En halv miljon över – berättelsen om den svenska tennisresan till Turkiet

2 kommentarer

I våras ställde Svenska Tennisförbundet in sina ITF-turneringar för seniorer på svensk mark i maj. Istället gick förbundet snabbt ut med att man ersatte de här med support vid tre turneringar i Turkiet. Vid en första anblick ett jättebra initiativ! Men i takt med att resan närmade sig och så småningom genomfördes väcktes istället frågan – hur genomtänkt var egentligen den här aktiviteten?

Av: Linus Eriksson

16 mars kom beskedet att herrarnas futuretävlingar i Kalmar och Malmö ställs in och damernas 15000-dollarstävlingar i Lund och Jönköping. Först lades informationen ut på spelarnas egen inloggningssida ”Ipin”, där man kan se vilka tävlingar som ska arrangeras och därpå anmäla sig till dem. En kort stund efter att det blivit offentligt på ”Ipin” publicerade Tennisportalen nyheten i sina sociala medier och en stund senare hakade även Svenska Tennisförbundet på genom en nyhet på deras hemsida där de berättade att tävlingarna ställs in. Där skrev man även att tävlingarna skulle ersättas med en gemensam tävlingsresa till Turkiet veckorna 18, 19 och 20, som en ersättning för de inställda svenska turneringarna.

Varför de svenska tävlingarna egentligen ställdes in var i det här läget ganska oklart. Svenska Tennisförbundet skrev att det inte gick att genomföra tävlingarna ”med hänsyn till den smittspridning, de nationella restriktionerna och det internationella regelverk som föreligger”. Samtidigt pågick där och då både inomhus- och utomhustävlingar i stort sett över hela världen. Frågetecknen kring varför just Sverige inte skulle klara av att arrangera tävlingar utomhus några månader senare var många, framförallt med tanke på framförhållningen man hade att arbeta med fram till de satta tävlingsdatumen cirka två månader fram i tiden. Informationsansvarige Johanna Jonsson på SvTF berättade i en intervju med Tennisportalen att ITF’s regelverk omfattade ”29 punkter och 11 explicita dokument” om hur en tävling skulle genomföras. Hon berättade också att de som spelare som vill åka till Turkiet kommer få ett ekonomiskt bidrag som täcker en del av kostnaderna för resan. Och det är här det intressanta tar sin början…

När bollen var i rullning och det stod klart att tennisförbundet skulle bidra med 10 000kr till alla spelare som gick in i kval- eller huvudtävlingen i två av de tre tilltänkta turneringsveckorna i Turkiet så verkade mer än en svensk spelare sugen på några veckor i solen delvis bekostat av svensk tennis.

Totalt gick 26 olika svenska spelare in i minst en kval- eller huvudtävling under veckorna i Turkiet. Dessutom fanns ett förkval, som flera av de svenska spelarna fick spela när deras ranking inte räckte till för att gå in i den riktiga kvallottningen direkt.  

För flera av spelarna som åkte ner var det här perfekt – 10 000kr på kontot och en stor grupp svenska spelare samlade på ett och samma ställe – det är inte varje vecka det sker! Samtidigt så höjdes röster – hur bra ser det ut att ställa in tävlingarna på hemmaplan och samtidigt uppmuntra spelarna att mitt i en brinnande pandemi åka ner till Turkiet för att samla en så stor grupp svenska spelare på ett och samma ställe för att lira lite tennis?

Svenska Tennisförbundets landslagsansvariga Niklas Fjeldstad:

Det var inte solklart att vi skulle göra det här. Vi kan inte samla folk till ett ungdomsläger i Båstad men vi kan uppmuntra spelare att resa till Turkiet och spela tennis? Men, det här räknas som yrkesmässig nivå, därför är det enligt reglerna okej.

Niklas poängterar dock att det här inte var en förbundsresa med en uttagning, utan att det varit upp till var och en själva att ta beslutet om man vill samt tycker det är säkert att åka dit och tävla.

Det var ingen resa med en gemensam samling på Arlanda, utan hela idén med aktiviteten utgick från ett resonemang att ”tyvärr kan ni inte tävla i Kalmar, Lund, Malmö och Jönköping, men vill ni tävla i Turkiet istället så får ni den här hjälpen”.

Direkt när det blev känt att SvTF skulle skicka ner ledare till Turkiet och erbjuda ekonomiskt stöd så började diskussionerna gå varma. Kommer de svenska spelarna ens komma in i tävlingarna i Turkiet som är allmänt kända för att vara de tuffaste så kallade ”resort-tävlingarna” (tävlingar som spelas på all inclusive-resorter)? Är det rätt att ge ekonomiskt stöd till alla spelarna istället för bara till de som ligger högre rankade och kan man som spelare få del av stödet även om man vill spela på ett annat ställe som passar just dig bättre i planeringen? Niklas Fjellstad igen:

Vi resonerade mycket över vad vi ska hitta på istället för våra egna planerade tävlingar, som till exempel att bjuda in de viktigaste spelarna och bara erbjuda dem ett extra stöd. Men vårt resonemang gick till slut ut på att vi stoppar ju ingen från att åka och tävla i Kalmar och hela den här aktiviteten bygger på att vi försöker kompensera för de inställda tävlingarna. Vi ställde in tävlingarna utomhus våren 2020, hösten 2020 och utomhus våren 2021. Och vi har en stor grupp spelare som vill spela futures. Det vi vill ersätta och kompensera för är möjligheten att få spela, oavsett om du är ung och lovande eller på en nivå där du mest tävlar nationellt men kryddar din tillvaro med internationella tävlingar.

Varför valde ni att också ge ett ekonomiskt stöd förutom att skicka ner ledare?

Vi funderade över vad det är vi tappar när vi inte har tävlingarna hemma. Dels är det någon sorts gemenskap att ses i exempelvis Kalmar och tävla till skillnad från att åka ensamma och dels är det lätt för en tränare att ta sig till Kalmar. Sen tappar vi några Wild Cards så klart, men det är svårt att kompensera för även om vi fick några stycken i Turkiet. Vi räknade med att det är lite dyrare att resa till Turkiet än vad det är till Kalmar och Lund, därför ville vi erbjuda en peng för att ta sig till Turkiet.

Resan omgärdades både före och under själva turneringarna av mystik. Ingen visste hur många spelare som skulle resa ner. Ingen visste om mer än en handfull skulle komma in i tävlingarna. Och i alla fall väldigt få hade någon koll på hur många ledare som skulle vara på plats. Inte ens ledare som skulle vara delaktiga hade fått någon information om vad som gällde. Allt mellan 5-8 ledare var det prat om, och började man räkna på kostnaderna för de här tre veckorna kände man hur tåget började skena iväg. Löner, all inclusive-hotell, flyg, covid-tester… och det ekonomiska stödet till spelarna, där förbundet inte kunde veta hur mycket det skulle gå på.

För grejen var, även spelare som normalt sett inte tävlar särskilt mycket internationellt, eller till och med inte tävlar alls internationellt, såg nu det här som en unik möjlighet att få några veckor i solen delvis sponsrat. Några spelare betalade till och med extra för ett bättre rum. Men det var som Niklas berättade hela syftet med resan – även de som inte är på högsta nivå ska få ta del av stödet, så länge de potentiellt hade kunnat tänka sig att åka till exempelvis Lund och tävla i maj. Därför blev det mer eller mindre dubbelt så många svenska spelare igång internationellt än det annars brukar vara. 

Visst blev det fler än vi räknat med som valde att åka till Turkiet. Vi hade räknat med kanske tio spelare. Men vi gjorde hela grejen för att ersätta tävlingarna på hemmaplan och tillhandahåller tävlingstillfällen, den här gången utomlands.

Niklas fortsätter:

Vi har upplevt att de spelarna mest behöver hjälp med är träningar och support mellan tävlingarna. Nu valde vi att erbjuda tävlingar i tre veckor där vecka tre får ses som en bonusvecka då vi egentligen bara hade två för damer respektive herrar i Sverige.

Alexander Olsson, tränare i Ystad TK och en av ledarna på resan tycker det var positivt att många svenskar åkte dit men att det såklart också ledde till att tränarna hade mindre tid till varje spelare. Potentiellt säger han att man kanske skulle haft en gräns på antal spelare eller en uttagning.

Magnus Ennerberg, coach på Academy of KLTK och Billie Jean King Cup tränare för Sverige var med nere i Turkiet som ledare och säger också att det fanns svårigheter att åka med ett större gäng spelare. Spelare kunde ha match samtidigt vilket gjorde det svårt att som tränare se alla matcher samt ge den individuella tid han hade önskat.

Men jag tror de positiva sidorna av att vara ett större gäng överväger de negativa på någon enstaka resa som i det här fallet.

Totalt blev det till slut åtta ledare som åkte ner till Turkiet för förbundets räkning. Några SvTF-anställda, några med egna spelare som deltog på resan och några som varit med och hjälpt till på tidigare aktiviteter. En mix som givetvis innebär en problematik då vissa spelare hade förmånen att få med sin egen tränare, den här gången bekostad av SvTF, medan några spelare stod utan sin egen coach. Ett problem, som blivit tydligt vid samtal med spelare, att ledarna inte helt klarat av att lösa på plats.

Ledarskapet kunde skötts bättre, vittnar Kajsa Rinaldo Persson, en av de deltagande spelarna, om. En del ledare på plats var vissa spelares privata tränare och det blev ganska tydligt. Såklart hade det varit samma sak om min tränare David varit med mig, men det kändes ganska luddigt vad som gällde, om vissa ledare var där för förbundet eller i privat bruk.

En annan spelare, som vill vara anonym med rädsla för att bli sidoställd av ledare i framtida uttagningar, tycker att ledarna fyllde en bra funktion under resan men att samanhållningen i övrigt i den svenska gruppen spred mer negativ än positiv energi.

Lagandan som man förväntade sig infann sig aldrig. Tvärtom var det mycket grupperingar och brist på disciplin.

Brist på disciplin?

Ja, spelare kom försent till träningspass, ouppvärmda och ibland inte ens ombytta. Ofta gav spelarna inte heller allt på träningarna. Problemet blev att ledarna inte sa till utan bara accepterade det.

Kajsa Rinaldo Persson vill lyfta fram att det var positivt att med många spelare på plats och bra uppstyrt med bokning av banor, men varken hon eller spelaren som vill vara anonym säger att de fått något direkt lyft i sin tennis av resan,

För ett lyft är väl vad man vill att spelarna ska få när man gör en aktivitet? Oavsett vad Svenska Tennisförbundet vill kalla hela arrangemanget så är fakta att resan enligt Fjeldstad kommer gå på runt en halv miljon svenska kronor när allt blir summerat. Pengar man sparat in på att inte kunna arrangera sina svenska internationella turneringar, men likväl 500 000 kronor som man faktiskt kunde välja vad man ville göra med istället. Flera av spelarna uppskattade resan, men frågan kvarstår – är det verkligen rätt val att ekonomiskt sponsra spelare som i många fall varken är unga eller lovande eller ens elitsatsande tennisspelare längre? Borde man inte dragit en gräns någonstans? Eller har förbundet obegränsat med pengar helt plötsligt?

Frågan är vad vi kunde gjort istället, svarar Fjeldstad. Vi har ersatt något som ska finnas i vårt program med en grej som vi troligtvis bara gör ett pandemi år. Såklart det är kul när en Mikael Ymer eller Carl Söderlund vinner tävlingarna vi arrangerar, men det behövs också 32 spelare i kvalet för att tävlingen ska bli av, så att vi fångar upp hela den gruppen som normalt skulle spelat våra tävlingar är viktigt. Den här gruppen spelare som spelar Elitserien och Sommar- eller Vinteroturen är viktiga för Sverige, även om de inte når Wimbledon. Vi skulle ett normalår inte gett den här gruppen ett ekonomiskt stöd, men det är förbundets roll att tillhandahålla tävlingstillfällen, och återigen, det kostar mer att åka till Turkiet än till Kalmar, så därför väljer vi att erbjuda 10 000 kronor om man uppfyller några kriterier under veckorna.

Simon Freund, Lidingö TK, var en av spelarna som valde att inte åka till Turkiet. Han föredrog att fortsätta spela på hardcourt istället och såg två turneringar i Israel som mer passande. Han har en idé hur man bättre hade kunnat investera pengarna.

Nu vet jag inte hur det såg ut i Turkiet eftersom jag inte var där, men bilden jag fick var att svenskarna spelade väldigt mycket med varandra på träningar. Då hade det varit bra mycket billigare att göra det på hemmaplan. Så klart det är bra att få matcher utomlands, men uppfattningen jag fick var att 95 % av tiden de stod på banan under veckorna var det med en svensk på andra sidan nätet. Kanske man kunnat lägga pengarna på att köpa in riktigt bra sparring till träningsveckor på hemmaplan i Sverige istället då?

Simon säger att han funderat på hur svårt det är att hitta sparringen man behöver i Sverige. Kanske fanns det en tanke med Turkiet-resan att spelarna skulle få sparra mer med varandra, men hade det inte funnits ett effektivare sätt att få till bra sparring än att skicka ner åtta ledare till Turkiet och lägga en halv miljon på tre veckor?

Jag tycker absolut det är bra att de gör någonting, men jag tror att resurserna kunde gått till bättre grejer. Kanske något lite mer genomtänkt. En halv miljon för tre veckor känns ganska dyrt.

Svenska Tennisförbundet valde att inte ge det ekonomiska bidraget till spelare som valt att tävla på andra ställen än Turkiet – ett beslut som fått flera att höja på ögonbrynen och mena att man sätter förbundets aktivitet i centrum istället för spelaren.

Simon Freund medger att han är partisk i frågan men tycker att spelare som vill spela på ett annat underlag borde kunnat få ta del av bidraget ändå.

Magnus Ennerberg ger sin bild av att det ekonomiska stödet för spelare som föredrar andra underlag uteblev:

Jag vet inte hur SvTF kom fram till det ekonomiska upplägget vilket gör det svårt för mig att kommentera, men för oss utifrån känns det såklart märkligt att inte de bästa spelarna i Sverige får support för att de väljer harrdcourttävlingar istället. Men förbundet har säkert ett bra svar på den frågan.

Niklas Fjeldstad förklarar:

Vi blir inte alls sura ifall spelare väljer andra tävlingar, precis som vi inte blir arga om någon svensk väljer att inte spela i Malmö eller Jönköping. I det här fallet kan man säga att vi flyttade tävlingarna från Malmö och Jönköping till Turkiet och det här var ett bidrag vi gav ifall man valde att spela de här utvalda tävlingarna som vi valde att ersätta våra egna med. 

Filip Bergevi är en annan spelare som också valde att tävla på ett annat underlag eftersom det är där han rent generellt har gjort bäst resultat och han ville ge sig själv bästa möjliga förutsättningar att göra just bra resultat.

Jag har följt anmälningslistorna i Turkiet under veckorna under året och hade en känsla att jag inte skulle komma in i huvudtävlingen i Turkiet, vilket jag hade chansen att göra i andra tävlingar, säger Filip. Med facit i hand fick jag också rätt, tävlingarna i Turkiet blev starka och jag hade behövt kvala samtliga veckor.

Vad tycker du om att ni spelare som valde andra turneringsalternativ inte får ta del av det ekonomiska stödet på 10 000 kronor?

– Jag ställde frågan till Fjeldstad men fick svaret att de svenska tävlingarna skulle gått på grus och därför skulle det stödet gå till de som spelar på grus och endast i Turkiet. Jag tycker att upplägget kring den här resan var hastigt beslutad och jag hade önskat att Svenska Tennisförbundet kunde ha en dialog med spelarna före man beslutar att alla ”måste” åka till just Turkiet för att få stöd på 10 000kr. Kanske skulle även en uttagning uppskattas där förbundet kunde bjuda in ett antal spelare som ska få stöd. Inbjudan ska då självklart gå till de spelare som aktivt gör en satsning och inte till samtliga spelare som lyckas komma med i två turneringar vilket blev fallet i Turkiet.

Många av spelarna som var med under resan fick dock med sig minnen för livet. Maria Petrovic var lyrisk efter hemkomst och tyckte det var en lyckad resa med mängder av positiva vibbar.

Jag har fått massor av lärdomar och upplevelser. Inte bara på tennisbanan utan även utanför, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Jag tror inte den här halva miljonen kunde spenderats på något bättre sätt!

Maria poängterar också att det är många spelare ute på touren som inte kan ha med sig sin coach på grund av ekonomiska skäl och att de nu fick ta hjälp av coacher på plats är något hon uppskattar extra mycket.

Vanessa Widell Ersöz är inne på samma spår, att det varit positivt med en stor grupp svenska spelare hon kunnat sparra med mellan matcherna och tycker tränarna gjort ett bra jobb med allt runtomkring.

Däremot kunde den svenska gruppen varit bättre på att kolla på varandras matcher när möjlighet fanns. Om man jämför med andra länder så är vi väldigt dåliga på det.

Klara Milicevic har inte tävlat så mycket i år men är precis på gränsen till att kliva över från junior- till seniortouren och tyckte det var en bra resa att testa på det steget på

Resan var positiv. Det var många av våra svenska spelare på plats som hade bra koll på de utländska spelarna och gärna delade med sig av tipsen!

Adam Heinonen är en annan spelare som tycker det var väl investerade pengar.

Att spela matcher är det man utvecklas mest genom.  Efter matcherna får man åka hem och träna på det man gjorde dåligt.

Att det finns många positiva aspekter med en sådan här tävlingsresa är det nog ingen som inte håller med om. En stor grupp svenska spelare på samma plats, en hel drös med coacher som kan hjälpa till och att ekonomiskt hjälpa spelarna är även det hur bra som helst. Men, är det värt 500 000 kronor? Kunde man investerat pengarna bättre? Även om flera spelare säger att de har blivit bättre och utvecklats under de här veckorna, kommer resultaten framöver verkligen visa det? Kommer vi få se ett ordentligt lyft av flera av spelarna som var med på två eller tre av de här veckorna? Resultaten under de tre veckorna har onekligen varit sådär. Leo Borg plockade hem sin första ATP-pinne, Caijsa Hennemann nådde en kvartsfinal och Fanny Östlund en kvart och en semi. Dyra proffspoäng, om man skulle värdera det resan på det sättet.

Vi kanske hade hoppats på lite bättre resultat, erkänner Niklas. Men vi vet att det är tuffa tävlingar och gruppen vi pratar om vet vi är glada om de skrapar ihop några poäng.

Alexander Olsson:

– Jag kommer från klubbverksamheten där sammanhållningen och laget är en nyckel. Jag är väl medveten om att man ska se till sitt eget främst och göra allt i sin makt så att man själv är så bra som möjligt under veckor som detta. Dock behöver vi alla lära oss att samarbeta och hjälpa varandra för att lyckas internationellt, annars kommer det bli jobbigt att ligga och harva ensamma på touren. Och här tycker jag vi lyckades, sammanhållningen och laget ”Sverige” gjorde vårt yttersta för att hjälpa varandra. Rent resultatmässigt kanske inte just här och nu, men i långa loppet tror jag absolut detta kommer hjälpa våra svenska spelare.

Under mina samtal med personer som varit på plats i Turkiet framkommer det en ganska klar bild av att en stor anledning med resan för många spelare varit att kunna ha sin egen coach på plats på förbundets bekostnad. Men det som för vissa blev positivt har för andra blivit en negativ upplevelse när de inte haft möjlighet eller fått chansen att ha sin egen tränare med sig. En problematik som består även efter veckorna i Turkiet när Mattias Arvidsson, landslagsansvarig för damerna i Sverige, även är Caijsa Hennemanns privata coach.

Det var väldigt uppenbart i Turkiet att Mattias är tränare åt en av tjejerna, men det tror jag faktiskt inte så många brydde sig om, berättar en person som var på plats i Turkiet som också vill vara anonym då ”jag vill vara med på fler aktiviteter framöver”. Alla vet ju att han tränar henne i vardagen. Men det ser såklart inte allt för snyggt ut när han går upp nästan varje morgon och kör med just sin spelare plus en till.

När Mattias får ta del av kommentaren från personen på plats svarar han:

– Jag är väldigt glad att vi kunde erbjuda den här möjligheten att tävla i Turkiet, nu när våra egna internationella tävlingar blev inställda i maj. Vi har kunnat hjälpa många spelare med både träning och matchförberedelser, och jag hoppas att det har varit uppskattat.

– Väldigt roligt att så många svenska spelare var på plats. Vårt upplägg var att varje tränare hade lite mer ansvar för vissa spelare, samtidigt som vi också jobbade tillsammans som ett team. Det blev därför naturligt att en tränare tillbringade mer tid med vissa spelare.

Om nu det här var en aktivitet Svenska Tennisförbundet kan stå för så är det intressant varför deras sociala media konton och hemsida ekat tomt med rubriker och rapporteringar från resan. Ett Instagram-konto som annars inte brukar dra sig för att lyfta fram sina egna aktiviteter rejält. Så när man nu har lagt en halv miljon på att skicka åtta ledare utomlands och hjälpa en hel drös spelare ekonomiskt, varför vill man inte lyfta fram det? När jag ställer frågan till Niklas Fjellstad blir det en lång, eftertänksam tystnad följt av en nästan uppgiven suck. Jag förstår vart han är på väg och tycker nästan synd om honom, men är såklart tvungen att ställa frågan.

Det är svåra tider. Det är svårt med rapporteringen överhuvudtaget nu. Det pågår en pandemi och vi ska begränsa våra sociala kontakter så mycket vi kan. Och vi ska inte göra onödiga resor. Samtidigt har vi spelare som är i Moskva och Indien och spelar, Det blir knepigt med rapporteringen. Det är mycket som är förbjudet och man ska vara måttfull i rapporteringen, men vi kommer göra en uppsamlingsgrej och publicera. Men frågan du ställer, den träffar jättemycket grejer. Det är så svårt… (*intervjun gjord före sista veckan var färdigspelad, men vid det här reportagets publicering 1 juni var fortfarande ingen slutsummering publicerad på tennis.se, Linus notering).

Har Svenska Tennisförbundet någon mediastrategi ni följer?

Jag får svara inga kommentarer där. Det är inte mitt bord.

Jag förstår, men tycker du personligen det känns som ni följer någon form av linje vad gäller vad ni publicerar på era konton?

Inga kommentarer.

Så vad hade man kunnat göra med runt en halv miljon kronor istället för att åka tre veckor till Turkiet? Henrik Odervall, tävlingsansvarig på Svenska Tennisförbundet, säger att en 15000-dollarstävling/futuretävling ett normalår, utan pandemin, går på ungefär 250 000 kronor för förbundet att arrangera.

Det som vi bidrar med inklusive prispengar, sanktionsavgifter, bollar, tävlingsfunktionärer med internationell utbildning och så vidare gör att det landar på cirka 250 000 kronor, lite beroende på dollarkurser och reseavstånd.

Vad säger att inte den här aktiviteten var helt perfekt att genomföra, kan man ju undra då.

Förbundet är inte vinstdrivande, förklarar Fjeldstad. Vår affärsidé är att göra av med pengarna och jag tycker vi har lagt pengarna på nyttiga saker som har ett syfte som ligger så nära som möjligt det vi vill åt.

Filip Bergevi tycker det är bra och positivt att det görs satsningar kring internationella tävlingar och elittennisen och blir glad över att det nu finns så pass god ekonomi att man kan göra aktiviteter för elitspelarna.

Vetskapen att det finns så pass mycket pengar som kan läggas på elitspelarna nu är glädjande! Jag var i det här fallet inte på plats i Turkiet men hörde att väldigt många tränare var där och kan ifrågasätta om det verkligen är bästa sättet att använda förbundets resurser på. Att skicka så många tränare på så få tävlingar istället för att skicka färre tränare men kunna arrangera liknande resor kontinuerligt under året. Nästan ingen av de svenska spelarna har råd att åka med tränare så kanske skulle man kunna se till att tränare finns på plats för spelare under 8-12 veckor om året på olika platser utefter spelarnas scheman istället för att endast vara på plats 2-3 tävlingar på ett år?

Filip lägger också till att ett ekonomiskt stöd ska finnas för spelare som satsar heltid och kontinuerligt ligger ute på internationella tävlingar. En tydlig markering mot vad han tycker om att spelare som normalt sett knappt tävlar och än mindre utomlands fick ta del av pengarna den här gången.

Simon Yitbarek, en av spelarna på plats i Turkiet, tycker lite annorlunda.

– Jag tror det här var det bästa de kunde gjort för de här pengarna. Det har varit både mycket träningar och matcher och jag har lärt mig mycket tack vare att det var många olika tränare på plats. Det har varit lärorikt med feedback från så många olika perspektiv. Jag hoppas en sådan här resa kan upprepas och att jag spelar lite bättre då.

Att skapa ett alternativ till de inställda tävlingarna i Sverige är i grund och botten ingen dum idé. Men det går att sätta frågetecken för flertalet av besluten som togs. Behövdes åtta ledare med alla kostnader det innebär? Var det ett väl igenomtänkt beslut att Academy of KLTK fick skicka två tränare som bytte av varandra? Hade man inte kunnat spara pengarna och istället arrangerat ett gäng extra tävlingar tävlingar i Sverige när pandemin väl är över? Och hade det varit så farligt att ge resebidraget även till den handfull spelare som ansåg att en annan tävling passade dem bättre? Frågorna är fortfarande många, men inom svensk tennis vill få ge sina ärliga svar. Åtta tränare var i omgångar på plats i Turkiet på förbundets räkning: Jonas Svensson, Robin Söderling, Mattias Arvidsson, Bijan Saidizand, Rickard Billing, Magnus Ennerberg, Alexander Olsson och Yerko Muller. Till den här artikeln har den stora majoriteten av tränarna som var med i Turkiet valt att inte återkomma med svar på frågorna jag hade. Två stycken svarade på huvudfrågorna jag hade om resan och gav sina tankar och reflektioner – Magnus Ennerberg och Alexander Olsson. Magnus berättar om sina upplevelser från resan:

Jag var väldigt nöjd över det fina samarbetet med de andra tränarna där vi försökte maximera varje dag samt möjligheten att utbyta erfarenheter, säger Magnus som var på plats de sista 10 dagarna av tävlingsveckorna då majoriteten av de svenska tränarna hade åkt hem igen.

Det är tuff konkurrens ute i världen och jag tror det är viktigt att tränare, spelare och föräldrar får en korrekt bild av konkurrenssituationen. För de spelare som drömmer om nå internationell nivå är det viktigt att spelarna och tränarna tidigt får en förståelse för kraven på den dagliga träningen. Vi får inte bli hemmablinda utan måste hela tiden stämma av läget på internationell nivå.

Alexander Olsson är inne på samma spår som Magnus om värdet för tränarna som var med att samlas och utbyta erfarenheter:

– Får jag svara för min egen del som tränare så fick jag med mig oerhört mycket genom att ha fått arbeta med tränare i absoluta världsklass och spelare i svensk toppklass. Vem vet, kanske bara det kan vara värt en halv mille inom kort framtid.

Tränarutveckling och utbyte av erfarenheter är jag den första att skriva under vikten utav. Ifall man behöver åka till Turkiet och lägga en halv miljon på att åtta svenska tränare ska utbyta erfarenheter är jag dock inte lika säker på när det går att hyra ett konferensrum på valfritt hotell för några tusenlappar istället.

Vad tänker du Magnus Ennerberg om totalkostnaden för de här veckorna?

Vad en organisation väljer att lägga sina pengar på är en fråga om dess målsättningar och vilken strategi de väljer för att nå dessa målsättningar. Jag uppfattade resan som att den blev väldigt lärorik och nyttig ur flera perspektiv men om det är värt pengarna är såklart en adekvat frågeställning och något jag antar att förbundet kommer utvärdera. För framtiden tror jag dock att man skulle kunna samarbeta mer mellan spelare och tränare på denna nivå för att kunna få fördelarna med ett gäng på plats som hjälper varandra utan att det ska behöva kosta så stora summor för ett förbund.

Det var något Kajsa Rinaldo Persson också för fram, att tanken med resan var god men att man kanske skulle ha gått ut till spelarna och frågat vad varje enskild behöver hjälp eller stöttning med.

En dialog och kommunikation mellan förbund och tränare och spelare. För det är vad det i slutändan handlar om – att ge spelare en hjälpande hand i sina satsningar. Om en aktivitet är till för spelarna, är det inte rimligt att då föra en dialog med spelarna om vad för typ av aktivitet som är mest önskvärd och när den borde ligga i tiden?

Detsamma gäller att majoriteten av coacherna på plats i Turkiet inte ville kommunicera angående resan. Tystnadskulturen och debattklimatet inom svensk tennis är fascinerande. Hade det kanske varit mer utvecklande för svensk tennis om kulturen varit annorlunda – att man vågat lyfta upp frågeställningar till ytan och sett en öppen dialog och diskussion som något positivt? Diskussionerna och efterfrågan till fler kommunikationskanaler och forum att dela kunskap genom är stor, men om ändå ingen vill prata, vart leder det då? För att ge några väl vinklade och finjusterade citat till förbundets officiella hemsida kan knappast räknas som att dela med sig. Högt i tak ses generellt som en positiv sak hos företag och organisationer – inom svensk tennis slår taket i golvet.  Och så mycket fler svar lär vi inte få för när aningen obekväma frågor ställs vill ingen ge svar… man vill ju inte riskera att inte få åka med på all-inclusive resan till solen nästa gång, så att säga.

2 kommentarer på “En halv miljon över – berättelsen om den svenska tennisresan till Turkiet”

  1. Mycket väl skriven artikel. Pengarna ska ju gå till en coach-organisatör till en tävling i taget med många svenska deltagare. Då hade den halva miljonen räckt till kanske 20 tävlingstillfällen.

    Gilla

  2. Tystnadskulturen och debattklimatet inom svensk tennis är fascinerande.
    Högt i tak ses generellt som en positiv sak hos företag och organisationer – inom svensk tennis slår taket i golvet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s