Vad hände sen, Tim von Oelreich?

-Det måste ha varit där någonstans, när jag var mellan 11 och 12 år, jag var som bäst. Då peakade jag. Vartenda slag var på liv och död. Jag var knäckt över varenda boll jag torskade då.

Möt Tim von Oelreich, Sveriges kanske bollsnålaste junior någonsin, som rensade rent på svensk mark men aldrig kom längre än till Tallinn på den internationella juniortouren. Vad var det som hände?

Av: Linus Eriksson

Det var länge sedan jag träffade Tim von Oelreich. Jag är född 1989, han 1990, och vi möttes ett antal gånger som juniorer. Tennis-Sverige är inte så stort, så även nu cirka 20 år senare så var hans telefonnummer bara ett sms bort och självklart ville jag gärna besöka honom hemma i Djursholm.

–Min fru jobbar, men kom förbi efter lunch, då sover den yngsta, skrev Tim.

 Fru, tre barn och radhus i Djursholm. Vuxenlivet har snurrat fort för Tim, precis som hans tenniskarriär gjorde under några år precis efter millennieskiftet. Vi tar det från början.

Tim växte upp på Lidingö. Han spelade mycket fotboll och innebandy – på rasterna i skolan var det jämt innebandy. När Tim skulle fylla åtta så frågade en polare om han ville haka på till en tennisträning. Varför inte, tänkte Tim, och följde med. Kursen hölls i ett tält i Bodal. Han minns att det var tråkigt – man fick stå på led och knappt slå någonting. Men han kände att det var lätt.

– Jag minns att jag tyckte de andra var dåliga. Jag träffade mycket fler bollar och satte fler mot måltavlorna trots att de andra spelat mycket längre.

Pappa Tom var med och tittade på träningarna och kände samma sak, att vad är det här för träning? Han var själv fotbollstränare för Tims pojklag och brukade låta killarna springa lopp och stafetter före varje träning. Men trots den lågintensiva introduktionen till tennis så började Tim och pappa Tom att spela på egen hand. När familjen var nere i Skåne vid sommarhuset i Höganäs så spelade de tillsammans varje dag. Alltid en timme och alltid bara fritt spel. Forehand och backhand, fram och tillbaka. Slag efter slag efter slag.

Efter sommaren återvände Tim till träningen i Bodal. Tim fick plats i en bättre grupp men framförallt fick han och pappa en nyckel till ett annat tält på Lidingö, ”AGA-tältet”, där han och pappa kunde spela på några ruskigt dåliga grusbanor.

–Det var inte små felstudsar på de banorna, haha! Vi spelade fyra gånger i veckan på kvällar. Efter ett tag slutade jag i gruppen i Bodal och fortsatte spela mycket med pappa, både på vintrarna och i Höganäs på somrarna.

Mellan 9-10 års ålder provspelade Tim på KLTK där hans gudfar var medlem. Tim blev antagen och tyckte det var ett kanonupplägg.

–Träningen var ungefär som i Bodal, men på helger hade de ett stegspel med matcher! Problemet var att jag inte kunde serva. Jag hade aldrig servat i hela mitt liv, jag och pappa hade alltid bara spelat underifrån. Så matcherna gick inget bra. När jag var 10 år spelade jag några tävlingar – jag var den enda som servade underifrån.

Året när Tim var 10 spelade han Kalle Anka Cup för första gången i Stockholm, ett år ung. Han förlorade stort mot Jonathan Kidane.

 -Jag tror det blev 1-6,0-6 – jag hade inte en chans.

Men därefter började det hända grejer. Under året började tränaren på KLTK, Lasse Eriksson, hålla ett öga på Tim. Lasse såg att Tim slet och kämpade på träningarna och flyttade upp honom några grupper. Lasse började även spela själv med Tim och viktigast av allt, la till serven i spelet.

–Men vid pissviktiga bollar blev det ändå underserve, skrattar Tim.

Nu gick utvecklingen raketfort!

–Varje träning innehöll otroligt mycket slag! Lasse spelade alltid själv. Han ställde sig i ett hörn eller så spelade vi cross. Jag minns när Lasse sa >nu jäklar är det cross som gäller<.  Det bästa jag visste var när Lasse var tvungen att byta boll för vi hade slagit för länge på samma boll. Det var så sjukt roligt! Åtta-bollars och andra sådana där övningar. Allt som allt spelade jag 4-5 gånger i veckan på KLTK och sen extra med pappa. Jag har alltid spelat med pappa.

Sommaren när Tim blev elva år var det dags för Kalle Anka igen, i hans egen ålder.

–Jag hade byggt upp förväntan för den tävlingen något enormt. Kalle Anka! Det var så stort! Det största som fanns, det största jag varit med om. Och jag vann hela tävlingen! Jag mötte Jonathan Kidane igen och vann 6-0,6-0. Sedan mötte jag Daniel Katz, en av de få som före matchen sa ”jag ska fan bolla ut dig”. Jag vann 6-1,6-0 fast matchen tog tre timmar. Jag slog grymt många vinnare, men alla vinnare var slag som studsade över honom för han var så kort.

I Sverigefinalen släppte han fyra game i hela tävlingen. I finalen ledde han 4-0 och 30-0 mot Johan Moberg och hade inte förlorat en boll hittills i matchen. När första poängförlusten kom började han gråta – varje boll var otroligt viktig. Men vann gjorde han.

–När jag vann grinade pappa. Det var så viktigt för honom. Han pressade mig inte, men jag märkte hur mycket det betydde för honom. 

Under året efter Kalle Anka-titeln slutade Tim med fotbollen. Han älskade fotboll men tiden räckte inte till. Var han inte med på träningarna fick han inte heller spela match.

-Det måste ha varit ett stort misstag att sluta med fotbollen. Efter en tennisträning var jag aldrig trött fysiskt. Jag hade sprungit mycket med mamma som vunnit tjejmilen och så vidare, så jag hade bra grundfysik, men när jag slutade med fotboll blev jag av med träningstillfällen när jag blev trött så att säga. Och fysiken var min styrka. Slagmässigt var jag inte bättre än någon annan, kanske till och med sämre. Jag hade noll volley, noll serve, men jag var envis och kunde fokusera till tusen.

Mängden tennis gick upp. Han spelade mer än någonsin och rensande under året som 12-åring rent. SALK Open, SM inne och ute och Båstadtennis plockade han hem. Snacket började gå.

–Det blev ett sånt liv direkt. Från ingenting till att alla ville hjälpa till. Högstedt och Allgurin skulle fixa min teknik. Föräldrar började snacka. Pappa surrade med allt och alla – han var så stolt! Tennisföräldrar är överintresserade på ett sätt som inte är bra. Jag vet att flera undrade när jag skulle öka tempot i slagen. Men jag såg inte tennis så, jag såg det som att det är en kamp mot personen på andra sidan nätet om vem som missar först. Är du inte tillräckligt bra eller envis så chansar du och slår hårt istället. Se på de bästa spelarna i världen idag, de är mentala utomjordingar!

Fram till nu hade varenda boll varit viktigast i livet för Tim. I takt med att han blev äldre släppte den pressen, precis som den gjorde varje gång han mötte någon som var äldre än honom själv.

–I slutet av året när jag var tolv mötte jag en ryss i Orange Bowl, inofficiella VM. Jag spelade inte så bra den matchen för jag kände inte samma press. Han gick till final sen och jag tyckte nog jag var bäst i den tävlingen, men jag kände inte samma press som jag gjorde när jag spelade i Sverige mot de i min egen ålder. Den pressen gjorde att jag pressade mig det där extra på banan, som jag behövde.

Jag och Tim sitter på hans uteplats medan barnen springer fram och tillbaka och plockar på hans uppmärksamhet. Det är kul att prata gamla minnen. Och det är intressant att reflektera och höra honom berätta hur han upplevde åren som ung junior. På den tiden var han en konkurrent till mig – en konkurrent som vägrade missa och som hade en vilja större än någon annan.

–Men jag kände nog inte genuint att jag skulle bli tennisproffs. Och det blev så mycket snack! Nya tränare började dyka upp så fort det gick bra. Pappa kände folk så han snackade med den ena och den andra och sa >du ska spela med den och nu ska du träna med den<. Jag ville egentligen bara lira. Många ville hjälpa till eftersom de såg att jag krigade på banan, men när de började pilla med det ena och det andra slaget så blev det fel. Jag tror att för min del, i det läget, så hade det varit bättre om viljan till förändringar kommit från mig själv. Jag började förlora matcher och folk började säga att jag måste förbättra min forehand. Jag tror att jag hade förstått det själv också, men ingen hade tålamod. Kunde inte jag fått komma underfund med det själv?

Du var känd för att spela defensivt. Och det är inte ovanligt att ”gneta” används lite som ett skällsord. Hur upplevde du snacket om din spelstil?

–Jag hörde surret om spelstilen från föräldrar som hittade ursäkter. Alla spelade tydligen sina sämsta matcher mot just mig, men jag älskade att höra det! Det påverkade inte mig på så sätt att jag kände mig tvingad att spela på något annat sätt, men jag minns att jag tänkte: >är det något fel jag gör?<. Jag såg matchen på banan som en mental fight.

Under de kommande åren mellan 13-15 så började Tim förlora matcher. Inte att han föll som en sten, men han var inte längre överlägsen. Han förlorade någon match mot Emil Tzenov som var ett år yngre och han minns en match han förlorade mot Henri Kontinen i SM. >Jag minns att jag betedde mig sjukt dåligt den matchen. Skrek saker om att en finsk spelare inte borde få spela SM och så vidare… det var inte snyggt.<. När Tim var 15 år förlorade han i Kalle Anka-finalen mot Jonathan Greczula.

–Den var tung. Jag hade vunnit vid 11, vid 13 och ville verkligen vinna som 15-åring också. Kalle Anka var ju det största som fanns!

– Vi som var topp i vår ålder hade alla drivna farsor. Min pappa var driven. Greczulas pappa likaså och Joakim Norströms farsa. Den enda som verkade spela för sig själv var Gustav Kivilo. Hans farsa var mer avslappnad.

Jag frågar varför Tim tror att han inte lyckades behålla försprånget mot sina svenska konkurrenter som han skaffade sig vid 12 års ålder.

–Det egna intresset gick ner när jag var 14-15 år. Att jag slutade med fotbollen spelade in, för jag har alltid tyckt det varit kul med matcher som jag blev av med när jag slutade med fotbollen. I den vevan inser jag att kvaliteten på tennisträningarna gick ner. Jag tror det har att göra med att du vill frigöra dig när du blir äldre. Du vill bli en egen person och då måste ditt intresse för det du gör vara jävligt starkt, annars blir det inte bra. Tennisen blir inte 100 % om du inte själv vill ge 100 %.

Tim berättar att han på hösten efter sommarens sista Kalle Anka fick problem med armbågen. En sena gick av och han fick en fraktur som höll honom borta i nio månader. Han tränade mycket ben och sprang en hel del men kunde inte spela tennis.

–Då började jag hänga med polare och gjorde andra saker. Såg på mycket fotboll. Så jag missade SALK Open och började spela tennis två veckor före inomhus-SM och oj, vad dåligt jag spelade där! Jag gick till semifinal men var så dålig. Jag tänkte att det var skandal att jag kunde gå till semi. Lasse stod på läktaren och skakade på huvudet.

Hur reagerade din pappa när det började gå sämre för dig?

–Det var helt lugnt, det enda vi sa var att vi skulle ta nya tag i nästa tävling. Kanske att jag skulle träna mer fotarbete. Det klart han inte tyckte det var lika kul när jag inte vann, men han tyckte aldrig om mig mindre eller så. Han ville bara att det skulle gå bra, han satte absolut ingen press på något annat sätt.

Något som är tydligt med Tims tenniskarriär var att han aldrig spelade särskilt mycket utomlands. Han spelade EM, tävlingar i Annecy och Tarbes och lite till, men hans tennisvärld kretsade mycket kring det svenska tävlingsprogrammet.

Sommaren efter armbågsskadan hade Tim blivit mer självständig. Han valde att åka på sommartourtävlingar med sina polare. Han berättar hur han spelade en tävling i Västervik. Sommartouren, 16- och 18-årsklassen. Två matcher per dag och han minns hur match nummer två alltid var bättre än den första matchen, för då var han igång.

–Sommaren när jag var 16 var grymt kul! Jag sprang runt och rev med min forehand. Slog Janne Gunnarson lätt och käkade burgare mellan matcherna. Sen mötte jag Bobo Delemark i kvarten i sommartouren och fick kramp i tredje set när jag ledde med 1-0. Jag spelade på men minns hur jag mitt i en forehand som jag skulle slå i luften fick kramp och landade med foten helt sned. Det blev en fraktur i foten och jag blev borta några månader till. Det var tungt, för i efterhand har jag insett att där och då spelade jag för mig själv. Jag kom tillbaka efter att ha haft gips ett tag och mötte Emil Tzenov i kvartsfinal i ute-SM i slutet av sommaren. Det var en grym match, en av få matcher som inte bara innehöll hat utan det var riktigt bra spel.

Tim berättar hur det var mycket Lasse Erikssons förtjänst att Tim började resa mer på egen hand den sommaren.

–Många underskattar Lasse, men han såg tidigt att jag behövt åka själv. Pressen gick ner när jag var själv, men ärligt så spelade jag också sämre många gånger på grund av just det.

Efter 16-årsåret så väntade ett år när 17-åringarna skulle spela 18-årsklasser. Tim, som inte kände samma hunger när han mötte äldre spelare, tappade lite motivation när inte pressen var densamma. På KLTK tränade han mycket med Emil Tzenov och Otto Sauer. Tre spelare som samtliga var Sverigeettor i sina respektive åldrar (-89, -90, -91). 

–Jag tror det var Lasses idé att samla alla. Det var en grymt bra tanke, men Otto tyckte tennis var pisstråkigt och jag skulle mest spela cool. Emil hade kunnat bli bra, han hade en bra inställning och hans pappa var nog den som detaljstyrde hans tennis mest av våra föräldrar.

Den internationella juniortouren för 18-åringar, ITF Junior, satsade Tim aldrig på. Han spelade bara sju turneringar totalt, varav fem av dem var i Sverige. En i Danmark och en i Estland var de övriga två. Jag frågar honom om han i efterhand ångrar någonting, om han kunnat göra något annorlunda för att nå ännu längre med sin tennis?Nej, jag tror inte jag hade kunnat bli bättre. Jag nådde precis dit jag skulle nå. Jag hade inte varit någonting utan pappa eller Lasse Eriksson. Utan dem hade jag spelat fotboll. Alltså, hela min tennis bygger från början på att pappa spelade mycket med mig. Så utan pappa hade jag inte ens spelat tennis, men samtidigt, hade han tagit ett steg tillbaka så kanske jag hade nått längre. Moment 22. Möjligtvis att det skulle ha skett när Lasse tog över, att pappa då inte skulle varit med på en enda grej. Min farfar var visserligen också med, men han höll låg profil, lite mer en tumme upp och >bra Tim, idag var det inga dubbelfel<.

–Det är viktigt att förstå att du ser upp till dina föräldrar. När du som barn ser att din pappa tycker det är kul så skapar det också en slags motivation, det blir viktigt för dig med när du ser att det är viktigt för din förebild.

Min och Tims fikastundbörjar lida mot sitt slut. Barnen börjar bli otåliga och faktum är att hans tenniskarriär inte var längre än så här. Året som 17-åring spelade han nästan inget alls men såg fram emot lag-SM för 18-åringar. Alla lagtävlingar var kul, tyckte han.

–Haha, när vi var 14 var vi som lag inte bra, men vi slog Tjeckien och gick vidare till slutspelet. Tjeckien vann VM efteråt!

När la du egentligen av med tennis?

-Hm, det är lite en definitionsfråga. Jag la av vid 18, men mentalt vid 17. Men jag ville gärna vinna lag-SM vid 18!

Efter tenniskarriären jobbade Tim som brevbärare och började plugga juridik. Idag är han utbildad jurist och jobbar med skattejuridik. Tränare har han också jobbat som med jämna mellanrum.Jag tänkte några gånger när jag hoppade in som tränare att det är så otroligt roligt när man tränar någon som är driven. Som knäcker något rack här och där, det är okej för mig.

–Men jag har inte spelat så mycket själv. Jag skulle spela med min polare som är medlem på KLTK en gång, men då var jag tvungen att också vara medlem. De har fräschat upp anläggningen ordentligt där! Men det känns mest som den klubben är till för gubbar och näringslivet nu. Det var ingen skön feeling i hallen. När Lasse körde så stod bollrören framme och det var fritt fram att lira.

Att tennisen gett mycket till Tim som han haft nytta av efteråt är solklart. Till exempel att hantera press och stress, >barnen kan skrika hur mycket som helst utan att jag blir stressad<<.

–Jag har känt press på riktigt. Tennis är en extrem sport. Jag är väldigt tacksam för tennisen, det är en av de bästa livsutbildningarna.

Har du och din pappa Tom pratat något om din tennis i efterhand?

– Vi tänker samma, att jag inte kämpade tillräckligt hårt de sista åren. Lasse var rätt skön, han sa till min pappa en gång; >tänk om Tim haft samma driv som dig Tom, om han varit lika intresserad, då hade det blivit jävligt bra det här>. Haha, han var skön Lasse.