Vad hände sen, Nicklas Timfjord?

Inga kommentarer

I och med den här intervjun börjar en ny serie här på ”Linus på baslinjen” som vi kallar ”Vad hände sen?” Jag samtalar med en rad personer som någon gång under sin karriär ansetts som extremt lovande. Spelare som haft en tydligt positiv rankingutveckling som sedan av olika anledningar avtagit. Jag är helt enkelt nyfiken på vad som hände sen?

Först ut: Nicklas Timfjord.

Född 18 mars 1977.

1995 rankad 11 i världen som 18-årig junior.  Nästan exakt 1.5 år senare, den 14 juli 1997, 20 år gammal, nådde han vad som skulle bli hans högsta ATP-ranking någonsin, 261 i världen. Sex år senare la Nicklas Timfjord av med tennis.

Av och berättat för: Linus Eriksson

Nicklas Timfjord började spela tennis när han var sju år. Det fanns ingen naturlig koppling till tennis i familjen, men en kompis spelade och i mitten av 80-talet var det, som många vet, en tennisboom i landet. På den tiden fick man provspela i Mölndals Tennisklubb då det bara fanns ett visst antal platser att tillgå. Idag anses det troligtvis inte helt politiskt korrekt med provspel för att välja ut vilka barn som ska få en plats i en tennisskola, men på den tiden fick Timfjord visa upp hur bra han var på att fånga och kasta bollar innan han fick sin plats i minitennisen.

Vid sidan av fotbollen började Timfjord spela tennis en gång i veckan på ett gymnastikunderlag. Efter något år ökade han träningsdosen på diverse gymnastik- och målade trägolv runt om i Mölndals kommun. Först när han var 13 år fick Mölndals TK en egen tennishall. Fotbollen fortsatte han med till 15 års ålder medan innebandyn, som han började med när han var 10, lades åt sidan redan efter dryga tre år.

”Jag hade en tränare, P-G Persson, som hjälpte mig en del när jag var yngre. Vi tog det rätt lugnt – tränade inte så mycket. 3-4 gånger i veckan kanske fram tills jag var 15 år, vid sidan av att jag spelade mycket tävlingar. Det är rätt intressant vilken påverkan den relativt låga träningsdosen när jag var yngre hade på mig i senare skede, men jag låg i alla fall inte efter de bästa juniorerna i världen i slutet av juniortiden. Jag var rankad 11 i världen som 18-åring och hade många växlar kvar att plocka av. Det vill säga, jag hade inte bränt ut mig. Men, jag hade möjligtvis kunnat ha en bättre och snabbare utveckling med en högre träningsdos.

När jag var 15 bytte jag klubb till Pixbo och fick börja träna mer med äldre spelare vilket ledde till tuffare träningar. Gymnasiet valde jag att gå i Båstad som på den tiden var stället de bästa gick till. Det hade en hög status och Sverigeeliten hamnade där. Där trappades träningsdosen upp till två pass om dagen. I min ålder gick till exempel Fredrik Jönsson där och även i årgångarna över mig återfanns de allra flesta av de bästa, förutom Magnus Norman.

ITF-turneringar utomlands började jag spela när jag var 16 år och året därefter spelade jag Grand Slam som 17-åring.

Det var väldigt kul att få spela Grand Slam-turneringarna som junior. De spelas ju under andra veckan av seniortävlingen vilket innebar att de seniorspelarna som hängde kvar i omklädningsrum och som syntes på anläggningarna också var de bästa spelarna. Det var en bra inkörsport till att se hur det fungerar på den högsta nivån.”

Timfjord började som 17-åring kombinera juniorspel med internationella seniortävlingar på svensk mark och utökade det internationella schemat när han var 18. Han spelade bra i de svenska satelliterna, plockade en del ATP-poäng tidigt och hade en känsla av att han hade allt att vinna och trivdes med att slå ur underläge.

Även om jag hade haft framgångar som junior så kände jag alltid att jag hade en stor respekt för motståndarna när jag gick upp i seniorklasserna.”

Fram tills 14 juli 1997, när du var 20 år, så pekade allt uppåt och egentligen fanns det ingenting som talade för att du inte skulle fortsätta stiga. Men högre än så nådde du aldrig. Vad var det egentligen som hände?”

Det var när rankingen började dippa åt fel håll som jag för första gången började känna att jag behöver prestera och ta nästa kliv. När jag ser tillbaka på det så känner jag att det saknades mål och tydliga målsättningar. Tennisen blev bara ett spel – jag och andra med mig åkte runt utan kompass. Det är det jag kan ångra mest att jag inte hade något mål med vart jag skulle. Jag tänkte nog aldrig att jag skulle nå toppen, men tittar jag tillbaka på de som blev bra så var jag inte sämre än dem när jag var 17-18 år… snarare tvärtom!

Som vilka då?

Nicolas Kiefer. Sebastian Grosjean. Sjeng Schalken slog jag. Lapentti. Jag slog Thomas Johansson som var två år äldre än mig när jag var 18 och han 20.

När jag nådde 261 i världen så hade jag inte en enda poäng att försvara i ett halvår framöver. I efterhand var det där det skulle ha hänt för mig. Jag kvalade i en del ATP-tävlingar och var inne i huvud i en del Challengers. Tyvärr stukade jag foten rätt illa i början av det halvåret när jag hade chans att lyfta, så jag missade sex veckor och kom fel in i grussäsongen som dessutom inte var mitt bästa underlag. Jag kunde spela bra på grus också, men generellt gillade jag lite snabbare underlag… helst inomhus. Jag minns att jag förlorade efter att ha haft matchbollar i någon Challengers och så vidare… det blev en ond spiral och jag tappade självförtroende. Därefter började jag harva. Åkte ner till 350, gick upp lite, åkte ner igen och så vidare. Där och då hade jag behövt bryta mönstret

Hur hade du kunnat bryta mönstret?

”Träna på ett lite annat sätt. Kanske träna på något annat ställe. Vi var många svenskar som åkte runt ihop och vi hade det lite bekvämt. Vi tränade inte dåligt men inte svinbra heller. Ofta åkte vi utan tränare och saknade någon målsättning. Vi hade ingen direkt tanke på vad vi jobbade på eller vart vi skulle. Kanske att jag hade kunnat lägga mig på någon akademi utomlands för att få ett miljöombyte. Jag har tänkt på det där i efterhand, att jag hade nog också hade behövt lite mental hjälp. Jag blev inte darrig på match, men jag hade för mycket respekt mot bättre spelare. Egentligen låg jag 261 i världen bara på futuresresultat, för jag tror mitt bästa resultat på Challengernivå var en kvartsfinal. Det låste sig mentalt för mig mot ”bättre” spelare.

Det är intressant, för många andra svenskar jag pratat med säger att det var så bra förut när det fanns så många bra svenska spelare för det blev så naturligt att man hakade på de andra resultatmässigt. Att man hela tiden hade världsspelare runtomkring sig – kan han så kan jag, så att säga. Men jag uppfattar att du nästan säger det motsatta?

”Ja, alltså jag kan förstå att det gäller till exempel ”Gusten” som hade topp 100 spelare omkring sig dagligen, men jag hängde inte med världsspelarna. De jag hängde med låg mellan 300-500 i världen. Vår vardag var i en annan miljö, under de bästa.

Timfjord slutade sitt 20:e levnadsår som 365 i världen. Åren som följde var hans ranking vid årens slut 554, 442, 444 och 781. Året när han skulle fylla 25 år bestämde han sig för att göra ett ryck. Rankingen hade dalat och Timfjord bestämde sig för att lägga stor vikt vid fysträningen och behålla det fokuset även under turneringar. Det året, 2002, började bra. Timfjord inledde året med en Satellit-månad i Tyskland och gick till kvartsfinal första veckan, final andra, kvalade in och vann titeln tredje och gjorde detsamma, kvalade in och vann titeln, den fjärde veckan med. Bland vinsterna de här veckorna syns bland annat två segrar mot Philipp Kohlschreiber. Rankingen steg som bäst till 351 igen, men Timfjord hade hoppats på mer. Allt resande hade tagit ut sin rätt och han valde att avsluta sin tennissatsning.

”Jag älskade inte livet tillräckligt mycket för att fortsätta att lägga ner jobbet som krävdes. Jag kände att jag hade harvat för länge.

Så som jag varit i huvudet de sista 10 åren nu hade jag önskat att jag var när jag var 18-19 år ung. Då hade jag kunnat skapa en mer långsiktig målsättning vart jag skulle och checkat av under resans gång var jag befann mig. Hur jag skulle spela och vad jag skulle jobba på. Varför valde jag vissa tävlingar? Jag hade tänkt mycket mer långsiktigt om jag fått göra om allting. Rent konkret på banan hade jag behövt vara lite fysiskt starkare och servat lite bättre. Det är säkert många som förknippar mig med lite dålig fysik och jag hade absolut behövt bli starkare fysiskt, men jag jobbade faktiskt hårt med den. Men det är samma sak där – hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag tränat annorlunda även på det området. Och servat hade jag gjort mycket mer och lagt ner mer tid på…men det var så tråkigt.”

Kan du känna någon bitterhet idag över att du inte nådde världstoppen?

”Det är en intressant fråga. Egentligen har jag aldrig tänkt på det… men det skulle vara de sista åren som det kanske har kommit lite i så fall. Fast det är så många bitar som spelar in – man måste gilla livet med att resa runt. Om jag vetat då vad jag vet nu hade jag gjort saker annorlunda och då kanske jag hade fixat det livet, men det är mycket möjligt att jag ändå inte gillat det tillräckligt mycket. En gnutta inom mig kan känna att jag hade velat testa att göra saker på ett annorlunda sätt och se vad som hade kunnat hända. Säg så här, jag spelar tennis än idag och tävlar i Elitserien samt spelar lite seriematcher utomlands och känner att jag fortfarande håller en relativt hög nivå i förhållande till hur oerhört lite jag tränar. Och då kan jag tänka att jag borde kunnat ha fått ut mer av min tennis! Jag måste ha kommit sjukt långt bara på talangen jag hade. När jag tänker på det kan jag känna ett sug efter att ha fått göra en satsning på ett annat sätt

Man kan ju också vända på det och fråga ifall du är stolt över att du blev så otroligt bra i tennis som 261 i världen?

”Haha, ja, men då tänkte man inte så. Då var man lite misslyckad för just då fanns det så många som var så mycket bättre. Idag är det annorlunda – säger jag att jag var 260 i världen så ser man att folk hajar till. Och det klart jag får lite extra respekt i jobbet när jag kan spela på en okej nivå.”

Du har berättat hur du känner att det saknades en plan och färdriktning i din satsning. Jag tänker att du självklart var ansvarig över din egen satsning men att det är tufft att lägga hela det ansvaret på dig själv, du var trots allt rätt ung. Kan du känna att du inte fick den hjälpen från personer runt omkring dig som du hade behövt?

”Jag och Henrik Andersson, numera Malm, pratade för inte så länge sen om hur jäkla dåligt saker fungerade då. Jag vill inte klandra någon specifik, men det var otroligt dåligt skött av förbundet. Vi var ändå några stycken som var bra då, men det enda vi egentligen fick var ett U21-team med sju spelare i och en ledare någon vecka i månaden. Vi fick ingen annan direkt hjälp och hade inte pengar till att ha någon egen tränare. Så man fick klara sig själv. Det har hänt att jag tänkt tanken att det var lite synd att jag inte hamnade med årgången före oss med Thomas Johansson och Magnus Norman som fick plats i ett team med Magnus Tideman som var otroligt taggad och inte gav någon utrymme till att inte tro på sig själv. Ett år äldre så hade man hamnat där istället… Men det gäller att ha lite flyt och timing. Alla är inte som Gunde Svan och har världens bästa disciplin. Det klart Norman och Söderling var egna och kunde gå över lik för att bli bra, och det kan behövas att man är lite grinig och ego för att bli bra, men jag tror inte att man måste vara sån. Men om man inte är en sån personlig så behöver man istället få hjälp på vägen.”

Vad har du för tips till spelare som är i samma sits som du var och vill ta steget från future- till Challengernivån? Det vill säga det steget som du visserligen rankingmässigt kom en bit på vägen på, men kanske egentligen inte fullt ut resultatmässigt.

”Jag har pratat en del med Markus Eriksson om det, att har man en hygglig ranking så tror jag man ska våga åka och kvala mer till högre tävlingar. Om du utmanar dig till att spela i tuffare miljöer kanske du successivt börjar tappa respekten för de spelarna när du tränar och tävlar med dem oftare. Och spelar du bra några veckor så börjar det hända saker med din ranking

Trots att Nicklas avslutade sin satsning i en så pass tidig ålder så har han efteråt fortsatt med idrotten. När han slutade spela insåg han att det var hans egen tennis han var trött på – inte sporten tennis i sig. Så han började jobba som tränare i Mölndals Tennisklubb för att ha en inkomst. Samtidigt pluggade han marknadsföring på IHM och gick i tankar att göra något annat. Men timanställningen i Mölndal blev en halvtid och så småningom en heltidsanställning. Fem år blev han kvar i Mölndals TK innan GLTK hörde av sig. Där arbetade han i tre år före han gick över till den externa klubben som huserar på GLTK, ”Baseline”. Baseline är ett nätverk med personer som älskar att spela tennis! 55 medlemmar, män mellan 35-76 år gamla som spelar tennis 1-4 gånger i veckan på GLTK där nätverket hyr in sig. Nicklas står runt 25 timmar på banan i veckan och har jobbat för Baseline i tio år nu. 

”Jag tror det behöver bli mer status i att bli tränare i Sverige. Det är rätt så otacksamt – inga bra arbetstider, helger, mycket resande och lönerna är sådär. Du får ingen klapp på axeln utan du tas bara för givet. Du klarar det när du är yngre och inte har familj, men för att jobba med det i längden måste du verkligen älska jobbet och det behöver vara det roligaste du vet. Jag tror inte klubbarna tar hand om sina tränare ordentligt.

Jag tror också att strukturen i svensk tennis är föråldrad och helt fel. Det har sett likadant ut i 40-50 år nu och jag det är dags att tänka om. De så kallade bättre tränarna, heltidstränarna, behöver tydligare och starkare fånga upp de yngre spelarna. I åldrarna upp till 12-13 år behöver klubbarna lägga mycket större resurser och sen, när juniorerna blir äldre, kanske akademier eller projekt som ”Klein Players” får ta över. Men klubbarna behöver fostra spelarna bättre i de yngre åldrarna.”

Du har dessutom fortsatt spela tennis själv och gör det än idag – har du återfunnit kärleken till din egen tennis?

”Jag ser tennisen på ett annat sätt idag. Det är fascinerande att man fortfarande lär sig saker, även när man är 44. Jag snappar än idag upp saker som jag inte tänkt på innan. Det klart jag önskar att jag kunde tänkt på samma sätt för 20 år sen som jag gör idag, men det är svårt att kräva. Jag tror man behöver bli äldre för att ta in en del saker.

När jag fortfarande satsade tyckte jag att jag klarade av att åka runt i världen, men jag längtade ofta hem. Det var inte så att jag älskade att ligga tre veckor i Polen – det var inte det bästa jag visste. Det är så otroligt många steg i tennis för att nå långt! Det handlar verkligen inte bara om att vara bra på tennis, men min känsla är att det inte är så många som förstår det här hemma.”

Vilka lärdomar har du hittills tagit med dig från ditt liv inom tennisen?

”Det har varit otroligt kul! Jag har fått se mycket och resa mycket, men framförallt lär tennisen dig att ta hand om dig själv. Det är ingen annan som fixar saker åt dig. Det är en utbildning i sig även om man inte får det på papper – man blir vuxen tidigt. Jag önskar att man försöker hjälpa yngre spelare att förstå vissa saker i tidigare åldrar för att hjälpa dem på ett bättre sätt. Ju tidigare man inser vart man vill och varför man gör saker, desto bättre. Det lärde jag mig den hårda vägen, att jag borde stannat upp och tänkt till.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s