Vad hände sen, Michael Ryderstedt?

Inga kommentarer

Född 12 november 1984.

Som sistaårsjunior rankad 26 i världen efter vinst över bland andra Tomas Berdych i Wimbledon. Tre år senare, efter en stark klättring på seniorrankingen var Michael Ryderstedt världens 130:e bästa tennisspelare. Det året fyllde han 21. Efter det vände kurvan och började gå åt andra hållet.

Av och berättat för: Linus Eriksson

När Michael Ryderstedt var 13 år och första rankingen kom för hans årgång minns han att han enligt IBM-boken var sjua i Sverige. Hans årgång, -84:orna, var starka. Visst, man kunde inte redan då veta vad Robin Söderling skulle uträtta senare, men bland andra Christian Johansson, Henrik Lilja och Linus Andersson var alla bra. Och Ryderstedt var en av dessa. Alla på topp 10-listan var rivaler och det kortsiktiga målet var att slå dem alla. Som 12-åring hade han varit i final i Båstadtennis, så även om det var svårt att säga exakt hur bra han var i sin ålder så var han en av de bättre.

När han var 16 år var han rankad tvåa i landet. Drivkraften var att bli bättre och att ligga före de andra, men han var tidigt fullt medveten om att drömmen om att bli tennisproffs, det var ett långsiktigt projekt.

– Jag hade tidigt bestämt mig för att bli tennisproffs, berättar han. Alla val jag gjorde under min juniortid var för att bli proffs. När jag var 7 år gammal minns jag att jag sa att jag lovade göra allt jag kunde i livet för att bli lika bra som min idol Stefan Edberg. Det stora målet var att bli topp 100 i världen och så småningom bli nummer 1.

En ung Michael Ryderstedt

För att bli tennisproffs var han medveten om att det krävdes mycket. Han kunde inte få allt i livet och en del saker behövde offras.

Jag minns i åttan när jag skulle åka till Miami i december för att spela Orange Bowl. Många av mina klasskompisar var lite avundsjuka över att jag skulle åka till solen mitt i vintern, men jag tänkte att det var ett val även det. Jag valde att åka till Miami vilket innebar att jag valde bort att stanna kvar i skolan och lära mig saker där. Jag förstod att det här var en långsiktig satsning – jag skulle inte vara bäst i världen när jag var 13 eller 18 utan det här var en lång resa.

 Miljön på hemmaplan var perfekt för Ryderstedt. Han tillhörde SALK tills han var 15 år och hade föräldrar som ställde upp. De var tennisintresserade, reste med honom och skapade förutsättningarna som behövdes. Efter SALK bytte han till KLTK där en ordentlig satsning skedde. Bättre träningsmöjligheter fanns inte!

Jag fick så mycket stöd från klubben så jag behövde inte något kompletterande vad gällde själva träningen på banan. Tränare som Thomas Högstedt, Lasse Erikson, Rickard Allgurin fanns där och Ali Ghelem började i samma veva på gymmet. Norman, Enqvist, Björkman, Thomas Johansson och Pim-Pim tränade i hallen och spelare som Jacob Adaktusson, Christian Johansson, Mattias Hellström och Jon Hedman var där regelbundet och tränade. Det var en drömmiljö vad gällde sparringen!

18 år gammal var Ryderstedt rankad 26 i världen för just 18-åringar och yngre. Han hann spela alla Grand Slam-turneringar som junior och få se hur proffsen förbereder sig i omklädningsrummen. Ryderstedt kallar det en dröm som gick i uppfyllelse, att själv få spela på banorna man sett på tv som ung.

I Franska Öppna slog han hemmaspelaren Gilles Simon i första rundan och i Wimbledon samma år besegrade han Tomas Berdych i andra rundan med 8-6 i avgörande set. När han själv hade dubbelbreak i det tredje setet blev det regnavbrott och han minns hur folk tisslade om ”att den där Ryderstedt är visst väldigt bra på gräset”. I omgången efter fick han känna på baksmällan efter vinsten mot Berdych och åkte på en ordentlig förlust mot en viss Rafael Nadal.

Jag hade inte hunnit ladda om, så han blåste fullkomligen förbi mig. Vid den tiden hade Rafa inte börjat spela med så mycket spinn än. Eller så hade han det men anpassade spelet till gräset. För han toppade inte ut mig, han slog bara rakt igenom mig. Då var han 16 år.

Vad var nycklarna för dig till att bli en av världens bästa juniorspelare?

Jag såg juniortiden som ett steg på den stora resan. Först och främst måste du tycka det är kul att spela tennis, det är en viktig byggsten. Sedan att ha både kortsiktiga och långsiktiga mål och att du följer dem. Det tror jag är viktigt både i vardagen och i idrotten. Mina föräldrar var också viktiga, att de stöttade mig. Går jag till mig själv så var jag fruktansvärt envis. Jag gav mig aldrig. Vissa, som så småningom lyckades ännu bättre än mig, var säkert ännu envisare. Men just den här känslan att målet är viktigare än allt! Att man vägrar ge sig, dag för dag för dag. Jag hade som junior fantastisk sparring och fått träffa otroliga tränare vilket också var en viktig bit.

Hur viktiga var dina föräldrar?

Pappa var väldigt insatt, engagerad och tyckte det var kul. Han fanns med som stöd och pådrivare och fick mig att kontinuerligt kämpa vidare mot målen. Jag tror att anledningen att många bra spelare pratar om just sina föräldrar är för att det är dem som alltid finns där. Tränare kommer och går, man byter klubb, man börjar gymnasium, det startas elitsatsningar, men föräldrarna finns alltid med, oavsett vad.

Under Ryderstedts sista år som junior börjar han även spela seniortävlingar på futurenivå. Året efter är det full satsning som seniorspelare. Övergången minns han som lärorik och kul. En pojke skulle bli en man, och steget till att fightas med de stora pojkarna kändes omgående överkomligt.

Jag kände snabbt att de spelarna som hade några ATP-poäng och låg runt 1000 i världen inte var lika starka mentalt som de bästa juniorerna jag tampats med. Så jag kände direkt att de här kan jag gå förbi. Under junioråren hade jag haft så fantastiskt bra träning på hemmaplan där jag spelat med till exempel Magnus Norman som då var bland de bästa i världen, vilket hade gett mig bra självförtroende. Jag kände att jag bara kommer bli starkare och starkare både mentalt och fysiskt med åren. Så jag låg i bra fas vid den här tidpunkten.

År 2003 han på plats 514 och 2004 på rankingplats 179. Allt gick åt rätt håll. År 2005 när rankingen publicerades den 18 september var han världens 130:e bästa tennisspelare. Då skulle han snart fylla 21 år. Vad hände sen?

Vid det här laget hade jag ännu inte stött på några motgångar i min karriär. Jag hade ingenting att förlora och var väldigt orädd. Jag spelade för att vinna och tänkte inte på vad som skulle hända om jag inte vann den där breakbollen. Tanken att bollen jag just förlorat kanske var min enda chans dök aldrig upp. Jag var underdog och såg varje match som en möjlighet. Jag minns att jag tränade med Novak Djokovic i Adelaide, han låg på ungefär samma ranking som mig då men hade 4-5 personer med sig i sitt team. Jag grubblade inte över det då, men intellektuellt förstod jag att han nog hade bättre förutsättningar än mig… jag hade ju också gärna haft ett team med mig istället för att resa själv. 

Samma år, i San Remo utomhus i Italien, slog jag Fabio Fognini på grus. Då var pappa med mig. Det var en bra bedrift, men jag hade ingen långsiktig plan. Jag hade inget team eller ekonomiska förutsättningar som gav mig möjlighet att jobba vidare därifrån jag var. Till exempel, jag bodde i Norge några år efter min karriär och har sett vilka fantastiska förutsättningar Casper Ruud har haft. Minutiös planering dag för dag. Skulle jag levt om mitt liv så hade jag gärna velat veta hur bra jag kunnat bli med de möjligheterna. Istället fick jag sticka ut med att vara själv på så många tävlingar.

Ryderstedt fick hjälp här och där av personer som såg att han behövde det, men ingen kunde (såklart) släppa allt för att hjälpa honom helt gratis. Något stöd från förbund eller sponsorer fanns inte och att vara rankad runt 200 i världen stack inte ut i en tid när Norman, Björkman, Envist med flera var firade världsspelare.

Kanske hade jag inte blivit bättre oavsett vad, det får man aldrig veta, men kanske hade jag kunnat lyckas bättre om jag haft tydligare hjälp omkring mig från att jag var 19. Jag klarade att vinna en Challenger i Dallas utan tränare med mig, så det går, men det emotionella stödet från föräldrar håller till en viss gräns, sedan behöver ett team ta vid. I vissa fall kanske det är en familjemedlem, som Toni Nadal. Jag hade ett fantastiskt Stockholm Open 2004 när jag nådde semifinal, men från början av 2005 hade jag behövt någon som hjälpte mig med att blicka framåt och sätta tydligare mål som vi tillsammans kunnat jobba mot.

Hösten 2005 drabbades Ryderstedt av en handledsskada som höll honom borta i tre månader. När han kom tillbaka därifrån hade han svårare att möta motgångarna. Det var tufft att komma tillbaka och han kan i efterhand känna att han undermedvetet blev stressad. Nya spelare poppade upp, lika orädda som han själv varit bara något år tidigare.  

Jag hamnade i futureträsket och inser i efterhand att jag inte gjorde allt för att bli bäst längre. Den där känslan att alla beslut jag tog varje dag var för att bli bäst, den hade försvunnit. Då är det lätt att säga att jag skulle ha varit mentalt starkare, men det är ungefär som att säga till en trött person ”du måste vara piggare”. Jag hade behövt hjälp med att tackla det.

Fanns det något i ditt spel du känner saknades?Jag hade önskat att jag var mer vältränad, att jag hade orkat spendera fler timmar på banan. Jag hade kunnat pressa mig bättre om jag haft en bättre uthållighet vilket hade lett till bättre tålamod i duellerna. Från att jag nådde min högsta ranking när jag var 21 tills jag egentligen slutade spela så känner jag att jag var alldeles för aggressiv ifrån fel positioner i banan. Men det var för att jag upplevde de flesta andra spelarna som fysiska monster, så jag kände mig pressad att behöva göra mycket själv tidigt i duellerna.

Sedan, slagtekniskt så hade jag en flack backhand som var ett av mina största vapen inomhus. Ingen hade sagt till mig att jag behöver ha mer spinn, men jag tror jag hade behövt utveckla en mer toppad backhand, framförallt på gruset. När jag blev medveten om att min backhand inte räcker till så var det förödande för mig. Det satte sig som ett hjärnspöke direkt. 

 År 2005, samma år han nådde 130 på rankingen men även drabbades av sin handledsskada på hösten, avslutade han som 233 i världen. Åren som följde var rankingplatserna vid årens slut: 343, 236, 374, 529, 337 och år 2011 307. Under det året, 2011, var Ryderstedt i slutet av september uppe på plats 252 igen efter dippen de tidigare åren. Vad berodde lyftet på?

Just det, jag minns faktiskt det! Jag var på Davis Cup två gånger det året. Den miljön under de samlingarna med DC-kaptener, framgångsrika spelare i laget och jag tog set på Troicki i Halmstad i början av sommaren, det ger energi. Veckan efter DC gick jag till kvartsfinal i Swedish Open. Jag försöker inte sitta här som 36-åring och säga att jag hade jättemycket mer i mig än jag fick ut, men jag tror inte det är en tillfällighet att jag går till kvartsfinal i Båstad veckan efter Davis Cup. Det är så viktigt att omges av bra personer! Men det klart, jag lämnade DC-teamet och åkte till Båstad själv. Det är inte så vanligt ändå att vara själv på en ATP-tävling…

Även om rankingen successivt dalade så höll sig ändå Ryderstedt konstant under flera års tid runt topp 250-400 i världen. Envisheten fanns där och den spelmässiga nivån var onekligen tillräckligt bra för att hålla sig flytande. För varje år som gick blev han också några erfarenheter rikare och med tiden så släppte han tankarna på att bli allra bäst och kunde slappna av lite mer på banan. Men, att resa runt själv utan något team omkring sig gjorde att uppgivenheten kom krypande.

Det är ingen som kan hålla sig på topp 300 i en sport utan att slita till tusen varje dag. Men det är många små pusselbitar som gör skillnad. Bara lite, lite tvivel räcker för att ta kål på dig.

2012 blev Ryderstedts sista år på touren. Sista matchen blev i Davis Cup mot Steve Darcis – förlust 0-3 i set. Rankingen stod på 418 i världen när han valde att lägga racket på hyllan, två månader före han skulle fylla 28 år. En dålig rygg var en anledning men framförallt hade ett kringflackande liv i stort sett på egen hand tagit ut sin rätt.

Ryderstedt hade alltid tänkt att livet var mer än tennis och började känna en existentiell ångest. Utan formell utbildning började han fundera på hur han skulle hinna med allt annat i livet han ville få gjort. Etablera sig i nästa yrkesliv, skaffa familj, gifta sig, få barn. Hur skulle han hinna allt när han inte ens var utbildad?

-Jag var på en annan nivå, men jag lyssnade som många andra på Söderlings fantastiska sommarprat och kunde känna igen mig i ångesten han beskrev. Jag fick inte körtelfeber eller var inte utbränd, men jag reste med Robin ibland och kände att jag kunde relatera till mycket av det han berättade.

Ryderstedt säger att han direkt efter sitt beslut att sluta kände ett stort missnöje över att inte ha nått längre med sin tennis. Men för varje år som går så känner han sig mer och mer nöjd med vad han åstadkom. Framförallt med sin insats.

Jag ångrar inte för en sekund det jag har gjort men känner lite som man säger, ”don’t try this at home”. Det är så mycket som ska gå rätt för att du ska nå långt. Så många bitar måste falla på plats för att bara nå 130 som jag gjorde.

Hur har det känts att se andra spelare som du till och med slagit nå längre än dig själv?

– Delvis kan jag tänka att när jag sett vilka grundliga satsningar som gjorts så är det inte förvånande att vissa lyckas. När jag tränade med Djokovic i Adelaide så fanns en stark känsla av att han var på väg någonstans. 130 i världen då var min peak men bara en station på hans resa. Sedan så har jag även varit med om det motsatta, när spelare lyckats som jag förvånats över. Då upplever jag mer en frustration över att jag själv inte lyckats knyta ihop säcken och bli bättre. Det skulle jag ljuga om jag nekade till, att jag varit besviken på mig själv.

Michael Ryderstedt var tidigt klar över sitt mål om att nå världseliten. Han nådde de största turneringarna men saknade förutsättningarna att med hjälp av ett team omkring sig följa uppsatta mål och guida honom igenom de tuffa stunderna på resande fot. Trots att de sista stegen aldrig togs har tennisen gett honom lärdomar för livet – vad man än tar sig an så kommer inte ett resultat över en natt.

Det handlar om investeringar. Ränta-på-ränta-effekten. Att försöka göra rätt saker dag ut och dag in över tid slår alltid en topprestation en dag per år.Jag kom in i arbetslivet på ett bananskal när jag var 28 och låg då långt efter andra som hade fantastiska utbildningar. Men jag hade en hunger och tänkte att om jag gör 10 % mer än de varje dag i åtta år från och med nu så kanske min förbättringskurva knappar in på deras linjära kurva. När jag kom in på SEB så bestämde jag att jag ville bli ”private banker”. Från 2014 så gjorde jag allt jag kunde för att nå det målet. 2018 blev jag sedan kundansvarig, så 4-5 år tog det att nå fram till min vision. Det här är något idrotten gett mig, en vana att sätta upp mål och en vilja att arbeta mot dem.

Vad gäller tennisen så har det dröjt ända tills i år innan ett sug åter har kommit krypande. Grand Slam-turneringarna har han visserligen tittat på, men med viljan att vara världens bästa förälder och anställd på samma gång så har tiden inte funnits för att åter börja slå på bollen. Men Robins sommarprat, som han inte lyssnade på förrän nu i våras, väckte en del gamla minnen till liv och suget efter att spela kom tillbaka. Racken är nu uppsträngade och 5-10 pass har hunnits med hittills i år.

Vilka är dina bästa minnen från tenniskarriären?

Semifinalen i Stockholm Open 2004 måste jag säga är en peak. Jag har alltid haft målet att bli etta och att stå i semifinal i en ATP-tävling var stort. Det är det största minnet på sitt sätt. Men att vinna någonting är på sätt och vis större. Ett SM-guld i Elitserien eller EM-guldet i lag för juniorer är också stora minnen. Även Challengertiteln i Dallas var häftig.

Kan du känna en bitterhet över att du inte nådde topp 100 när du var så nära?

När jag tittat på andra som lyckats som jag följdes åt med, och kanske till och med låg snäppet före i utvecklingen, kan jag känna att jag hade förutsättningar att ha en ännu bättre karriär, men inte lyckades. Det kanske är en försvarsmekanism, men då försöker jag ställa det i relation till att de hade 3-4 personer med sig och ett sponsorskap på kanske en miljon per år. Då är det kanske okej att jag inte lyckades lika bra – det kanske fanns en rimlighet i att det gick bättre för dem? Men jag är långt ifrån bitter, jag har alltid varit en positiv person. Även efter att jag slutade med tennis, då tänkte jag att nu börjar nästa liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s