Tokyo ett år senare – drömmen om det perfekta slutet

Inga kommentarer

Paralympics i Tokyo skulle ha gått av stapeln 25 augusti i fjol, men som så mycket annat i världen sköts det upp ett år. Sedan dess har Stefan Olsson, ett av Sveriges stora medaljhopp, fått ont i höften, börjat plugga och funderat på att sluta med tennis. Jag reste upp till Falun med frågan; hur laddad han är för ett nytt försök i år?

Av: Linus Eriksson

Stefan med sin tränare Toni Gustavsson

Falu Tennisklubb är kanske inte tennisklubben som tar den högsta tonen inom svensk tennis, men av många ändå betraktad som en klassisk miljö. Sedan 2005 har man arrangerat futureturneringar för herrar och var troligtvis först i landet med att streama matcherna live. Falu också känt för att ha en de häftigaste inomhushallarna som finns då tennisbanorna ligger på ena sidan läktaren och vrider man huvudet från vänster till höger så ser du friidrottshallen som finns i samma anläggning (systrarna Kallurs hemmaklubb). Samt ett Scandichotell finns beläget en minuts promenad från entrén.

När jag kliver in i tennishallen en tisdagsmorgon en stund före halv tio på morgonen är Stefan Olsson redan på banan och värmer upp. Tio är träningen satt att börja, men uppvärmningen är såklart redan igång. Man skulle kunna säga att allt är en uppvärmning inför vad som komma skall – hela årets fokus är på höjdpunkten med start 24 augusti, Paralympics i Tokyo!

Stefans första Paralympics är det inte. Tokyo kommer bli hans femte! När han gjorde debut i sammanhanget 2004 var han bara tonåring. Idag är Stefan 34 år och har redan ett silver i dubbel från 2008 i Beijing och ett dubbelguld ifrån London 2012 i bagaget… men det är singelguldet han drömmer om.Allt jag gör just nu är med tanke på Tokyo, säger Stefan. Varje dag innebär att gräva ner mig i skiten och ta jobbet.

Det var tufft förra året. Jag tränade jäkligt bra fram till april när vi fick veta att det skulle skjutas upp. Det var tufft för mig. Jag hade redan så sjukt ont i höften och min motivation bara rasade ihop. Så jag och Toni, min coach, bestämde att jag skulle ta ett break från tennisen ett tag. Istället började jag studera lite och läser upp gymnasiet på komvux.

Är det kul att plugga?

Nu ha jag kommit till matten… så nej, just nu är det inte så kul, haha.

Höften gjorde ont på Stefan redan före pandemin satte världen på stopp, men han hade bestämt sig för att bita ihop i fjol och kämpa sig igenom säsongen och Paralympics. Kanske skulle fjolåret ha blivit hans sista år. Broskbildningen på vad som kallas labrum är en förslitningsskada som gör sig påmind konstant både på och utanför banan. Faktum är att det är värst när han inte spelar.

På banan går jag på adrenalin och tänker inte på smärtan, det är värre utanför i vardagslivet. Men jag tänker att jag sliter ut höften till max och sen byter jag ut hela skiten.

Dagens tennisträning är utomhus på gruset. För året nylagda grusbanor (”vi hade lagt Båstadgrus men det funkade inte häruppe, så nu är de nylagda och känns mycket bättre”), men det är med skräckblandad förtjusning banansvariga i klubben ser Stefan träna på dem.

Det handlar om okunskap, förklarar Stefans tränare Toni Gustavsson. Jag förstår att man tänker att Stefans stol river upp banorna när han slajdar omkring på banan och det blir grushögar, men det blir bara det när det är för mycket grus på banorna, det är det övergivna gruset han river upp så att säga. Så det är ingen fara.

Träningen börjar som vilken annan elitträning som helst. Lite snabbhet och rörelsemönster utan rack där Stefan ska runda konor, sen lite touch i serverutorna innan han och Tony backar bak till baslinjen och börjar slå in. Båda har en kon de siktar mot, så tävlingsmomentet finns närvarande.

Toni har tränat Stefan i 20 år nu. Han minns hur det hela startade:

-Du hade Christer Karlsson som tränare före jag fick frågan att ta över, men jag sa blankt nej. Det handlade såklart om fördomar, vad skulle jag kunna bidra med till en rullstolsspelare tänkte jag?

Och jag hade sett dig och Mattias Pennonen (tränare Falu TK) träna på banan bredvid mig några gånger, berättar Stefan. Racketar flög och det var ett jäkla liv varje gång, så jag var nästan rädd för dig.

Men Toni blev övertalad och åkte med till Sopot i Polen 2004 när det blev junior VM-guld i lag, och sedan var tåget i rullning.

-Det har inte gått spikrakt alla gånger, men det har varit charmigt och en otroligt rolig resa!

Från och med i år är han landslagsansvarig i Sverige när han tar över stafettpinnen efter Niclas Rodhborn.

Niclas har gjort ett kanonjobb och det ska bli väldigt kul att ta över efter honom. För Stefans del innebär det att vi får lite mer tid ihop nu. Jag är inte fast anställd av Svenska Tennisförbundet eller har ett förbestämt antal veckor, utan i vi får se lite både vad det finns behov för samt vad min familjesituation tillåter.

Hur ser återväxten i Sverige ut vad gäller rullstolsspelare?

Man kan jämföra Stefan med Björn Borg. Han började resa utomlands själv när han var 12-13 och slog sin första topp 10-spelare när han var 15. Spelare på den nivån har vi inga idag, men för att nämna några så har vi Hampus Linder Olofsson i Växjö, Eric Löf i Tabergsdalen och Oscar Tarantino, USIF. Men det är svårt att säga hur långt de kan gå, såklart.

Inledningsvis när Toni började träna Stefan kunde han inget om rullstolstennis, utan det har varit en resa där de båda fått växa och lära sig ihop.

Vi har haft en lång resa ihop och det klart jag har lärt mig mycket genom åren. Men förutom att två studs är tillåtna så är det väldigt lik stående tennis. Vi gör samma övningar som andra proffsspelare gör men får såklart justera dem lite. Men i grunden är det samma tänk i rullstolstennis som i stående tennis – man vill använda sin styrka mot motståndarens svaghet och väldigt mycket handlar om att komma rätt till bollen.

Kollar du på mycket rullstolstennis via nätet? Har det blivit ett intresse, så att säga?

Haha, nej, inte alls. Det går så sjukt långsamt, det är inte kul alls att se via datorn. Men live är jätteroligt, och det är så intressant! Bara skadorna i sig som spelarna har, när man läser på eller hör vad de varit med om och ser vad de ändå åstadkommer på tennisbanan – wow! Sen, för de som inte är helt insatta, så finns det två klasser inom rullstolstennisen – quad och open. I quad måste du ha fel i fler lemmar än fyra medan du kan delta i öppna klassen så länge du har någon form av skada.

Stort fokus just nu ligger på att utveckla backhandsidan. Backhandslicen har alltid varit Stefans absolut största styrka. Världens bästa, kallas den av många. Men med åren har han börjat inse att han behöver utveckla ett starkt slag i sin toppade backhand också och det har han valt att göra med en så kallad ”reverse backhand”. Tänk dig en enhandsbackhand men bollkontakten sker med ”fel” sida av strängarna. Vissa rullstolsspelare spelar enhandsbackhand som stående spelare, men Stefan tycker han får mer effekt med den här andra tekniken och får upp bollen högre mot motståndarens backhand.

Ganska exakt vid Paralympics 2012 i London så hände något med rullstolstennisen, säger Stefan. Den blev mer professionell och spelet blev bättre. Det kändes som allt och alla började ta sporten på allvar i samband med de spelen. Efter det insåg jag att jag behövde utveckla mitt spel. Och det är jag superglad för eftersom jag vill bli så bra jag bara kan och då hjälper det när hela sporten utvecklas.

En stor del av dagens träning går ut på att träna just backhand med toppspinn ner mot motståndarens backhandsida. Precis som i stående tennis är rörelsen viktig. För en rullstolsspelare extra viktig eftersom det är svårare för en sittande spelare att parera och rädda upp slag man kommer fel till än det är för en stående. Serven är också lurig, framförallt i vind såklart, men även överlag på gruset då stolen rör sig lite grann när man kastar upp bollen och börjar rörelsen.

Stefan växte upp på en bondgård i Sundborn. Ett ställe med mycket skog och utan en asfalts plätt i närheten av huset. Han föddes med muskelsjukdomen AMC (Artrogrypos Multiplex Congenita som innebär att lederna är stela.) Det finns även för lite muskelfibrer, och vissa muskler finns inte alls. Vid första läkarutlåtandet sa läkaren att han inte kommer kunna sitta upp, men det blev snabbt motbevisat. Vid fyra års ålder stod han vid garageporten och slog sina första tennisslag. Han kan idag gå lätt och säger att han faktiskt klarade det ännu bättre när han var yngre.

Mitt mål var tidigt att klara mig själv, men jag har fått lära mig den hårda vägen. Jag minns när jag var ung på bondgården och fick en permobil. Det var högt med snö men jag var nyfiken på hur långt ut på åkern jag kunde åka med den. Så jag åkte ut i snödrivorna ända tills jag fastnade. Brorsan fick springa in till våra föräldrar och säga till dem att ”Stefan sitter fast”. Det har varit mycket så att säga ”trial and error”.

I skolan fick han tidigt bra kompisar, men hymlar inte med att det fanns klara inslag av mobbning. Att han har en stark överkropp är ingen slump.

I ettan slog jag ner en kille i sexan för han stod och kastade snöbollar på mig. Jag har tagit för mig. Dels för att få respekt men framförallt för att inte bli utfryst. Jag såg till att bli bästis med de två största killarna i plugget. 1.90 långa, men grymma kompisar!

Tennisen blev Stefans identitet och ett ställe han alltid blivit högt respekterad inom. Speciellt som tonåring var tennisen viktig – en period i livet där det är vanligt, och så även för Stefan, att man funderar på vem man är och försöker hitta sig själv.

Efter Stefans träningspass på morgonen så har han en idé att jag ska testa på rullstolstennis. Jag har aldrig testat förut men har både läst och hört att det är otroligt svårt att manövrera stolen.

Han förklarar att hans stol är skräddarsydd efter hans mått och behov men att den börjar bli sliten och dags att byta ut snart. Den jag får låna är just en lånestol. Billiga är rullstolar för tennis dock inte – 25 000:- år man räkna med.

Efter att ha provat att rulla runt lite grann ska jag pröva att accelerera. Tre snabba, korta drag innan jag ska göra längre drag som ”släpper ut” hjulet, enligt Stefan. Det går okej och det är dags att ta upp racket. Jag får låna Stefans och häpnar när jag ser all hans bly på ramen.

355 gram väger det, men det känns inte så tungt för jag har lagt det mesta av vikten i handtaget, förklarar han.

Under de 45 minuterna vi är igång inser jag hur svårt det är. Slagen går okej, men att manövrera stolen är inte lätt. Man vill konstant ha stolen i rullning. Likt en cykel är det svårt att få upp fart från en stillastående position och för att undvika det på banan så rullar man i cirklar. Det här har jag svårt med – jag försöker röra mig tillbaka mot mitten snabbt och blir sen stillastående, varpå nästa boll blir svår att hinna. Rörelseschemat på banan tackar han sitt multiidrottande som ung för. Innebandy och basket var bra sporter för att lära sig manövrera stolen, men han spelade även bordtennis, kälkhockey, sitski och testade cykling och marathon.

-Jag har säkert glömt något, men det jag höll på med mest utanför tennisen var sitski och innebandy.

Efter lunchen slår vi oss ner på läktaren i Falun för att smälta maten före eftermiddagens fyspass. En underbar miljö med tennisbanor till vänster och friidrottshallen till höger! På anslagstavlan sitter tidningsurklipp om Stefan från både lokala och nationella medier. Jag frågar om han tycker han får tillräckligt mycket uppskattning från tennis-Sverige med tanke på vad han åstadkommit? Han har trots allt vunnit Wimbledon i singel två gånger och avslutat tolv år på topp 10 i världen.

Jo men det tycker jag. I Sverige är det många som vet vem jag är. Till exempel var jag i Stockholm för några dagar sedan och besökte Good to Great, då kom väldigt många fram och ville prata och önska lycka till framöver.

Det har blivit några resor till Stockholm på slutet. För första gången i karriären får han i sin satsning mot Tokyo hjälp av Sveriges Paralympiska Kommitté med att lägga upp sin träning där de framförallt ger en hjälpande hand med fys- och kostscheman.

Kosten är svår faktiskt. Vi som sitter i rullstol gör av med hälften så många kalorier som stående personer… samtidigt som jag måste få i mig mycket kalorier, mellan 3000-3500 kalorier per dag, för att orka med träningsdagarna koncentrationsmässigt. Men återhämtning och maten är viktig, allt jag gör och äter från morgon till kväll har ett syfte.

En normal träningsvecka består av sex dagar träning med både tennis och fys. 3-4 tennis per dag, men det sista året har han tränat mindre än vanligt. Dels på grund av höften, men också för pluggandet. Nu har han dock satt plugget på paus – nu när det fullt fokus mot Tokyo.

Allt vi gör nu är med Paralympics i sikte, säger Toni. Visst har vi små mål på vägen, men den stora toppen är Tokyo.

Det sista året har varit svårt då det inte blivit så mycket matcher. När ITF frös rankingen låg Stefan nia i världen, vilket är precis utanför cutten för Grand Slam dit sju blir direktkvalificerade plus ett wild card. Det gör att det varit svårt att hitta bra tävlingar.

– Ja, utbudet har varit skralt, håller Stefan med om. Att spela matcher på futurenivå blir inte heller bra, varken för mig eller motståndaren, om jag vinner 6-0,6-0.

– Vi behöver få till matcher, säger Toni. Helst fler tävlingsresor, men annars få till någon träningsresa. Jag kan slå med honom, men det blir en annan sak att spela mot en rullstolsspelare.

För Toni blir Tokyo fjärde gången han är med på ett Paralympics. Och han är mer laddad och mer på tårna än någonsin tidigare!

Jag får fler mail från ITF och Sveriges Paralympiska Kommitté än någonsin förut. Tokyo kommer bli en enorm apparat – häromdagen fick jag hem 64 sidor om Covid-19 som jag behövde läsa igenom. När jag var på de sista sidorna kände jag visserligen att de kunde sammanfattat allt på 3-4 sidor, men jag förstår att de behöver vara extremt noggranna med säkerheten. 

De största framgångarna hittills i karriären är två singeltitlar i Wimbledon. När jag ber Stefan berätta om de här titlarna börjar han redan året före den första titeln. 2016 var jag i final, men insatsen från min sida då var en påse skit. Visst, killen jag förlorade mot var bäst det året, men jag hade kunnat göra det bättre. Året efter hade jag inte samma press på mig. Jag hade fått familj då och kände att tennisen inte var det enda i livet längre. 2017 och 2018 var fantastiska! Jag spelade skitbra, även om jag slutade snusa i början av 2018…. 14 februari för att vara exakt.

Stefan slutade snusa i början av det året, men det gick inte, han blev på för dåligt humör, säger Toni. Så jag tjatade på honom att börja igen vilket han gjorde efter sommaren. Som tur var, haha.

Vad är det som gör att du trivs så bra just i Wimbledon, Stefan?

Jag älskar atmosfären, att det är så lugnt. Det anrika, klassiska. Precis det som gör att Toni hatar den turneringen. 2018 åkte han inte ens med, haha. Sen så är gräset sytt för min slice. Jag är uppvuxen på filtbanor vilket är lite som att spela på gräs. Sen har det varit speciellt att både spela och vinna på samma ställe där Björn Borg stått med sina pokaler…

För varje titel i Wimbledon har Stefan fått ungefär 425 000:-. Han säger att når han upp i 800 000:- per år så går han ungefär plus/minus noll på sin tennis om han räknar in lön, resor, match, däck till rullstolen och allt som hör till.. Den största sponsorn under alla åren har varit Falu Tennisklubb. Utöver det har hans föräldrar hjälpt till samt olika små sponsorer. Under åren har han förstått att det är väldigt mycket mer sponsorpengar som hans internationella konkurrenter får hjälp utav än han haft förmånen till under sin karriär. Det är otroliga pengar utomlands jämfört med i Sverige, men ungefär från år 2008 har han lyckats gå runt på sin tennis. Förutom 2014, då jobbade han extra i tennishallen. Från 2017 har inkomsterna ökat, innan var det inte i närheten av samma summor som han lyckats nå upp i sen dess.

Men det har inte varit någon dans på rosor. Det är mer än en natt jag sovit på flygplatser runt om i världen. Jag tänkte först lägga av efter Paralympics i Rio de Janeiro 2016, men så bestämde jag mig för att ge det ett år till. Jag tränade bra, hade roligt och 2017 kom mitt första barn, då hade jag något annat att tänka på när jag kom hem. Och sen i fjol, 28 december, fick vi även vårt andra barn. Ibland har jag varit väldigt negativ och hård i min bedömning av mina prestationer, men jag har hittat ett trick som funkar för mig, att jag får vara besviken och irriterad fram tills jag går in i duschen efter träningspasset. I duschen går en gräns, efter det måste jag släppa det som varit och blicka framåt. Det har fungerat bra för mig.

Jag nämner för Toni och Stefan att jag la märke till att Toni var väldigt positiv och peppande under tennispasset på morgonen och frågar om det är något Toni aktivt vill vara för att lyfta upp Stefan ur den negativa spiralen han tenderar att hamna i annars?

Jag är väldigt positiv på banan och ger gärna mycket av mig själv, men det är inte kul om jag inte får något tillbaka. Jag kan bli förbannad också, vi har råkat i luven ett antal gånger, men man får välja sina fighter.

– Jag skulle säga att Stefan är hyfsat social som person, men han vill mycket och han kan bli jävligt gnällig. Det ser jag inte i min vardag med juniorspelarna i klubbverksamheten här. Då kan jag ställa frågor men inte få någon feedback. Stefans största styrkor är hans envishet och målmedvetenhet och det är kul att jobba med en sådan spelare.

Stefan fyller i:

Jag har varit nöjd med kanske ett eller två pass i mitt liv. Jag är en väldig perfektionist. Får jag en ramträff så tycker jag inte träningen har varit tillräckligt bra. Jämnheten i spelet är min akilleshäl. Lite som Wawrinka, man vet aldrig riktigt vad man får. Men vi tränar på det genom att arbeta i ganska långa intervaller på banan för att hålla spelet igång länge och öka jämnheten.

Båda säger att utvecklingen hela tiden går framåt. Nivån har höjts i spelet, det är färre träningspass som kastas bort, svagheterna har blivit mindre tydliga och styrkorna har förbättrats.

Tänk om jag hade tränat som jag gör nu när jag var yngre…

Lunchrasten är slut och det är dags för styrketräning. Han fick ett nytt träningsschema för bara några dagar sedan när han var på Bosön för nya tester.

Han inleder med några minuter uppvärmning och säger det står cirkelträning på programmet.

Det här kommer nog gå ganska fort. Det är bara en repetition i bänkpressen och allt som allt bara fem övningar.

Jag ställer mig bakom bänken för att passa honom om vikten skulle bli för tung, men de 100 kilona han lagt på bollar han upp utan problem.

Min överkropp är stark även om jag skulle behöva lägga av mig några kilon… men det är som sagt svårt att hålla balansen med kalorierna in och ut när man sitter i rullstol.

Övning två är med hantlar. Han tittar på sitt schema och ser att det bara är vikter med två kilo han ska använda.

Hm… det känns nästan lite fjantigt med två kilo… men titta här, det står ju två så jag får väl lita på vad de skrivit dit.

Två friidrottstjejer går förbi oss. Den ena är klar med sin träning medan den andra precis ska börja. Jag överhör när den ena verkar försöka övertala den andra att träna lite extra.

Jag har schlagertema på musiken jag ska träna till idag! Kommer bli värsta tändningen, ska du inte köra några övningar till?!

Det är annat än vad Stefan går igång på. Fem minuter före matcherna kan han vara hur nervös som helst. Förut brukade han kunna ha dödsmetall i hörlurarna och vara aggressiv och arg vid matchsstart medan motståndarna rullade in på banan med ett leende på läpparna. Efter att han blev pappa har det ändrats lite grann även om metallen fortfarande kan spelas för att tagga igång.

Sista övningen i cirkeln är dips med viktbälte. Vi letar efter bältet att fästa vikterna på men friidrottarna verkar inte ha bättre ordning på sitt material än vad en svensk tennisförening har i sitt bollrum. Stefan får köra utan viktbälte idag.

Lite fjantigt att göra dips utan extra vikter. Fast om jag lägger på några extra repetitioner borde det vara okej, eller?

Innan vi skiljs åt frågar jag Stefan hur det kommer kännas i augusti och Paralympics närmar sig?

I Rio satte jag press på mig själv genom att gå ut och säga att jag ska ta guld. Då kunde jag inte spela ut riktigt. Jag och Toni upplevde att det var ganska stor hajp runt mig då, vilket jag hade varit med och skapat själv för jag tyckte det var kul när jag kände att det fanns ett intresse kring mig. Men så här i efterhand var det dumt gjort att säga att jag skulle ta guld.

Men nu då, vad är ditt mål den här gången?

Det är med all sannolikhet sista gången jag har chans att spela Paralympics, så det är självklart att jag går för medalj. Jag har både en silver- och en guldmedalj från dubbelklasserna i Peking och London, men jag vill ha min singelmedalj också.

För efter årets Paralympics är det troligtvis slut på det roliga. Med största sannolikhet blir Paralympics i Tokyo det sista Stefan gör som aktiv spelare på tennisbanan. Precis som Tomas Brolin sa i den mytomspunna VM-krönikan -94 efter Kamerunmatchen så säger Stefan att huvudet vill, men kroppen orkar inte mer.

Som det ser ut just nu kommer jag lägga av efter Tokyo. Kroppen hänger inte med som den gjorde tidigare. Slitaget är för stort.

Vad skulle det betyda för dig om du vann guld i Tokyo?

Jag vet inte om det skulle betyda något egentligen… men det är alltid kul att vinna!

Från Stefans tennisträning när jag var och besökte honom på plats i Falu.

Fotnot 1: Stefan fick inget Wild Card till Wimbledon i år, så tyvärr får han inte göra ett försök till en tredje titel på gräset i London.

Fotnot 2: Stefan gästar avsnitt 6 av ”Linus På Baslinjen Tennispodcast” som kommer ut den 23 juli. Podden finns där poddar finns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s