Hemlängtan från Bollettieri Tennis Academy

Fran Ribeiro, född 1978 i La Linea de la Conceptcion i Spanien. Idag coach i Svedala TK. En liten talangfull pojke som 11 år gammal handplockades till Bollettieri Tennis Academy i Florida. Här är Frans egna ord om upplevelserna inifrån världens mest kända tennisakademi.

Inga kommentarer

Fran Ribeiro, född 1978 i La Linea de la Conceptcion i Spanien. Idag coach i Svedala TK. En liten talangfull pojke som 11 år gammal handplockades till Bollettieri Tennis Academy i Florida. Här är Frans egna ord om upplevelserna inifrån världens mest kända tennisakademi.

Av: Linus Eriksson

”En person vid namn Manuel ”Manolo” Santana, 1966 rankad som världens bästa amatörspelare i tennis, hjälpte mig en del i Spanien. Han var välkänd då och efter att ha sett mig spela frågade han om jag ville åka till USA för att satsa på min tennis. När han kom med det här förslaget var det som att vinna på ett lotteri. Jag kom från en liten stad i södra Spanien och såg det här som en bra chans.  Mina föräldrar var inga personer med mycket pengar, så när dem frågade mig och jag sa att ”ja, jag vill åka” så blev det så.”

Fran åkte till Florida ihop med Manolo och Manolos familj. De tog honom till Disneyland, han fick äta sötsaker och Fran föll för det nya landet direkt. Manolo var en av olika personer i Spanien som Fran hade hjälp utav, ihop med ett gäng andra tennistränare.

På Bollettieri Tennis Academy delade man in spelarna i olika grupper beroende på spelnivå. Grupp 1 var de bästa och mest spelstarka spelarna, grupp 10 de svagaste. Fran blev placerad i grupp 3, tillsammans med bland andra Tommy Haas och Iva Majoli. Flera tränare var involverade i de här spelarna, bland annat grundaren av akademin, Nick Bollettieri.

”Jag var 11 år och fick spela med en hel del äldre juniorer som ofta var 15-18 år gamla. Vi var de yngsta. Det var kul, men ärligt talat, jag var för ung. Före jag åkte till USA hade jag kul när jag spelade, men successivt försvann glädjen. Magin var borta. Istället kände jag press och blev väldigt tight både som person och på banan. Jag kände mig spänd i kroppen när jag rörde mig på banan. Som person växte jag och lärde mig mycket under tiden i Florida, men glädjen med tennisen försvann.

Jag fick aldrig någon nära relation med någon coach, så som Tommy Haas fick. Såklart hade han ett fantastiskt spel, men det var också tydligt att han var Bollettieris pojke.

Men coacherna ville mycket med mig också. Vi fick inte spela några turneringar för de ville att vi skulle fokusera mer på utvecklingen av vårt spel, men jag kände ändå press.

Tyvärr hade jag ingen coach eller person som verkligen kunde prata känslor med mig. Jag hade många coacher, men ingen som verkligen kunde ta hand om mig i motgång. Jag kallar det att jag hade många kalla relationer med mina tränare. Visst hade jag stor talang, men jag hade inte riktigt den där viljan som andra spelare hade. Som Tommy Haas, han var professionell väldigt tidigt. Jag var mer lat och inte så stark mentalt.”

Fran fick ett fem år långt stipendium i USA men valde att flytta tillbaka till Spanien efter ett år. Han saknade sina föräldrar. Hans föräldrar hade inte pengar att resa men var vid ett tillfälle under året över och hälsade på honom. Tommys föräldrar däremot kom nästan varje helg och fyllde på hans kylskåp med mat.

”Jag minns en gång när jag var så hungrig. Jag tog kakor från Tommys skafferi och han blev vansinnig och rapporterade mig till ledningen. Jag erkänner, jag tog hela paketet, men då nekade jag.

Min relation var inte så tight med Tommy. Vi gjorde saker tillsammans, men inte mer än så. Vi var så unga, elva år, så det var inte så att vi pratade framtid eller kom in på några djupare ämnen.

Jag saknade mina föräldrar jättemycket. Vi bodde i rum med våningssängar. Två våningssängar i varje rum. Det kom ofta spelare utifrån och stannade någon natt. Bra spelare, som Andre Agassi till exempel. Från bungalowen där vi bodde minns jag mest att jag hade ett foto av mina föräldrar bakom min säng. Det var helt slitet eftersom jag grät nästan varje kväll när jag kysste bilden god natt.”

Varje morgon fick man ta en gul buss till skolan. Där studerade man före lunch och på eftermiddagen tränade man både tennis och fys. Under det andra halvåret tränade spelarna på morgonen före skolan och på eftermiddagen med större grupper. Därefter var det fysträning. Fran tror att vi i Sverige kanske behöver ge spelarna lite större mängd träning för att vi ska hänga med i den internationella utvecklingen.

”Så här såg dagarna ut. Tommy Haas var komplett som spelare redan då. En stor talang. Men det var inte bara han som var målmedveten, hela hans team var väldigt målinriktade. Från tidig ålder visste Tommy vad han ville och var professionell och noggrann i allt han gjorde, både på och utanför banan. Han ville att varje slag skulle se perfekt ut och han var noggrann att allt material var helt i sin ordning.

Själva träningarna byggde ofta på drills som startade vid baslinjen och avslutades vid nätet. Bollettieri fokuserade mycket på den typen av övningar och jobbade mycket med oss på att ta bollen på vägen upp. Inget fokus lades på ifall vi vann eller på något resultat, men däremot på hur vi genomförde träningarna. Hur vi såg ut i tekniken och hur vi betedde oss på banan. Om du vill bli bra måste du börja med att se bra ut, var ett motto. Nick Bollettieri själv minns jag mest som en skrikande coach bakom mig som skrek ut ”no mistakes”! Jag gillade inte honom så mycket. Ja har ingen känsla av att egentligen trodde särskilt mycket på mig.”

När man flyttar hemifrån, och dessutom utomlands, till en annan kontinent, i så tidig ålder så mognar man, oavsett om man vill det eller inte. Idag, med facit i hand och med många års erfarenhet från tränaryrket, så tror Fran att om en spelare fungerar bra med sin nuvarande coach så ska man fortsätta jobba tillsammans i den miljön man befinner sig. Om du absolut vill åka till en akademi ska du se till att inte bara vara en i mängden. Du måste vara bra nog att sticka ut från mängden, för på en akademi så finns det en grupp med spelare som det fokuseras hårt på medan resten av spelarna är där för att dra in pengar till akademins ekonomi.

”Jag minns när jag skulle fylla 12 år, det var min födelsedag. Mina föräldrar hade aldrig missat någon av mina födelsedagar, men den här fick vi inte fira tillsammans. Jag hade det verkligen tufft därborta och saknade hemmet. Så efter ett år flyttade jag tillbaka till Spanien. Bollettieri skulle precis öppna en akademi i Alicante, så jag valde att börja där.

I några år efter USA så flyttade jag runt till olika ställen som ville sponsra mig fram tills jag hamnade på en akademi i Barcelona ihop med spelare som bland andra Feliciano Lopez, Carlos Moya och Fernando Verdasco…”

Hör Fran berätta om fortsättningen på sin resa i Spanien!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s