Vad hände sen, Hanna Nooni?

Inga kommentarer

”Vilken talang”, utbrast många när de såg Hanna Nooni spela! Rankad 32 i världen som 18-åring – ett år hon deltog i både Australian Open och US Opens juniorklasser. Tre år senare var hon rankad 152 som senior och med raska steg på väg mot topp 100. Då tog det stopp och kurvan vände.

Av och berättat för: Linus Eriksson

Det fanns ingen tenniskoppling i Hanna Noonis familj, istället var det förskolefröken som började kasta bollar till en då 6-årig Hanna som prickade dem direkt. Som barn testade hon många idrotter, till exempel fotboll och basket, men kände att tennis var hennes grej. Hon drogs till det individuella i det.

Når Hanna var 11 år vann hon Kalle Anka Cup i Båstad och fick höra att hon var duktig. I finalen vann hon mot Sofia Arvidsson 6-1,6-1 i en match med bra höjd över nät.

-Pappa räknade slagen, bollduellerna var långa, över 100 gånger över nät, säger Hanna. Men matchbollen vann jag med en stoppboll, det minns jag väl.

Samma år Hanna skulle fylla 15 började hon spela ITF-turneringar för 18-åringar utomlands. Det var en stor skillnad mot att tävla hemma i Sverige.

-Det var tufft utomlands. Spelarna är duktiga internationellt. De var väldigt, väldigt bra. Jag minns en EM-resa till San Remo med Lasse Eriksson som coach. Jag fick möta ettan i Europa. Det var jämt, typ 5-7,3-6 eller något, så jag hade häng på de bästa men jag minns att det var riktigt hård konkurrens.

I Sverige var Hanna och Sofia Arvidsson överlägsna bland -84:orna. De möttes i mer eller mindre varenda final.

Mot slutet av juniortiden gick det bra för Hanna även utomlands. Spelet började klaffa och hon hade flyttat från Örebro till Båstad för att träna vilket gjorde stor skillnad, framförallt på träningsmängden.

-De tre åren i Båstad på gymnasiet gjorde stor skillnad för mig. Jag hade Johan Sjögren som tränare och som alla vet kör han stenhårt. Den tiden han var tränare var riktigt, riktigt bra. Jag tyckte om att springa med honom. Även Henrik Holm var bra, men med honom var det mer stretching.

Tiden i Båstad gav ett lyft. Hennes spel blev säkrare och hon orkade mer på banan. Året som 18-åring började med en titel i Traralgon, en förtävling till Australian Open, och avslutades med US Open. Tiden som senior kunde börja!

Hanna hade spelat en del internationella seniorklasser även under junioråren, men bara på svensk mark. Direkt efter att hon spelat US Open på hösten som 18-åring gick hon över till seniorspel utomlands, och det blev succé direkt. Hon kvalade in och gick till semifinal i båda sina första turneringar, en 10 000-dollarstävling i Grekland och en 25 000-dollarstävling i Australien.

-Jag kommer inte ihåg tävlingen i Grekland alls men minns däremot resan till Australien som riktigt bra. Jag åkte helt själv dit vilket var nytt för mig. Jag hade ingen tränare med mig, så jag fick sköta allt själv. Mentalt är det något annat att vara 16-17 och resa med landslaget som junior mot att bli senior och börja resa själv och ta ansvar för sin ekonomi.

I Australien var det väldigt varmt – Hannas fötter höll på att bränna sönder. Men tre turneringar blev det och mersmak på seniortouren! Men problemen hade nu börjat…

Under resan till Australien beslutade sig Hannas föräldrar för skilsmässa vilket var en del, men hon var också tvungen att börja ragga sponsorer när seniorlivet väntade. Morfar hade under åren gått in med lite och hon hade en del små sponsorer. Men tennis är dyrt.

-Jag kände att tennisen var mitt jobb nu, det var det här jag skulle göra. Men den stora utmaningen var pengar för att resa. Det blev ett trauma för mig! Jag tror kanske jag har förträngt den här delen lite, men det var så jobbigt med ekonomin. Jag var med i SOK’s talanggrupp mot OS i Peking 2004, men vad jag minns så hade jag inga pengar i stöd från förbundet som senior. Jag fick skrapa ihop lite här och där. Det blev en riktigt stor stress.

Rankingen fortsatte dock uppåt. Hon slutade året som 18-åring 505 i världen och året därpå som 292. År 2004, när Hanna var 20 år, slutade hon 178 i världen och 18 juli 2005 nådde hon 152 i världen.

”Jag hittade spelet mer och mer, men pengarna var hela tiden ett problem. Jag tog ett banklån för att få pengar – ett svindyrt blancolån plus så löste jag en kortkredit. Utöver det hade jag hela tiden stödsponsorer längs med vägen som skickade in allt mellan 10 till 50 000kr emellanåt. Plus en himla massa seriespel.

Hur som helst, jag visste vid den här tiden att jag var bra, därför tyckte jag det var frustrerande när jag förlorade matcher. Jag spelade otroligt mycket och samlade också på mig mycket poäng. Jag skulle bara bli bra! Därför var det så olyckligt den sommaren när jag kanske spelade som bäst…”

Vad var olyckligt?

”Redan som junior fick jag ont i handleden. Det var därför jag inte spelade Franska och Wimbledon för jag opererade handleden för första gången då. Jag kunde inte ens borsta håret. Den sommaren när jag nådde min högsta ranking spelade jag extremt mycket. Handleden blev inflammerad men jag spelade på. Jag spelade mycket seriespel i Tyskland samtidigt som jag åkte runt och tävlade. Så det blev seriespel på helgen, tävling under veckan, sen tillbaka och spela serien på helgen igen. Om och om igen. Det nötte på min redan skadade handled.”

Ett år senare så valde Hanna att operera handleden. Från att vara van vid att vara seedad fick hon börja kvala till en del tävlingar och valde enligt henne själv att använda sin ”protected ranking” till för svåra turneringar. Rankinghetsen kom krypande. Dessutom började hon få ont i knät.

-Jag fortsatte spela mycket seriespel för att få in pengar. Det sjuka är att jag alltid har spelat bra i serien. Jag vann Bundesliga i Tyskland två år i rad och blev även ligamästare i Österrike. Jag spelade ofta tredje- eller fjärdesingel och var med i de bästa lagen.

WTA-rankingen hade dock börjat droppa. Efter sin topp på sommaren 2005 så avslutade hon det året 195. Året därefter 381 följt av 358, 588, 651…

Trodde du under de här åren, mellan 2006 fram till du slutade i slutet av 2009, att du skulle vända trenden?

-Man börjar tvivla. När man vet hur bra man spelat tidigare tappar man någonting. Dessutom var jag bitter för att jag fick skadorna. Plus, ordet talang har jag aldrig gillat. Jag har alltid fått höra vilken stor talang jag varit, men vad hjälper det när jag inte hade de ekonomiska förutsättningarna för att göra en maximal satsning?

Berätta mer om hur du tänker kring talangbegreppet?

Med det sagt, jag har haft fantastiska tränare men är skör som person. Psykologin i det hela är stor. Jag har inte behövt träna speciellt mycket teknik, jag har bara haft det, men har haft andra problem i karriären.”

Jag hade en tränare en stund som reste med mig, men inte på varje tävling. Jag hade aldrig en halv miljon att resa för utan var tvungen att samla in pengar kontinuerligt. Jag fick träna med en tränare i Belgien ett tag i slutet av min karriär när rankingen hade börjat droppa. Han frågade mig vad jag håller på med, >du ska vara topp 10 i världen!< Jag har alltid vetat att jag har ett stort spel i mig, om jag skulle få ihop allt, men det är mycket ekonomi i det. Hade jag haft jättemycket pengar hade det kanske inte räckt till topp 10 ändå, men jag hade kunnat ge det en större chans. Rent genetiskt hade jag otur, båda mina föräldrar har artros och ont i leder, så ordet talang har jag svårt för. Det har känts som att talang är något jag har och inte får kasta bort. Jag tror det är oerhört viktigt att om man ser någon som är väldigt duktig så får man inte sätta press på. För talang har för mig varit negativt att höra.

Den sista turneringen för Hanna Nooni blev i Buenos Aires, den första veckan i december 2009. Förlust i första omgången mot Julia Cohen, 3-6,6-4,4-6. Av den matchen minns Hanna ingenting. Beslutet att lägga racket på hyllan var taget, hon orkade helt enkelt inte mer.

Jag hade gått in i väggen. Jag orkade inte resa mer och jag grät på matcherna. Utåt sa jag att det berodde på skador, vilket det också gjorde, men jag var även trött i huvudet. Glädjen var borta och jag orkade inte träna längre. Man kan säga att jag inte ville gå till jobbet längre.

Hanna insåg att vägen tillbaka var lång. Tar man sig in på topp 100 ska det mycket till för att man ska trilla ur om man bara håller sig skadefri, men Hanna insåg att hon inte skulle nå dit när hon nu behövde kvala till en massa turneringar. Hon ångrar absolut ingenting, från sin karriär, men motivationen för att fortsätta var helt enkelt slut.

-Stressen över att jobba in både pengar och poäng, PP som vi säger, blev för mycket. Jag har bara haft förslitningsskador vilket säger en del om mig som person – jag har spelat tills jag gått sönder. Så om jag nu i efterhand skulle gett mig själv något råd så hade jag sagt åt mig att det lite lugnt. Åk hem mellan tävlingarna, landa två veckor och sen ge dig ut igen. Men samtidigt, jag behövde seriespelet och när man spelar bra och går in i huvudturneringarna så är man för het för att inte spela. Jag är stolt över vad jag gjort, det kanske fanns en mening med att jag brände ut mig. Jag kan nästan känna att det var sjukt hur bra det gick med så pass lite medel.

Den sista tränaren Hanna arbetade med var Peter Hjort som ställde upp mycket för henne. Han började sedan resa med Sofia Arvidsson istället. Dels för att han och Hanna hade jobbat länge tillsammans, men också för att han fick ett erbjudande om att jobba heltid med Sofia.

-Jag hade tagit samma beslut som han gjorde, men det klart det var lite jobbigt. Jag hade annat folk jag kunde bolla tankar med, men det var lite ”one man show” på slutet. Jag körde på och stod på egna ben.

Konkurrensen mellan Hanna och Sofia har under alla åren bara varit något positivt, menar Hanna. De ville vinna mot varandra och båda ville framåt vilket blev en sporre. Som personer var de däremot helt olika.

Vi var två helt olika individer med olika förutsättningar. Vi såg inte på träning på samma sätt och gick nog i klinch med varandra ett antal gånger. Det kunde vara att vi ville äta på olika ställen, haha. Men träningsmässigt var det bara bra, nu på äldre dagar inser jag hur guld värt det var att ha varandra.

Efter tenniskarriären tog Hanna en paus innan hon började jobba som tränare. Hon hade en tro att folk skulle välkomna henne med öppna armar och erbjuda massa jobb, men så var det inte. Hon fick harva runt som timanställd på olika klubbar och stod 30-40 timmar på banan.

Det fanns ingen säkerhet alls och jag var önskade bättre villkor och en fast anställning. Så då flyttade jag till Norge där jag fick det.

Efter 1.5 år i Norge blev det ett break från tennisen som kom att vara i sju år. Idag sitter Hanna i styrelsen i Mora Tennisklubb och ger privatlektioner regelbundet. Dessutom har hon börjat arbeta för Idrottsförbundet Dalarna. Någon förfrågning om att göra uppdrag för det svenska tennisförbundet har hon dock aldrig fått.

-Well, jag och förbundet… Jag har förträngt så mycket och vet att jag inte var superenkel att ha att göra med. Jag var sur och bitter och körde på. Men det jag kan säga idag är att jag tycker det är konstigt att landslagen har så få kvinnliga tränare som reser. Vad jag kan se är det bara män? Jag tycker det är konstigt att de inte tar tillvara på de kvinnorna som spelat på en hög nivå. Det är synd. Jag blir trött när jag som i somras kollar tennis.se på Instagram och ser att det inte är en enda tjej som ledare på EM. Ibland kan det vara ganska skönt med en kvinnlig ledare.

Hur skulle du själv vilja bli bättre involverad?

-Just nu känns det inte som jag har någon tid, men jag hade tyckt det varit jättekul att vara mentor åt spelare. Vara med på banan ibland men framförallt guida och stötta duktiga juniorer med ett mentorskap.

2014, efter tiden i Norge, sa hon >aldrig mer tennis< – hon skulle aldrig mer hålla i en racket. Idag tänker hon annorlunda.

-Tennis är ett kul jobb. Idag tror jag inte att jag kommer vilja röra mig bort från tennisen igen… snarare öka engagemanget mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s