Vad en inspirerande miljö kan göra! Artikel om och med Emilia Schlosser

Inga kommentarer

Vad kan en inspirerande miljö och utveckling leda till? Mycket! Till exempel glädje, framåtanda och en tjej som vill satsa på en karriär som tennistränare. Möt Emilia Schlosser, tennistränare på Good to Great Tennis Academy som vill göra karriär inom tränaryrket. 

Av: Linus Eriksson

Ingen av föräldrarna spelade tennis så morfar fick ta saken i egna händer och introducera Emilia till tennissporten på tennisbanan i området på Ingarö när Emilia var sju år. Det ledde snabbt till att hon började spela organiserat i Gustavsbergs TK 1-2 gånger i veckan, men började spela mer och tävla först när hon var 12. Desto snabbare gick det att börja som hjälptränare på minitennisen redan när hon var 13 år. Emilia tävlade en del men föll aldrig för den delen av tennisen, nervositeten tog ofta över. Istället var det tränarsysslan som tog mer och mer intresse.

När Emilia var 15 år började hon utbilda sig. Gick plattformen och så småningom TGU1 och TGU2. När hon var 16 fick hon ansvar för minitennisen och fick ta hand om planering för den men också se till så hjälptränare fanns på plats när det behövdes.

Efter gymnasiet var jag fortfarande ansvarig för minitennisen men fick också börja arbeta mer med de yngre tävlingsspelarna och vuxengrupperna och fick en anställning på 60 %, berättar Emilia.

Men det blev bara ett halvår som anställd, för i januari 2019 knackade Good to Great på dörren, och där har intresset för tränarrollen växt i raketfart!

Jag lär mig nya saker hela tiden! Att få stå bredvid andra rutinerade coacher är väldigt inspirerande.

Emilia fick snabbt ett stort ansvar och en roll som passade henne. ”Members kids-programmet”, göra planeringar, scheman och ha kommunikation med föräldrarna blev hennes uppdrag i början.

Jag kände direkt att det fanns större möjligheter på GTG och stora chanser att lära mig mycket. När jag började här var det runt 50 barn i verksamheten jag fick ansvaret för, nu är de upp emot 100 stycken. Med tiden har jag också fått börja jobba med vårt ”after school-program” och även ta över ansvaret för våra läger, så där lägger jag mycket administrativt arbete nu.

Jag har själv besökt Catella Arena vid flertalet tillfällen det senaste året och har sett Emilia i action på banan. Alltid med energi, alltid engagerad och närvarande med barnen hon haft i träning just då. Så är fallet även när vi pratas vid nu. Man hör entusiasmen över vad hon får göra på dagarna. Inte ens när jag försöker poängtera att det låter som hon jobbar väldigt mycket och tillbringar mycket tid på banan går hon med på att det är det minsta jobbigt. Det ”är ju så kul att lära sig nya saker!”.

För ett tag sen stod jag på banan på förmiddagen, sen hade jag en timme rast före jag skulle in på banan igen, men då hade min kollega en intressant träning med en spelare så jag frågade om jag fick gå bredvid honom och höra hur han kommunicerade med spelaren och hur han la upp sin träning. Det var jättelärorikt!

Förutom att själv lära dig nya saker i din roll som tränare, vad är det mer du tycker är så kul med tränarrollen?

Det är kul att förmedla kunskap till andra. Att se glädjen i barnen när de lär sig någonting och när de har kul på banan. Jag försöker vara väldigt positiv och förmedla den glädjen för tennisen som jag känner till dem jag tränar. Jag vill känna att de lär sig något nytt varje gång. Då kan inte jag som tränare bara stå där i ett hörn, jag måste vara på hugget.

Den vanligaste vägen att gå för yngre tränare är att man börjar stå lite timmar samtidigt som man pluggar gymnasiet. Det är ett ”chill” extrajobb och man känner till miljön. Eventuellt börjar man jobba lite mer efter studenten i ett år i väntan på att börja plugga igen eller för att man ”inte vet vad man vill göra”. Därefter lägger man racketen på hyllan. Ungefär så gick tankarna även för Emilia i början.

Absolut, jag tänkte att det här är något jag gör under en period före jag ska plugga vidare. Men när jag sen började på GTG och framförallt när jag började jobba lite mer med ”after school-programmet”, där lite mer tävlingsspelare ingår, så blev det en helt annan grej för mig. Där lärde jag mig enormt mycket av de andra coacherna som är involverade vilket gjorde att min motivation bara ökade och ökade och jag fick en känsla av att vilja lära mig mer och mer för varje dag jag var i hallen.

Emilia återkommer till hur viktigt det är för henne att känna att hon utvecklas inom det hon håller på med.

Min motivation och mina egna mål har stigit successivt. Jag tycker det är väldigt kul att jobba med yngre barn, men att utveckla tävlingsspelare har också blivit roligare med tiden. Till exempel ordnade jag nyligen en tävlingsresa till Jönköping och då fick jag känna på hur kul det var att coacha i samband med matcher.

GTG har gett mig många uppdrag och utmaningar som jag har klarat av med lite stöd och hjälp och det har fått mig att växa. En kväll efter jobbet när jag kom hem så kände jag att jag hade lärt mig så mycket saker under dagen att jag ringde mamma och nästan skrek ut hur kul jag tycker det här är! I början kände jag att jag kan det här och klarar av att träna barnen ganska väl, men nu känner jag att jag har så mycket att lära mig samtidigt som jag upplever att jag hela tiden blir bättre.

Såklart ser Emilia potentiella nackdelar med yrket. Just nu, när hon bor själv och tycker jobbet är det roligaste som finns så gör det inget att det är en form av livsstil med sena kvällar, helger och många timmar på arbetsplatsen, men det klart det kan komma en fas i livet när livssituationen ser annorlunda ut.

Man måste verkligen brinna för det här, vilket jag gör nu när jag känner att jag får så mycket utveckling här. Jag har flera drömmar jag vill uppnå och jag känner at jag är på en plats där jag har chans att uppnå de här sakerna.

Vad tror du tennisen i Sverige behöver göra för at få fler yngre tränare att vilja satsa på yrket, precis som du vill göra nu?

Jag tror en viktig sak är att äldre tränare i klubbmiljö, som trots allt är den vanligaste miljön i Sverige, behöver vara mer guider och hjälpa de yngre mer oerfarna tränarna att utvecklas. Vanligt i en klubb är att man har sina grupper och står av timmen, men inte så mycket mer än det. Skulle man ha en person som guidar en mer så tror jag man kan utvecklas mer och då ökas motivationen. Så har det varit för mig. I min gamla klubb gjorde jag mina timmar, men inte så mycket mer. Det som fått mig motiverad den senaste tiden är att jag fått mer hjälp och fått lära mig nya saker.

Hur kan den hjälpen se ut?

Till exempel har vi tränarmöten på banan där ibland Mikael Tillström och Magnus Norman kan vara med. Då diskuterar vi tränare igenom olika situationer som kan uppstå och går igenom bra övningar man kan använda sig av. Senast fokuserade vi till exempel mycket på serven. Sen är väl jag själv väldigt nyfiken, jag står gärna bredvid och ser på när någon annan tränare har en privatlektion för att lyssna vad han säger.

Alla personer är olika. Alla går inte igång på att lära ut tennis, då ska de inte heller pressas in i yrket. Rätt person på rätt plats. Det som blir intressant är hur Emilia idag ser sig själv på exakt rätt plats – hon vill vara tränare! Men det var ytterst nära att hon idag inte skulle ha stått på en tennisbana utan suttit i en skolbänk, eller kanske gjort något annat istället. Men tack vare att någon såg henne, tog tag i henne och guidade henne framåt har hennes intresse växt i takt med att hon fått ta ansvar och växa i sin roll. Hur många yngre timtränare i 16-17 års ålder finns det ute i Sverige som gör sina första timmar på banan, troligtvis med lite nervositet i kroppen, men framförallt med entusiasm, men vars glädje successivt försvinner när ingen varken ser eller bryr sig om vad han gör på banan? Och efter två terminer väljer hen att börja plugga och byter ut timtränarjobbet mot ett arbete på ICA istället, för där får man i alla fall OB-tillägg under obekväma arbetstider vilket det ändå alltid är i tennisklubben med.

Och sen skräms vi inom svensk tennis av att det råder en tränarbrist som oundvikligen bara kommer bli större och större för varje år som passerar. Svårt att göra något åt? Knappast. Det enda som krävs är att ansvariga, anställda, erfarna tränare i klubbarna börjar bry sig.

Och mer specifikt, vad har Emilia lärt sig på Good to Great? Här berättar Emilia själv om sina fem största lärdomar:

  • Vikten av att förklara varför vi gör en specifik övning. Många gånger kan det vara svårt för eleverna att förstå varför vi gör en specifik övning och hur det sedan ska appliceras i spelet. Så jag försöker alltid förklara syftet med övningen och vad vi vill få ut av den. Det gjorde jag inte förut. Till exempel, en träning gjorde jag en övning med några barn  där de ska slå forehand från baslinjen, sen en touchvolley varpå de sedan ska röra sig framåt i banan och så småningom avsluta framme vid nät. Då frågade de varför vi ska slå en touchvolley på baslinjen, ”det kommer vi aldrig göra i match”. Men då var syftet att vi ska kunna spela forehand och sen ändra till volleygreppet. Greppbytet plus touchen var de två syftena med övningen. Det var en lärdom som jag har tagit med mig.
  • Jag gick TGU2 precis när jag skulle byta till GTG. Där lärde vi oss mycket teknik, så när jag kom till GTG så la jag mycket fokus på att lära ut teknik. Det är viktigt, men nu har jag fått en annan syn på den biten, framförallt när det kommer till tävlingsspelare. Nu jobbar jag mycket mer med botten av kroppen och sedan går jag uppåt. Det spelar ingen roll vilken sving du har om du inte kan stå upp, så jag fokuserar mycket mer på rörelsen på banan så du hamnar rätt och kan stå i rätt positioner.
  • Jag är ganska hypad som person, är glad och så, men ibland kan jag vara så taggad och vill lära ut så mycket att spelarna inte hinner tänka själva. Så jag försöker ta det lite lugnare nu och ställer mer frågor så de får tänka mer själva. Om jag säger allting så går hälften in och hälften ut igen. På matcher finns inte jag tillgänglig på banan, så då måste de kunna lösa problem själva. Märker jag att de inte löser problemet på egen hand på träningen så hjälper jag självklart till, men jag försöker ge dem själva chansen först.
  • Med ansvaret jag fått så har jag blivit bättre på att hantera föräldrar och den administrativa delen av yrket. Det var jag inte bra på förr, då kunde jag bli stressad av samtal med föräldrar, men nu känner jag mig säkrare som tränare och säkrare i min roll. Eftersom jag är ganska ung så känns det ibland som jag har mer att bevisa, men jag har blivit tryggare där.
  • Pedagogiken på banan. Jag försöker se alla barn, lära känna dem och förstå hur jag bäst kan nå just dem. Vissa lär sig bäst om jag pratar, andra om jag visar eller om jag filmar. Så jag försöker hela tiden individanpassa hur jag lär ut saker. Till exempel använder jag en hel del material samt kommunicerar mycket med metaforer. Häromdagen slog jag och en liten kille 100 slag i rad till varandra, men han hade svårt att slå igenom sin forehand så jag sa till honom att nysa i armvecket vid varje avslut och säga ”attjo”. Det blev så bra! Folk som stod bredvid undrade kanske vad vi höll på med, men det funkade hur bra som helst för honom!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s