Ett år till som tränare, men inte mer! Artikel om Smilla Kjaergaard

Inga kommentarer

Smilla Kjaergaard, 19 år i år, har spelat tennis hela sitt liv. I snart ett år har hon kombinerat eget spel med att jobba som timtränare i tennis. Hon tycker det är kul och vill jobba så mycket hon bara får det kommande året också, men därefter är hon säker på att hon vill satsa på en annan yrkeskarriär. Varför, undrar jag?

Av: Linus Eriksson

Smilla Kjaergaard har under sin tenniskarriär varit på en gedigen hög nationell nivå. Spelandes för SALK var hon i slutåren av sin juniortid rankad innanför topp 10 i Sverige. Sedan augusti 2020 har hon varit timanställd tränare på SALK. Först fick hon fem timmar att jobba, sedan tre till. Att hon började jobba som tränare var främst för pengarnas skull.

Jag hoppade in någon timme här och där redan före jag fick fasta timmar, berättar Smilla. Jag tyckte inte det var svinkul, men det var enkelt och jag vet hur tennisträningar ser ut och fungerar.

Smilla jobbade på hotell tidigare med deras frukostservering (”ja, vi fick äta frukost där – inte helt fel”), men när coronan kom blev hon varslad.

Som tränare har hon nu fått hand om en massa olika nivåer och åldrar.

Ja, det är alla möjliga. Tror den yngsta är född 2010 och de äldsta kanske 2003. Det är grupper som vi på SALK kallar ”träningsgrupper”, det vill säga inga tävlingsgrupper.

Jag drar en jämförelse med Smillas arbete på hotellet, att första dagen hon skulle jobba där så antar jag att hon fick hjälp med hur det fungerade på frukosten. Var skulle allt stå? Vad skulle fyllas på? Vad skulle finnas framme. Med mera. Eller fick hon visat för sig var frukostmatsalen låg och sen fria händer hur och vad hon ville göra med den.

Nej, det klart jag fick visat för mig exakt hur det gick till.

Men i tennistränaryrket fungerar det inte riktigt så…

Jag har inte fått några riktlinjer alls. Det är ganska dåligt tycker jag för i början är man osäker. Det klart att man blir mer trygg av erfarenhet, men i början var jag inte så bra som tränare och då hade jag gärna haft mer hjälp. Nu ser jag alltid fram emot att jobba. Jag är ganska intresserad av psykologi och utveckling och det tycker jag är kul med tennisen, när jag känner att jag gör nytta.

Vad hade du önskat för hjälp i början?

Jag hade önskat att någon berättat lite om gruppernas nivå och deras syfte. Är de där för att bara ha skoj en gång i veckan? Vill de bli tävlingsspelare? Vill de kanske inte ens vara där?

Smilla har ingen tränarutbildning (”SALK nämnde något om en eventuell utbildning för ganska länge sen, men det rann nog ut i sanden…”), men säger att hon känner hur hon under året utvecklats som tränare. Fler arbetade timmar ger utveckling och att hon även börjat hoppa in som tränare i grannklubben Smedslättens LTK ger extra inspiration när hon får se hur andra tränare jobbar och där får ta del av ett lite annat träningsupplägg än hon är van vid från SALK. Hon tycker tränaryrket bara blir roligare och roligare ju mer hon får jobba och desto mer hon lär sig om rollen som tränare. Men varför vill hon inte satsa på det här fullt ut?

Det är jättekul nu, men jag ser ingen framtid som tränare. Det finns så mycket annat att göra i livet. Jag har stått på tennisbanan från att jag var fyra år, inte vill jag stå här tills jag är 70.

Ser du inga karriärmöjligheter inom det?

Jo, det gör jag. Jag förstår att de tränarna som jobbar med proffstennisen i många fall säkert börjat som mig en gång i tiden. Däremot känns det som att det är mera status på att vara tränare utomlands än i Sverige. I Sverige känns det som att man ska satsa på att bli exempelvis mäklare eller jobba på kontor…

Vad skulle kunna få dig på andra tankar och vilja satsa på tränaryrket?

Hade jag fått en heltidsanställning hade det nog hjälpt. Om jag känt att någon vill satsa på mig. Att få uppskattning är viktigt. Såklart genom att man känner eller märker att spelarna tycker träningarna är kul, men det vore också kul om arbetsgivaren visar intresse i det man gör mer än att bara lite i förbifarten fråga om ”träningarna går bra”. Alla gillar bekräftelse och att bli sedda.

Smilla nekar inte till att lönen också är en bidragande faktor i valet av arbete, men tycker inte pengarna hon tjänar idag är någon nackdel för tennisen. Många av hennes kompisar tjänar mindre än hon själv gör och inom alla yrken så behöver man så klart ta sig högt upp för att tjäna bäst. Men att hon tycker det är kul att vara tränare är huvudanledningen att hon valt det som jobb för tillfället.

Jag vet att många andra i min ålder inte tycker det är skoj att vara tränare, men jag tycker som sagt bara det blir roligare och roligare ju mer jag utvecklas. Men jag har ingen direkt kommunikation med ansvariga om vad jag ska göra på timmarna eller hur spelarna utvecklas. Man blir inte direkt sedd, liksom.

Utan att lägga någon värdering i hur bra Smilla, eller någon annan, är som tränare så lämnar jag samtalet med Smilla aningen förbryllad. Vi är mitt uppe i en tränarbrist i Sverige som med all sannolikhet bara kommer bli större och dessutom pågår ständigt en diskussion i hur vi ska få in fler tjejer i yrket. Och här har vi en 19-årig tjej, före detta spelare på helt okej nationell nivå, som tycker tränaryrket är kul och längtar efter att få stå på banan, men som redan nu bestämt sig för att satsa på något annat om ett år för ingen fångar upp henne. Ingen ser henne, tar tag i henne och guidar henne framåt. Så om inte en tjej som Smilla väljer tränaryrket, hur ska vi tro att någon annan 19-årig tjej kommer göra det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s