsklass – det är det aggressiva han behöver utveckla. Jag tror definitivt Mikael kan bli topp 50, sen bortom det… Så här är det, när man väl kommer in på topp 50 är det väldigt stora hopp. När man är 50 och vill bli 30, även om det bara är 20 platser så är alla däruppe extremt bra och det blir svårt att ta de stegen. Med det sagt så kan man nå 50, men bort det är det svårt att förutspå.

Erik, vi har pratat mycket herrtennis – damtennis är inget du bryr dig om?

Jodå, jag tittar på damtennis också, men mitt största problem med damtennis har inte med tennisen att göra utan att ”WTA TV” är en så horribel streamingtjänst. De har ingen app och det går inte att chromecasta matcherna till min tv. Nu har de börjat sända en del WTA på Cmore och Grand Slamen går på Eurosport, så då tittar jag. Jag tror det lätt kan uppfattas som att jag bara tittar på herrtennis eftersom det är det jag twittrar om, men ser jag på damtennis känner jag att jag inte kan tillföra något på samma sätt eftersom jag inte följt spelarna lika nära. Då tittar jag hellre och tar in vad andra säger än kommer med egna synpunkter. Att följa ATP och challengers är som ett heltidsjobb – att lägga till ytterligare en tour blir svårt då. Jag vill hellre ha bred och djup koll på något än kunna allt lite generellt.

Experttips från Erik Jonsson inför US Open!

Vem vinner herrsingeln?

Det är ganska enkelt – det är svårt att säga någon annan än Novak Djokovic som med marginal är den bästa herrtennisspelaren i världen just nu. Hans största fiende är egentligen honom själv. Vi såg det i OS och i förra årets US Open, ibland har han svårt att vara vän med sig själv och förstör istället sina egna chanser. Men nu är han ute efter sin 21:a Grand Slam-titel och med det passera Federer och Nadal och jag tror inte han kommer tillåta sig själv något annat än att vinna. Enda hotet jag möjligtvis skulle kunna se är Medvedev, men Djokovic har för mycket rutin och kommer kunna hantera även ryssen.

Tre sevärda spelare att hålla ett öga på i kvalspelet?

1. Den första kvalspelaren jag vill nämna är Maxime Cressy som har kommit fram det senaste året eller två på challengertouren. Han spelar serve/volley på vartenda servepoäng. Han är suspekt från baslinjen så han söker sig fram på precis allting. Till råga på allt har han en stor personlighet och är gärna högljudd på banan. Psykar motståndaren. Väldigt, väldigt sevärd spelare – en spelartyp som vi sällan ser komma farm nuförtiden. Så honom vill jag verkligen lyfta ett finger för, honom borde man se.

2. Den andra jag vill nämna är även han en amerikan, unga J.J. Wolf, med tourens bästa hockeyfrilla. Han spelar ganska stereotypt amerikanskt med mycket power från baslinjen varifrån han försöker nöta ner sin motståndare. Det är ett nöje att se honom slå sin forehand. Visserligen inte världens största kille, men han hittar power ändå. Också han en stor personlighet.

3. Sist men inte minst skulle jag göra en otjänst om jag inte nämnde den store Ivo Karlovic, numera rankad utanför topp 200. Han har sagt att det här förmodligen blir hans sista turnering någonsin och med tanke på hur lång karriär han haft förtjänar han att nämnas i sådana här sammanhang. Så om ni ska titta på kvalet i år, så titta på Karlovic, det kan bli den sista chansen ni får att se den store kroaten,